Print Friendly

Varia

Av Redaktionen | 31 december 1950


1950


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

VARIA
EN SVENSK STORMAN HAR GÅTT UR TIDEN
»Den, som åstadkommer, att på den plats, där förut endast ett strå
vuxit, numera två sådana skjuta upp, presterar mer för sitt folk
än en fältherre, som vinner ett stort slag» är ett yttrande, som Fredrik
den Store en gång fällde. När budet om professor emeritus Herman
Nilsson-Ehles bortgång gått ut över vårt land och väckt djup förstämning, erinrar man sig gärna den tyske fältherrens träffande ord.
Ty på vem kan dennes ord mer slående tillämpast Hela sin gärning
ägnade Nilsson-Ehle ju den forskning, som tagit till sin uppgift, att
öka avkastningen från den odlade jorden- till nytta och välgång för
människorna jorden runt. En återblick på hans märkliga livsgärning
är mer än väl på sin plats.
Uppfödd på den äkta skånska landsbygden söder om landsvägen
kom Herman Nilsson-Ehle redan tidigt i beröring med det svenska
jordbrukets många problem. Som akademiker gjorde han goda insatser och var bland annat en tid sekreterare i Lunds Botaniska Förening. Sedan deltog han i Stadlings expedition till Sibirien för efterforskningar av Andre och vid återkomsten till Lund år 1900 blev han
tjänsteman och assistent vid Hjalmar Nilssons Svalöv. Ar 1909 spikades så en akademisk avhandling i Lund, som väckte berättigat uppseende. Vid disputationen yttrade sig bland andra den världsberömde
danske ärftlighetsforskaren W. J ohannsen, och det framgick redan då,
att Nilsson-Ehle var ett namn, som även framdeles skulle låta tala
om sig. Respondenten hade nämligen i sin avhandling lyckats visa, att
inte blott växternas olika yttre egenskaper, såsom färg, hårighet, bladstorlek m. m. voro storheter, som nedärvdes i enlighet med den mendelska lagen, utan att även de rent kvantitativa egenskaperna, såsom
avkastning, vinterhärdighet, tidighet, motståndskraft mot sjukdomar
och så vidare nedärvdes enligt i grund och botten samma schema.
Dessa kvantitativa egenskaper dirigerades dock ej blott av en enda
arvsfaktor utan av flera, likverkande sådana, så kallade polymera
faktorer.
Sedan Nilsson-Ehle efter sin uppmärksammade disputation övertagit ledningen av avdelningen för förädling av vete och havre i
Svalöv, dröjde det inte länge, förrän han på nytt lät tala om sig,
denna gång som praktisk växtförädlare. Vägledd av sina tidigare
resultat insåg Nilsson-Ehle, att även de rent kvantitativa egenskaperna hos olika sädesslag borde kunna förenas efter samkorsning. Då
han nu hade tillgång till ett vintervete, som var högt avkastande och
stråstyvt men tyvärr föga vinterhärdigt och illa utsatt för gulrost,
samt ett annat vete, som var mycket vinterhärdigt och beständigt mot
132
Varia
rost, fastän för övrigt medelmåttigt, beslöt han sig för att försöka
framställa en sort efter korsning, där alla de bästa av ovan nämnda
egenskaper skulle återfinnas. Försöket blev en fullständig framgång
och snart såg man bara Nilsson-Ehles nya sort, »Extra Squarehead
Il», på de skånska vetejordarna.
Sedan Nilsson-Ehle framställt ytterligare ett par värdefulla vetesorter, tillträdde han år 1915 en professur i fysiologisk botanik i Lund,
en professur, som emellertid redan två år senare efter en motion i
andra kammaren blev utbytt mot en personlig professur i ärftlighetslära. Dessutom fick han härmed en egen ärftlighetsinstitution i Akarp,
där han nu fick tillfälle att helt fullfölja sina viktiga ärftlighetsförsök med sädesväxterna. När så Hjalmar Nilsson dog år 1925, och
föreståndarbefattningen för utsädesföreningen i Svalöv blev ledig,
var det självklart, att man inte kunde få någon bättre efterträdare
än Nilsson-Ehle. Så förblev Svalöv alltfort den svenska växtförädlingens högborg och under en lång följd av år sipprade det härifrån
ut de mest märkvärdiga nyheter. Växterna förbättrades inte bara genom
urval och kombinationskorsningar, man började även att fördubbla
deras kromosomtal och framställa nya jätteformer, man behandlade
dem med röntgen och radium och fick härigenom fram så kallade
mutationer, som ibland visade betydligt bättre egenskaper än utgångsmaterialet. J a, man framställde till och med en helt ny växtart av ett
par andra arter.
När Nilsson-Ehle vid 65-årsstrecket lämnade sin akademiska undervisning, drog han sig som professor emeritus ingalunda tillbaka till
någon lugn vrå i landet för att där njuta sitt otium. Nej – tvärtom
syntes han först då kunna ägna sig åt jätteaspens förädling med hela
sin kraft och bringa förslaget om en anstalt för skogsträdsförädling
i trygg verkställighet. Inte bara Svalöv utan också Ekebo norr därom
är nu också ett välkänt centrum för svensk växtförädling. Men NilssonEhle hade ännu ett mål. Ä ven den svenska fruktodlingen måste få sin
förädlingsanstalt, och snart hade han med sin entusiasm och enastående arbetsförmåga även lyckats föra detta förslag till en lycklig
lösning. På Balsgård utanför Kristianstad blommar nu varje sommar
det tetraploida äpplet, och kanske skola vi snart få uppleva den dag,
då den svenska fruktodlingen helt kan tillgodose vårt eget behov av
frukt.
Som forskare och akademiker var professor Nilsson-Ehle ingalunda
den kylige, torre och korrekte ämbetsmannen, som skötte sin tjänst men
inte mer. Tvärtom var han ständigt en humoristisk, livfull och roande
talare, som alltid förde med sig och delade ut av sin rika personlighet.
Hans föreläsningar kunde ofta bjuda på en liten vacker dikt, ett filo~
sofiskt resonemang eller ett nytt forskningsresultat, som kanske för
första gången framlades inför den andlöst lyssnande lärjungeskaran.
Samma för unga akademiker så välgörande atmosfär av inbördes kamratlighet men allvar inför livsuppgiften rådde också under hans nära
nog trettioåriga ordförandetid i Mendelska sällskapet i Lund, ett naturvetenskapligt-akademiskt forum, där såväl den yngste filosofie kandidat som den mest grånade gamle växtförädlare fritt, otvunget och
133
Varia
utan åthävor kunna lyssna till varandra i diskussioner om de senaste
forskningsresultaten.
När Nilsson-Ehle den12 februari 1943 passerade 70-årsstrecket, hyllade
hans många vänner honom med att inrätta en forskningsfond med
hans namn, från vilken avkastningen nu användes till främjande av
både den teoretiska och praktiska ärftlighetsläran. Man får också vara
tacksam för att myndigheterna aldrig gjort några svårigheter för
Svalövs-forskarna vid publiceringen av forskningsresultat, utan städse
hållit den ovärderliga principen om vetenskapens frihet högt. Ty
förvisso falla ärftlighetsforskarnas resultat även de under sekretesslagens bestämmelser- »utredning av naturvetenskaplig eller teknisk art, som myndighet låter verkställa för det allmännas räkning».
Säkert är, att den svenska växtförädlingens vackra framgångar aldrig
skulle ha kunnat vinnas i skuggan av en järnridå – utan den livgivande stimulansen av ett fritt utbyte av rön och erfarenheter.
Sin syn på forskningen sammanfattade professor Nilsson-Ehle ofta
i orden: »Det är lika ovetenskapligt att vara för kritisk som för litet
kritisk.» Härmed ville han ha sagt, att en alltför stor skepticism alltför
ofta fått hejda verkligt betydelsefulla framsteg inom den vetenskapliga forskningen.
Sverker Foghammar.
DE RADIKALA FREDSVÄNNERNA OCH FRIHETEN
Vid sidan av de reguljära kommunistiska trupperna kan Stalin
som bekant i alla länder räkna på medlöpare ur socialdemokratiska
och borgerliga kretsar, som på allvar föreställa sig eller åtminstone
låtsas tro, att stalinism har något med västerländsk radikalism att göra.
Deras historiska insats har endast övergående betydelse. Sedan de
gjort sin tjänst, bli de antingen likviderade eller inordnas i de rättade
leden. I Polen eller Tjeckoslovakien har man icke längre bruk för
deras svävande fraser. Där talar den kommunistiska statspolisens
vapen sitt tydliga språk. Annorlunda är det med Sverige, där kommunistrevolutionen ännu befinner sig på inkubationsstadiet. Här behövas
pionjärtrupper ur den »radikala intelligensen» för att breda rökridåer
över tanketerrängen och underminera den medborgerliga sammanhållningens försvarslinjer. Och frivilliga saknas icke, bildade, på sina
yrkesområden framstående män och kvinnor, men behärskade av fixa
ideer, som göra dem blinda för fakta och oemottagliga för förnuftsskäl. Att skilja mellan dessa dagdrömmare och de kommunistiska
fanatikerna kan i praktiken vara svårt nog. Så grundligt som Sovjetunionen avslöjat sig under de senaste åren, kan man verkligen undra,
om inte t. o. m. de värsta politiska naivisterna i själ och hjärta inse,
att de utgöra en avdelning i femte kolonnen.
Det har varit ganska intressant att följa kommunistsympatisörernas
fredskampanj under och efter det andra världskriget. När Sovjetryssland i strid mot internationella avtal har erövrat fria stater in- 134
Varia
ifrån, när MVD i Polen, Ungern, Tjeckoslovakien och andra länder
har satt munlås på den allmänna opinionen, utrensat och likviderat
partiledare av alla färger, förfalskat de politiska valen och lagt styrelsen i händerna på ryska bulvaner, då ha de flesta av oss uppfattat denna verksamhet som ett krig i fred och ansett fredsarbetets
viktigaste uppgift vara att sätta stopp för den ryska aggressionen.
Men de »radikala fredsvännerna» ha en helt annan åsikt. Med energisk följsamhet trampa de på i kommunistpropagandans enkelriktade spår. Ingen undanflykt är så genomskinlig, ingen verklighetsförfalskning så grov, att de inte kunna godtaga den åtminstone till
hälften. Man är alltid redo att »förstå» de ryska våldsverkarna och
kasta skulden på deras offer. De miljontals östflyktingarna diskvalificeras som överklass – en mycket misstänkt kategori i våra salongsbolsjevikers ögon – eller ännu bättre som nazistanstuckna. Ryktbara folkledare som Nagy, Mikolajczyk, Maniu, Petkov, J an Masaryk
och kardinal Mindszenty äro något besvärligare vittnen. Men redan
den omständigheten, att de blivit dödade, fördrivna eller på annat
sätt likviderade under en sovjetkontrollerad regim anses visa, att de
måste ha varit moraliskt mindervärdiga personer. Vid det fria Tjeckoslovakiens tragiska undergång föreföllo sovjetmedlöparna verkligen
en smula generade, men de räddade sig med förklaringen, att vi här
uppe sakna förmåga att bedöma händelserna och alltså inte borde
yttra oss därom. Att de baltiska folken äro på väg att utplånas som
nationella enheter, anses kanske inte lönt att förneka. Men det behövs
inte heller, ty varför skulle icke dessa små nationer, bosatta i det
ryska väldets utkanter, vara glada att få uppgå i den allryska helheten! Så resonerar man, till synes förbiseende, att frågan innebär
en allvarlig tankeställare för vår egen fåtaliga nation med dess prekära randstatsläge.
Ända till1946 rådde bland sovjetvännerna en ganska stor belåtenhet
också med den amerikanska politiken. Det kan man inte undra på.
Roosevelt hade med enorma lend-lease-leveranser räddat Sovjetryssland i ett katastrofläge utan att begära några politiska garantier i
gengäld. I krigets slutfas, då Amerika åter satt med trumf på hand,
hade han på samma obekymrade sätt prisgivit halva Europa åt rysk
dominans. Han hade gjort detta, vägledd av en förhoppning, att Sovjetunionen skulle utvecklas till en stormakt med begränsade politiska
aspirationer, villig att respektera åtminstone Förenta Staternas intressen. Istället använde ryssarna sitt världsinflytande till att sabotera fredsarbetet och beröva Förenta Nationerna all effektivitet som
organisation för lösande av internationella tvister. När Sovjetunionens avsikt att med kommunistisk infiltration, inbördeskrig och angreppshot underlägga sig även västra och södra Europa samt Främre
Orienten trädde i dagen, var Förenta Staterna inte längre i stånd
att fortsätta Roosevelts eftergiftspolitik. En bolsjevisering av dessa
områden skulle ha betytt ett alltför stort steg mot ryskt världsherravälde. Kanske hade det blivit omöjligt att hejda Sovjets framträngande någonstädes i den gamla världens tre kontinenter, sedan
ryssarna väl etablerat sig i nyckelpositioner vid Persiska viken,
10- 503442 Svensk Tidskrift 1950 135
Varia
Medelhavet och den europeiska atlantkusten. Så tillkom efter hand
stödet åt Persien, vapenhjälpen till Grekland och Turkiet, Marshallhjälpen, västunionen, Atlantpakten. Steg för steg, dröjande och motvilligt, med många betänkligheter inför varje åtgärd, som smakade
av imperialism eller medförde världspolitiska förpliktelser, tvangs
Förenta Staterna att träda upp till försvar för de europeiska folkens
självbestämningsrätt och inre frihet mot den totalitära angreppspolitiken. Men liksom Marshallplanens erbjudande ursprungligen riktades
inte bara till Västeuropas länder utan även till östblocket, så har vid
varje internationell konferens dörren stått öppen för Sovjetunionen
till en försoning på fördelaktiga villkor, Det har berott och beror
alltjämt av de bolsjevikiska ledarna själva att undanröja det stora
hindret för en sådan försoning: Sovjetunionens expansionssträvan.
Västmakternas försök att sätta en barriär för det ryska framträngandet möttes av våra kommunistsympatisörer till en början med
överlägsen ironi. Man räknade med att de svaga fördämningarna
skulle sköljas bort av den röda flodvågen. Men när man upptäckte,
att England trots allt inte var fallfärdigt, och att Förenta Staterna
tänkte sätta makt bakom orden, slöt man upp i sovjetpropagandan
mot de anglosachsiska krigshetsarna. Att denna propaganda kan göra
något intryck på läskunniga och intelligenta personer i länderna
väster om järnridån är visserligen svårbegripligt, men tydligen förhåller det sig så. Betraktade genom röda glasögon framstå Sovjets
krav på turkiskt område, de ryska satellitstaternas krig mot Grekland
och de kommunistiska försöken att störta Frankrike och Italien ut i
kaos såsom led i en fredsbevarande politik. I varje amerikansk åtgärd
för att vidmakthålla de hotade ländernas inre jämvikt och yttre självständighet varseblir man däremot en utmaning mot Sovjet och således
en fara för freden. Med denna förkunnelse sammanhänger den populära agitationen mot Franco. Den spanska diktaturen saknar av naturliga skäl expansiva tendenser, men det hindrar icke kommunistsympatisörerna att beteckna dess blotta existens som en fredsfara. På vanligt
språk betyder detta, att Franco-Spanien utgör ett hinder för Sovjets
maktutvidgning i Medelhavet.
För närvarande är sovjetmedlöparnas uppmärksamhet delad mellan
den strejk- och sabotageverksamhet, som skall sätta käpp i hjulet
för Atlantpakten, och den lika angelägna likvideringen av de västeuropeiska makternas inflytande i Asien. Mot denna bakgrund bör
man se den paroll, som Svenska Kvinnors Vänsterförbund utfärdade
några veckor före den nyligen hållna kommunistiska världsfredskonferensen i Stockholm. Så lyder den med pondus avgivna deklarationen: »Vi instämmer i världsfredskommittens appell till alla folkvalda församlingar att atomvapnen förbjuds, att upprustningen upphör, att interventionskrigen mot folken i kolonialländerna som VietNam och Malaeka upphör, att nervkriget avblåses och förtroendet
återställes. Detta kan uppnås genom att stormakterna inom ramen
för FN undertecknar en fredspakt». Var och en, som något följt med
de gångna årens överläggningar om säkerhetsproblemet, vet ju, att
saken icke ligger så enkelt till. Förenta staterna vill bannlysa atom- 136
Varia
vapnen men på villkor av ömsesidig kontroll. Sovjetryssland vill,
att Förenta Staterna skall slopa sina atomfabriker och förstöra sina
lager av atombomber, medan den ryska atomkraftproduktionen, som
lär ha till ändamål att genomföra vissa omändringar i den ryska
terrängen, ostörd skall fortgå. I andra frågor råda liknande meningsmotsättningar. Varav kommer då vänsterkvinnornas optimismTSkola
västmakterna gå med på en överenskommelse, som gör Förenta staterna svagt och avbryter atlantpaktstaternas påbörjade återupprustning men lämnar det topprustade, järnhårt centralstyrda östblocket
i full besittning av sin krigspotentialTMot en »fredspakt» med sådana
konsekvenser möta för visso inga hinder från Stalins sida, det måste
man ge vederbörande rätt i. Att meningen är just denna, framgår bäst av
talet om interventionskrigen mot kolonialfolken. De makter, som sedan
länge behärska Indo-Kina och Malacka, vilja medge folken vidsträckt
självstyrelse men tillåta sig att bekämpa de kommunistiska upprorsmakarna. Detta är »intervention», sålunda obehörigt våld, men det
ryska militära understöd, varförutan upproren aldrig kunde frodas,
är en insats för de sydöstasiatiska folkens befrielse. Stalin bultar på
en port, och se, strax äro våra svenska radikala fredsvänner färdiga
att förklara den för angripare, som vågar skjuta regeln för. I förlängningen av kommunistsympatisörernas tankelinjer ligger drömmen
om Sovjetrysslands världsherravälde.
Man häpnar ofta över sovjetmedlöparnas inkonsekvenser eller
rättare deras konsekvent genomförda dubbelattityd. Ivriga anhängare
av de färgade folkens självständighet uppträda som den ryska imperialismens förespråkare gentemot folken i Europa. Pacifister, som
med obehag vända sig bort från åsynen av en svensk officersuniform,
tala med av patos vibrerande stämma om sovjetarmens befrielseverk.
Frihetsvänner, som häftigt protesterade mot de inskränkningar i den
fria opinionsbildningen, som på utrikespolitikens område förekommo
i vårt land under det andra världskriget, acceptera utan invändning
det tryckta ordets likriktning i Sovjet. Om en borgerlig tidning i
Sverige dröjer att publicera ett sympatiuttalande för Ryssland av
Thomas Mann, klagar en sådan frihetsentusiast över försök att censurera nyhetsförmedlingen, men att sanningen i Pravda och nyheterna i
Izvestija skulle behöva komplettering, det faller aldrig vederbörande in.
I sin syn på våra aktuella problem, särskilt de straffrättsliga, familjesociala och pedagogiska, äro kommunistsympatisörerna motståndare
till auktoriet och disciplin, men det hindrar icke; att de entusiasmeras
av Sovjetrysslands totalitära samhällssystem, där individens liv är
inrutat och dirigerat av staten, där polisen vakar över medborgarens
ord och handlingar, där stränga straff, grundade på vedergällningsprincipen, hota lagöverträdaren. Att personer, som vilja kallas demokrater, finna sig väl till rätta med den kommunistiska diktaturen,
är en annan sida av samma sak.
I fråga om begreppet demokrati söka kommunistsympatisörerna
stundom motivera sin ståndpunkt. Det kan vara skäl att granska
argumenten. Först och främst hänvisar man till att de västerländska
staterna själva långt ifrån motsvara den demokratiska idealbilden.
137
Varia
Negrernas underordnade ställning i Förenta staterna är det mest
populära exemplet härpå. Om demokratien icke är fullödig i Förenta
Staterna, som likväl anses demokratiskt, varför skulle man då icke
kalla även ett diktatoriskt styrelsesätt för demokrati, menar man
tydligen. Resonemanget håller naturligtvis icke streck, ty även om
Förenta Staternas samhällsförhållanden och politiska liv förete drag,
som strida mot principerna för ett fritt statsskick, så äro dessa principer likväl levande och bestämma grunddragen i landets politiska
system. Detta framgår bl. a. därav, att en inflytelserik amerikansk
opinion arbetar för negrernas fulla likaberättigande. De författare,
med vilkas hjälp Förenta Staternas motståndare driva antiamerikansk
propaganda äro amerikaner, som verkat och verka i Förenta Staterna.
Detta är frihet. När få vi höra, att en rysk Steinbeck eller Richard
Wright, bosatt i Ryssland, vunnit ära och rikedom på skakande skildringar från de nordsibiriska tvångsarbetslägrenY
Ställd inför detta resonemang svarar kommunistsympatisören vanligen, att man icke bör bedöma Ryssland från västerländska utgångspunkter utan istället förstå det på historiska grunder. Påpekandet är
på sätt och vis riktigt, men vad innebär deU Det ryska folket förtjänar utan tvivel förståelse, lika med sympati, speciellt de undertryckta nationaliteterna. Vem mäter Ukrainas lidanden under två
världskrig och över trettio års sovjetstyret Kommunistregimen bör
man också söka förstå, men ju längre man kommer därvidlag, desto
mindre lära sympatierna bli. Sovjetryssland är en österländsk despoti,
i mångt och mycket liknande de medeltida mongolväldena, blott så
mycket mera fulländad i sin exploatering av människomaterialet, som
styrelsemetoderna blivit effektivare genom de moderna tekniska hjälpmedlen. Ingen människa i sovjetvärlden äger åberopa lagens skydd
för frihet, egendom eller liv, om hon ådrager sig de makthavandes
vrede, eller om statsnyttan anses kräva, att hon kränkes eller utplånas.
Miljoner människor ha ryckts loss ur sin miljö, förts bort från hem
och anförvanter, gått döden till mötes i arktiska gruvor, träsk eller
skogar, utan att ens vara anklagade för något politiskt brott. Det
räckte, att de tillhörde en misshaglig nationell eller social grupp eller
att MVD behövde deras arbetskraft. Kommunistsympatisörerna ha
verkligen rätt i att någon jämförelse mellan Sovjetryssland och
Västerlandet knappast kan äga rum. Men av denna insikt borde följa
den praktiska slutsatsen, att västerländsk odling måste skyddas mot
bolsjevikisk ödeläggelse.
För att rätt förstå innebörden av sovjetvännernas argument om
negerfrågan i Amerika och Rysslands särpräglade förhållanden måste
man emellertid lägga märke till, att de vilja lancera en helt ny tolkning av begreppet demokrati. Sovjetunionen är en demokrati, säga
de, emedan dess regering anser, att folkets välfärd är den viktigaste
frågan. Generöst medge de, att t. ex. Förenta Staterna, England och
Sverige må betecknas som demokratier på samma grund. Logiskt sett
är en sådan definition totalt meningslös genom sin obegränsade elasticitet. Vilken regim vill ej underskriva den till intet förpliktande
satsen, och vem skall övervaka dess tillämpning, om ingen politisk
138
Varia
frihet existerar! Såsom vittnesbörd om kommunistsympatisörernas
värdeinställning är definitionen däremot ytterst intressant. De fundamentala författningsproblemen – enpartisystem eller fria val, likriktad opinionsbildning eller pressfrihet, totalitär statsmakt eller
individuella rättigheter – allt detta framstår för dem såsom frågor
av underordnad vikt, jämfört med de materiella förmåner, som enligt
den ryska propagandan komma sovjetfolket till del. Om blott alla
folk – i den mån de inte måste likvideras – bleve delaktiga av
samma välsignelse, skulle världsfreden vara tryggad, låt vara på
bekostnad av sådana mindre väsentliga ting som folkens frihet och
individernas rättigheter.
Denna naivt okritiska beundran för sovjetsystemet kräver en psykologisk förklaring. Det är fråga om personer, som en gång varit starkt
präglade av en borgerlig ursprungsmiljö, vanligen med kristet förtecken, men som av olika anledningar kommit att uppresa sig mot
denna miljö och förkasta dess livsideal, om än icke dess livsstil. Åven
ur aristokratiska, sålunda än starkare traditionsbundna kretsar rekryteras medlöparna. De revoltera mot religiösa trosföreställningar,
nationella och sociala värderingar samt, vad kvinnorna angår, mot
det förhatliga manssamhället. Man har nog skäl att särskilt understryka den religiösa faktorns betydelse. De människor, som det här
gäller, äro ofta starkt känslobetonade. När de göra sig av med gudstron, uppstår i deras själ ett vacuum, som måste fyllas. Det är då
psykologiskt sett icke obegripligt, att deras religionssurrogat blir just
den kommunistiska ideologien, som utgör själva antitesen till den
livsuppfattning, från vilken de avlägsnat sig. För att kunna tro på
myten om ett internationalistiskt, socialistiskt lyckorike, helt av denna
världen, måste de avsvärja sig all kritik av drömmens bärare Sovjetunionen. De som förkastat tron på det ovetbara, komma sålunda att
tillägna sig ett sannskyldigt credo quia absurdum, en tro mot bättre
vetande eller åtminstone i trots av möjligheter därtill. I den nya tron
ingår såsom ett betydelsefullt element en strikt naturalistisk och
deterministisk människouppfattning. Tyvärr händer det lätt, när man
tänker bort evighetsvärdet ur begreppet människa, att människovärdet
följer med. Kvar står en anlags- och miljöbestämd naturvarelse, som
varken kan ställas till ansvar för sina handlingar eller kräva att få
handla på eget ansvar, vars värde är begränsat och mätbart åtminstone i relativa termer, en varelse, som strängt taget icke är något i
sig själv utan endast en bråkdel av det samhälle, vartill hon hör.
Det skall ingalunda påstås, att denna åskådning i högre grad inverkar
på kommunistsympatisörernas enskilda liv, som nog ofta är mera
traditionsbestämt, än de själva ana, men den har otvivelaktigt betydelse för deras politiska värderingar. Det ter sig för dem ganska
naturligt att betona människans ansvarsfrihet gentemot det borgerliga
samhälle, som de ogilla, men hävda samhällets rätt att leda och forma
människornas liv, så snart det blir tal om det stora kommunistiska
samhällsexperiment, som de tro skola bilda inledningen till en ny och
bättre värld. Man spårar samma naturalistiska och kollektivistiska
syn på människan i det kvantitativa resonemang, varmed sovjetre- 139
Varia
gimens övergrepp stundom ursäktas: det är fråga om fåtaliga klasser,
minoritetsgrupper, små folk, och deras lidanden äro priset för majoritetens lycka. Den ambivalenta inställningen till ideerna om frihet och
människovärde får sålunda sin förklaring i en förvänd religiositet.
Sovjetvännernas fredspropaganda vänder sig överhuvudtaget icke
till den aggressiva parten i det kalla kriget, och även om så vore,
skulle den för visso icke göra något intryck på det hållet. Sovjet
kommer att fortsätta sin världserövringspolitik, till dess att riskerna
te sig större än vinstutsikterna. Endast genom Västerlandets upprustning och sammanslutning kunna möjligheter skapas för en internationell överenskommelse, som garanterar världsfreden på längre
sikt:’ De radikala fredsvännerna arbeta i motsatt riktning och understödja sålunda de krafter, som tendera att framkalla det tredje världskriget. Troligen har emellertid deras propaganda ringa betydelse i
det stora sammanhanget. Annorlunda ligger det till för Sveriges del.
Vårt land är litet, har ett farligt läge och är utrikespolitiskt sett
isolerat. Vårt öde ligger i egna händer. Därför är det av yttersta vikt,
att all propaganda, som undergräver vår försvarsvilja, avslöjas och
motarbetas. Gentemot de radikala fredsvännerna skall det sägas ifrån,
att vi icke behöva frukta vare sig Truman, Franco, eller Bao Dai, men
att vi däremot leva under ett latent hot österifrån, som vi hoppas
icke skall urladda sig, men som vi ständigt måste vara beredda att
möta med all vår makt. Vilja de påstå, att Sovjetryssland förr eller
senare måste underlägga sig Europa, och att motstånd därför är lönlöst, så skola vi erinra dem om vissa spådomar angående Persien 1946
och Frankrike, Italien, Grekland 1947-48. De kommunistiska framstötarna lyckades icke då, och ritningarna i Kreml kunna väl överkorsas än en gång.
Per G. Andreen.
140

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Pengar för ingenting

webshop_banner

Ladda ner E-boken om Liberalkonservatism