Print Friendly

Varia

Av Redaktionen | 31 december 1950


1950


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

———–~———————————
VARIA
SVENSKA FRIVILLIGKÅREN – EN ÅTERBLICK
På morgonen den 30 november 1939 började ryska flygplan bombardera Helsingfors, Viborg, Abo och andra finska orter. Därmed klipptes
de förhandlingar av, som – med oro följda även på denna sida Bottniska viken – under hösten pågått mellan Sovjet och Finland, och så
började vinterkriget. Samtidigt tog planerna på en svensk hjälpverksamhet form. Den insats, som gjordes av Centrala Finlandshjälpen,
har i flera sammanhang skildrats och torde i allmänhet vara väl känd.
Kring en annan hjälpform har däremot under tiden efter kriget på
vissa håll rått tvekan eller misstro: den svenska frivilligkåren. På
sitt sätt nådde kåren en ganska vidsträckt publicitet -rubrikerna på
ett otal rättegångsreferat talade i flera år om f. d. finlandsfrivilliga.
Inom några kretsar kom man dessutom småningom att utan större
åtskillnad betrakta alla finlandsfrivilliga som nazister.
Tio år ha nu gått sedan den bitande kalla tid, då frivilligkåren
sattes upp. Det förflutna decenniet är kanske i och för sig inte nog
för att tillåta ett slutligt omdöme om den svenska frivilligrörelsens
verksamhet och betydelse. Här skall inte heller göras några försök i
den riktningen. Den var emellertid en så pass märklig företeelse, att
det vid denna tidpunkt kan vara befogat att ett ögonblick dröja
vid den.
För militär hjälp åt Finland under vinterkriget arbetade den s. k.
Finlandskommitten, efterhand utvidgad till en förening, i vars styrelse ingingo representanter för bl. a. de politiska partierna och landsorganisationen. Från nationalinsamlingen samt främst genom en särskild insamling inom näringslivet erhöllos medel för uppsättande av
förbanden. Utrustning inköptes i huvudsak av svenska staten. De planer på en frivillig svensk militärinsats, som gjordes upp i början av
december 1939, räknade med en styrka på c:a 7,600 man, fördelade på
tre med artilleri och ingenjörsförband förstärkta bataljoner, kallade
grupper, samt vissa självständiga förband, jägare, luftvärn, flyg etc.
Enligt den av styrelsen för föreningen Finlandskommitten utgivna
redogörelsen över kommittens verksamhet hade fram till fredsslutet
12,705 svenskar anmält sig som frivilliga, av vilka 8,260 enrollerats i
frivilligkåren. I de svenska frivilligförbanden ingick vidare 727 norrmän. Om fördelningen på. yrkesgrupper av de svenska frivilliga, som
antagits till tjänst, berättas i redogörelsen: »Jord- och skogsbruksarbetare uppgick till 993, i industri och hantverk sysselsatta till 1,873,
byggnads- och grovarbetare till 915, landtransportarbetare till 1,010.
studerande och civila yrken företräddes av 953 representanter, stadsoch statsanställda av 135, präster, läkare, sjukvårdare av sammanlagt
199
Varia
78. Yrkesmilitärer voro 803 man, varav 178 officerare. Till mycket stor
del härrörde de frivilliga från landets arbetarklass.» Av statistiken
framgår vidare, att 765 frivilliga hade kontors- eller affärsanställning.
Enligt finlandskommittens uppfattning hämmades frivilligkårens
utveckling den första tiden allvarligt av att den icke fick beröras i
tidningarna. Även i denna del kan ett citat från nyssnämnda redogörelse numera vara av ett visst intresse.
»Under krigets första dagar omnämndes frivilligrörelsens resultat
vid några tillfällen i pressen. Men snart inträdde nära nog fullständig
tystnad. Förklaringen härtill var en av ‘Tremannanämnden för statlig
informationsverksamhet’ (Informationsstyrelsens föregångare) den 8
december (efter pressrådets hörande) genom T. T. utsänd uppmaning
till alla svenska tidningsredaktioner att icke omnämna frivilligrörelsen. Ett motsvarande förbud infördes på svensk begäran i Finland.
Den första början till en organiserad upplysningsverksamhet i pressen angående frivilligrörelsen gjorde Finlandskommitten emellertid
den 13 december 1939 med en annons, i vilken tillkännagavs, att frivilligbyrå funnes å angiven adress och med angivet telefonnummer
samt att en upplysningsbyrå ävenledes upprättats. över dessa uppgifter stod endast: ‘Finland.’ Den 16 december tillfogade kommitten
i annonsen: ‘Frivilliga kunna anmäla sig.’ Denna formulering befanns
icke vara önskvärd och föranledde ett kraftigt ingripande från regeringens sida. Den ändringen vidtogs därför i annonstexten att följande, av Finlandskommitten skapade och propagerade motto, som
sedermera anfördes även av utrikesministern, sattes som överskrift:
‘Finlands sak är vår.’ Härunder placerades de nämnda adresserna.
Annonser med motsvarande uppgifter infördes sedermera genom de
lokala byråernas försorg även i lokalpressen, varvid kommitten i
enlighet med den av regeringen önskade försiktigheten inskärpte, att
annan presspropaganda icke finge ifrågakomma. – – –
Det gällde att söka skapa förtroende för frivilligrörelsen och detta
kunde ej ske, om icke väsentliga fakta bleve kända. Finlandskommitten anhöll därför i skrivelse till utrikesministern den 18 december
att i pressen få meddela namnen på de högre officerare, som efter
erhållet avsked skulle leda truppen, samt namnen på de personer, som
stodo i spetsen för Finlandskommitten. – – – Sedan samtycke härtill lämnats, offentliggjorde Finlandskommitten de nämnda uppgifterna i en kommurrike den 21 december 1939. Men då hade tre dyrbara
veckor gått.»
Arbetet med frivilligkårens utrustande i Finland var framför allt
förlagt till Torneå och Kemi. Flygflottiljen sattes in redan den 12
januari 1940, då den anföll en fientlig flygbas och truppsamlingar.
Till följd av bl. a. bristande materielleverans samt otillräcklig militärutbildning hos åtskilliga frivilliga dröjde det emellertid ganska länge,
innan större delar av frivilligkåren i övrigt blevo stridsberedda. I
början av februari blev I gruppen klar, och den 25 i samma månad
hade såväl I som II grupperna -i vilka ingick var sitt 7 cm batteri
200

Varia
-nått fram till fronten vid Märkäjärvi, 16 mil nordöst om Rovaniemi.
3,5 mil från Salla och några mil norr om polcirkeln. De frivilliga avlöste där fem finska bataljoner och två batterier. På andra sidan ett
ingen-mans-land av mellan 80 och300meters bredd stod här vid landsvägen – efter vad som senare blev bekräftat – en avsevärt större
rysk styrka, uppgående till en division med något dussintal batterier,
varav sex 12 cm. Den 13 mars var den återstående tredje frivilliggruppen i det närmaste färdigorganiserad; delar av den hade börjat
lämnat Kemi.
Under några spaningsföretag från såväl ryskt som svenskt håll utkämpades anfallsstrider, men i huvudsak rådde vid Märkäjärvifronten ställningskrig med daglig, ur svensk synpunkt stundtals rätt besvärande artilleri- och granatkastareld. Av kårens personal stupade
33, medan omkring 50 sårades. Härutöver förekom ett antal frostskador.
Enbart statistik och sakuppgifter skildra icke mannen i ledet och
andan i kåren. Placerad på ett kompani i I gruppen hade man helt
naturligt inte samma överblick av truppen och läget som högre personer i bakre förband, men å andra sidan fick man mer intensivt
uppleva en liten krets av landsmän, deras reaktion inför eld och köld,
deras förmåga att motstå fysisk och psykisk press. Vad här nedan
kommer att sägas grundar sig sålunda endast på en begränsad personlig erfarenhet.
Vad var det som förmådde folk att bli frivilliga’ Hos de flesta var
säkerligen drivfjädern deras ideella läggning, en mer eller mindre
tydligt förnimbar känsla av att rätten trampades ner, av att en granne
oförskyllt råkat i allvarlig fara. För många kändes den historiska
gemenskapen med Finland uppfordrande, och för andra blev släkt och
vänner i Finland en tyst maning. Hos den aktiva militärpersonalen
fanns väl dessutom ett intresse att få se teoriernas bärkraftighet i
den bistra verkligheten. Partitaktiska motiv torde däremot inte alls
ha förekommit. Sedan Finland 1941 återigen kommit i krig, då som
Tysklands bundsförvant, levde visserligen den svenska nazistpressen
högt på frivilliga meningsfränder. Det skall emellertid med eftertryck
sägas ifrån, att någon sorts nazistverksamhet inte förekom i vinterkrigets frivilligkår. Då existerade ju för övrigt den rysk-tyska pakten,
och man hörde i Finland rykten om att tyska flygare hjälpte sina
ryska paktbröder.
Till värvade trupper ha i alla tider sökt sig människor, som velat
undfly besvärligheter, dit deras eget förvållande eller andra omständigheter fört dem. Det är självfallet, att av det ganska stora antalet
enrollerade svenskar åtskilliga i frivilligkåren främst såg en efterlängtad möjlighet att draga sig ur knipan – till på köpet under de
lojala medborgarnas välsignelser och med ansatser till en heroisk
gloria. Ryssarna lära i sin propaganda ha påstått, att brottsligheten
avsevärt minskat i Sverige under tiden för vinterkriget. Det torde
dock i så fall inte i någon större grad ha berott på frivilligkåren,
vars rekryteringsorgan samarbetade med polisen. Däremot återfann
201
Varia
man bland de frivilliga försumliga barnafäder och trängda gäldenä-
rer, arbetsovilliga personer och skojartyper. Kort sagt – en hel del
var större eller mindre äventyrare. Dessa blevo dock aldrig dominerande; så länge frivilligkåren fanns till, satte den stora majoriteten
redbara svenskar sin prägel på truppen. Att de mera tvivelaktiga
figurerna efter kårens upplösning börjat dyka upp skall inte förnekas, men detta måste ses i förhållande till totalantalet frivilliga.
För unga idealister, som inte hade egna familjer, var det väl merendels en befriande känsla att anmäla sig som frivillig. Man var uppfylld av en allt överskuggande ide, som gjorde uppbrottet från hemlandet lätt. Däremot kunde det hända, att man under den långsamma
utbildningstiden i Kemi ibland blev eftertänksam: sviker jag inte
mina föräldrar, mina närmaste~ Är det för en frivillig död jag fostrats
och fått deras kärlekt Man erinrade sig några anhörigas frågor vid
avresan: Gör just Du rätt i att resa’ Vid sådana tillfällen avundades
man finnarna; för dem som kallats att försvara det egna landet fanns
inte detta problem. Desto större blev då den beundran man hyste för
vissa frivilliga som haft än svårare val: att lämna hustru och barn.
I det ögonblick, då marschen mot fronten anträddes från Kemi, försvann dock allt dylikt tvivel – det stora lugnet kom, medvetandet
om att man inte kunde handlat på annat sätt. Och man greps av förundran, att så många av ens unga vänner alltjämt gick kvar i Sverige.
I våra dagar lanceras det rikligt med hjältar i skilda sammanhang;
begreppet har onekligen deklinerat. I en mer ursprunglig betydelse
kan det med fog användas om en del av de frivilliga. Ett enda exempel
må här anföras, ett prov på en kategori, som fanns företrädd i kåren
och som gav den mycket av styrka och stadga. Det var en folkhögskolerektor från Mora, några och fyrtio år, gift och med flera barn,
en fullödig idealist. Han var kulsprutegruppchef och den äldste i plutonen men likväl den bäste soldaten. Det är nämligen så, att den bäste
soldaten i fält – det är inte i och för sig den främste idrottsmannen
utan det är den, som förmår skapa en god anda på förbandet. Den
försynte och fine rektorn var inte någon hurtfrisk sportsmannatyp
men han ägde en okuvlig energi, en intensiv vilja att göra sitt bästa
för det hela, ett orubbligt lugn, ett ständigt lika ljust och jämnt lynne.
För honom fanns inga svårigheter – det var bara att samla sig och
taga nya tag: det gällde en stor sak. Det fanns inte tillstymmelse till
försök hos honom att vältra över bördan på yngre och starkare kamrater, och det förekom aldrig, att han i kraft av sin intellektuella utrustning sökte överglänsa andra. Det bara blev så, att han spred trygghet omkring sig, att han blev en sporre för andra. Och i den lilla jordkula vid fronten, där han och hans grupp trängde ihop sig under
några veckor föll det sig utan vidare så, att samtalstonen aldrig blev
plump eller rå. Man visste, att så länge han fanns kvar på plutonen
var dess anda god- ingen hade varit svårare att mista än han! Att
den insatsen här så pass utförligt berörts är för att betona den moraliska betydelse, en enskild man kan ha, och för att i någon mån säga
de tvivlande, att man inte alltid behöver förråas under krigiska förhållanden.
202
-…—————————~-~-~
Varia
Under tiden i Kemi och på väg fram till fronten gallrades olämpliga
ut. Den del av frivilligkåren, som sattes in i strid, bestod därför av
ganska bra förband. Förhållandet mellan befäl och trupp var i allmänhet gott. Kanske kan man säga, att en del av cheferna var i äldsta
laget, men då var deras närmaste män desto vitalare. – Elddopet –
den fientliga elden över ställningarna ‘— medförde, att ytterligare
några såsom mindre användbara måste sändas bakåt. Det visade sig
nämligen, att en del greps av rädsla och inte kunde fullgöra sin tjänst.
Det var något som vederbörande inte anade i förväg, en psykisk egenhet, som man inte kan lasta individen för – och som väl heller inte
kan uppdagas vid de moderna testningsmetoderna för att utvälja blivande befäl. Ett belysande exempel var en man, som i åratal ägnat
sin fritid åt militärutbildning i den dåtida landstormsrörelsen och
där avlagt officersexamen men som gick i ständig fruktan, när han
nådde främsta linjen. För några återigen började nerverna först små-
ningom krångla.
På den tiden var debatten om tro och vetande inte aktuell, och det
kyrkliga livet hade särskild vind i seglen, vilket också märktes i frivilligkåren. Endast en mindre del av de frivilliga begick visserligen
nattvarden- men likväl i antal, som i våra dagar torde vara otänkbart på ett ordinärt svenskt förband. Åtskilliga lade sina öden i en
högre makts händer, och att den kristna tron var en betydelsefull
faktor vid bevarandet av kårens styrka kan inte bortresoneras. Några
sade sig, att om de skulle ha rätt att komma hem med livet i behåll,
så måste de försöka leva efter Guds vilja. Att det resonemanget hade
logiska brister spelar i detta sammanhang inte någon roll; det räcker
med att konstatera, att de upplevde en tid av sällspord harmoni under
veckorna vid fronten.
Till sist några minnesbilder från den tiden, som dykt upp. En tid
innan vi avlöste de finska styrkorna skickades några av oss fram
för att se på vår blivande ställning. Det var en egendomlig känsla,
när man första gången kom fram till den yttersta linjen, som hölls
av finnarna, gränsen för demokratin och västerlandet. Från det motsatta skogsbrynet ekade den ryska högtalarpropagandan. Ryssarna
hade på detta avsnitt tidigare varit längre inne i landet men blivit
tillbakaslagna. På några platser lågo liken kvar i skogen – i den
hårda kölden som spöken från ett vaxkabinett. Levande ryssar kom
vi i närmare kontakt med först efter freden; de voro rena, prydliga,
väl klädda, vänliga. Kölden var ibland rätt svår; det sista dygnet före
avlösningen av finnarna, då vi på natten skidade fram för att vila
rätt nära bakom fronten, inneburo de 47 minusgraderna en del bekymmer. När temperaturen höll sig omkring -20 ansåg man det ljummet, och kröp den upp mot -15 kändes det varmt, och då kunde man
i lugn och ro sitta över stången …
Freden kom som en chock. Den 12 mars hörde vi att en finsk delegation rest till Moskva, och natten till den 13 uppsnappades i radio från
en tysk station ett obekräftat meddelande, att fred slutits. Men när
gryningen kom den13mars började den mest intensiva ryska artillerioch granatkastareld vi dittills upplevt, som knappast varslade om
203
Varia
fred. Fram mot klockan 11 mattades eldgivningen av och en kvart
över 11 blev allt tyst. En stund senare kom en av adjutanterna och
meddelade, att fred rådde sedan klockan 11. Och på vilka villkor! Vi
ville inte tro dP-t var sant. Kårens tidning »Den frivillige» utkom med
sorgkanter. Den tolkade vad vi kände just då: »Vi veta ej vad vi skola
ta oss till. Förlamade och förtvivlade måste vi bevittna att den sak
vi dragit hit för gått förlorad.» Tidningens ytterst skarpa kritik i
samma nummer av regeringens åtgärder i Finlandsfrågan var också
ett riktigt uttryck för vår egen uppfattning – just då. »Regeringen
drog sig inte för att använda slagordet ‘Finlands sak är vår’ men
endast för att bryta udden av den allvarliga sanning som låg i dessa
ord. Det var ett medvetet falskspeleri med ord.— Vi skämmas
nu inför våra finska bröder. Vi låge idag hellre stupade därute vid
fronten, än tvingades återvända till ett land, som alltjämt styres av
en vanärans och neslighetens regering.» Citatet låter 1949 egendomligt,
men ungefär så var det man kände just i fredsögonblicket i ovetskap
om realiteterna bakom den svenska politiken.
När man denna senhöst bläddrar i papperen från Vinterkriget förefaller tiden oändligt avlägsen – men likväl tränger sig intrycken
levande på: månaderna som frivillig är alltjämt det märkligaste man
upplevt. Emil Zilliacus skrev efter Moskvafreden:
Vi bärgade vad dyrast är i livet:
vårt hopp, vår stolthet och vår blanka ära.
Och något tyngre blev dock ingen givet
än självföraktets grämelse att bära.
Den frivillige bärgade också något: han förnam ideernas styrka,
hur man kunde leva helt för en enda sak. Samtidigt som han själv
ställde in sig på att dö lärde han sig att förstå livets värde. Han
märkte skillnaden mellan väsentligt och oväsentligt – och än är allt
väl inte glömt.
M. Silfverstolpe.
204

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Pengar för ingenting

webshop_banner

Ladda ner E-boken om Liberalkonservatism