Vi behöver nördbaronerna

”Ska du hänga med på Marvelmaraton på söndag?” Tre filmer om Iron man senare var jag fast. Tony Stark är min nya superhjältefavorit. Han är supersmart, superrik – och rolig. Och till skillnad från Hulken eller Stålmannen har han inte fått sina superkrafter till skänks. Han har själv byggt dräkten som gör att han kan bekämpa ondskan. Hur coolt är inte det? Och han är rolig, sa jag det?

Sedan läser jag om Elon Musk, mannen bakom elbilstillverkaren Tesla, som nu har lanserat idén om en ”hyperloop” – en slags mänsklig rörpost som ska kunna ta passagerare från Los Angeles till San Fransisco på en dryg halvtimme, i en hastighet på kring 1000 km/h. Tidningen Forbes skriver om ”the bachelor billionaire” och att Musk tänker börja utveckla hyperloopen själv. Vänta nu… det här är ju verklighetens Tony Stark.

Ja, precis, det är verklighetens Tony Stark. John Favreau som regisserade Iron man-filmerna uppgav i en intervju att han inspirerats av just Musk när han utformade filmkaraktären Stark. Enligt uppgift har även Musk humor.

En hyperloop låter helt klart mer spännande än en elbil. Och man kan ju hoppas att den kan bli verklighet utan dyrbara subventioner. Varför ska man behöva subventionera något som påstås ha framtiden för sig?

Men visst är det inspirerande med personer som vågar tänka lite större och galnare än andra?

Det tycker inte Katrin Kielos. Hon är inte imponerad. ”Nördbaroner” är hennes torra omdöme om alla Brins, Parkers och Muskar som vill till rymden eller bara färdas väldigt snabbt till San Fransisco. Som gör datorglasögon och laboratoriekött. Precis de där sakerna som väl egentligen mest hör superhjältevärlden till. Å andra sidan: vem är jag eller Kielos att bedöma det? Kanske äter vi faktiskt en labburgare när vi turar till Mars om femtio år?

Nina Björk var inne på samma spår som Kielos i en krönika i God morgon världen. Hon beskrev hur journalisters frågor ofta döljer en världsbild. Och exemplifierade med intervjufrågan: ”Vad har Wallenberg betytt för Sverige?” Högst ideologiskt, enligt Björk, som menade att man lika gärna kunnat – eller snarare borde ha – frågat: ”Vad har Sverige betytt för Wallenberg?” Vad hade han varit utan alla de arbetare som stod i fabrikerna.

Visst, det ligger en del i det. Men vi som ägnade mellanstadiet åt att titta på stenyxor, plogar och svarvar på något länsmuseum har nog fått vår beskärda del av arbetarhistoria. Det är fortfarande det strukturella perspektivet som dominerar historieskrivningen. Gunnar Wetterberg har till exempel påpekat att det finns 67 referenser till kommunism, men bara en till Marcus Wallenberg i Norstedts Sveriges historia 1920-1965.

Då är det både behövligt och uppfriskande att ibland peka på den roll entreprenörer, uppfinnare och vildhjärnor faktiskt spelar. Och ja, en del av de där galna idéerna visar sig riktigt användbara. Den riktige Tesla var sin tids visionär och utvecklade bland annat växelströmstekniken, i strid mot de som trodde att likström var framtidens melodi. Men han var en fullkomligt galen figur. Och möjligen hade även han någon som sa:

– Håll inte på med det där tramset Nikola utan kom hit och torka disken istället.

Maria Eriksson är chefredaktör för Svensk Tidskrift.