Sten Niklasson: En drömmare

Många har säkert betraktat den gipsbyst föreställande Beethoven som tillverkats i otaliga exemplar och kanske reflekterat över den store tonsättarens stränga uppsyn. Intressant nog företer en av Beethovens kollegor och stora beundrare så påfallande likheter med sin förebild, att man vid hastigt påseende skulle kunna förväxla de båda. De har samma yviga hårsvall, samma näsform och samma buttert nerdragna mungipor. Beundraren var Hector Berlioz, född 1803 i närheten av Grenoble, och ett av tre överlevande barn till en kärv landsortsläkare och dennes fromma hustru.

Hectors far, som hyste en djupt rotad misstro mot musiker och andra konstutövare, gjorde klart att sonen förväntades gå läkarbanan, och gjorde därför allt för att dämpa Hectors ofta manifesterade musikintresse. På moderns initiativ placerades sonen i en katedralskola, men när denna typ av religiösa skolor förbjöds av Napoleon I år 1811, tog fadern själv hand om Hectors utbildning. I den ingick bland mycket annat att översätta Vergilius och andra klassiska diktare. Det berättas att Hector blev så känslomässigt överväldigad av vissa passager att han föll i gråt.

Till skillnad från många samtida musikbegåvningar lärde sig aldrig Hector Berlioz att spela piano. Däremot blev han snabbt skicklig på flöjt och gitarr genom självstudier och musiklektioner hos ledaren för hemortens orkester, vilka skedde i all hemlighet.

Tolv år gammal blev han förälskad i en sex år äldre flicka i grannskapet vid namn Estelle. I sina memoarer, publicerade 1865, skriver han:

”… jag visste ingenting … men kände endast en svår smärta i mitt hjärta. Jag tillbringade nätterna i förtvivlan … Svartsjukan, som ledsagar all oskyldig kärlek, drabbade mig varje gång jag såg en man närma sig henne. Ännu idag ryser jag när jag tänker på klirret av min farbrors sporrar, när han dansade med henne.”

Det var i denna känslostämning ynglingen Berlioz komponerade en romans till Estelle. Melodin återkommer senare i ett av den vuxne tonsättarens mest uppskattade verk Symphonie Fantastique, varom mera i det följande.

Nitton år gammal skrevs Berlioz in på läkarlinjen vid universitetet i Paris. Efter ett par års teoretiska studier var det dags för den första dissektionen av ett lik. Hans minnesanteckningar innehåller en detaljrik beskrivning av upplevelsen. Den fyllde honom med sådan avsky att han hals över huvud flydde genom ett fönster, fast besluten att aldrig yrkesmässigt syssla med medicin.

Under sina läkarstudier hade Berlioz haft rika tillfällen att besöka Parisoperan, där han bl.a. stiftade bekantskap med flera verk av Christoph Willibald Gluck, en tonsättare som förblev en av hans stora inspirationskällor. Han tillbringade åtskillig tid på musikkonservatoriets bibliotek, där han kopierade Glucks noter. Så här skriver han om Glucks opera Ifigenia på Tauris:

”Jag fann partituret på biblioteket. Jag läste det om och om igen, skrev av det och lärde mig det utantill. Jag kunde inte sova på nätterna och glömde att äta. Jag var helt förhäxad.”

Berlioz hade vid sidan om sina medicinstudier, föräldrarna ovetande, blivit antagen som elev hos den berömde professorn vid musikkonservatoriet Jean-François le Sueur. Denne hade efter ett omtumlande liv under revolutionen blivit Napoleons favoritkompositör och fått äran att komponera triumfmarschen vid korsikanens kröning till kejsare. Le Sueur insåg snart att han i Berlioz hade ämnet till ett musikaliskt geni och uppmanade honom att lägga läkarstudierna på hyllan.

Berlioz föräldrar motsatte sig envist sonens eget karriärval, men mjuknade så småningom och gav sin tillåtelse till fortsatta musikstudier vid konservatoriet. Men när fadern fick veta att Berlioz satt sig i skuld för att få ett av sina förstlingsverk,  Messe solonelle , uppfört i La Rochekyrkan 1825, drog han in sitt underhåll. Berlioz svarade sturskt att han hellre dog av svält i Paris än gav upp musiken. Noterna till mässan ansågs länge ha förstörts av upphovsmannen, men återfanns år 1991.

Berlioz gjorde flera försök att vinna det prestigefyllda Rompriset, eftersom det, förutom meritvärdet, skulle medföra en månatlig pension under fem år. Han misslyckades gång på gång och tvangs för att klara sin försörjning ta arbete som körsångare vid en vaudevilleteater för en lön om femtio franc i månaden och dessutom ge privatlektioner i flöjtspel. Först 1830 skulle han vid fjärde försöket lyckas vinna priset med kantaten Sardanapale.

Under sin tid i Rom, en stad som han aldrig gillade, skrev Berlioz inget av sina större verk. Men hans upplevelser av den italienska landsbygden kom att återspeglas i senare arbeten, inte minst i form av poetiska solostämmor för stråkinstrument, till exempel i Harold en Italie, där violan spelar rollen som Lord Byrons romantiske drömmare Childe Harold.

År 1827 hade Berlioz besökt Odéonteatern, där ett engelskt teatersällskap gav en serie föreställningar av Shakespeares verk. Det var inte bara pjäsförfattarens lekfulla vers som gjorde ett bestående intryck på den unge kompositören. Berlioz blev omedelbart och våldsamt förälskad i den kvinnliga huvudrollsinnehavaren, den irländska skådespelerskan Harriet Smithson. Offer för sina impulser, började han bombardera den dyrkade med kärleksbrev, adresserade till hennes hotell. Kraften i Berlioz känslor skrämde emellertid den sköna, som via ombud lät förstå att hon inte uppskattade hans tillbedjan. Han gav emellertid inte upp utan skrev på några dagar en overtyr till ett planerat musikdramatiskt verk, Romeo och Julia, i hopp om att på detta sätt vinna hennes gunst. Också detta var förgäves. Berlioz arrangerade då en konsert med egna verk på programmet, till vilken han inbjöd Harriet. Hon svarade inte på inbjudan och återvände till England utan att ha träffat sin enträgne beundrare.

Om konserten skrev en kritiker:

”Vi har aldrig tidigare hört något så egendomligt, bisarrt och orimligt… Allting dominerades av tonsättarens otyglade fantasi.”

Plågad av musikkritikernas brist på förståelse och sargad av obesvarad kärlek, började Berlioz skriva på en symfoni med teman från sitt eget liv. Verket fick fem satser och tonsattes för en jätteorkester med nittio musiker. Det fick titeln Symphonie Fantastique med underrubriken Épisode de la vie d´un artiste.

Symfonin speglar hela den unge Berlioz överspända känsloregister och svallar mellan drömsk melankoli och uppslukande passion, raseri och svartsjuka, tårar och glädje.

Berlioz alter ego befinner sig i början i tumultartade, närmast drömlika, situationer i olika miljöer. Men oavsett om han försöker njuta av naturens pastorala charm eller kastas runt i dansens virvlar, jagas han av bilden av sin undflyende älskade.

I den fjärde satsen försöker den unge konstnären förkorta sitt liv med hjälp av opium. Drogen är emellertid alltför svag. I stället ger den upphov till drömmar, i vilka artisten tror sig ha dödat sin älskade och leds till avrättningsplatsen, där han bevittnar sin egen död. Orkestreringen är minst sagt fantasifull. Här möter lyssnaren marscher, en soloklarinett som tycks spegla den dödsdömdes sista tankar, ett kraftigt g-moll ackord som markerar bilans fall, följt av lätta pizzicaton som kan tolkas som det avskilda huvudets rullande ner i korgen. Satsen avslutas med ljudliga jubelrop från åskådarhopen.

I symfonins sista sats bevittnar konstnären sin egen begravning i form av en häxsabbat med andeväsen och monster. Orkestern utstöter grymtningar, kvidanden och groteska skratt. Den kärleksfulla melodi som genomsyrat hela verket blir nu till en vulgärare danslåt.

Många av Berlioz verk inspirerades av litterära alster. Symphonie fantastique bygger delvis på Thomas de Quinceys Confession of an English Opiumeater och har tolkats som en orgiastisk, närmast hallucinatorisk upplevelse av narkotiska drömmar.

Symfonin hade från början inspirerats av Berlioz oförlösta förälskelse i Harriet Smithson, men under komponerandets gång inledde han en kärleksrelation med en annan kvinna, Maria Moke, som han också förlovade sig med. En dag mottog Berlioz ett brev som skulle utlösa en rad dramatiska handlingar. Brevet var avsänt av Maria Mokes mor, som meddelade att förlovningen var uppsagd, och att Maria i stället skulle äkta pianotillverkaren Pleyels son. Den överspände Berlioz blev rasande av svartsjuka och beslutade på stående fot att mörda både sin rival, sin tidigare fästmö och dennas mor. Han lånade ett par pistoler och inköpte en peruk och kvinnokläder i syfte att förklädd ta sig in i fästmöns hem och utföra dådet. Han skaffade till och med några ampuller med stryknin för att ha ett alternativ om pistolerna inte skulle fungera. Men under förberedelserna nyktrade Berlioz till och beslutade lyckligtvis att avstå från att sätta planen i verket.

Efter att ha avslutat sina obligatoriska musikstudier i Rom återvände han i november 1832 till Paris, där en konsert med bl.a. Symphonie Fantastique skulle ges. I publiken på konsertkvällen fanns en lysande samling av tidens stora författare, kompositörer och musiker. Där syntes Victor Hugo, Theophile Gautier, Heinrich Heine, George Sand, Alexandre Dumas, Frédéric Chopin, Franz Liszt och Nicolo Paganini. Och där fanns också Berlioz stora kärlek Harriet Smithson.

En kort tid efter den bejublade konserten träffades Hector och Harriet och inledde ett förhållande, trots att de inte förstod ett ord av varandras språk. Förbindelsen ledde till giftermål på den brittiska ambassaden och ett år senare till en son. Men det stod snart klart att äktenskapet var en katastrof. De temperamentsfulla makarna hamnade ständigt i bittra konflikter, och det dröjde inte länge förrän separationen var ett faktum. Harriets karriär hade tagit skada av det tumultartade samlivet med Berlioz, och hon blev efterhand svårt alkoholiserad. När hon efter några år i ensamhet dessutom invalidiserades av stroke, hyrde Berlioz sköterskor som dagligen såg till henne. Harriet avled först 1854, och i oktober samma år gifte han sig med sångerskan Marie Reccio som han då sammanlevt med i tio år.

År 1862 dog helt oväntat också Marie i ett slaganfall, bara fyrtioåtta år gammal. Vid ett besök vid hennes grav på kyrkogården i Montmartre stötte Berlioz av en slump ihop med en ung kvinna vid namn Amélie, med vilken han, trots åldersskillnaden, skulle utveckla en nära relation. Bara två år efter deras första möte avled också den tjugosexåriga Amélie. Ensamheten blev från och med nu hans ständige följeslagare. Hans hälsa försämrades snabbt och han skrev sextioett år gammal:

”Jag är bortom hopp och illusioner… Stundligen säger jag till Döden: ”Närhelst du vill. Varför dröjer du?”

Berlioz ende son var sjökapten i handelsflottan och ständigt borta. År 1867 fick fadern budet att sonen drabbats av gula febern och avlidit i Havanna. Berlioz, som blivit alltmer isolerad från det franska musiklivet, brände nu i sin sorg en mängd noter, dokument och minnesföremål i protest mot ett oblitt öde. Han behöll bara en dirigentpinne som han fått av Mendelsohn och en gitarr som Paganini gett honom som gåva.

Den 8 mars 1869 dog Hector Berlioz i sitt hem i Paris. Han begravdes på Montmartres kyrkogård. Till hans grav flyttades också Harriets och Maries kvarlevor.

Under sin livstid var Berlioz vida känd som dirigent, inte minst av sina egna verk, som av många kollegor ansågs obegripliga och svårspelade. Trots att musikkritiker som Hallé och von Bülow kallade honom samtidens störste, innehade han aldrig en avlönad tjänst som maestro. Missnöjd med andra dirigenters framföranden av sin musik, beslöt han att försörja sig som gästdirigent, vilket, framför allt under långa turnéer i Ryssland, visade sig ytterst lönande.

Wagner, Liszt och Berlioz blev ofta benämnda Romantikens Progressiva Treenighet. Av de tre räknas Berlioz numera av många som den mest nyskapande, särskilt på grund av sin säkra känsla för instrumentering. Hans 1844 publicerade bok i detta ämne skulle få ett betydande inflytande i musikvärlden under många decennier.

Medan Berlioz orkesterverk rönte uppskattning, inte minst hos kollegor, möttes flera av hans vokala verk av kallsinnighet. Operan Benvenuto Cellini som hade premiär på Parisoperan 1836, blev ett misslyckande. Samma år färdigställde han emellertid ett requiem, Grande messe des morts, som blev en stor framgång, och som tonsättaren själv betraktade som sitt yppersta verk. Flera andra sångliga alster som Fausts förbannelse och den stora operan Trojanerna, vilken baserades på Vergilius Aeneiden, fick blandad kritik och ringa kommersiell betydelse. Möjligen berodde det svala mottagandet på att publiken var ovan vid kompositörens obundenhet vid gängse formkrav, och att föreställningarna, som förutsatte stora ensembler, komplicerade dekorer och många repetitioner, blev mycket kostsamma. Berlioz tog illa vid sig och avbröt i sin besvikelse arbetet på en ny opera med arbetsnamnet La nonne sanglante. Blott spillror återstår av detta verk.

När Berlioz 1850 blivit utnämnd till chefsbibliotekarie vid Pariskonservatoriet, beslöt han sig för att utsätta sina många kritiker för ett spratt. Han skrev under pseudonymen Pierre Ducré ett verk med titeln Herdens farväl som uppfördes vid två tillfällen. Föreställningarna rosades av kritikerna, och Berlioz uppmanades att ta ”lärdom av den nye tonsättaren”.

Under senare år har Berlioz vokala verk mötts av större uppskattning. Hans själsfrände Shakespeare, som, liksom han själv, var en fri ande med osviklig känsla för dramatiska poänger, inspirerade honom till ytterst spelbara verk som den ”dramatiska symfonin för soloröster, kör och orkester” Romeo och Julia och den komiska operan Béatrice et Bénedict.

Berlioz sista ord på sin dödsbädd uppges ha varit ”Äntligen kommer man att spela min musik!”

Han hade rätt, men det skulle ta hundra år innan publiken fullt ut tog till sig denne särlings musik.

Sten Niklasson är författare och tidigare generaldirektör

Lyssnartips: Framför allt tack vare den franske dirigenten Charles Munch och britten Sir Colin Davies finns merparten av Berlioz musik inspelad, bl.a. på LSO Live. En utmärkt inspelning av L´enfance du Christ gjordes 2007. Åtskillig information om tonsättaren och hans verk är tillgänglig på www.hberlioz.com