Print Friendly, PDF & Email

Wennström raserar straffrättens halmgubbar

Av Krister Thelin | 16 oktober 2020



Kriminalpolitik står högt på den politiska dagordningen. Nu föreligger ett viktigt bidrag, som rätt använt, kan verksamt bidra till vrida utvecklingen rätt: ”Om straff och fängelser – Om det avvikande svenska vägvalet på straffrättens område” av professor (em) Bo Wennström, Uppsala.

I centrum för boken står den svenska straffrättsreformen 1989 och den grupp rättsdogmatiker som låg bakom den. Linjerna från 1864 års strafflag via brottsbalken 1965 dras upp och de andliga fäderna till vår nuvarande ordning får en inträngande belysning. För den som läst sin straffrätt och minns sin rättshistoria är mycket välbekant. Den nya är dock att Wennström ( som själv medger att fjällen sent fallit från hans ögon) menar, att den som ”nyklassisk” betecknade straffrättsreformen för 30 år sedan inte var den uppgörelse med behandlingsideologin som den utgav sig för att vara. Tvärtom var den utformad av en grupp jurister som radikaliserats under 60-talet och vägletts av 1968-synen på brott och straff i varierande grad av marxistisk analys: Det vad synd om brottslingarna och fängelse var fördärvligt. Stöd fann de hos den samhällsvetenskapliga och kriminologiska forskningen, om än på bräcklig grund. Vänsterradikala idéer från USA kom att mer eller mindre tjäna som blåritning till reformen som bars fram av en väl sammansvetsad grupp, vilken i boken presenteras ingående och där en ledartrio är Sten Heckscher, Dag Victor och Nils Jareborg; de två förstnämnda med operativt inflytande i olika befattningar på Justitiedepartementet och den senare professor i Uppsala och arvtagare till nestorn där Alvar Nelson. ( Någon från Skånska hovrätten skulle nog, i likhet mig, kunna ha vissa marginella invändningar om persongalleriet därifrån: en del borde lyftas och andra komma till.)

Gärningen och inte brottslingen skall stå i fokus enligt den ”nyklassiska ”straffrättsskolan. Straff skall spegla gärningens straffvärde och stå i proportion till det. ”Rättvisa” i stället för individual- och allmänprevention. Vad som döljs är dock enligt Wennström, att domstolarna samtidigt berövats sin möjlighet att göra en allsidig bedömning, där också skyddsvärdet för allmänheten och prognosen för den dömde vägs in, och i stället reducerats till en mekanisk ”räknemaskin”, där enligt huvudregeln fängelse skall så långt möjligt undvikas. Det myntade uttrycket ”syltryggar” ( upphovsman enl. fotnot 184 är den moderate riksdagsledamoten Hanif Bali) för domare som dömer för milt bygger alltså på ett missförstånd: Lagstiftaren har genom 1989 års reform medvetet extra hårt bundit domstolarnas händer.

Wennström raserar fyra såsom halmgubbar betecknade ”illusoriska sanningar”:

  1. Skärpta straff minskar inte brottsligheten
  2. Upptäcktsrisken är viktigare än straff som avskräckning för att begå brott
  3. Prognoser om framtida brottslighet för enskild person är svåra, ja i princip omöjliga, att göra.
  4. Förebyggande arbete är ett effektivt sätt att komma tillrätta med brottsligheten.

Dessa, i debatten närmast såsom axiomatiskt framställda, påståenden används regelmässigt som tillhyggen mot dem som vill se längre fängelsestraff. Wennström berövar dem sin kraft.

Han konstaterar också, att den borgerliga regering som tillträdde 1991 inte rörde den då nya straffrättsreformen (men väl genomförde andra kriminalpolitiska reformer, bland annat avskaffad obligatorisk halvtidsfrigivning, elektronisk fotboja och brottsofferfond). För egen del kan jag vittna om att 1989 års reform sågs som en förbättring i jämförelse med vad som tidigare gällt. Dess inneboende radikalism var inte uppenbar och annat fanns på reformagendan. Wennström har nu tvingat mig till en självrannsakan och även min blick, i likhet med Wennströms, är nu klarare. Det är därför lätt att ansluta sig till hans förslag hur vi skall kunna gå från en ”passiv” till en ”aktiv” straffrätt med större utrymme för en mer rättvisande och nyanserad bedömning, nämligen:

  1. Avskaffa 30 kap 4 § brottsbalken som nu föreskriver att fängelse skall undvikas
  2. Se i grunden över 29 kap brottsbalken -med sitt ”abstrakta tillbakablickande straffvärdestänkande” -och montera därmed ned ”räknemaskinen”

En sådan reform, som lagtekniskt inte är någon större sak, räcker långt. Vad Wennström går förbi med tystnad är kostnaden för en sådan reform. Det blir dyrt, eftersom fångdygn kostar och i statsbudgeten finns ingen kreditsida för minskad brottslighet. Men i statsfinansiellt ansvar visar sig den politiska viljan. Moderaterna bör inte tveka att studera Wennströms beskrivning och med den som bakgrund utforma en ny kriminalpolitik på området. Det är bara att sätta igång, vägledda av Wennströms konstaterande: ”En aktiv straffrätt bygger på skyddstanken. Samhället och medborgarna ska skyddas från brottslighet och är straffet fängelse är själva inlåsningen i sig en viktig faktor”.

Krister Thelin är före detta statssekreterare och domare, bosatt i Frankrike

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

När postmodernismen kom till sverige/

fplus

Läs mer här

FMRS online

Osäkerhetens tid – Årsbok 2019