Print Friendly, PDF & Email

Vem bryr sig om yttrandefriheten?

Av Rebecca Weidmo Uvell | 20 March 2020



Det är märkligt tyst i en fråga. Det är debatten om yttrandefriheten som helt enkelt knappt finns. Tyvärr finns det bland journalister generellt ett lågt intresse för konstitutionella frågor, och eftersom dagens hot mot det fria ordet i själva verket drivs av mediebolagen har vi en underlig situation där de som normalt sett brukar bevaka frågan är tysta, skriver Rebecca Weidmo Uvell.

Kritiken mot sociala medier började komma 2013 för att 2016, kanske tidigare, ta form av en aktiv lobbykampanj som drivs av Bonnier och Schibsted i syfte att inskränka yttrandefriheten på nätet.

Copyrightdirektivet är ett direkt resultat av lobbying från bland annat dem och Tidningsutgivarna. Det är bara att kolla hemsidan lobbyfacts.eu. Parallellt har de lobbat mot svenska politiker att med inhemsk lagstiftning på olika sätt begränsa sociala medier.

Personligen har jag bevakat ämnet sedan 2016 och tystnaden i frågan är slående. Det är därför tyvärr inte ens konstigt att ingen reagerar över att det lagförslag digitaliseringsminister Anders Ygeman nyss lanserade ser ut som ett rent beställningsjobb. Den 5 november 2019 skrev Schibsteds Karin Pettersson i sin dåvarande roll som just lobbyist (public policy-chef) tillsammans med Sverigechefen Raoul Grünthal en debattartikel som kräver den lag Ygeman föreslagit – att såväl sociala medier-bolagen som administratörer för enskilda sidor ska kunna dömas för något en enskild användare skrivit.

Anders Ygeman använder till och med nästan exakt samma formulering som Pettersson och Grünthal i artikeln. De skriver om ett ”medverkanansvar” , Ygeman pratar om ”medansvar”.

Under hela lobbykampanjen har mediebolagen hukat under en påstådd omsorg om demokratin och just den yttrandefrihet som deras förslag syftar till att inskränka. Fräckt nog. Men kommer man med dåliga nyheter gör man bäst i att omsorgsfullt dölja sina verkliga motiv.

Makthavare och despoter har i alla tider använt just argumentet att skydda medborgarna för att på olika sätt ta ifrån dem friheter. Det är bara av omsorg, för ert eget bästa, vi vill skydda er från ont. Dagens mediemoguler är tyvärr inga undantag.

Målet med den minst fyra år gamla lobbykampanjen från Schibsted och Bonnier är att ta tillbaka makt, pengar och inte minst problemformuleringsprivilegiet som följer med att kunna kontrollera information och folks kunskap. Eftersom ingen biter den hand som föder och Bonnier och Schibsted har en stor maktkoncentration, de äger majoriteten av landets mediekanaler och därmed jobb åt landets journalister har granskningen, har debatten om det här helt uteblivit. Det är tyst.

Det om något är ett demokratiskt underskott och en farlig väg. Stora förändringar i allas vår yttrandefrihet drivs på av mäktiga aktiebolag och inga journalister säger något. Inte ett pip.

Den bakomliggande orsaken till medias avsky mot sociala medier är givetvis inte något altruistiskt babbel om demokrati utan människans äldsta och mesta drivkraft – pengar. Genom att kräva att sociala medier-företag på olika sätt ska straffas med böter och till och med fängelse som lagförslaget i England (Ofcom-lagen) ska Facebook och Google tvingas att radera allt som ens skulle kunna vara i närheten av olagligt. Det kommer innebära att även massa lagligt material kommer tas bort av plattformarna, för gränsdragningar är inte glasklara. Liknande lagar finns redan i Tyskland (NetzDG) och Frankrike.

Däremot har Schibsteds lobbyister inte tänkt sig att media på något sätt själva ska drabbas, det står till och med bokstavligen i artikeln från november:

”Vi tycker däremot att de ska åläggas att inte censurera eller ändra material som publicerats inom ramen för det pressetiska systemet.”

Ironiskt nog är det givetvis mediebranschen som drivit på skapandet av den engelska lagen men som nu, när förslaget ligger på bordet, i elfte timmen inser att delar av den kommer drabba även deras verksamheter så nu höjs högljudda protester från den samlade brittiska mediebranschen om undantag.

Det var även media som drev fram den spanska versionen av länkskatt 2014, för att de ville ha en del av de annonsintäkter Google och Facebook tagit från dem. Hur det slutade? Spanien tog bort den några år senare när det visade sig att Google inte var intresserade att betala giriga mediekoncerner utan helt sonika tog bort all spansk media från sina sökmotorer. Trafikförlusten av det höll på att slå ut vissa spanska mediebolag och just denna erfarenhet gjorde att spansk media krävde att Bryssel skulle säga nej till copyrightdirektivet 2019.

Men det är inte bara media som kommer få en bitter eftersmak om alla krav på inskränkningar av det fria ordet på nätet lyckas, de största förlorarna är alla andra. Och inte minst demokratin. För är det något sociala medier inneburit så är det syre för demokratin. Aldrig någonsin har det varit så enkelt för vanliga människor att delta i det offentliga samtalet som idag.

Vi har redan utmärkt lagstiftning för när folk passerar de ramar för yttrandefriheten vi redan satt upp. Hot, förtal, hets mot folkgrupp, allt är redan reglerat i lag och förbjudet. Det är till och med olagligt att inte ta bort kommentarer på nätet (BBS-lagen).

Alla krav på ännu mer lagstiftning bottnar inte i att våra lagar är verkningslösa eller tandlösa, de handlar om att media vill ta tillbaka marknadsandelar.

När ska debatten vakna? När ska människor börja se vad som håller på att hända mitt framför deras ögon? För är det inte fler som börjar prata om det är riskerar vi att en dag vakna upp och undra var yttrandefriheten på nätet tog vägen.

Rebecca Weidmo Uvell är moderat opinionsbildare och författare. Utkommer med boken ”Tyst! Om hoten mot yttrandefriheten” i april 2020.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Feminism – en antologi

fplus

Läs mer här

FMRS online

Osäkerhetens tid – Årsbok 2019