Vår eftersatta forskning

508
VÅR EFTERSATTA FORSKNING
Den svenska forskningen
uppvisar svåra brister, forskartjänsterna är alltför få,
planeringen otillräcklig, njuggheten är frapperande, forskning om forskningens lönsamhet inom industrin saknas,
forskningsstatistik har satts
igång helt nyligen. Det finns
en rädsla att fatta beslut och
ta ansvar, en rädsla för nya
synpunkter. Provinsialismen
och trångsyntheten sitter i
högsätet, och ändå borde
Sverige med större vidsynthet
och effektiva åtgärder kunna
bli ett »Amerika i Europa»
för forskarna, anser dipl.-ing.
Georg Libik i denna kritiska
analys av den svenska forskningens läge. Författaren, som
för Forskningsberedningens
räkning sammanställt redogö-
relse för forskningen i ett
stort antal väst- och östeuropeiska länder, undersöker f. n.
sambandet mellan tekniskt
forskningsresultat och .industriell tillämpning i ca. 15
svenska företag.
Av dipl.-ing. GEORG LIBIK
Att något brister i den svenska
forskningens uppläggning kan man
ana enbart genom att betrakta anställningsförhållandena vid universiteten; alltför många docenter och
andra universitetsanställda letar
alltjämt vid 45 års ålder efter en
annan sysselsättning. Det . finns
helt enkelt inte tillräckligt med
forskartjänster – för att inte tala
om professurer. Vidare kan man
skönja en alltför stor parallell
forskningsverksamhet förutom den
nödvändiga, ofta stimulerande dubbelsysselsättningen. Man kan inte
uttrycka den i konkreta tal därför
att vår statistik är bristfällig och
en grundlig undersökning skulle
försvåras av semantiska problem:
vad är forskning, vetenskap, utveckling? Var går gränserna mellan
de skilda kategorierna? Och som
i varje annat land händer också
här att endast en mindre del av
alla forskningsrapporter blir lästa,
värderade och eventuellt använda
av andra. stora mängder material,
som kunde använts i industriellt
eller kunskapssökande syfte, förblir outnyttjat.
Sveriges speciella geografiska och
politiska läge samt samhällets karaktär gör att landet kunde inta
en nyckelpost när det gäller att
påskynda och utveckla samspelet
mellan forskare i öst och väst. Det
stora antalet vetenskapliga konferenser pekar också i denna riktning. En aktivitet, som kunde börja
med mindre projekt, kunde leda
till ett regionalt samarbete med de
efter hand »upptöande» östeuropeiska länderna och Sovjet samt
på sikt vidareutveckla och påskynda forskningen på ett sätt som vore
till fromma för en global konfliktminskning.
Någon central forskningsmyndighet måste därför skapa en totalplan för forskningsplaneringen
och metoderna till dess att målsättningen anammas av de olika regionala forskningsråden i Sverige.
Annars kommer de miljontals kronor som nu läggs ut för forskningsuppgifter att användas ineffektivt.
I Sverige, liksom i varje annat
land i våra dagar, bör forskningens
optimala uppläggning utexperimenteras. Men en planeringsperiod får
inte dra alltför mycket ut på tiden;
då måste man ifrågasätta effektiviteten även av denna. Om en speciell planeringsmyndighet skulle
upprättas kan den upplösas senare,
då den utfört sin »uppfostrande»
gärning och skapat good-will för
de olika organ som sysslar med
forskning.
Forskningens lönsamhet
Ett annat område, där det råder
olika uppfattningar, rör forskningens lönsamhet. »Forschung
509
iiber Alles», må ha rymt en del
sanningar men provocerar i verkligheten ett alltför stort motstånd,
främst från industrins sida, utan
att man kunde bevisa t.ex. på företagsnivå att påståendena var sanna
eller ej. Det saknas med andra ord
forskning om forskningens lönsamhet inom industrin och företagen.
På grund av den nuvarande finanspolitiken är varje företagsledning
återhållsam när det gäller stora investeringar på lång sikt, och till
den kategorin måste forskningen
räknas, eftersom den kanske leder
till färdiga resultat först efter 8-
10 år, och dess resultat blir passe
efter ytterligare 5-10 år. Tekniska
forskningsresultat föråldras snabbt
i det dynamiska ,samhället. Å andra
sidan kan man ju inte bromsa upp
endast därför att man har svårigheter att hänga med i den snabba
utvecklingen. För att möjliggöra
ett vidgat utbyte av forskningsresultaten har ett statligt organ,
EFOR, bildats för att utnyttja tekniska forskningsresultat inom industrin, samt ett investeringsinstitut, INFOR, med 20 milj. kr. som
grundkapital. Då det bara är ett
år sedan dessa organ inrättades är
det ännu för tidigt att studera deras
resultat. Men det vore naturligtvis
mycket intressant att få veta hur
många forskningsresultat som ligger outnyttjade t. ex. hos Tekniska
Forskningsrådet och aldrig har prö-
vats industriellt. Man borde åtminstone få veta hur mycket kapital
som hittills lagts ned t. ex. från
510
Tekniska Fo~skningsrådets eller
från andra forskningsfinansierade
organs sida på sådana projekt. I ett
litet land med hög standard och
rationell förvaltning, som tillkommit under en jämförelsevis kort tid,
är försyndelserna mot forskningsorganisationen och statistiken –
och det ringa intresset för forskningens läge över huvud taget –
överraskande.
Ett första försök att upprätta en
forskningsstatistik i Sverige skedde
i juni 1964 då statistiska Centralbyrån skickade ut frågeformulär
till flera industriföretag. I USA på-
börjades liknande undersökningar
för 10 år sedan. Det finns inget
som försvarar den svenska förseningen, så mycket mer som Sverige
annars är synnerligen avancerat på
statistikens område. Den nu på-
började undersökningen syftar till
att kartlägga sambandet mellan
forskningsresultat och produkt;
det borde också vara upplysande
att följa upp de nya ideernas genombrott inom industrin samt belysa hindren mot dessa så att man
senare kunde vidtaga nya, mera
lämpliga åtgärder för att främja
forskningsresultatens omsättning.
Rädsla för beslut och ansvar
Rädsla för att fatta beslut, ta ansvar och vidta åtgärder tillsammans med privilegier från de
äldre »traditionella» institutionernas sida har givit dåligt utrymme
för de nya synpunkterna. Denna
tröghet och detta motstånd är en
naturlag som tycks råda vid varje
organisation och som kan förebyggas med andra, mer lämpliga organisationsformer eller åtgärder. Det
räcker ju inte i det långa loppet med
att diskutera den nationsomfattande forskningens problem; till ,slut
måste man uppfylla målsättningarna, vidta åtgärder samt dra upp de
riktlinjer som krävs för att genomföra forskningen »at the national
level». Här gäller det att använda
de moderna matematiska operationsanalytiska metoderna och utnyttja datamaskinen för att projekt
och planer om forskning skall
underbyggas med större mängder
av erfarenhetsmaterial som på
längre sikt kan vara till gagn dels
för den totala forskningen, dels för
olika industrigrenar. I stället för
den »gamla goda» patriarkaliska
metoden att fördela fo~skningsstöd,
där i alltför hög grad det personliga
förhållandet forskare och medelsförvaltare emellan samt det förtroende- och beroendeförhållande som
är en nödvändig men inte tillräcklig förutsättning kommit att spela
in, skulle man behöva införa ett
system där forskaruppgifter fördelades enligt mer objektiva metoder.
Detta visar sig speciellt om man
studerar medelsfördelningen ur
forskningsfonderna. Det tycks mig
som om ett slags »hantverkarmetod» fortfarande präglar vissa
forskningsråds handlande. Man har
hittills inte försökt att planera
forskningen i större sammanhang
och då är det inte att förvåna sig
över att det klagas över isolering
mellan olika forskningsgrenar,
brist på samarbete, avsaknad av
kapillaritet etc. Den som idag vill
åstadkomma en arbetstidsfördelning, ett annorlunda beslutsfattande, .som skall bygga mera på insamling av systematiska uppgifter,
beskylls för att vilja skapa »Överadministration».
För att få en bild av de metoder som praktiseras idag, kunde
man tänka sig att offentliggöra aktstycken som belyser beslutfatlandets mekanism inom de olika forskningsråden. Man kunde publicera
inte bara besluten utan också de
motiveringar som lett till att vissa
projekt fått bistånd, andra avslag.
Det skulle vara mycket lärorikt
och intre-ssant att studera dessa
motiveringar som s·ärskilda parametrar, t. ex. på arbetsmetodik.
Ä ven om vetenskapen är universell
borde den del som här i landet
finansieras genom allmänna medel
vara underkastad översyn och kontroll.
Som tidigare nämnts råder en
stor brist på undersökningar om
forskningens effektivitet. Skeptiker
försöker omöjliggöra en sådan med
argument att den inte skulle tjäna
någonting till, man kan inte göra
en »representativ» undersökning
och kan därför avstå från att göra
någon alls. Det är dock väsentligt
att man nu blåser liv i debatten
om framför allt me·todiken för
matematiska diagnoser och om kriterierna för lämpliga forsknings- 511
objekt. Så bör t. ex. kriterierna för
forskningsplanering i Sverige utvecklas och samordnas med europeisk och även internationell forskning.
Sverige- ett ”Amerika i Europa”?
Man skulle kunna ställa frågan:
varför kan inte Sverige för forskarna bli ett :.Amerika i Europa»?
Varför är inte Sverige en tillflyktsort och en asyl för fria t-änkande
och skapande människor? Som eU
litet land borde Sverige inte bara
ha ett .stort intresse av att samla
den andliga eliten i dagens Europa
– man har även goda förutsättningar att lyckas och behöver inte
vidta några revolutionerande åtgärder. Ett lugnt och fredligt land som
Sverige med välutrustade institutioner och goda universitet borde
här inse sina möjligheter. Men
andra hämmande faktorer motverkar en sådan utveckling: belåtenheten med tingens ordning, likgiltigheten, provinsialismen, snålheten
– brister som emellertid med en
smula vidgat engagemang och synfält torde kunna kureras. För närvarande grips man .stundom av
misstanken att det svenska klimatet är lämpat för HQ-typen men
passar sämre för den kreativa människan. Den motvilja mot de snabba
växlingar – som ligger i forskningens natur – ·är emellertid
djupt rotad hos många svenska
vetenskapsmän. De har släpat med
en barlast under hela sin aktiva
tid: de studerande i kompetenssam- 512
hället, överbelastas med tentamina,
d. v. s. med ofta onödiga upprepningar av gamla sanningar och
kunskaper som nu för tiden inte
nödvändigtvis behöver lagras i en
människas huvud. En övervägande
del plågar sig kanske onödigtvis
med rena inlärningsprestationer,
som drar individen ifrån allt initiativ och minskar hans handlingskraft och självständighet Ofta
sjunker de in i overksamhet åratal
efter den sista tentamen – under
det att de upprätthåller sina tjänster. Det är alltför farligt att låta
det svenska samhället förbli som
ett »stillastående vatten» där man
vidarebefordras nästan automatiskt,
förutsatt att man klarar de olika
proven, examina, tjänstgöringsåren
och andra grader på merittrappan. Kompetensjägaren är den
typ som utvecklas och gynnas här
– den, som möter oväntade och
ovanliga situationer med en utpräglad missförståelse och ovilja, bokhållarsjälen.
En vetenskapsvänlig atmosfär
Jag tror att man måste motarbeta
denna atmosfär, som ofta förhindrar den skapande individens möjligheter att utvecklas. Man borde skynda sig att skapa en vetenskapsvänlig samhällsatmosfär.
Denna strävan måste uppfattas som
en fråga av nationellt intresse, som
ett slags livsvillkor för att hävda
sig bland andra nationer i den
internationella utvecklingen. Man
måste t. ex. försöka övertyga eller
åtminstone mer ingående informera
svenskar om redan existerande problem och konflikter från den övriga
världen. Genom att inte skygga för
aktuella problem och enbart ta sig
an teoretiska spörsmål; genom att
konfrontera de provinsiella med
vidgade, mera »åkta» och reella problem kunde man kanske skapa en
selektionsprocess där de »kompetenta» och de »kreativa» kunde särskiljas och de sistnämnda, mera
originella, kunde få en chans att
hävda sig och bidra till samhällsutvecklingen.
Slutsats: Man borde förstå att tiga
så mycket som möjligt om sina
framtidsvisioner och handla försiktigt – om man vore ockuperad av en främmande makt. Men
samma försiktighet här i ett fritt
land- vad tjänar den till? Man
tycks blunda för verkligheten
och de verkliga problemen, och
man vegeterar i en självtillräcklig drömvärld där t. o. m. problemen förefaller konstgjorda.