Mer jämställdhet, mindre jämställdhetspolitik

”Vi måste få kvinnor att tycka det är sexigt med män som tar hand om barn och män att tycka det är sexigt med kvinnor som tjänar pengar.”

Ett uttalande av Svend Dahl, sedan april ordförande för regeringens utredning Män och jämställdhet, i Tidningen NU har upprört borgerliga tyckare i veckan. Regeringen ska inte lägga sig i vad vi tycker är sexigt!

Helt rätt. Men varför har ingen sagt något förr? Liksom vad trodde ni att jämställdhetspolitiken gick ut på? Tycker man att det är fel att politiker ska hålla på och ändra våra attityder kring jämställdhet och samliv är det väl mer relevant att fråga vad vi överhuvudtaget ska med en jämställdhetsminister till? Är det inte dags att skrota det ämbetet?

Därmed inte sagt att lite mer jämställdhet skulle skada. En vän delar en artikel på facebook, Dear Daughter: I Hope You Have Awesome Sex. Han är trött på att höra skämt om att han borde ha hagelbössan redo nu när hans döttrar växer upp. Artikelförfattaren, en amerikansk pappa, känner likadant. För att sammanfatta: Jag vill att min dotter ska kunna njuta av det jag själv gör; det är inte min uppgift att vara en vakt som låser in henne i ett torn.

Artikelkommentarerna håller inte med: ”Vad säger du sedan när hon kommer hem med en könssjukdom?”, ”Det handlar om att skydda sin dotters värdighet.”

Är det bara galna, religiösa amerikaner som tänker så här? Knappast. Jag har själv hört vanliga, upplysta svenska medelklassmän i Hammarby sjöstad resonera likadant: När de finniga tonårskillarna börjar cirkla kring huset på sina moppar gäller det att vara på sin vakt.

Utan att göra en Gudrun Schyman: är det inte precis så talibaner och saudiska fundamentalister sägs resonera? Att kvinnans sexualitet måste ”skyddas” för att hennes värdighet ska upprätthållas?

Att det finns ojämställda attityder i samhället är alltså en sak. Och de föreställningarna lever kvar, pappamånaderna till trots.

Jämställdhetspolitiska åtgärder är gärna av det mer symboliska slaget, men verkar strunta i varför verkligheten ser ut som den gör. Att en lag om en viss andel kvinnor i börsbolagsstyrelser kommer att leda till just detta säger sig självt. Men kommer den att innebära någon verklig förändring i bemärkelsen att fler unga flickor börjar drömma om att bli företagsledare istället för att bli idolsångerska eller makeupartist? Eller att fler kvinnor skaffar sig de kompetenser alternativt armbågar som krävs för att ta sig dit?

En kvinnlig matematiklektor med franskt ursprung berättade i häromdagen Petrén i P1 om hur skolämnen är betydligt mer könskodade i Sverige än i Frankrike. En kvinna som ägnar sig åt matematik är en kuriositet. Särskilt förvånad blev hon när hon fick reda på att franska i skolan upplevs som ett ämne för kvinnor. Hur kan ett språk som talas av ett helt land med människor av båda könen vara så könskodat? Det är en relevant fråga.

Jämställdhetspolitikens lösning vore förstås att införa kvoter. Kanske borde också fler flickor spela hockey och pojkar ägna sig åt ridning, när vi ändå är igång?

Det verktyg politiken besitter för att eventuellt förändra våra föreställningar är alltid någon form av tvång. Även den som till äventyrs inte tycker att det är ett problem att pojkar pluggar tyska och flickor franska måste då passas in i mallen.

Vi ska alltså använda demokratin för att avskaffa möjligheten att låta olika åsikter ta sig uttryck i samhället. Är inte det lite, tja, odemokratiskt? Varför ska vi rösta fram politiker vars uppgift är att sedan tala om för oss vad vi ska tycka? I ett Sverige där befolkningen är mer utbildad än någonsin torde ju dessutom behovet att upplysa massorna vara mindre än någonsin. Kan vi inte bara försöka tänka efter själva?

De medelklassmän som röstar fram jämställdhetspolitiken kan ju börja med att sluta betrakta sina tonårsdöttrar som bräckliga porslinsdockor. Inte behöver ni en jämställdhetsutredare för att säga det åt er?

Maria Eriksson är chefredaktör för Svensk Tidskrift.