Vladimir Lukic: Nu ser vi hur Etiopien styrs

För två år sedan vann Etiopiens president Nobels fredspris. Häromveckan beslöt han att i egenskap av överbefälhavare personligen leda sina soldater i försvaret av huvudstaden Addis Abeba. Abiy Ahmeds dramatiska Ikarosfärd är en varning för vad som händer när respekten för äganderätt, självbestämmande och avtal kollapsar.

När Abiy Ahmed tillträdde som Etiopiens premiärminister 2018 gjorde han det i ett land med stor potential – såväl för utveckling som för konflikt. Landet är folkrikt, fyllt av naturtillgångar och är det enda afrikanska land som både undkommit kolonisering och bibehållit en egen förvaltning genom hela den moderna eran.

Samtidigt präglas Etiopiens inrikespolitik av misstro och hämndlystnad. Landet har ingen etnisk majoritet, utan domineras av två grupper, Amhara och Oromo, samt ytterligare 78 erkända grupper. Etniskt förankrat styre har länge pendlat mellan olika grupper, och tillgången till maktens korridorer ses primärt som en möjlighet att hämnas för gamla oförrätter.

Relationerna till grannarna är ansträngda. Landet är långt ifrån förmöget eller i någon position att dra nytta av sina enorma fördelar. När Axel Oxenstierna på 1600-talet skrev att ”Alla våra grannar äre våre fiender” och att statskassan gapar tom hade han lika gärna kunnat beskriva dagens situation på Afrikas horn.

Efter att ha blivit vald 2018 på löften om fred, respekt och ett slut på hämndpolitiken skred Ahmed, som har band till både Amhara och Oromo och inte framstod som en etniskt favoriserande ledare, genast till verket. Relationerna till grannlandet Eritrea, med vilket Etiopien spenderat de senaste 30 åren i mer eller mindre öppet väpnad konflikt, reparerades. För detta fick han fredspriset. Därefter organiserade han tillgång till hamnar i Sudan, Djibouti och Somaliland. Med Frankrike avtalade han ett stort köp av fartyg som skulle göra Etiopien till världens största kustlösa örlogsmakt.

För att finansiera detta planerades stora infrastrukturprojekt och ekonomiska reformer. Blå Nilen skulle tämjas och befolkningen skulle få vägar, vatten och el. Statliga bolag privatiserades och en börs planerades i Addis Abeba. Före pandemin framstod Ahmed likt en etiopisk Gustaf II Adolf som skulle inleda en stormaktstid för sitt arma och fattiga land.

Här slutar dock liknelserna. Vattenkraftverket Grand Ethiopian Renaissance Dam gav honom en farlig fiende i Egypten, där nästan hela befolkningen är direkt beroende av Nilen och nu hotas av megaprojektet. I stället för att förhandla ärligt och försöka komma fram till en lösning på ländernas gemensamma försörjningsproblem har Etiopien under lång tid utnyttjat sin förhandlingsposition för att undvika ett långsiktigt avtal. Abiy lovade att ändra på detta, men ingen ändring har skett. Egypten hotar som respons med att försvara sina vattenintressen med vapenmakt. Det som skulle ha blivit lösningen på landets energiproblem är nu i stället ännu en utrikespolitisk black om foten helt i onödan.

Korruption, våld och misstro mellan landets många etniska grupper innebar att det inte fanns någon driftig, utbildad medelklass som kunde dra nytta av och arbeta i en privatiserad offentlig sektor. Konstitutionen garanterar en viss mån av decentraliserade ekonomiska och politiska rättigheter, men dessa har konsekvent ignorerats. Reformernas mängd och kvalitet har alienerat ministrar och företag, och Ahmeds tendens att upprätta avtal för att lugna sina motståndare och så fort dammet lagt sig totalt ignorera dessa har skapat honom fiender i samhällets alla skikt.

Haveriet med vattenkraftverket blottlade den fundamentala bristen på respekt för ingångna avtal och gemensamma problem. De misslyckade privatiseringarna och tilltagande förtrycket från statsmakten kulminerade i ett våldsamt uppror i Tigray 2020. Upproret spred sig snabbt till andra regioner och involverade grupper som tills nyligen framstod som värsta fiender, för att slutligen utvecklats till ett fullskaligt inbördeskrig.

Flera gulfstater, men även den tidigare fienden Eritrea, har hjälpt den etiopiska staten med logistik, men krigets utgång är ännu oviss. Undantagstillstånd utropades i november, varpå Ahmed personligen övertog befälet vid fronten. Det militära nederlaget är inte lika totalt som det i Afghanistan för några månader sedan, men förnedringen inför sitt land och omvärlden är minst lika stor.

Rapporterna haglar dagligen in om krigsbrott, våldtäkter och soldater på båda sidor som totalt ignorerar mänskliga rättigheter. Samtidigt är det nästintill omöjligt för journalister och humanitär hjälp att nå regionen. Det som skulle ha blivit en fredlig resa för ett enat land är nu en humanitär katastrof.

Abiy Ahmed är inte den förste nationelle ledare som ärvt ett fattigt och trött land med enorm potential för att slarva bort allting genom överambitiösa men ogenomtänkta reformer. Han hade kunnat bli en landsfader av en sort vi sällan ser och vars arv skulle berika land och folk i generationer framöver. I stället flög han likt Ikaros för nära solen, och blir troligen blott ännu en passus i den tusentals år långa historia som är Etiopien.

Vladimir Lukic är frihetlig skribent och ekonom