Vladimir Lukic: Endast på institutionernas klippa kan en rättvis stat byggas

Naturtillgångarnas förbannelse är en omdiskuterad process som förklarar många forna koloniers ständiga konflikttillstånd. Även om det inte är lätt att ta sig ur den onda spiral som är en kombination av svaga institutioner och starka yttre intressen för ens naturresurser så kan det gå. Angola är inte på något sätt ett perfekt land, men det kan visa vägen framåt för andra stora, instabila länder i samma situation.

Luanda. Den fattiga huvudstaden i ett av Afrikas största, fattigaste och mest krigshärjade länder. Området där Portugal kämpade för att hålla kvar sitt imperium långt efter att dess bäst före-datum gått ut, och dit självaste Castro skickade soldater för att sprida den kommunistiska internationalen.

Luanda, staden där en Coca cola kan kosta 50 dollar, och där privatskolorna huserar barn till amerikanska miljonärer. Platsen där slumområdena inte gränsar till välmående bostadsområden, utan till osannolikt rika gated communities. När man tänker på ojämlikhet mellan samhällets skikt kommer man inte i närheten av ojämlikheterna som är verklighet i detta vidsträckta men arma land.

På pappret är Angola i allmänhet och Luanda i synnerhet en symbol för den afrikanska misären och den extrema ojämlikhet som skapas när utländska kapitalistiska intressen gör intåg i ett fattigt land. Och det stämmer att Angola är en sargad, dysfunktionell nation som styrs av en korrupt krösusregim. Det stämmer också att landet de senaste tjugo åren har sett ett enormt inflöde av kapital, kapital som ofta uppvisar en högst tvivelaktig koppling till generell socioekonomisk utveckling i de länder dit det flödar.

Men Angola har två faktorer som skiljer det från många andra ex-kolonier. För det första var Angola efter två utdragna krig – först mot sig självt i form av det portugisiska imperiet, därefter mot sig självt i form av inbördeskriget – fortfarande mer än bara skuggan av ett land. Ett halvt millennium av portugisisk närvaro hade lämnat efter sig den ofattbara tragedin som slavhandel är, men också infrastruktur, statsbyggnad, skolor och en med koloniala mått relativt välfungerande intern ekonomi.

Det fanns förutsättningar att bygga upp en byråkrati, etablera statliga och privata företag och utveckla en stabil industri kring sina oljeresurser. Det finns även nog med politiska muskler och diplomatisk kompetens för att skapa nyttiga handelsrelationer. Det finaste exemplet på detta kom 2017, när Angola i stället för att kräva monetär kompensation för ett lån de gett till Tchad föreslog att de senare, som håller på att växa fram som världens största uppfödare av kvalitetsnötkreatur, kunde avvärja Angolas akuta boskapskris och skicka dem nötkreatur till motsvarande ekonomiska värde.

För det andra har landet funnit en syndabock för sina ekonomiska problem – och inte vilken syndabock som helst. De senaste 15 åren har Angolas ekonomi vuxit likt en asiatisk tigerekonomi, men pengarna har inte nått befolkningen och verkligheten på marken reflekterar inte de fantastiska finanserna. Enligt utsago har landets enorma oljerikedomar investerats i miljonprogram, skolor och infrastruktur, men faktum är att välfärden och medelklassen lyser med sin frånvaro.

Så en dag röjde portugisisk visselblåsare presidentens och hans dotters enorma förskingring. Den nyligen bortgångne José Eduardo dos Santos, som suttit vid makten sedan självständigheten, hade planerat sin egen korruption, sitt arv och sin dotters maktövertag minutiöst. Men en mans kriminalitet kan endast fortgå så länge som han lyckas dölja den, och utan hans vakande öga satte statsapparaten klorna i den cancersvulst som var familjen dos Santos statsfinansierade miljardförmögenhet.

Bara några veckor efter maktskiftet och avslöjandena avsattes arvtagerskan Isabel dos Santos från sina styrelseposter, och den bortgångne presidenten dömdes postumt till att ha förskingrat och stulit nästan 25 miljarder dollar från statskassan. Far och dotter trodde att de hade säkrat successionen genom ett riggat val och sin ekonomiska trygghet genom att sätta sina politiska allierade på rätt platser. I stället utsattes de för den naturkraft som är starka samhällsinstitutioner.

Slaget om Angolas finanser och ekonomi är långt ifrån vunnet. Det finns ännu stora frågetecken om vad som rent konkret nu kommer att förändras – när allt kommer omkring är korruption inte ett problem som löses genom att fängsla två personer, utan en systemisk sjukdom. Det återstår att se ifall syndabockarna i sanning endast är syndabockar, eller om detta representerar ett avbrott och en kursändring mot en statsapparat som sätter sina medborgare i främsta hand.

Den enkla historien är att Angola blott är ännu ett fattigt land som drabbats av naturtillgångarnas förbannelse – den i många avseenden bevisade teorin om att naturtillgångar medför en högre risk för korruption och statskollaps. Men det finns även en komplicerad historia som är minst lika viktig, om inte viktigare. Vad Angola visar oss är kanske undantaget, och den potentiellt enda utvägen från naturtillgångarnas förbannelse.

Vladimir Lukic är frihetlig skribent