Vilseförd opinion


1969


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

Vilseförd op1n1on
TV-programmet med de lärda i Lund
åtnjuter en välförtjänt popularitet. Men
ibland kan också ett sådant program,
som utöver underhållningen borde ge
kunskaper hos lyssnarna, leda till att
opinionen vilseleds.
En av våra nya socialdemokratiska
politruker, statssekreterare Olhede, måtte ha fått för sig att han skulle illustrera den kapitalistiska hegemonin inom
vårt rättsväsen. Han frågade i provokativ ton den rättslärde docenten Cervin,
varför stöld och förskingring hade så
mycket hårdare straffskalor än smuggling och falskdeklaration. Hr Cervin
förklarade att stöld och förskingring är
klassiska brott, som av ålder straffats
hårt,medan smuggling och särskilt falskdeklaration tillkommit på senare tid; de
riktar sig mot anonyma allmänna intressen, vars kränkande människorna ännu inte lärt sig att se på med starkare
ovilja. Han utfäste sig också att till morgondagen åstadkomma nya lagtexter,
där de fyra brottstyperna likställdes ur
straffsynpunkt. Det sade han sig kunna
göra som en rent teknisk prestation. Innehållet i lagen vore det politikernas sak
att bestämma.
Replikväxlingen i TV och därpå följande pressdebatt skapade en av tidens
snabbt uppflammande pop-opinioner,
där allmänheten reagerar utan att förstå
vad saken gäller, helt enkelt därför att
den blivit ofullständigt eller felaktigt
informerad. För socialdemokraterna och
än mer för extremvänstern var naturligtvis den påstådda hårdheten mot tjuvarna och efterlåtenheten mot falskdeklaranterna gefundenes Fressen. Se där ett
klart belägg för den borgerliga hegemonin inom rättsväsendet! Den stackars
tjuven, som i sin nöd förgriper sig på
andras egendom, kan få upp till 6 års
fängelse, medan den mot samhället illojale falskdeklaranten maximalt kan få
2 år. Både hr Rainer, statssekreterare i
justitiedepartementet, och skattestraffberedningen lovade rättelse.
Därmed kunde allmänheten draga en
lättnadens suck, och socialdemokraterna
kunde trösta allmänheten med att regeringens öga ser allt. Visst finns det kvar
borgerliga värderingar i rättsordningen,
kapitalistiska regler som förföljer fattiga
brottslingar och privilegierar rika. Men
det svenska folket kan vara förvissat om
att även rättsordningen skall renas från
det kapitalistiska samhällets klassorättVlsor.
I all uppståndelsen hann aldrig den
verkliga sakkunskapen – straffrättsjuristerna – komma till tals. De hade
kunnat upplysa allmänheten om att problemet ligger till på ett annat sätt.
För det första: att vi har kvar straffmaxima på 6 år för grov stöld och grov
förskingring beror inte på någon ”borgerlig hegemoni” utan är helt enkelt en
eftersläpning från den tid, då stölden
(med vilken förskingringen kom att likställas) var ett hot inte bara mot den bestulnes egendom utan rentav mot hans
liv. I det gamla bondesamhället med dess
massfattigdom var det en katastrof att
förlora värdefullare egendom genom
stöld. Sedan urminnes tider var stöldstraffet – typiskt syftande på kreatursstöld – mycket hårt; in på 1800-talet
stadgades i många europeiska länder
fortfarande dödsstraff.
Men det är ofta stor skillnad mellan
stadgade straff och de faktiskt tillämpade. Straffmaximum på 6 år för grov
stöld (eller förskingring) har veterligen
aldrig tillämpats. Till frihetsstraff för
stöld dömer man endast återfallsförbrytare – fall där resocialisering genom
kriminalvård i frihet ter sig utsiktslös.
Och för den som förskingrar upp till
30 000 kr blir straffet i regel skyddstillsyn. Samhället visar över huvud taget
stor humanitet gentemot människor, som
begått egendomsbrott av typen stöld och
förskingring.
Det är helt i sin ordning. Det är också i sin ordning att man går hårt fram
mot falskdeklarationen. Enligt kriminalpolitiska undersökningar beräknas det
årliga antalet felaktiga deklarationer,
som icke upptäcks, uppgå till omkring
100 000. Specialrazziorna mot t. ex. arkitekter och minkfarmare har givit beklämmande resultat – av arkitekternas
deklarationer var inemot 60 procent felaktiga, ehuru inte alltid därför brottsliga. Men falskdeklaranten får faktiskt
veta vad han gjort. Förskingraren, som
tagit 20 000 kr ur kassan får skyddstillsyn. Han är givetvis återbetalningsskyldig, men längre än till utmätning av
boet får man inte gå. Falskdeklaranten,
som undandragit det allmänna 20 000 kr
i skatt, får betala in detta och därtill
171
30-50 000 kr i böter. De indrivs
strängt, om så behövs med införsel i
hans lön. Det är inte att undra på att
många upptäckta skattefuskare försöker
få fängelse i stället!
situationen är alltså högst komplicerad – och man får livligt hoppas att
skattestraffberedningen lyckas utforma
konstruktiva reformförslag. För närvarande tillämpar vi sida vid sida motsatta principer inom svensk straffrättsskipning. De klassiska egendomsbrotten behandlas i enlighet med modern human
förbättringsprincip: man vill resocialisera brottslingen. Gentemot skattefusket
riktas en avskräckningsstraffrätt av uråldrig karaktär, vilket innebär att vi slä-
par med oss inhumana metoder. Ar det
omöjligt att tänka sig att samhället försöker utveckla metoder för resocialisering också av skatteförbrytare? Ar det
omöjligt att skapa ett skattesystem, som
i så hög grad bygger på konsumtionsbeskattning att skattefusk av större betydelse förhindras?
Om dessa och andra svåra frågor i det
invecklade problemkomplexet fick allmänheten ingenting veta i den debatt
om brott och straff, som utspann sig efter frågorna i Lund. Sveriges Radio t. ex.
missade sin uppgift som informationsmedium. När man bidrog till att skapa
opinion i en så svårtillgänglig fråga borde man ha följt upp initiativet genom
förberedd debatt mellan ett antal specialister, som kunde talat om för allmänheten, hur saken låg till, och var de
verkliga problemen låg.