Varför revolterar studenter


1969


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

-NILS ANDREN:
Varför revolterar studenter?
Man kan inte komma ifrJn, att krisen
vid universiteten i hög grad beror pJ en
svJrförklarlig brist pJ förutseende hos
de ansvariga myndigheterna. De har
”valt strutsens frivilliga blindhet inför
en uppenbar utveckling”, skriver i denna
artikel professorn i statskunskap vid
Köpenhamns universitet, Nils Andren.
Om studentrevolten leder till att
universitetens kapacitetsproblem
uppmärksammas pJ ett effektivt sätt,
mJste den betraktas som en övervägande
positiv företeelse, menar förf. I mJnga
hänseenden är arbetsmiljön vid
universiteten otillfredsställande.
Sådana problem som storleken av
institutionerna, frJgan om hur ”öppen”
studentrekryteringen bör vara och de
långa studietiderna uppmärksammas
och diskuteras.
Syftet med följande rader är inte att
svara på rubrikens fråga, endast att diskutera den och att framföra olika tentativa förklaringar och synpunkter.
studentrevolter har under det senaste
året förekommit över praktiskt taget
hela världen. Det är inte möjligt att
ange en enda, enkel förklaring till den
oro som vi bevittnat i t ex Berkeley,
Mexico City, Madrid, Paris, Berlin, Belgrad, Köpenhamn och Stockholm, om
man inte utrycker den i mycket generella termer.
Man kan naturligtvis säga att revolution uppstår, när det råder alltför stor
spänning mellan utbredda förväntningar
och faktiskt rådande förhållanden eller
när det härskande normsystemet inte
svarar mot det faktiska rättsmedvetandet. Man kan säga att en revolt lätt uppstår om denna spänning tillspetsas i en
dramatisk situation och om den finner
ledare som kan ge den inspirerande uttryck och som kan organisera missnöjet
i revolutionär aktivitet. För att revolten
skall flamma upp snabbt och få stor
spridning inom en befolkning eller befolkningsgrupp, bör denna ”massa” vara
strukturerad på ett sådant sätt att emotioner, informationer och handlingsdirektiv kan få en snabb och effektiv
spridning.
Med en nödvändig förenkling kan
man säga att motsättningarna mellan
verklighet och förväntningar är av två
olika slag. studentrevolterna är dels riktade mot själva samhällssystemet, dels
mot förhållandena vid universiteten själ- 20
va. På en del håll dominerar den samhällskritiska aspekten, t ex i Mexiko och
i Spanien, på andra, mera näraliggande
håll den universitetsmässiga, t ex i Danmark och Sverige. Men praktiskt taget
överallt finns båda med i bilden, om än
samhällskritiken ibland är mycket svagt
markerad. Den protestmentalitet som
utbildats under de senaste åren, i politiskt stabila, rika västländer och som
mera riktar sig mot det internationella
systemets brister än mot inre förhållanden- Vietnam, u-länderna- har dock
säkert bidragit till att skapa en för studentrevolter gynnsam atmosfär. Här
gäller det i första hand de akademiska
problem som ligger bakom studentrevolterna. Vilka är de? En nyckel till
svaret ligger i studentrevolternas främsta
slagord och krav: studentmakt, medinflytande för studenterna.
Medeltida struktur
Många universitet, särskilt de som först
blev skådeplats för studentoroligheter,
har haft en struktur som utan överdrift
kan betecknas som medeltidsmässig. Det
gäller t ex Paris, Berlin, Köpenhamn. En
tungrodd fakultetsindelning, en beslutsorganisation som både är ineffektiv och
lägger stor formell makt i händerna på
professorerna. En sådan organisation
kunde fungera så länge som universiteten var relativt små och den formella
maktstrukturen modifierades av reell
kontakt mellan professorerna och flertalet av deras studenter. Systemet tedde
sig tidigare mera uthärdligt också därför att samhället som helhet var mera
auktoritetsbundet. Det mänskliga vetandet var mindre och universitetslärarnas
auktoritativa ställning hade större täckning än nu i deras förmåga att behärska
det faktiska vetande som hörde till deras
ämnesområde.
Alla dessa förhållanden har successivt
förändrats. Den politiska demokratiseringsprocess, som i de flesta västerländska stater fullbordades för omkring ett
halvsekel sedan, har efter hand fått
djupgående verkningar. Kven om ett
verkligt jämlikhetssamhälle, varken i
väst eller öst, helt förverkligats, präglas
de moderna samhällena på många håll
av betydande framsteg mot idealens förverkligande. Auktoritet och respekt för
individers och institutioners status har i
mycket upplösts och ersatts med öppenhet, kritik och en välgörande respektlöshet.
Det är naturligtvis en överdrift att
påstå att universiteten generellt blivit
oberörda av denna process och levat
kvar i det som den akademiska världens
kritiker gärna kallar ”elfenbenstornet”.
En successiv reformprocess har pågått,
av skiftande hastighet. I alla berörda
länder har medvetenheten om den högre utbildningens betydelse för samhällets
framåtskridande och konkurrenskraft
varit påtaglig. Okad expansion och specialisering har blivit resultatet. Kven
studenternas inflytande har på många
håll blivit större, i Sverige rent av så
stort att studentorganisationerna ofta
haft bättre gehör för sina synpunkter
1
än universitetens lärare och myndigheter.
Om man skall våga sig på en generalisering kan man säga att studentrevolten
eller studentreaktionen blivit starkast
där universitetsstrukturen varit föråldrad och reformviljan svag, där expansionen i studentantalet varit stor och
inte motsvarats av expansion i fråga
om undervisningsresurser och där den
politiska strukturen inte motsvarat de
krav på öppenhet och frihet som med
eller mot överhetens vilja växer fram i
en akademisk miljö.
Överbefolkade universitet
När det gäller de skandinaviska länderna är det i viss mån den första och i synnerhet den andra faktorn som varit av
betydelse. Professor Mogens Fog, rektor
för universitetet i Köpenhamn och den
universitetsledare i Norden som först
drabbades av studentoron, betecknar i
sin uppmärksammade skrift ”Universitetsproblemer – nu og i morgen” ett av
sina kapitel ”Det överbefolkade universitet”. Det är så sant som det är sagt.
Han pekar också på vad detta inneburit
ifråga om reell nedskärning av universitetens kapacitet. Det är problem som
gäller både lärarsidan och lokalsidan.
Själv fick jag en tankeställare när
jag för någon tid sedan fick tillfälle att
medverka i den reguljära undervisningen vid ett negercollege i en av de amerikanska sydstaterna. Undervisningslokalen var mycket enkel. Belägenheten var
bullersam och ventilationsförhållandena
21
undermåliga. Öppnade man fönstret var
bullret från gatan så starkt att det nästan helt omöjliggjorde kommunikation
mellan lärare och elever. Stängde man
fönstren började båda parter snabbt likna sömniga elefanter. Jag jämförde förhållandena med dem som rådde vid
statsuniversitetet i samma stad och föreställde mig att negercollegiets kvalitet
som utbildningsinstitution skulle kunna
ökas med ungefär 25 procent utan nå-
gon ändring i lärar- och studentrekrytering, enbart genom att luftkonditionering infördes i lärosalarna. Men knappt
hade jag tänkt den tanken till slut, förrän jag nödgades konstatera att förhållandena vid negercolleget i varje fall
inte var sämre än dem som rådde vid ett
stort antal institutioner vid Stockholms
eller Köpenhamns universitet.
I de rika länder – med sedan långa
tider välorganiserad befolknings- och
undervisningsstatistik – där den explosionsartat ökade tillströmningen av studenter varit en primär orsak till universitetens kris, kan man inte hålla tillbaka omdömet att denna kris beror på
en svårförklarlig brist på förutseende
från dem som ytterst har ansvaret för
den högre utbildningen. Alla faktorer
har varit kända i förväg, eller hade kunnat vara det om man gjort sig besväret
att läsa innantill. Större ungdomskullar,
höjd levnadsstandard, ökad utbildningsbenägenhet, ökad utexaminering från
gymnasier och motsvarande undervisningsanstalter. Det är ett intressant politiskt problem, som väl i sinom tid blir
22
närmare utforskat, varför de som har
ansvaret för den högre utbildningens och
forskningens välfärd valt strutsens frivilliga blindhet inför en uppenbar utveckling.
Om man i universitetens rent fysiska
oförmåga att tillgodose efterfrågan på
kvalitativt fullvärdig undervisningskapacitet ser en väsentlig orsak till oron
bland studenterna, kan man med skäl
göra gällande att studentrevolterna fyller ett samhällsbehov. De kan bidra till
att öppna de ansvarigas ögon för omfattningen av de problem som måste lö-
sas.
Detta är inte enbart ett studentproblem. Det är ett problem som i första
hand angår hela universitetsvärlden och
i andra hand men därför inte mindre
hela samhället. Och om det är ett universitetsproblem, i vilket både studenter
och lärare är delaktiga, då borde studentrevolten ha varit en universitetsrevolt, för vilken professorerna borde ha
tagit ledningen. Så har uppenbarligen
inte skett, även om många professorer i
efterhand solidariserat sig med många
av studenternas målsättningar, trots att
de ställt sig tveksamma inför de former
genom vilka studenterna försöker förverkliga dem.
studentinflytandet
Åtminstone om man ser problemet från
svenska och väl i stort sett även skandinaviska utgångspunkter, kan man i efterklokhetens tecken också peka på ett
annat förhållande som både politiker,
administratörer och universitetslärare
borde ha förutsett. Vi har under det senaste årtiondet i de undervisningsanstalter som ligger närmast under universiteten – särskilt gymnasierna men även
lägre – sökt förverkliga ideal av större
frihet, självständig verksamhet och ansvarstagande för eleverna själva. Det är
knappast överraskande om, exempelvis,
de gymnasister som 1966 i Sverige hjälpte till att avvärja konsekvenserna av lä-
rarkonflikten när de kommer till universiteten betraktar det som naturligt
att de skall tillerkännas en mera aktiv
och inflytelserik roll än tidigare generationer av studenter.
Detta kan vara en orsak till att trycket på universiteten att ge studenterna
verkligt inflytande i de akademiska beslutsprocesserna, särskilt på institutionsplanet, blivit särskilt starkt. Man kan
dock knappast bortse från att även i
våra rika och relativt stabila skandinaviska samhällen slagordet om studentmakt från länder där studentrevolterna
varit häftigare och mera – eller lika
mycket- varit riktade mot hela det rå-
dande samhällssystemet, haft en smittande verkan vid val av protestformer och
kravformuleringar. De danska studenternas ockupation av psykologiinstitutionen i Köpenhamn är det mest drastiska exemplet. Denna aktion ledde till en
överenskommelse mellan de revolterande studenterna och universitetets högsta
ledning, som närmast blev en fullständig
”kapitulation” från den senares sida.
På kortare sikt kommer väl studenterna att märka att de i sak vunnit ganska litet genom att bli delaktiga i makten över universiteten. De knappa resurser som skall fördelas på olika ändamål
blir inte ett dugg större därför att besluten om fördelningen sker av lärare
och studenter tillsammans. För lärarsidan, som tidigare ensam hade ansvaret,
kan dock den nya ordningen ha den
fördelen att studenterna får större förståelse för resursknapphetens oundgängliga konsekvenser.
Dessa betänksamma reflexioner till
trots måste slutsatsen bli att studentrevolten – om dess innebörd uppfattas
på ett konstruktivt sätt av alla berörda
parter – betraktas som en övervägande positiv företeelse. Den bör tämligen
snabbt kunna leda till att trycket på
ekonomiskt ansvariga myndigheter ökas
så att universitetens kapacitetsproblem
uppmärksammas på ett effektivt sätt
inte bara i uttalanden av högt publicitetsvärde.
Eftersom studentrevolterna mer eller
mindre, och oftast mera, riktat sig mot
det s k professorsväldet, kan man säga
att de framtvingat ökat intresse för
universitetens och de stora universitetsinstitutionernas kommunikationsproblem. Våra dagars stora akademiska enheter har kommit skrämmande långt
från det gamla idealet om universitetet
som ett verkligt ”universitas”, en personlig och intellektuell gemenskap mellan studenter och lärare. Det hotas alltmera att kvävas mellan den ålderdomliga ”medeltidsstrukturen” och den
23
växande byråkratiska apparat som vuxit
upp under senare år för att bemästra de
problem som universitetens grasserande
elefantsjuka lett till.
Universiteten som arbetsmiljö
Hur stora bör universiteten vara?
Frågan kan ses från olika håll. Den
inrymmer bland annat ett kommunikations- och trivselproblem, ett effektivitetsproblem och ett ”stabilitetsproblem”.
Först emellertid något om universitetsbegreppet. Ordet universitet innebär
samtidigt en målsättning. Allt vetande,
all vetenskap skall ses som en enhet.
Undervisning och forskning inom alla
områden bör därför i princip vara sammanförda till en enda enhet så att sambandet betonas och bevaras.
I själva verket är detta en utopi, som
ter sig alltmera orealistisk, allteftersom
volymen av vetande har ökat. Organisatoriskt har på de flesta håll en sprängning redan skett. Nyare kunskapsområ-
den odlas i stor utsträckning vid speciella institutioner. Också själva universitetsorganisationen i klassisk mening –
de fyra ursprungliga fakulteterna med
de tillskott som skett genom mer eller
mindre drastiska uppdelningar – har
sprängts av olika skäl, geografiskt genom omöjligheten att bevara det samband som markeras av att fakulteter och
institutioner placeras inom samma område, intellektuellt genom universitetsorganisationens storlek och svårigheten,
för att inte säga omöjligheten av att
24
åstadkomma en konstruktiv kommunikation och koordination mellan olika
ämnen. Specialiseringen är ett annat
problem; den har lett till ett växande
främlingskap mellan olika vetenskapsgrenars företrädare; de talar ”olika
språk” och representerar kanske rent av
två olika ”kulturer”.
Storleksproblemet
Mot denna bakgrund är det kanske riktigare att fråga hur stora de akademiska utbildnings- och forskningsenheterna
bör vara, oavsett under vilken benämning de framträder och vilka fiktioner
deras benämningar eventuellt speglar.
storleksfrågan har i alla nämnda
aspekter direkt anknytning till de frå-
gor som studentrevolterna har aktualiserat. Den har i universitetsplaneringen
fått en tämligen styvmoderlig behandling. Liksom när det gäller industrier
tycks planerarna också ifråga om universiteten lida av storlekspsykos. Ju
större, desto effektivare, förefaller att
vara en axiomatisk föreställning. Avgö-
rande för denna torde vara att naturvetenskapliga och tekniska discipliner,
särskilt för den mest avancerade utbildningen och forskningen, kräver dyrbar
apparatur. En institution som skall ha så
många kvalificerade studenter och forskare att apparaturen effektivt kan utnyttjas, kräver ett mycket stort antal
studenter på de mera elementära stadierna för att rekryteringen skall bli tillräcklig.
Vidare anförs, och naturligtvis med
rätta, att en stor institution kan kosta
på sig ett mera differentierat utbud av
undervisning. Detta gäller inte bara och
kanske inte ens främst de naturvetenskapliga och tekniska områdena. Det
gäller i hög grad exempelvis på den samhällsvetenskapliga sidan.
Om det visar sig att de stora institutionerna medför väsentliga olägenheter
i andra hänseenden, kan det dock vara
rimligt att kritiskt granska också sådana
grundmurade föreställningar som uppfattas som axiom. Om kopplingen mellan elementär och högre undervisning
leder till alltför stora institutioner, skulle man kunna överväga att reducera antalet studenter på de lägre utbildningsnivåerna eller rent av – fast detta är
naturligtvis att röra vid en helig ko –
att institutionellt skilja denna undervisning helt från forskningen. Den första
lösningen har framgångsrikt tillämpats
vid de bästa amerikanska universiteten.
En tendens i samma riktning kan man
spåra också i Sverige, där universitetsfilialerna än så länge endast sysslar med
lägre undervisning – upp till ”två-
betygsnivån” och där studenterna för
mera avancerade studier hänvisas till
moderuniversiteten. Utvecklingen går
dock uppenbarligen i riktning mot att
öka utbudet på filialundervisning till
högre nivåer.
Vidare borde man se mera kritiskt på
varje särskilt ämnes dimensioneringsproblem. Också där man tror sig kunna
göra effektivitetsvinster genom stora institutioner, borde man väga dessa mot
andra faktorer, t ex kommunikation,
gemenskap i arbetet, trivsel, som också
i själva verket kan få betydelse för effektiviteten, låt vara i form av bättre
studieresultat för studenterna, inte i den
omedelbart mätbara formen av lokaloch undervisningsplatsutnyttjande.
”Öppen” rekrytering
En annan fråga av betydelse i detta
sammanhang gäller hur ”öppna” universiteten skall vara. Skall universiteten
i princip vara skyldiga att släppa in
alla som har en förberedande utbildning
av viss längd och, i förekommande fall,
inriktning, oavsett den intellektuella
kvalitet som deras tidigare studieresultat ger uttryck för? Problemet gäller
naturligtvis endast för de ämnen som
alltjämt inte är spärrade. Hela diskussionen om denna fråga har präglats av
något som kan karakteriseras som ideologiskt fastlåsta positioner.
Inte desto mindre torde det vara
klart att undervisningen i hög grad
präglas av om tillträdet är spärrat eller
om det är fritt. De spärrade linjerna får
i de allra flesta fall ett urval av studenter som medger en både intensivare och
mera kvalificerad undervisning. Vid de
öppna linjerna – särskilt om de arbetar
under trycket av ett tvång att visa statistiskt mätbara tecken på höjd produktivitet, dvs minska kuggningen – kommer undervisningen att läggas upp på
ett sådant sätt att den skall vara nyttig
för så många studenter som möjligt. Den
blir, i jämförelse med vad som kan bju- 25
das på spärrade linjer, mindre intensiv,
mindre kvalificerad och krävande i intellektuellt hänseende. Genom att studenternas förutsättningar för studier är
mycket skiftande blir undervisningen
inte desto mindre otillfredsställande för
marginella grupper – de bästa, som inte
ges tillräcklig stimulans och de sämsta
som inte förmår eller vill följa med. För
den svagare gruppen som på grund av
undervisningssystemets generösa utformning lockats in på en verksamhet som
den inte passar för, tillkommer den oro
som betingas av ovissheten om utbildningen skall leda till ett resultat som
är arbetsmarknadsrelevant. För många
fler reser sig den akademiska överproduktionens spöke. Ett studentproletariat
och ett akademikerproletariat är ingen
stabiliserande faktor i ett samhälle.
I och för sig behöver det dock inte
uppställa några oövervinnerliga problem. För att de skall kunna lösas krävs
dock förändringar både bland studenterna, på arbetsmarknaden och vid universiteten. Studenterna måste frigöra sig
från nedärvda uppfattningar att akademisk utbildning mer eller mindre automatiskt ger tillträde till ett relativt exklusivt urval av tämligen välavlönade
sysslor, de flesta i allmän tjänst. Arbetsmarknaden måste bli mer akademikervänlig. Men båda dessa krav kan endast
förverkligas om universitetens egen utbildning breddas så att den till sitt innehåll bättre än hittills svarar mot en
bred arbetsmarknads behov. I alla hänseenden finns det många erfarenheter
26
att tillgodogöra sig i amerikanskt umversitetsväsen och arbetsliv.
De långa studietiderna
Ett problem av betydelse för universitetsmiljön är de långa studietiderna. Det
har uppenbarligen också samhällsekonomisk vikt. I stort sett är det ett generellt
europeiskt universitetsproblem. Den aktuella debatten och pågående reformsträvanden – särskilt i Sverige men
också bl a i Danmark – visar ett ökat
medvetande om problemets betydelse. I
Sverige eftersträvas tämligen radikala
grepp för att lösa det. Dessa har dock
rönt starkt motstånd, från olika håll och
med olika utgångspunkter. Å ena sidan
uppfattas de som ett hot mot universitetens hävdvunna kvalitativa målsättningar. Å andra sidan uppfattas de som
en fara för studenternas frihet. Målsättningen måste dock vara riktig, men för
att den skall leda till rimlig effektivitet
och arbetstrivsel måste reformerna särskilt när det gäller de öppna (icke spärrade) studielinjerna också omfatta undervisningsformerna. Problemets vikt
understrykes av att det förslag till inrättande av fasta studiegångar som framlagts och diskuterats under de senaste
åren har varit en av de viktigaste orsakerna till studentoron i Sverige.
Samhällskritik och universitetskritik
Spänningar i samhället – som helhet
eller i någon av dess delar – kan principiellt betraktas på två olika sätt. De
kan ses som ett verkligt och allvarligt
hot mot en bestående ordning, som man
anser bör bevaras. De kan också ses som
ett incitament till förnyelse, en försäkringsmekanism mot slentrian och stagnation. Båda aspekterna måste uppmärksammas av dem som har det omedelbara
ansvaret för samhällets välfärd och utveckling.
Inledningsvis antydde jag två aspekter på studentoron- samhällskritik och
universitetskritik. I denna diskussion har
jag praktiskt taget enbart uppehållit mig
vid den senare och pekat på en rad förhållanden i universitetsmiljön som kan
ligga bakom de svårigheter som tagit
sig uttryck i krav på ökat studentinflytande. .Aven om framställningssättet delvis varit tämligen kategoriskt är jag fullt
medveten om att innehållet varken är
definitivt eller fullständigt. Hela problemkomplexet har inte varit föremål
för empiriska, vetenskapliga undersökningar. Det rör sig därför i realiteten
mest om enskilda erfarenheter, hypoteser och impressioner.
Det torde dock vara uppenbart att de
samhällskritiska minoritetsgrupper som
riktar sig mot det bestående samhället
som sådant och vars målsättning därför
på kort sikt framstår som rent destruktiv också har haft betydelse. De har givit studentkritiken en ideologisk infärgning av växlande tydlighet – även i
länder där studentoron kommit till uttryck i relativt lugna yttre förlopp.