Print Friendly

We’ll meet again

Av Peter J Olsson | 23 februari 2018



Det är för väl att det finns politiker som inte väntar till ålderns höst innan de kommer med självbiografiska skildringar. Ty även om aktualiteten kan påverka frispråkigheten så ska det ändå gärna finnas en koppling till nuet. På det sättet var det kanske bra att Sven Otto Littorin lämnade politikens alla innersta glödheta redan 2010 och nu kan komma med en, kanske inte biografi, utan en ”människor jag mött”-bok, skriver Peter J Olsson.

Det förvirrade avskedet efter lösa anklagelser i Aftonbladet var med säkerhet smärtsamt – och många trodde säkert det tidningen skrev. I efterhand förefaller Littorin snarare ha fått fast mark under fötterna. Efter ministeravgången har han hunnit med att vara företagare både i London och Sverige, samt en inte så långvarig men nyttig insats i Skåne efter Sony Mobiles stora neddragningar i Lund.

Hans kommentarer till dagspolitiken – mest i sociala medier – är kloka och läses av många. På Facebook utbrister ofta någon av hans läsare: ”Kom tillbaka till politiken!”

Nu har han i alla fall kommit med en minnesbok, Möten (Greycat Publishing House, 2018). Och den är upplagd som ett antal kapitel namngivna just efter människor han mött, hans ambition har uppenbarligen varit att främst ge utrymme åt positiva och spännande möten. Och alltså avstå från överdriven polemik eller skvaller – det sistnämnda är lätt att förstå efter hans egna erfarenheter.

I huvudsak lyckas han med detta, vilket inte är att förvånas över: Sven Otto Littorin är själv en ämabel och social person med vilken det är lätt att föra intressanta och bildade samtal; klart att han skriver böcker på samma sätt! (Jag ska inte gå i fällan att använda Sven Otto Littorins egna liknelse av boken med en slipover – hans favoritplagg, kanske den som gett slipovern ett ansikte, eller i alla fall torso.)

Vissa av dem han tar som utgångspunkt är internationella kändisar: Bill Gates, Helmut Kohl, Otto von Habsburg, kanske Björn Wahlström nästan kan räknas till dem, andra är regeringskolleger som Carl Bild och Maud Olofsson. Maud Olofsson har uppenbarligen Sven Otto Littorin en väldigt god kontakt med, hon var med och presenterade boken när den kom ut. I en passus beskriver han hur de båda besökte Trollhättan när Saab krisade:

”Våra respektive departement blev också riktigt nervösa. Herre du min skapare – två ministrar på resa med varandra. Och de verkar trivas ihop också! Tänk om de kommer på en massa dumheter…”
Underhållande och lättbegripligt för den som är verksam som politisk tjänsteman.

De mer okända som presenteras är också intressanta: Hans sekreterarstöd i parti och departement. Eller den äldre veteranen från norska motståndsrörelsen som varje vecka kom till det moderata partihögkvarteret och skänkte en mindre summa pengar. Partiaktivisten i Värmland.

Mediaintresset har handlat om bristen på engagemang från partiledaren när Sven Otto Littorin hade det som värst, då till skillnad från Maud Olofsson eller Carl Bildt (via ombud). Men det utgör ingen större del av boken, så vill man läsa skvaller om Reinfeldt berättigar det inte till inköp av boken – det är inte mycket mer.

Lite mer får man reda om grundandet av Nya moderaterna och Alliansen.

Intressantast är kanske de antydningar om vad som gick fel både med Nya moderaterna och Alliansen under andra mandatperioden. Då tappade man farten och gnistan. Och de försök att tända igen blev inte bra. Med Fredrik Reinfeldts öppna-era-hjärtan-tal som höjdpunkt.

Sven Otto Littorin återger däremot tydligt när det gick fel. På väg till det stora årliga moderata Sverigemötet 2009 blev han uppringd av dåvarande partisekreteraren Per Schlingmann, som berättade att partistyrelsen tagit ett principbeslut om att acceptera och bejaka kommunala skattehöjningar. Och att Sven Otto Littorin när han kom fram skulle hålla presskonferens om detta. Han skriver:

”Jag blev minst sagt paff, ja rent ut sagt förbannad. För det första fanns i princip inget underlag för detta remarkabla utspel, ingen konsekvensanalys. Det fanns ingen händelse eller omständighet i sak som kunde motivera detta besked. Bara en vilja att slipa bort ytterligare en kant och göra oss mer fluffiga.”

Littorin menar att detta var första tecknet på att det började gå fel, Nya moderaterna hade, säger han, byggt på grundlig analys, vetenskap och beprövad erfarenhet. Nu skulle man plötsligt göra ett utspel mot partiets grundläggande värderingar utan annat syfte än att verka ytterligare förändrade.

Kanske kan han återkomma till Nya moderaterna och Alliansen, kanske får andra göra det jobbet. Helt klart kommer ingen att kunna skriva seriöst om ämnet utan att intervjua Sven Otto Littorin.

Men denna bok är ändå ett måste för alla som har intresse för svensk politik. Att den dessutom är n underhållande läsning ger fler plus.

Hans bok är en i ordets bästa mening en borgerlig och kultiverad läsning.

Peter J Olsson är borgerlig skribent och chefsstrateg (M) i Region Skåne

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Pengar för ingenting

webshop_banner

Ladda ner E-boken om Liberalkonservatism