Print Friendly

Norges dilemma – vägen ut

Av Janerik Larsson | 23 oktober 2009

I en andra kommentar till det politiska läget i Norge skisserar Janerik Larsson, vice vd för Svenskt Näringsliv, här tänkbara vägar ut ur det politiska trauma som Fremskrittspartiet icensatt.

larsson_150x225I min förra kommentar om det politiska läget i Norge fokuserade jag på den stora betydelse som invandringsrelaterade frågor har i vårt grannland. I denna andra, avslutande Norge-betraktelse ska jag söka skissera den väg ut ur det norska politiska trauma som Fremskrittspartiet så skickligt iscensatt.

Den norska rödgröna regering som blev omvald förra månaden har inte särskilt stora likheter med den svenska rödgröna koalition som utmanar den borgerliga alliansen här hemma i valet nästa höst. Arbeiderpartiet och det socialdemokratiska partiet är förvisso genuina systerpartier men de båda andra partierna är ytterst olika.

Det norska SV (Sosialistisk Venstreparti) växte fram ur Arbeiderpartiet i protest mot detta partis utrikespolitik. NATO och EU-medlemskap var de stora frågorna. I praktiken har det aldrig funnits något kommunistiskt inflytande i SV och i norsk politik har det i modern tid aldrig funnits ett parti med den historia och den roll som det svenska vänsterpartiet har. En norsk partiledare som kallar sig ”kommunist” är otänkbart. SV hade i opposition både mot socialdemokratiska och borgerliga regeringar stora opinionsmässiga framgångar. Det fanns en tid då man trodde att partiet verkligen skulle kunna utmana Arbeiderpartiet.

Det strategiska draget som Jens Stoltenberg, statsminister och partiledare för Arbeiderpartiet, gjorde var att ta in SV i regeringen. Att sitta med makt och ansvar har inneburit att SV förändrats — och dess opinionsmässiga stöd har försvagats. Finansminister Kristin Halvorsen har en tung uppgift — som hon skött väl under finanskrisen även om det varit en lätt uppgift med oljemiljarderna — och det ger SV respekt, men utrymmet för populism är ringa. I stortingets korridorer idag spekuleras i om SV orkar stanna kvar i regeringen efter kommunvalet om två år — och om Halvorsen vill sitta som partiledare i ytterligare fyra år. Den tronföljarstrid som norska medier spekulerar i innebär att SV efter Halvorsen skulle kunna återgå till sin vänsterpopulistiska oppositionsroll — utan ansvar.
För en parlamentariker har dock makten en stor lockelse. Inflytande i opposition är en sak, en annan sak är att verkligen få pröva sig som politisk beslutsfattare.

Det är också dilemmat för Norges näst största parti, Fremskrittspartiet. Dess store ledargestalt Carl I Hagen försvann i och med årets val helt ur norsk parlamentarisk politik. Hans efterträdare Siv Jensen har sedan hon tillträdde skickligt drivit partiet. Men Fremskrittspartiet sitter i maktposition i många kommuner och har en kompetent stortingsgrupp där många troligen gärna skulle se att man efter nästa val kunde få tillträde till maktens korridorer i regeringsbyggnaden.

I årets val förlorade Venstre sin representation med undantag för två direktvalda ledamöter. Partiet har under långa perioder tidigare stått utanför stortinget. Nuvarande partiledaren Lars Sponheim kommer att avgå till följd av det usla valresultatet, men partiet är ändå förmodligen en förutsättning för en borgerlig regering. Sponheim hävdade i valrörelsen att Venstre inte skulle kunna samregera med Fremkrittspartiet. Ungefär samma uppfattning har Kristelig folkeparti.

Vad som nu kommer att utspelas i norsk politik får man gissa sig till. Min gissning är att Höyre som den borgerliga samarbetsgeneralen kommer att fokusera på att samordna oppositionsarbetet i stortinget och på det sättet bygga en borgerlig koalition ”underifrån”. Utfallet i kommunvalet kommer sedan att styra hur fortsättningen ser ut, dvs vad som händer fram till stortingsvalet om fyra år. Det mest sannolika är då att Höyres ledare Erna Solberg framstår som statsministerkandidaten i en borgerlig koalition där Fremskrittspartiet inte bara är ett stödparti utan också sitter på ett antal viktiga taburetter.

I mitt sinne finns det en parallell mellan den ”uppfostran” av SV som Stoltenberg-regeringen inneburit och den ”uppfostran” som regeringsmakten skulle innebära för Fremskrittspartiet. Den avgörande frågan är givetvis om Fremskrittspartiet efter alla dessa år är villigt att ta det steget från populistisk opposition till regeringsansvar. Det lär dröja innan vi vet svaret. Men de närmaste två årens oppositionarbete kommer att ge ganska tydliga besked om vägvalet.

Läs Janerik Larssons första kommentar till det politiska läget Det nya Norge (19/10).
Läs också hans artikel Inför stortingsvalet (19/6).

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Pengar för ingenting

webshop_banner

Ladda ner E-boken om Liberalkonservatism