Print Friendly

Venezuela – historien om diktatorer och olja

Av Redaktionen | 31 december 1956


1956


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

VENEZUELA – HISTORIEN OM
DIKTATORER OCH OLJA
Au fil. doktor MAGNUS MöRNER
DET finns många som hyser den förhoppningen att sydarnerika
med sina rika men ännu outnyttjade naturtillgångar skall kunna
i framtiden inte bara kraftigt öka sin för världsekonomien redan
så betydelsefulla andel i det internationella handelsutbytet. Man
väntar av sydarnerika också att det vid sidan av en på sina håll
snabbt tilltagande inhemsk befolkning skall kunna bereda plats för
en allt större del av befolkningsöverskottet från andra delar av
världen. Vid sådana spekulationer ligger det nära till hands att
särskilt tänka på Venezuela.
Sedan mer än tre årtionden har Venezuela framför allt varit oljans
land men under de allra sista åren har det också ryckt fram i förgrunden bland världens järnmalmsproducenter. Venezuela är dubbelt så stort som Sverige men har blott 5 lf2 milj. invånare. Ändå
har immigrationen från Europa under efterkrigsåren varit rätt
avsevärd. Venezuelas nationalinkomst är i förhållande till invånarantalet den högsta i Latinamerika men som en följd av den högst
ojämna inkomstfördelningen hindrar detta ingalunda förekomsten
av ytterst fattiga och undernärda befolkningsskikt. Om alltså det
ekonomiskt så blomstrande landet ur social synpunkt ännu lämnar
åtskilligt övrigt att önska så överensstämmer inte heller den poHtiska regimen i realiteten med demokratiska normer och framtiden
i detta avseende ter sig ytterst oviss. För att närmare ta ställning
till i vad mån Venezuela verkligen är ett »framtidsland», vilket
rimligtvis förutsätter en sund utveckling i alla dessa tre avseenden,
är det nödvändigt att också rikta blicken bakåt. Ett »framtidslands»
historia är väl speciellt betydelsefull för samtidens studium men
det oaktat blir den ofta bortglömd.
Häromåret utkom en första engelskspråkig översikt av den venezolanska historien, William och Amy Marslands »Venezuela through
its history» (Th. Y. Crowell Co., New York 1954, 277 s., $ 3: 75).
140
Venezuela- historien om diktatorer och olja
Det är en handbok utan större pretentioner men trevligt skriven
och genom sitt ämne värd att uppmärksammas av en större krets
än de vanliga läsarna av historisk facklitteratur. I det inledande
etnografiska avsnittet gör dock en del avslöjande truismer och misstag att den kompilatoriska karaktären sticker i ögonen men ju
längre skildringen fortskrider desto hemtamare blir författarna med
sitt tema.
Venezuela var vid spanjorernas ankomst befolkat av ett antal
indianstammar på ganska olika kulturnivå ehuru några egentliga
kulturfolk inte fanns till skillnad från vad fallet var i Colombia
(chibchas) och Peru-Bolivia-Ecuador (inkas). Spanjorerna nådde
redan på Columbus’ tredje resa den venezolanska kusten och fann
snart pärlfisket där vara ett mycket lönande näringsfång. Men
inåt landet begav man sig länge endast på enstaka expeditioner
vilka inte fann det guld och silver som man frenetiskt sökte, men
som i stället ofta hemförde indianslavar att avyttra till sockerplantagerna på de västindiska öarna. Unikt för Venezuela är att en del
av dessa conquistadorer inte kom från moderlandet Spanien. Kejsar
Karl V hade nämligen ularrenderat västra Venezuela till en tysk
bankirfirma, Welser, till vilken han stod i obligation. Dessa tyska
conquistadorer gjorde ingen mera positiv insats än sina spanska
kollegor och deras framfart mot indianbefolkningen var minst lika
grym. Något samlat motstånd från indianbefolkningens sida utlöstes
emellertid ej av våldsdåden som sådana. Först när spanjorerna,
sedan Welseragenterna dragit sin kos, vid mitten av 1500-talet
gjorde ansatser till stabil kolonisering av de bördiga centrala högländerna satte sig indianerna på allvar till motvärn. striden blev
lång och blodig men sedan de av europeerna medförda sjukdomarna
kraftigt reducerat indianbefolkningens antal fann de överlevande
bofasta indianerna för gott att böja sig för inkräktarna. I skogarna
och bergen i öster liksom på andra håll i periferien har emellertid
ända till vår tid nomadiserande stammar lyckats hävda sitt oberoende. Så kommer det sig att vår tids geologer och oljearbetare
ofta funnit sig i samma situation som 1500-talets conquistadorer:
att vara mål för osynliga fienders pilar. För indianerna då som nu
gäller striden helt enkelt födan. Då tvingades indianerna överge
sina majsplanteringar, nu fördärvas deras jaktmarker, om också
oavsiktligt, av de vita.
Under den egentliga kolonialtiden, dvs. i Venezuelas fall 1600-
och 1700-talen, var landet till följd av sin avsaknad på ädla metaller
en av den spanska kronan missgynnad och ganska negligerad pro- 141
. ‘
c………………., i'”””””#$”‘”.(;-i~…..!~>._{:.~~.:..’..~·.,..-!.w~..r_.. ~ ~~.;~-ft~
Magnus Mörner
vins. Dock såg man till att den inte föll i någon annans händer.
Medan de västindiska öarna en efter en erövrades av de europeiska
sjömakterna, ofta i piraters lätt genomskinliga förklädnad, medförde
de upprepade attackerna mot fastlandet väl skövling och blodsutgjutelse men inga förluster i land. Det spanska handelsmonopolet som
gynnade Mexico och Peru på de övriga spansk-amerikanska koloniernas bekostnad gjorde emellertid att venezolanerna i stället begagnade den nära kontakten med engelsmännen, holländarna och
fransmännen till vidsträckt smuggling. För kakao, landets främsta
produkt, fick man negerslavar till sina plantager. Den spanska kronan insåg slutligen att det gamla handelssystemet för Venezuelas
del klart misslyckats och gjorde i stället ett nytt försök att utestänga de utländska rivalerna från den venezolanska marknaden.
Man anförtrodde nämligen all handel och sjöfart med Venezuela
1728 åt ett särskilt handelskompani. Genom dess försorg normaliserades Venezuelas handelsutbyte men produktionen fick den ensidiga inriktning på export av en eller ett par varor till men för
självförsörjningen, vilket i våra dagar än en gång är så karakteristiskt för venezolansk ekonomi. Kompaniets missbruk av sin ställning framkallade t. o. m. väpnad revolt och på 1780-talet upplöstes
det. Vid den tiden inaugurerades överallt i det spanska kolonialväldet en liberalare handelspolitik och förvaltningen reorganiserades. ökat välstånd inträdde som en följd härav inte minst i det
hittills missgynnade Venezuela. Om hur denna del av Syrlamerika
tedde sig åren omkr. 1800, med sina burgna städer, sin primith·a
landsbygd, sin rasblandning och andra kontraster, får man en levande bild av i Alexander von Humboldts stora verk om sin venezolanska resa. Förvånansvärt nog har Marslands inte konsulterat
det, ja Humboldt omnämnes inte ens. Den spanska kronans alla
ansträngningar till trots var emellertid tiden mogen för en genomgripande omvälvning. Det var särskilt bland Venezuelas förmögna
och relativt kultiverade plantageägare som radikala frihetsmän
framträdde och i Marslands bok tecknas på ett förtjänstfullt sätt
de två märkligaste profilerna: Francisco de Miranda och Simon
Bolivar. Miranda var en äventyrlig kosmopolit, som startade revolten mot Spanien. Hans dagboksanteckningar från ett besök i Sverige
1787 har f. ö. utgivits på svenska 1950 av dr Stig Ryden och utgör
en verkligt roande lektyr. Mirandas verk fullföljdes av Simon Bolivar, den geniale statsmannen och krigaren som efter tio års
ytterst växlingsrik kamp befriade inte bara sin fädernesbygd, Venezuela, utan också Colombia, Ecuador, Peru och Bolivia. Kriget
142
1
‘ :
p: J.
e ……
Venezuela- historien om diktatorer och olja
hade kostat Venezuela en tredjedel av dess befolkning och de tidigare ansatserna till välstånd och kultur hade sopats undan. Bolivar
hade velat skapa större politiska enheter men hans landsmän kunde
inte frigöra sig från den separatism som de stora avstånden och
de spanska administrativa gränserna uppammat. Det var en av
· Bolivars generaler med ytterst pittoreskt förflutet, Paez, som mot
slutet av 1820-talet upprättade en självständig venezolansk stat.
Så länge denne kraftfulle men ovanligt anständige caudillo satt
vid makten, nära tjugo år, rådde ordnade förhållanden och landet
återfick åtminstone en del av sitt välstånd. Mot mitten av seklet
framträdde emellertid formliga politiska partier och då de blott
utgjorde täckmantlar för skrupelfria äventyrares ambitioner medförde deras tvister snart anarkiska förhållanden. En av de värsta
av dessa politiker, Guzmån Blanco, gjorde sig dock till diktator
och under hans tid, 1870-1888, rådde nödvändigtvis politisk stiltje,
vilket naturligtvis hade en del gott med sig. Guzmån Blanco var
först och främst en lebeman men i ohämmad diktatorsfåfänga tävlar han framgångsrikt med paret Peron och den dominikanske
diktatorn Trujillo. Vid ett tillfälle lät han sig hyllas med denna
karakteristik: ~nu är större än Napoleon Bonaparte, eftersom han
besegrades vid Waterloo och Du aldrig blivit besegrad; Du är större
än Moses, eftersom Moses blott kom vatten att springa fram ur ett
enda klippblock och Du fått det att överallt flöda; Ditt verk är
utomordentligare än Jesus’, eftersom Jesus kallade barnen till sig
blott för att ge dem del av sin kärlek och Du kallar dem till Dig
för att föda och uppfostra dem.» Denne skojares regim avlöstes
åter av anarki ända tills omkring 1900 en ny diktatur etablerades
av Cipriano Castro. Dennes närmaste man var en obildad farmare
från en avkrok i Anderna, Juan Vicente Gomez, som 1908 tog
makten. Inte ens den stora depressionen, som störtade så gott som
alla sydamerikanska regimer, bet på den järnhårde venezolanske
diktatorn som intill sin död 1935 alltjämt var obestridd härskare.
Gomez avlöstes som diktator av sin bundsförvant oljan, som Edwin Lieuwen träffande säger i sin ~Petroleum in Venezuela, A
History~ (Univ. of Calif. Press, Berkeley & Los Angeles 1955, 160
s.,$ 3). Före första världskriget var efterfrågan på olja ännu ganska
blygsam och de koncessioner som Gomez vid denna tid utdelade
måste nödvändigtvis vara generöst utformade för att överhuvudtaget
attrahera de stora oljebolagen. Riskerna var ju också mycket stora.
Emellertid var i den venezolanska lagstiftningen hela tiden statens
rätt till oljeförekomsterna klart formulerad, vilket besparat alla
143
‘ ”‘·’ …
;•• $.
.·f
-{
..
Magnus Mörner
parter de komplikationer som t. ex. förekom i Mexiko. I början var
det Shell-Royal Dutch som dominerade i Venezuela men efter första
världskriget, som ju medförde starkt ökad efterfrågan, satte den
amerikanska konkurrensen in, och Lieuwen ger en högst intressant
om också föga uppbygglig skildring av maktspelet mellan de tävlande oljebolagen och den gamle sluge diktatorn och dennes korrumperade favoriter. ödesdigrare än att koncessionerna fortfor att
vara lika liberala var att oljebolagen tilläts raffinera så gott som
all olja utanför Venezuela, på de holländska Antillerna. Först
fr. o. m. 1943 har raffineringen inom landet genom myndigheternas
intervention fått ett uppsving. De om också procentuellt oskäligt
låga oljeintäkterna hjälpte G6mez att stabilisera Venezuelas finanser men redan under hans tid kunde noteras hur oljeindustriens
expansion skedde på bekostnad av näringslivet i övrigt. Exporten
av jordbruksprodukter gick starkt tillbaka. G6mez’ efterträdare,
generalerna Lopez Contreras och Medina Angarita, bägge män med
ganska liberala tänkesätt, hävdade med vida större kraft den
venezolanska statens intressen gentemot Shell, standard Oil of New
Jersey, Gulf och de andra oljeintressena, och statens oljeintäkter
erfor också relativt en kraftig ökning. Under tiden hade oljeproduktionen trots enstaka världsekonomiskt betingade bakslag stigit våldsamt i höjden: l milj. barrels 1921; 106 milj. 1928; 188 milj. 1938;
490 milj. 1948 och 691 milj. 1954. Genom att svara för 1/ 6 av världsproduktionen har Venezuela ganska länge kommit som god tvåa
efter USA. Än viktigare är att Venezuela ligger allra främst som
oljeexportör.
Efter andra världskriget blåste på de flesta håll i Sydamerika
vänstervindar och ett progressivt parti, Acci6n democråtica, kom
i Venezuela till makten. I hopp om ökade oljeintäkter och i välment
omsorg om de hittills oorganiserade oljearbetarnas intressen gick
man emellertid oförsiktigt tillväga gentemot oljebolagen, numera
fullt sams när det gällde mellanhavanden med staten. Acci6n democråtica föll för en militärkupp 1948 som torde haft oljeintressenas
fulla välsignelse.
Vilka som än härskar i Venezuela, baseras emellertid statsbudgeten på direkta och indirekta oljeintäkter. Venezolanerna är realistiska nog att inte leka med tanken på nationalisering, men gör de
i övrigt det bästa av situationen? Att »så oljam har redan länge
varit regeringarnas slogan och ett särskilt organ, Corporaci6n venezolana de fomento, har utan tvivel gjort en beaktansvärd insats
härvidlag. Emellertid måste sägas att investeringarna i jordbruk
144
Venezuela – historien om diktatorer och olja
och andra näringsgrenar mot bakgrund av tillgängliga resurser hittills varit relativt blygsamma, under det att t. ex. administration
och krigsmakt tillåtits anta allt större proportioner. Självfallet är
att oljeindustriens dominans varit ägnad att skärpa en del sociala
och ekonomiska tendenser av besvärlig art. Visserligen utgör oljebolagens anställda ej mer än 3 % av den förvärvsarbetande befolkningen men de löner som oljebolagen haft möjlighet – och
förmåtts – att betala har verkat normgivande och skapat svårigheter för annan industrialisering. Den kraftiga flykten från landsbygden bör också ses mot bakgrund av de förändringar som oljeindustrien och oljeintäkterna framkallat. Alla insiktsfulla venezolaner önskar och eftersträvar ett mera differentierat och mindre
konjunkturkänsligt näringsliv. Som det nu är svarar oljan för inemot 95% av exporten (1954). Åtskilligt av återstoden består av
järnmalm från de nyexploaterade fyndigheterna i sydöstra Venezuela; tidigare var oljans dominans inom exporten än mer överväldigande. Den meteorlika stegringen av järnmalmsproduktionen
under de sista fyra-fem åren – produktionen har således år från
år fördubblats och uppgick under första halvåret 1955 till 4 milj.
ton högvärdig malm – betyder visserligen differentiering men liksom oljeproduktionen har ju denna produktion extraktiv karaktär
och kontrolleras av utländska intressen.
På längre sikt vill man gärna hysa den förhoppningen att bl. a.
den pågående immigrationen skall stärka det venezolanska folkets
möjligheter att bemästra sitt stora ekonomiska problem, överflödets,
och att avskudda en del förlegade politiska och sociala traditioner
utan att venezolanerna därför skall behöva uppge sin kulturella
egenart.
145
r—
i
•~
\

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Pengar för ingenting

Läs mer

webshop_banner