Välståndsökningens finansiering

462
VÄLSTÅNDSÖKNINGENS FINANSIERING
Av riksdagsman YNGVE HOLMBERG
Principerna för inkomstbildningen i välfärdssamhället har i
stort blivit fastslagna. Däremot
är frågan vilket kapitalbildningssystem som skall tillämpas
fortfarande en principiell politisk vattendelare, hävdar i denna
artikel högerpartiets partisekreterare, riksdagsman Yngve
Holmberg.
Den ekonomiska tillväxten är ett
av de niest utmärkande dragen för
den moderna välfärdsekonomin.
Det svenska folket har också under
senare år blivit alltmer medvetet
om denna ständiga ökning av den
samlade produktionen. Pressen,
monopolradion och fackföreningarna svarar för att arbetstagaren
bibringas en optimistisk uppfattning om möjligheterna till fortsatt
produktionsökning och vad denna
betyder för hans egen del i form
av löneökningar och förbättrade
sociala förmåner. Frågan om vilka
insatser som krävs för att den ekonomiska tillväxten skall vidmakthållas tycks däremot allmänheten
inte intressera sig för i tillnärmelsevis samma utsträckning. Hur
man skall trygga den för allt ekonomiskt framåtskridande erforderliga kapitalbildningen förefaller
t.cx. huvudsakligen som ett diskussionsämne för den ekonomiska
sakkunskapen trots att den enskilde medborgaren har minst lika
mycket att bevaka för sin egen del
på detta område.
Företagens självfinansiering
I debatten om kapitalbildningsproblemet understrykes ständigt
från näringslivets sida hur betydelsefull företagens sj älvfinansiering
är. Man synes mena att idealet
skulle vara att löner, priser, skatter och utdelningar är avpassade
på sådant sätt att företagen inte
bara får full täckning för de löpande framställningskostnaderna inklusive hetryggande avskrivningar
och skälig förräntning utan att de
dessutom orkar att med sina vinstmedel täcka kostnaderna för erforderliga rationaliseringar och utbyggnader. Man har all anledning
att fråga sig om denna metod för
finansiering av näringslivets investeringar verkligen utgör det bästa
och säkraste sättet att trygga den
ekonomiska tillväxten. En allvarlig
invändning hänför sig till förmö-
genhetsfördelningen. Driver man
självfinansiering alltför långt kommer sålunda en oproportionerligt
stor del av förmögenhetsökningen
– sedd i relation till inkomstfördelningen – att tillfalla företagens
aktieägare utan att dessa gör nå-
gon motsvarande uppoffring i
form av personligt sparande. Visserliger. är det oftast med aktieägarnas goda minne som företagen
begränsar utdelningarna för att i
stället förkovra företagen, men
detta samtycke rättfärdigar inte
ett system som ytterligare markerar den mycket ojämna, för att
inte säga orättvisa, fördelningen av
förmögenhetstillväxten som råder
här i landet. Under nuvarande förhållanden, inte minst beskattningsmässiga, är det t.ex. en verklig prestation att av en löntagarinkomst
skrapa ihop en förmögenhet på
hundratusen kronor. Men den som
redan äger hundratusen netto och
placerat dem på ett förståndigt sätt
får redan nu på ett ringa antal år
ytterligare lika mycket om han lå-
ter bli att lära på kapitalet. En radikal förbättring av företagens
möjligheter att använda vinstmedel till investeringar skulle försvå-
ra möjligheten att utjämna den
ekonomiska skillnaden mellan inkomsttagare med respektive utan
förmögenhet. Man får därför inte
förvånas över att många betvivlar
att det ständiga kravet på en ökad
självfinansiering är den idealiska
metoden att lösa näringslivets kapitalförsörjning.
463
Kollektivisering av kapitalbildningen
Hur ser nu de politiska partierna
på dessa frågor?
Skall man döma enbart efter
programförklaringar intar socialdemokratin och landsorganisationen numera en odogmatisk hållning till kapitalbildningsproblemet. Regeringen vill ofta ge sken
av att t.ex. sparandel främst måste
bedömas som en i huvudsak praktisk fråga, som inte bör kompliceras genom principiella eller ideologiska hänsynstaganden. Å andra
sidan visar den socialdemokratiska
vänstern stor otålighet över att socialiseringen går för långsamt.
Denna otålighet kommer att tvinga
regeringen att mer öppet arbeta för
den ej gärna offentliga uttalade
målsättning som består i en fullständig kollektivisering av kapitalbildningen. Denna spänning mellan vad regeringen öppet syftar till
och vad den utan insyn vill nå avspeglas i triangeldramat lönepolitik, socialpolitik och »ekonomisk
politik».
I lönepolitiken hävdas att löntagarna i full utsträckning skall bli
delaktiga i produktionsökningen.
I socialpolitiken hävdas att inkomstökningen i samhället skall
användas för att förbättra de sociala förmånerna för eftersatta befolkningsgrupper. Om social- och
lönepolitiken medför så stora inkomstökningar hos konsumenterna att balansen störs så måste detta på något sätt motverkas. Eljest
råkar den ekonomiska jämvikten
464
ur balans och vi får uppleva inflation, exportsvårigheter och försämrad handels- och betalningsbalans.
Intresset inriktas då på det s.k.
köpkraftöverskottet, som indrages
genom bl.a. högre skatter från hushållssektorn men – vilket är det
viktigaste – överförs till den offentliga sektorn. Härigenom slår
man två flugor i en smäll. Dels
anpassas den privata konsumtionen till den nivå som med hänvisning till rådande överkonjunktur
anses lämplig, men dels erhåller
också samhället ökade resurser
som ger det möjlighet att träda till
med krediter eller investeringar på
de områden som ur samhällelig eller politisk synpunkt bedöms som
önskvärd. Baksidan av denna
transaktion är att hushållens och
företagens sparande minskar, men
detta inger självfallet inte regeringen några bekymmer. Samhället får ju i stället möjlighet att i
allt större utsträckning uppträda
som kreditgivare eller som företagare. Härigenom har regeringen
bakvägen nått det mål som ligger
i ordet socialism.
Den antydda målsättningskombinationen förefaller att vara ett
verkningsfullt instrument för samhällets omdaning i socialistisk
riktning. Den leder automatiskt
till en alltmer socialistisk produktionsordning som växer fram som
en ofrånkomlig följdverkan till
den socialdemokratiska välfärdspolitiken. Men finns det nu någon
klar skillnad mellan ett tvångsvis
genomfört samhällssparande och
en långt driven sj älvfinansiering
hos företagen?
Det har ibland sagts att självfinansieringen innebär att kapitalbildningen sker via prissättningen,
att köparna tvingas att släppa till
medlen utan att ha möjlighet att i
motsvarande grad bilda egen förmögenhet. Det kan med samma
rätt sägas att socialiserad kapitalbildning innebär att kapitalbildningen sker via beskattningen, att
medborgarna tvingas att släppa till
medlen utan att ha möjlighet att i
motsvarande grad bilda personlig
förmögenhet.
Reformera kapitalbildningen
När inkomsttagarna får klart
för sig att de aldrig kan undandraga sig att bidra till kapitalbildningen, att den årliga nettokapitalbildningen i Sverige måste öka för att
takten i produktionsökningen skall
bibehållas och att både ett socialistiskt tvångssparande och en långt
driven sj älvfinansiering försvårar
löntagarnas möjligheter att få personlig ägarandel i de nya tillgångarna, är tiden inne att mer intressera sig för andra former för kapitalbildningen än de två nämnda.
Kan det inte tänkas att de människor som ju ändå måste avstå från
en del av sin inkomst för att bidraga till kapitalbildningen resonerar
på ungefär följande sätt: »Vi förstår att det behövs stora investeringar för fortsatt välfärdsökning,
Vi förstår också att pengarna till
dessa måste tas av våra inkomster.
Vi föredrar att lämna våra bidrag
i form av lån eller insatser som ger
en viss avkastning och som kan
omplaceras när så är lämpligt. Vi
vill t.ex. ha möjlighet att vid behov
frigöra kapital för att kunna lösa
vår bostadsfråga eller våra barns
studier. Vi har ingen anledning att
avstå från äganderätten till de medel som läggs ner i räntabla investeringar. Vi kräver att kapitalbildningen reformeras.~
Vad skulle då krävas för att genomföra en sådan förskjutning av
sparandel från den offentliga sektorn och företagssektorn till hushållssektorn så att hushållssektorn
svarar för huvuddelen.
En primär förutsättning för kapitalbildningens omläggning är att
man väljer nya metoder för att
åstadkomma samhällsekonomisk
balans. I stället för att minska hushållens köpkraft genom köpkraftsindragning får man öka deras sparstimulerande åtgärder. Ett led i
reformarbetet måste alltså bestå i
omläggning av beskattningssystemet i syfte att bereda spararna
skatteförmåner. Det är inte avsikten att i denna artikel närmare ingå på hur sparstimulansen bör utformas men det kan däremot finnas anledning att beröra några av
de vanligaste invändningarna mot
sådana åtgävder.
stimulera sparandet
Det påstås ofta att om de sparstimulerande åtgärderna skall få
465
tillräcklig effekt så måste de göras
så kraftiga att de främst kommer
att gynna de högre inkomsttagarna. Detta sammanhänger dock i
hög grad med vilken metod man
väljer för att beräkna den skattelättnad som sparandel skall berättiga till. Görs sparavdrag redan vid
beräkningen av den beskattningsbara inkomsten erhåller den högre
inkomsttagaren på grund av progressivi-teten en större skattelättnad för ett givet sparbelopp. Görs
avdragen däremot vid beräkningen
av skatten kan sådana regler uppställas att alla erhåller lika stor
skattelättnad för lika stort sparande. Man får inte heller bortse från
att sparfrämjande beskattningsregler leder till ett lägre skattetryck. ökat sparande i hushållssektorn minskar behovet av finansiellt sparande i den offentliga sektorn. Därmed minskas den offentliga sektorns medelsbehov. Även
om de sparstimulerande åtgärderna innebär en omfördelning av
skatterna mellan sparare och icke
sparare så kan även de senare på-
räkna en påtaglig nettoeffekt som
för deras del tar sig uttryck i större konsumtion.
Det sägs också att det inte går
att skilja mellan äkta och falskt
sparande, dvs. att man aldrig kan
veta hur mycket av det redovisade
sparandet, som uppkommit genom
konsumtionsbegränsning och hur
mycket som bara består i att den
skattskyldige fört över tillgångar
från ett håll till ett annat. Denna
466
invändning kan vara vägande nog
mot en tillfällig premiering av det
enskilda sparandet men förlorar
sin tyngd som. argument mot ett
lämpligt avvägt och för framtiden
bestående system som syftar till en
rättvis lösning av kapitalbildningsproblemet. I det senare fallet kan
det möjligen inträffa att sparandet
och skattepremieringen inte alltid
sammanfaller i tiden, vilket får
anses av underordnad betydelse.
En annan sak är att införandet av
ett nytt system är förenat med vissa övergångssvårigheter. Detta är
dock en sak som återkommer varje
gång ett nytt steg skall tagas på utvecklingens väg och får icke utgöra hinder för en önskvärd utveckling.
Det har också sagts att skattepremiering av det enskilda sparandet medför ett onödigt skattebortfall. Det kan aldrig avgöras hur mycket av sparandet som är en följd
av premieringen och hur mycket
som ändå skulle sparats. Följaktligen kan det inte undvikas att de
skattskyldiga får gottgörelse också för det sparande som skulle presterats även om denna ersättning
icke hade förekommit. Detta resonemang bottnar i en felsyn. I det
moderna välfärdssamhället har
beskattningssystemet icke uteslutande till ändamål att skaffa täckning för den offentliga verksamhetens löpande kostnader. Det är
också ett av de viktigaste instrumenten för vidmakthållandet av
den samhällsekonomiska balansen.
Det kan inte vara rimligt att de
medborgare som genom personligt
sparande lämnar ett bidrag härtill,
icke erhåller någon ersättning för
denna insats.
Uppmuntra extern finansiering
För att kapitalbildningen i välfärdssamhället främst skall baseras på det frivilliga, personliga
sparandet, är det dock icke tillräckligt att det bringas upp till erforderlig nivå. Det måste också bli
effektivt utnyttjad. Det är framför
allt viktigt att det kan tjäna nä-
ringslivets utveckling. Det måste
föreligga god efterfrågan på kapital från företagens sida och denna
efterfrågan skall främst rikta sig
mot det personliga sparandet. Fö-
retagsbeskattningen måste syfta
till så goda räntabilitetsförhållanden att investeringsbenägenheten
blir tillräckligt hög och lusten att
sätta in pengar i företagen tillräckligt stor, men samtidigt måste kapitalanskaffning genom extern finansiering ställa sig förmånligare
än självfinansiering. För att detta
skall kunna förverkligas får en
skillnad göras mellan konsolidering och vinstnerplöjning. Med
konsolidering avses i detta sammanhang att ställningen stärkes
genom betryggande avskrivningar
och fonderingar samt erforderliga
ersättningsanskaffningar, dvs. åtgärder som avser att trygga företagets bestånd vid en oförändrad omfattning av dess verksamhet, medan vinstnedplöjning syftar på kapacitetsutvidgande investeringar
som bestrids med egna vinstmedel,
dvs. åtgärder som syftar att vidga
dess verksamhet. Företagsbeskattningen borde alltså vara så utformad att den främjar investeringsverksamheten, underlättar konsolidering och uppmuntrar till extern
finansiering av nyinvesteringarna.
De vinster som inte behövdes för
konsolidering skulle utdelas och
det kapital som behövdes för utvidgningar skulle anskaffas genom
nyemissioner och/eller upplåning.
Ett ökat kapitalutbud från hushållssektorn, framkallat av ett
sparstimulerande beskattningssystem, skulle på så sätt mötas av
ökad kapitalefterfrågan från företagssektorn.
Det förefaller sannolikt att en
sådan omläggning av kapitalbildningen skulle verksamt befrämjas
genom en avveckling av skatten
på utdelade bolagsvinster. Skulle
detta inte ha tillräcklig effekt finge
man väl överväga att ta ut en avgift på sådana utbyggnadsinvesteringar som finansierades genom
Yinstnerplöjning.
Det kan möjligen tyckas att man
går en onödig omväg om företagen,
i stället för att omedelbart kvarhålla vinstmedel, först delar ut hela överskottet och sedan hämtar
tillbaka en del av beloppet genom
nyemissioner eller upplåning. Sett
ur det enskilda företagets synpunkt
förhåller det sig otvivelaktigt så.
I det senare fallet kommer emellertid konkurrensen på kapitalmark- 467
naden att bli mycket effektivare
både på utbuds- och efterfrågesidan. En avsevärt större del av de
tillgängliga kapitalresurserna kommer att fördelas genom kapitalmarknaden. De som efterfrågar
kapital kommer att på lika villkor
konkurrera om ett större utbud.
Under sådana förhållanden torde
också kurserna på nyemissioner
bli strikt affärsmässiga. Härigenom får olika kategorier av sparare samma möjligheter att konkurrera om alla slags placeringsforIner.
Politisk vattendelare
En ekonomi, där kapitalbildningen baseras på hushållssparandet, kräver ett väl utbyggt system
av kredit- och kapitalanstalter. En
kombination av olika typer av investmentbolag och aktiefonder
samt till dessa eller affärsbankerna anknutna emissionsinstitut,
som möjliggör tillräcklig riskfördelning, erfordras som förbindelseled mellan företagssektorn och det
stora antalet småsparare.
Välfärdssamhällets genomförande har inneburit mycket betydande
förändringar i inkomstbildningen.
Den enskildes inkomstförhållanden bestäms icke längre uteslutande av hans förvärvsverksamhet.
Den som saknar tillräckliga förvärvsinkomster är icke längre helt
och hållet utlämnad åt de anhörigas och samhällets barmhärtighet.
Sociala förmåner av olika slag utgör för flertalet ett icke föraktligt
468
inkomsttillskott och i vissa fall eller vid vissa tillfällen den huvudsakliga inkomstkällan.
Detta nya inkomstfördelningssystem, som gör den enskilde
mindre beroende av sina i egentlig mening personliga inkomster,
har medfört att behovet av ett sparkapital blivit mindre kännbart.
Andra faktorer såsom sjunkande
penningvärde och höga marginalskatter har också bidragit till en
minskad sparbenägenheL Det sparande som fortfarande förekommer bland löntagare i olika inkomstlägen torde i huvudsak ha
till ändamål att anskaffa de kontantinsatser som erfordras vid köp
av mera kostsamma bruksförmål
och att amortera avbetalningsskulder. Rent förmögenhetssparande
torde vara mindre vanligt. Detta
behöver dock inte betyda att det
inte skulle finnas intresse att förvärva förmögenhet. Förklaringen
kan lika gärna vara den att priset
för närvarande anses för högt.
Det kan med visst fog påstås att
principerna för inkomstbildningen
i det svenska välfärdssamhället
blivit fastslagna genom utvecklingen under det senaste decenniet.
Detta blir av utslagsgivande betydelse i det fortsatta politiska arbetet
oavsett vilken grundinställning de
olika partierna från början intagit. Meningsmotsättningar kommer
kanske att finnas i dessa frågor
även i framtiden men blir sannolikt icke av ideologisk art utan mer
direkt konkretiserade. Däremot är
frågan vilket kapitalbildningssystem som skall tillämpas fortfarande en principiell vattendelare i politiken som förtjänar en ingående
debatt.
Löntagarens totala avlöning, som han skall intjäna med sitt
arbete, är naturligtvis alltid summan av dels det som utbetalas till
honom för täckande av dagens behov, dels den avgift som reserveras
för hans framtida pensionering, även om denna avgift formellt
erlägges helt eller delvis av arbetsgivaren. – Arbetsgivarna böra
vara ansvariga för att stadgade avgifter erläggas. Vid utbetalande av
avlöning skall arbetsgivaren innehålla så mycket, som motsvarar
löntagarens egen avgift.
överdirektör P. G. Laurin i Svensk Tidskrift 1924
— förslag till ”allmän löntagarpcnsioncring”