Veckan som gick

Äntligen en positiv nyhet från medievärlden! TV4-ankaret Lasse Bengtsson lämnar programledarjobbet för att flytta till Afghanistan och göra en insats som informatör för Svenska Afghanistankommittén. Det har utlöst en chockvåg i medieeliten för vilken steget är obegripligt – hur kan någon vilja lämna rutan och kändiseriet frivilligt?

Bengtsson har ett bra och ovanligt svar: ”Jag kände att det var oemotståndligt. Jag har varit journalist i nästan 40 år nu, och tänkte att det var läge att göra något annat, något som engagerar mig personligen”, enligt TT.

Tanken att television skulle kunna engagera dem som arbetar där eller tittar är förstås absurd.

På Sveriges Television saknas denna insikt. Där är man mest bekymrad över sviktande publiksiffror. Som sommarfloppen för det underhållningsprogram som går ut på att sjunga falskt tillsammans med andra, samt tjoa och tjimma.

Den ansvarige programledaren Anders Lundin förnekar alla problem och uppger enligt tidningar som är hårt engagerade i denna ödesfråga att han aldrig ha varit så avslappnad som nu. På frågan varför han inte vill svara på frågor säger hans producent i Expressen att Lundin vill kunna koppla av: ”När man pratar med pressen vill man säga kloka saker och att det ska vara genomtänkt och vid den här tiden är det inte mycket kvar i huvudet på någon av oss.”

En paus i sjungandet kanske kan fylla på huvudena på SVT igen. Innan Melodifestivalen drar igång, alltså.

Bättre än television är att läsa. Veckans rekommenderade läsning är ett porträtt av Sverige i söndagens The Guardian. Där redovisar skribenten Andrew Anthony hur landet egentligen ser ut bakom de socialdemokratiska myterna om godhet och välfärd, sammanfattat i fallet med den jämställde polischefen Göran Lindberg som inte levde som han lärde.

Enligt en anonym källa i artikeln är exemplet typiskt svenskt, eftersom det är allmänt känt att andra kända manliga jämställdhetsivrare också utmärkt sig som ledande kvinnojägare. Om namn vi ber!

Till sist ska noteras att det inte är någon ordning på kommunismen längre. ”Vi måste en gång för alla utrota idén om att Kuba är det enda land i världen där man inte behöver arbeta för att kunna leva”, sade diktatorn Raul Castro i måndags. Vad finns då kvar av löftet om socialism?