Veckan som gick

Storm i ett vattenglas eller parlamentarisk skandal?
Ja, säg det. Men den gångna veckans uppståndelse kring kändisadvokaten och riksdagsledamoten, tillika justitieutskottets ordförande, herr Bodström har onekligen varit både underhållande och beklämmande.

Beklämmande därför att Bodströms trixande återigen gör att hela diskussionen om riksdagsledamöternas bisysslor tvärkantrar och blir omöjlig. Att det nog faktiskt inte är så dumt om riksdagens ledamöter har något slags regelbunden kontakt med världen utanför Helgeandsholmen, exempelvis i form av ett civilt deltidsjobb, är en uppfattning som efter Bodströmdebaclet inte går att framföra. ”Va – menar du att de ska ha 55 000 i månaden och inte ens behöva vara där?!” blir det indignerade svaret. Och det är klart att ingen menar det. Men i debatten finns det inga nyanser.

Om inte ledamöterna sitter i bänkarna hela tiden anses de försumma, till och med missköta, sitt riksdagsuppdrag. Men i själva verket är förmodligen det som händer i kammaren det minst spännande och intressanta i hela uppdraget. När ärendena kommer till kammaren är allt redan avgjort, uppgjort och färdigdiskuterat.
Så det stora problemet med Bodström är väl inte att han inte varit tillräckligt mycket i riksdagen, även om hans frånvaro är anmärkningsvärt hög. I synnerhet med tanke på att han faktiskt är utskottsordförande och något slags framtidshopp. Bekymret är att han ljuger om det. Och det är inte bara fult, det är direkt dumt.

I våras sa Thomas Bodström till TV4:s Kalla fakta att han ”…har missat en tredjedel”. Av voteringarna i riksdagen alltså. Och han påstod också att han inte missat dem för att han i stället ägnat sig åt advokateriet utan får att han ”… vart ute och talat och vart på möten och gjort olika partiarbeten”. Fel, och fel igen.

Under våren 2009 var Bodström borta från 53 procent av voteringarna. Inte ens Bodström, som gått i den av de egna partikamraterna omsorgsfullt fördärvade skolan, kan rimligen få 53 procent till ”en tredjedel”. Och han har inte varit frånvarande för att ägna sig åt partiarbete, vilket är en legitim kvittningsgrund. Han har varit borta för att han arbetat som advokat. Och tjänat bra med pengar på det, vilket i och för sig är en bisak. Likadant med den stora frånvaron på utskottssammanträden, som han har extra betalt för att leda.

Hur vet man det? Jo, TV4 ägnade sig åt lite hederlig undersökande journalistik. De jämförde helt enkelt riksdagens närvarolistor med de fakturor Bodström skickat in för sitt advokatjobb. Tablå.

Man frågar sig ju stillsamt om Bodström inte fattade att TV4 skulle gå vidare och kontrollera hans uppgifter. I så fall är han faktiskt mer än lovligt naiv. Förmodligen begrep han det, men struntade i det. Hans arrogans är sådan att han tror att han kommer undan, att vanliga regler inte gäller honom. Och än så länge verkar det ju fungera. Han har ju partiledarens öra, och så länge Mona stöder honom sitter han relativt säkert. Strunt samma att han skaffar sig och sina riksdagskollegor dåligt rykte, att han beslås med att ljuga i TV (vilket ju tyder på att han någonstans inser att hans frånvaro är i största laget — annars skulle han väl inte bry sig om att ljuga om den) och att han kastar in nytt friskt bränsle i diskussionen om politikerförakt.
”Jag är sosseadel och jag gör som jag vill.”

Om Mona vinner 2010 blir Bodström justitieminister. Och Leif Pagrotsky, som var frånvarande vid 46 procent av voteringarna under våren 2009, blir kulturminister. Tänk på det när ni gnäller på regeringen!


Allt om Bodströms lögner här.