Vladimir Lukic: Om Karl-Bertil Johnson, eller: Individens ansvar att vara snäll

Snart är det jul. Den tid på året då skillnader utjämnas en smula, då synder och oförrätter förlåts och då prioriteten går från rättvisa till barmhärtighet. Så för alla utom för staten.

Juletiden som en barmhärtighetens tid är en gammal sed, men kanske har den som starkast levt kvar just i norra Europa i allmänhet och i Sverige i synnerhet. Det är i midvinternattens kyla som majorskan förbarmar sig över Gösta Berling. Det är julen som flickan med svavelstickorna tänker på, när hon under nyårsnatten söker tröst i syner och drömmar i stickornas sken.

Det är också runt jul som Skatteverket skickar ut slutskattebeskedet för företag – ofta med restskatt som följd. Idén om att julefrid och barmhärtighet skulle vara en djupt rotad kulturell aspekt av det svenska samhället fallet sönder så fort man tittar upp från TV-rutan och ser på hur staten beter sig. Säkerligen borde väl även den se litet blidare på överträdelser, ansvar och krav?

Kanske är det så att överheten helt enkelt inte är snäll. Att det är de små människorna som gör goda gärningar, och att samhällets krösusar och humrar är dömda till den elakhet under vilken julefriden måste lida. Många är de borgare som snabbt byter kanal och äter julmat när Karl-Bertils jul går i gång på julafton. Fast kanske fler är de borgare som ivrigt tittar i väntan på deras favoritögonblick: När Tyko Johnson förfärat utbrister “Jag har närt en kommunist vid min barm!”.

Tage Danielsson, som själv undanbett djupare analys av sin julsaga, verkar vid djupare analys dela in julfirarna i två ganska fasta kategorier: de snälla och de dumma. Charles Dickens har ett liknande perspektiv i A Christmas Carol, men lägger till en närmast kristlig pånyttfödelse som alternativ för de dumma. Verkligheten är naturligtvis mer komplicerad än så, men varför är inte staten det?

Staten och byråkratin är trots allt några av vår västerländska civilisations stoltaste bidrag till världshistorien. Vi må inte ha uppfunnit den, men vi har i sanning drivit den till perfektion och gjort den till vår. Men trots detta följer den av någon anledning inte ett av våra viktigaste mantran.

Staten firar nämligen inte jul. Byråkratin får inte vara snäll en viss tid på året, och på dessa grundvalar vilar den. Faktum är att den byråkrati och den statsapparat som observerar snällhet, julefrid och efterkommer medborgarnas svårigheter är en stat som omedelbart kommer att utnyttjas för detsamma – hänsynslöst och obönhörligt.

Detta gäller i viss mån även internationell politik. Naturligtvis har vissa riktigt hemska tider sett en viss uppmjukning, men det faktum att de flesta just nu tänker på den juldagen 1914 då soldaterna på västfronten spelade fotboll i tre timmar visar på just hur extremt sällan detta händer. I annat fall straffar sig alltid, i sann spelteoretisk anda, en snäll och efterkommande inställning stater emellan.

Jag skriver dessa rader från ett kallt balkanskt hem, och ser detta utspela sig i realtid här. Den mänskliga värmen i form av en äldre kvinna som i vinternatten ser sin avlidne son i en främlings ansikte. Glädjen hos en kär vän som flyr vinden och kylan och möts av ett kärleksfullt hem och en färsk kopp kaffe. Småskalig medmänsklighet bakom varje vrå.

Serbien, som stat, sänkte garden ett par gånger under 2000-talet, och lever med konsekvenserna i form olösta territoriella konflikter och har nu konstant taggarna utåt mot dem som borde vara deras vänner. Skulle Kroatien mjuka upp sin utrikespolitik riskerar de att behöva hantera såväl gamla som nya oförrätter mot alla sina grannar. Bosnien riskerar att falla sönder fullständigt den dagen då det genomkorrupta styret ens börjar rannsaka sig självt. Storskalig korruption, ogästvänlighet och kyla.

Incitamenten för att bryta den onda cykeln av att fela och därefter vägra ta ansvar är otroligt små. Den person som felat, vilket vi alla gör, kan när allt kommer omkring be om ursäkt och få sin synd förlåten av en annan person. Den stat som felat, vilket sker desto oftare då alla personer i en statsapparat kan och kommer att fela, kan knappast drömma om förlåtelse, utan kan endast hoppas på glömska.

Således verkar vi vara fångade i denna dikotomi av mänsklig förlåtelse och institutionell oförlåtelse. Det är trots allt endast Karl-Bertil Johnson som delar ut de rikas julklappar till de fattiga – inte ens byrådirektör H.K. Bergdahl själv gör annat än berömmer honom och erbjuder ett fikon. Om vi däremot låter Tyko Johnson och H.K. Bergdahl representera byråkratin och staten kommer de gärna att uppmuntra andra till gott beteende, men de kommer aldrig att ha fel – de får inte ha fel, och skulle de råka ha fel faller hela systemet.

Och kanske är det dessutom bäst så. Att förlåta är viktigt för oss och vårt själsliga välbefinnande. Margaret Mead hävdade en gång att det första tecknet på civilisation inte är hantverk eller verktyg, då detta faktiskt inte skiljer oss från djuren, utan att det är det första dokumenterade läkta benet. Inget annat djur tar hänsyn till sin nästa så som människan. Att ta hand om varandra är grunden för hela vår civilisation, men i synnerhet för denna mörkaste och kallaste tid på året som kallas julen.

Vladimir Lukic är frihetlig skribent