Vägen till förtroende


1969


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

THEDE PALM:
Vägen till förtroende
Forskningschefen, fil dr Thede Palm
analyserar några finska problem
med utgångspunkt från en mycket
intressant bok av Max jakobson,
Finlands ambassadör i FN. Han framhåller att misstroendet i Moskva mot
Finland går tillbaka till1918 och att det
förstärktes genom Lapporörelsen.
Men efter 1944 har Finland anpassat
sig till sovjetiska önskemål. Det ligger
ingen kritik i att konstatera detta,
säger han. Ett lands utrikespolitik
måste föras efter vad som är till bästa
nytta och skydd för det självt.
Om man hamnar med sin båt i en fors,
skall man ro medströms. Det är det enda sättet att få in båten i lugnt vatten.
Anvisningen synes god, särskilt för en
stadsmänniska som endast sällan kommer i situationen att behöva tillämpa
den. Men äventyret i forsen, och sättet
att taga sig ur, kan också brukas bildlikt. Så gör den finske ambassadören
Max Jakobson i sin bok ”Egna vägar.
Studier i Finlands utrikespolitik efter
andra världskriget” (Norstedts förlag
1968. Pris 26 kr.) Just så har enligt
honom Finland klarat sig ur storpolitikens s k virvlar. Finland har inte drivit
hit och dit och hur som helst. Den lilla
finska farkosten har följt med strömmen, men den har styrts under tiden.
Det ser inte heroiskt ut för den som står
på stranden och tittar på. Men landet
har överlevt.
Att man lyckats med detta, som för
många tyckts ha varit ett konststycke,
beror enligt Jakobson på två förhållanden. Finland har helt och hållet fått
klara sig självt och dessutom haft överlägset skickliga styrmän. Väl att märka,
detta gäller endast efter andra världskriget. Fram till och under detta klarade man sig visserligen, men man hade
ej tillgång till president Paasikivi eller,
vilket för Jakobson är viktigare, till
president Kekkonen.
I själva verket finner man att finsk
utrikespolitik under landets 50-åriga
självständighet åtminstone vid två tillfällen på ett ödesdigert sätt styrts i fel
strömfåra. Första gången var redan
1918. Annu på hösten detta år, några
månader före Tysklands sammanbrott,
felbedömde Finlands regering till den
grad det världspolitiska läget, att den
lät välja en tysk prins till Finlands konung i tro att landet därigenom skulle
kunna tillförsäkra sig ett fortsatt och
framtida stöd från Tyskland. Resultatet
blev bland annat att USA och Storbritannien dröjde med att erkänna Finland.
Värre var att Sovjetunionen, som erkänt Finland från ingången av 1918 och
gjort detta som första land i världen,
kunde hänvisa till att den nya grannstaten från början utvecklade sig i protysk och antirysk riktning. Det hör numera ej till saken, om samma inställning
verkligen förblev till långt in på 1940-
talet eller ej. På ryskt håll har man
kunnat datera dess början till 1918.
Det är sannolikt att Lapporörelsen,
som man inte hör mycket talas om och
som inte heller Jakobson nämner, bidrog till att vid 30-talets början stärka
den ryska misstron. Denna måste ytterligare ha underblåsts av landsflyktiga
finska kommunister, av vilka den mest
kände, Kuusinen, hade ett betydande
inflytande och av ryssarna sattes i spetsen för marionettregeringen i Terijoki
1939. Men Lapparörelsens betydelse i
detta sammanhang har förmodligen underskattats. Det ligger bara åtta år emellan dess höjdpunkt och vinterkriget.
Fortsättningskriget 1941
Den andra gången när Finland långt
mera tydligt hamnade på fel sida var
75
1941, då landet vid Hitlertysklands sida angrep Sovjetunionen. Det finns
många förklaringar till att så skedde.
Några av dem är hållbara. Ryssarna hade efter fredsslutet i mars 1940, efter
vinterkriget, visat sig allt annat än storsinta mot en slagen fiende. Ständig misstänksamhet, ständiga intrång i Finlands
inre angelägenheter, direkt orättfärdiga
påtryckningar såsom ifråga om äganderätten till nickelgruvorna i Petsamoområdet, allt samverkade till att skapa en
desperat inställning på finskt håll. Vad
ryssarna inte lyckats vinna genom kriget, tycktes de söka erövra under freden. Så kan man, om man vill, rättfärdiga fortsättningskriget. Men man
kan knappast göra som Jakobson. Han
försöker fasthålla vid det ofta upprepade påståendet att regeringen egentligen inte ville kriget utan önskade hålla Finland neutralt, trots tyskarnas angrepp. Mot bakgrunden av att mobiliseringen av armen genomförts någon
vecka före krigsutbrottet, verkar denna
historieskrivning föga övertygande. Och
även om åtgärden skulle kunna tolkas
som ett bevis på regeringens förutseende
och goda utrikespolitiska bedömningsförmåga, kvarstår ändå beslutet att underställa finska förband i Lappmarken
den tyska befälhavaren general Falkenhorst. Beslutet fattades nämligen före
krigsutbrottet.
Det är på tiden att avliva myten om
de fredliga finnarna som mot sin vilja
av den onde Hitler drevs in i kriget
1941. Finlands förmåga att hävda sin
76
självständighet har dokumenterats så
många gånger, att det är ytterst osannolikt att den skulle ha svikit just då.
Utomordentligt starkt provocerade av
ryssarna gick finnarna in i det så kallade fortsättningskriget, i första hand
i avsikt att återvinna vad de förlorat
1940, i andra hand för att skaka av sig
ett ryskt hot som kändes kvävande. Vad
de gjorde visade sig vara ett politiskt
misstag, vilket de senare fått betala.
Om hur denna betalning erlagts och
om hur förhållandet mellan gäldenär
och fordringsägare gestaltat sig handlar
huvuddelen av Jakobsons bok, och man
är tacksam för hans ytterst kyliga och
genomträngande analyser. Ämnet är ak·
tuellt inte minst nu, i Nordeks tider.
Emellertid är boken från början skriven
för att klarlägga Finlands läge för anglosachsisk publik, och därför har tydligen en viss tillrättaläggning befunnits
nödvändig. Fullt så ensamt som det här
framställes har Finland inte varit. Men
som svensk är man kanske alltför benä-
gen att hoppas på något litet erkännande av gjorda tjänster. Krigsskadeståndet erlades som bekant snabbt och
effektivt, men utan den svenska ekonomiska hjälpen hade det knappast lyckats på samma tid.
Bist/lodspakten
Sättet för betalningen av krigsskadeståndet var Finlands första steg på den väg,
som var nödvändig för att bygga upp
ett förtroende mellan Finland och Sovjetunionen. Att flera steg krävdes visade sig efterhand. Fördraget om ömsesidigt bistånd av år 1948 blev visserligen till slut utformat på ett för Finland tillfredsställande sätt – politiska
konsultationer skulle föregå militär
hjälp, den senare skulle ej vara automatisk – men det väsentliga med denna pakt var hur den kom till och hur
den blivit utnyttjad. Den påtvingades
Finland. Där var den oönskad, där
fanns ingen resonans för den. Trots detta kände sig statsledningen tvungen att
acceptera den, och det hör till de förnämsta minnena av president Paasikivi
hur han under fördröjande former kom
hela proceduren kring paktens avslutande att framstå som om två likaberättigade parter gemensamt hade nått fram
till ett för båda sidor gott resultat. Så,
var alltså inte förhållandet. Detta demonstrerades genom det ryska sättet att
utnyttja pakten 1961.
Ryssarna begärde i oktober detta år
högst oväntat konsultationer enligt pakten, fastän några objektiva skäl härtill
ej förelåg. Vad som blev resultatet av
denna begäran var först en avsevärd oro
i Finland och ryktesspridning om ett fö-
restående rysk militärt överfall, vidare
att en förtjänt högre ämbetsman som i
demokratisk ordning ställt upp som presidentkandidat ansåg sig i landets intresse böra avstå från att fullfölja sin
kandidatur, och slutligen att president
Kekkonen, ensam kvarstående kandidat,
säkrade sitt omval med höga röstsiffror
sedan han begivit sig till Novosibirsk
och hos hr Chrustjov utverkat att den
ryska begäran skulle återtagas. Ett rykte, som då var i svang, att någon form
av underhandsavtal skulle ha förelegat
om hela proceduren för att på så sätt
säkra president Kekkonens val, var sä-
kert felaktigt; det är betecknande för
stämningen att det kom ut. Som förklaring räcker, att Moskva önskade få
presidenten omvald och tydligt talade
om detta, utan alla subtiliteter. Den
grovhuggna iscensättningen föreföll vara signerad med Chrustjovs namn.
Ryssarna demonstrerade sin tilltro till
Finlands president men samtidigt sin
misstro till finska folkets förmåga att
välja president. Detta var allvarligt nog,
men kunde ha varit värre. Vad som formellt såg ut som en utrikespolitisk framstöt var visserligen en inblandning i Finlands inre angelägenheter. Men tjugo år
är ingen lång tid i rysk politik, och på
tjugo år hade i alla fall Finland fått sin
utrikespolitiska kurs godkänd och
trodd. Den hade av två presidenter lagts
så att den ej skulle kollidera med den
sovjetryska.
Finland och Nordek
Det finns ingenting nedsättande i att
konstatera detta faktum. Ett lands utrikespolitik måste föras på det sätt som
bedöms säkrast och bäst för landet
självt. Man har lika litet anledning att
opponera sig emot att finsk utrikespolitik tar all hänsyn till grannen i öster
som att ogilla att det i Sovjetunionen
höjs kritiska röster mot Finlands anslutning till Nordek, nämligen om Sov- 77
jetunionen därigenom skulle avstå från
någon av de fördelar, som landet har
sig tillförsäkrat som mest gynnad nation i sitt handelsutbyte med Finland.
Det vore föga rimligt att begära att
Sovjetunionen skulle betala för det nordiska samarbetet. Oroande skulle endast vara om Sovjetunionen satte sig
emot Finlands medverkan i Nordek av
andra skäl än handelspolitiska. Nu finns
lyckligtvis ingen anledning att vänta
detta. Finland kunde genom ett speciellt arrangemang komma med i Efta,
och då förefaller Nordek än mera oskyldigt.
Skillnaden mellan Finlands och de övriga nordiska ländernas agerande i en
ekonomisk fråga som denna är att Finland måste utöver sin handelspolitiska
fördel se till att behålla det förtroende,
det förvärvat hos Sovjetunionens regering. Samma rutin gäller flera frågor,
ej bara de rent ekonomiska. Uppenbarligen innebär förhållandet betydande
belastningar för finska statsmän, ej
minst då på presidenten själv. Kanske
hade president Paasikivi, genom sin ålder och sin naturliga värdighet och genom att gränserna för eventuella på-
tryckningar med tiden har en benägenhet att suddas ut och att vidgas, en lättare uppgift än den nuvarande presidenten. Men så hade han heller aldrig
lagt fram någon Kekkonenplan.
Om Sovjetunionen alltså ställer vissa
förtroendekrav på Finland, bör omvänt
Finland ha anledning att fråga vilket
förtroende det självt kan ha för Sovjet- 78
unionen. Här kom Tjeckoslovakienkrisen i augusti 1968 som en chock. Om
man i Moskva kunde tillåta sig att med
militärt våld besätta en till och med
mycket vänskaplig makts territorium,
därför att man där börjat föra en friare,
men dock kommunistiskt ledd inrikespolitik, vad skulle inte en dag, eller en
natt, kunna hända med Finland? Frå-
gan ställdes, med full rätt. Men en parallell mellan Tjeckoslovakien och Finland går ej att draga. Det förra landet
tillhör Warszawapakten, och dess nya
SOVJETUNIONEN
kommunism började få en stark bismak
av titoism. Den var därmed ideologiskt
oacceptabel, och paktens militära ledning bedömde att den kunde underminera paktens styrka. Finland tillhör ingen militärpakt. Och detta att Finland
inte är kommunistiskt, förefaller, så underligt det än kan låta, vara ett skydd
för dess formella självständighet. Ett
kommunistiskt Finland skulle snart
komma att tillhöra en centralt ledd
grupp av stater, och därmed vore dess
frihet förlorad.
Nu som i Djingis Khans tidevarv gälla om Ryssland Hjärnes ord: ”När den
egna viljan och styrkan ej räcka till att binda sig själva, då kommer det oundgängliga bandet från annat håll. Slavisk frihet, som gärna utmynnar i kosackiskt självsvåld, slår lika lätt över i asiatiskt fortryck.”
Svensk Tidskrift 1929