Print Friendly

Utvecklingslinjer inom svenskt jordbruk

Av Redaktionen | 31 december 1950


1950


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

..
UTVECKLINGSLINJER
INOM SVENSKT JORDBRUK
Av direktör EINAR SJÖGREN
DEN snabba utveckling inom vårt lands produktionsliv, som i
stort sett kännetecknat de senaste årtiondena, har icke varit ensidig. Den har gällt såväl industrin som jordbruket. Det är emellertid intressant att iakttaga, hurusom beträffande jordbruket vissa
särskilt betydande händelser fört fram utvecklingen snabbare __,.
händelser, som rentav varit grundläggande för den utveckling, som
sedan kunnat följa i raskt tempo. Gå vi så långt tillbaka som till de
senare decennierna av 1800-talet kan den stora spannmålsfloden
från andra sidan Atlanten tagas som ett exempel, enär denna framtvingade relativt snabba och genomgripande omläggningar inom
jordbruket. Den ensidiga spannmålsodlingen avlöstes delvis och ersattes med foderväxtodling – en förändring som skulle tagit be~
tydligt längre tid och aldrig ägt rum i samma omfattning, om ej
spannmålspriserna hade fallit så katastrofalt. Denna omläggning
av växtodlingen måste i stort sett anses ha varit till gagn för jordbrukets utveckling mot en för de naturliga förutsättningarna och
konsumtionsbehovet lämpligare produktionsinriktning.
Efter spannmålsprisernas fall vid slutet av 1800-talet kan depressionen under 1930-talets början betecknas som den svåraste chocken
för jordbruksnäringen. Depressionen fick svåra verkningar för
jordbruket, men på dess kreditsida kan åtminstone skrivas en sak:
samarbetstanken bland jordbrukets folk stärktes. Depressionen på-
skyndade i hög grad uppbyggandet av de ekonomiska organisationer på jordbrukets område (främst för uppsamling, förädling och
avsättning av jordbrukets produkter), som i stort sett i sin nuvarande form kunna dateras till de första åren på 1930-talet och
som varit av genomgripande betydelse för jordbrukets utveckling.
Just nu befinna vi oss åter sedan några år tillbaka mitt inne i
en period kännetecknad av betydelsefulla förändringar på jordbru- 157
Einar Sjögren
kets område. Befolkningsfrågan har icke minst för jordbruket
blivit ett allvarligt problem. Den starka avflyttning från landsbygden och främst jordbruket, som länge pågått och under de
senaste åren ytterligare tilltagit, har medfört, att jordbrukets arbetskraftsproblem tidvis kommit i ett kritiskt läge. Det är också
väl bekant, att man inom jordbruket under dessa år sett med bekymmer på den snabbt skeende decimeringen av landsbygdens befolkning.
J ordbruksbefolkningen nådde sin största numerär på 1870-talet.
De något mer än 3 millioner människor, som då voro knutna till
jordbruket, utgjorde omkring 72 % av totalbefolkningen. Sedan
dess har emellertid jordbruksbefolkningen minskat med nära nog
halva antalet samtidigt med att totalbefolkningen i det närmaste
fördubblats. Enbart från sekelskiftet till1945 minskade jordbruksbefolkningen med 848 000 personer. Efter 1945 ha vi icke haft någon
fullständig folkräkning, men avtappningen av folk från jordbruket torde ha fortgått i ungefärligen samma tempo som tidigare.
Folkmängdens förändring på landsbygden och i städerna tyder på
detta.
Det är icke nog med att minskningen rent numerärt sett är
mycket stor. Enbart den saken skulle hittills icke kunna anses
katastrofal. Men den accentuerade kvinnaflykten samt därtill det
förhållandet, att det är ungdomen, som flyttat, inger allvarligare
farhågor. Följden har blivit dels ett väldigt kvinnaunderskott i
giftasåldrarna på landsbygden (och i synnerhet bland jordbruksbefolkningen), dels en ojämn åldersfördelning med högre procent
barn och åldringar på landsbygden än i städerna. Vid 1945 års slut
fanns sålunda bland den egentliga jordbruksbefolkningen i åldersgruppen 2()-35 år endast omkring 37 ogifta kvinnor på 100 ogifta
män. I städerna fanns samtidigt 93 ogifta kvinnor på 100 ogifta
män i samma åldersgrupp. (Jfr tablån å nästa sida.) Siffrorna
gälla 1945. Sedan dess har disproportionen ytterligare skärpts.
Antal ogifta män och kvinnor inom vissa åldersklasser år 1945.
Åldersgrupp
20-25
25-30
30-35
20-35
158
Jordbruksbefolkning
Män Kvinnor
68184 28 596
43 693 14 317
30 751 10 031
142 628 52 944
stadsbefolkning.
Exkl. inom städer boende
jordbruksbefolkning
Män Kvinnor
87 977 83 004
51301 43 392
27 087 28 769
166 365 155165
Utvecklingslinjer inom svenskt jordbruk
(Beträffande åldersfördelningen må i övrigt anföras, att av den
egentliga jordbruksbefolkningen år 1945 25,5 % stod att finna inom
åldersgrupperna 20-40 år – d. v. s. de bästa arbetsföra åldrarna –
under det att städerna hade 36,3% av sin totala befolkning i samma
åldrar. Jfr nedanstående tablå.)
Antal personer i några olika åldersgrupper år 1945.
Åldersgrupper
20-25
25-30
30-35
35-40
stadsbefolkning.
Exkl. inom städer boende
J ordbruksbefolkning jordbruksbefolkning
116 994 233 147
111158 252928
119 914 258 465
128 040 245 855
Summa 20-40 år 476 106
Samt!. åldersgrupper l 867 190
Gruppema 20-40 år
990 395
2 728 731
i procent av samtliga 25,5 36,3
Trots att minskningen av jordbruksbefolkningen varit en av
grundförutsättningarna för den fortgående standardhöjningen i
vårt land, har denna process sålunda medfört svårigheter för jordbruket, dels genom att processen försiggått i så snabb takt, att det
varit svårt att neutralisera verkningarna genom mekanisering,
dels på grund av den snedvridning av proportionen mellan män
och kvinnor samt den ogynnsamma åldersfördelningen bland jordbruksfolket, som uppkommit. Vad det förstnämnda förhållandet
– den till synes alltför snabba avflyttningen från landsbygden
och speciellt jordbruket – beträffar, torde det bliva lättare att i
framtiden bedöma till vilken grad minskningen av jordbruksbefolkningen gått för snabbt. Vi känna dess ogynnsamma verkningar: jordbruksproduktionen har i många fall fått upprätthållas
genom alltför krävande arbetsinsatser av den kvarvarande jordbruksbefolkningen. Det är däremot svårare att bedöma, huruvida
denna starka åderlåtning på folk inom jordbruket med åtföljande
brist på arbetskraft varit nödvändig för att driva fram den stora
rationalisering, som inträffat och fortfarande håller på att ske.
Förvisso har även en växelverkan ägt rum, så att rationaliseringen
frigjort folk, som flyttat över till andra näringar.
Det är möjligt, att vi i dagens läge ofta äro benägna att se något
för optimistiskt på jordbrukets förmåga att upprätthålla produktionen trots den snabba minskningen av den tillgängliga arbets- 159
Einar Sjögren
kraften. Det framhålles sålunda ofta, att eftersom jordbruket lyckats uppehålla produktionen – så långt denna icke tillfälligt
minskats på grund av klimatiska betingelser eller brist på råmaterial – så är faran på grund av folköverflyttningen till andra nä-
ringar icke överhängande. Sannolikt får man dock icke driva detta
resonemang alltför långt. Här har redan understrukits det förhållandet, att jordbruksproduktionen i stor omfattning bedrives med
ett absolut minimum av folk och att alltför stora arbetsprestationer pålägges en del av jordbruksbefolkningen under de bråda
tiderna. Ett dylikt tillstånd är i längden ohållbart. En annan sida
av saken är den, att produktionen visserligen uppehålles, men
att detta till viss del sker genom åsidosättarrdet av icke absolut
nödvändiga arbeten (underhåll av diken och odlingsvägar, ogräsbekämpande åtgärder, byggnadsunderhåll m. m.), vilka dock icke
kan uppskjutas hur lång tid som helst. Vi ha med all sannolikhet
haft en viss kapitalförtäring inom jordbruket på här antydda vä-
gar under senare år. Strängt taget är det av anförda skäl svårt att
ännu anföra bevis för att jordbruket verkligen helt lyckats eliminera verkningarna av den minskade arbetskraftsvolymen.
I den mån detta har lyckats eller kommer att lyckas, sker det
icke endast genom mekaniseringen. Den pågående rationaliseringsprocessen innefattar vida mer. Dit höra sålunda alla de åtgärder,
som skola ledas, uppmuntras och stödjas av de år 1947 inrättade
lantbruksnämnderna (yttre och inre rationalisering; med yttre rationalisering avses åtgärder ägnade att förbättra själva brukningsdelarna, ofta genom sammanslagning. Inre rationalisering avser
de fortsatta åtgärderna, såsom förändring i fältens form, stenröjning, dränering, förbättring av byggnaderna o. s. v.) samt åtgärder hörande till driftsrationaliseringen. På det sistnämnda området
förtjänar uppmärksammas de olika kemiska bekämpningsmetoderna mot ogräs, växtsjukdomar och skadeinsekter. Mekaniseringen
får dock anses utgöra tyngdpunkten i rationaliseringsarbetet, och
flera av de övriga åtgärderna äro ägnade att underlätta mekaniseringen.
Arbetskostnaderna väga tungt bland jordbrukets produktionskostnader. Av en redovisad produktionskostnadssumma om 3,12
miljarder kr under produktionsåret 1948/49 utgjorde arbetskostnaderna 1,93 miljarder kr eller nära 62 % (enligt aug.-kalkylen 1949).
Dels på grund av arbetskostnadernas dominerande omfattning
inom jordbruket, dels på grund av att arbetslönerna stigit betydligt snabbare än andra hjälpmedel i produktionen, har nedbring- 160

Utvecklingslinjer inom svenskt jordbruk
andet av arbetskraftsbehovet blivit en allt viktigare angelägenhet.
Ett skäl härför är självfallet också den absoluta brist på arbetskraft, som tidvis gjort sig gällande. Vad här anförts understrykes
klart av indextalen nedan.
Indextal över löner och priser, 1935-1937 = 100.
1938 1942 1946 1949 prel.
Arbetskostnader …. 115,7 166,2 238,4 310,2
Maskiner ……….. 113,8 151,7 159,1 172,3
Byggnadskostnader .. 110,0 157,7 179,9 209,9
Handelsgödsel …… 102,8 163,9 168,5 154,5
Fodermedel ……… 106,3 160,7 182,4 194,8
De praktiska resultat som uppnåtts visa också, att jordbrukarna
energiskt gripit sig an att nedbringa arbetskraftsförbrukningen.
Det må här erinras om att i den kallryl över intäkter och produktionskostnader i jordbruket, som utgör underlag för underhandlingarna om priserna på jordbruksprodukterna, varje år borträknas 1 1/2% av arbetskraftsvolymen. Härigenom nedbringas de i
kalkylen beräknade arbetskostnaderna årligen med cirka 30 millioner kr. i nuvarande löneläge. Detta resultat av jordbrukets rationalisering tillföres alltså automatiskt konsumenterna. Den alltsedan år 1940 för prisregleringarna på jordbrukets område
tillämpade principen innebär, att jordbruket kompenseras för
kostnadsökningar, som inträtt sedan basåret (produktionsåret
1938/39). Detta effektueras som bekant med hjälp av den s. k. totalkalkylen över jordbrukets intäkter och kostnader. I denna kalkyl
undersökes vilka intäkter, som äro erforderliga för att intäktssumman skall uppvisa samma procentuella utveckling (hittills
stegring), som kostnadssumman. Sedan man vid prisunderhandlingar enats om den sålunda erforderliga intäktssummans storlek,
söker man avväga priserna på de olika produkterna, så att jordbruket under produktionsåret kan beräknas erhålla den ifrågavarande summan – såvida icke t. ex. de klimatiska betingelserna
förrycka beräkningarna. Vid denna uppläggning av jordbrukets
prisregleringar måste nedgången i arbetskraftsvolymen innebära,
att en del av de inträffade kostnadsökningarna på grund av höjda
löner och priser på råvaror i jordbruksproduktionen icke behövt
kompenseras.
Enligt undersökningar gällande ca 60 storbruk i Mellansverige
har arbetsförbrukningen vid oförändrad produktionsinriktning
161
Einar Sjögren
under tiden 1920-1940 kunnat nedbringas med icke mindre än 43 %.
Undersökningar vid sydsvenska storbruk ha påvisat en nedgång i
arbetsförbrukningen med 40 %. Vid bondejordbruk om 10-25 har
har det samtidigt konstaterats 33% minskning i arbetsåtgången.
Samtidigt med detta har produktionen kunnat ökas betydligt.
Det är väl känt, att de små brukningsdelarna icke ha samma
möjligheter till mekanisering som de större. Orsakerna härtill äro
såväl rent ekonomiska faktorer (bl. a. finansieringssvårigheter)
som svårigheterna att överhuvud taget använda maskiner på de
små fälten.
De små brukningsdelarna ha tillkommit under en tid, då man
inom jordbruket endast använde hästar och oxar som dragkraft.
Under dylika förhållanden var det icke någon större skillnad i
fråga om arbetskraftsförbrukningen per har vid en liten eller en
stor brukningsdel, men införandet av traktordrift och de större
maskiner, som därvid kunnat användas, förändrade läget på
ett radikalt sätt. De större jordbruken ha i hög grad mekaniserats, under det att småbruken i detta hänseende kommit att släpa
efter i utvecklingen. Det ekonomiska resultatet härav kan direkt
utläsas ur bokföringsresultaten från de svenska jordbruk, som äro
anslutna till den av Lantbruksstyrelsen ledda jordbruksekonomiska
undersökningen. Arbetsförbrukningen per har vid de minsta,
räkenskapskontrollerade jordbruken uppgår till drygt 600 timmar,
under det att antalet timmar per har vid jordbruk inom storleksgruppen 30-50 har stannar vid omkring 225. När dessa siffror
bedömas, måste man dock ha klart för sig, att de mindre jordbruken ha en mera arbetskrävande produktionsinriktning än de större
framför allt därigenom, att flera djur hållas per har. Förädlingen
till animaliska produkter är mera omfattande vid dessa jordbruk.
Under de senaste årens livliga debatt i de centrala jordbruksfrågorna har begreppet »jordbrukets rationalisering» ibland använts på sådant sätt, att den oinvigde kunnat antaga, att rationalisering inom jordbruket är en ny företeelse. Så är emellertid icke
fallet. Rationaliseringen har pågått länge och pågår alltjämt,
fastän man nu av flera skäl funnit det önskvärt att intensifiera
den- d. v. s. föra den fram i snabbare takt.
Den hittillsvarande rationaliseringen inom jordbruket är en produkt av ett flertal samverkande faktorer, av vilka i första hand
kunna nämnas l) växtförädlingens resultat, 2) förbättrad gödsling
och brukning av jorden, 3) förbättrad utfodringsteknik, 4) mekanisering på olika stadier av produktionen, 5) förbättrad planering av
162
Utvecklingslinjer inom svenskt jordbruk
arbetskraftens användning o. s. v. Den här angivna ordningsföljden
avser icke att markera de olika faktorernas inverkan och betydelse.
Vilken faktor, som betytt mest, är svårt att ange. Vid en fortsatt
och påskyndad rationalisering torde de tre sistnämnda grupperna
av åtgärder erbjuda de största möjligheterna till snabba resultat.
Som mått på rationaliseringens resultat lämpar det sig att först
studera den totala produktionsvolymen för jordbruksprodukter.
Vegetabilieproduktionens utveckling.
Millioner skördeenheter
pr år Relativa tal
1876-1885 4280 100
1916-1925 6 803 159
1931-1940 8 210 192
1938 9 039 211
Som synes kan man tala om en ungefärlig fördubbling av totalskörden sedan 1880-talet. ökningen var ganska jämn fram till sekelskiftet. Då började emellertid jordbrukets mekanisering med en
snabbare produktionsökning som följd.
Animalieproduktionen har ökat snabbare än vegetabilieproduktionen. En allt större del av skörden har använts till foder. Höjningen av levnadsstandarden har banat väg för denna utveckling.
Vegetabilieproduktionens utveckling.
1876-1885
1930-1939
Milliarder kalorier
pr år
912
2 855
Relativa tal
100
313
Ett riktigt uttryck för rationaliseringens resultat erhålles först
om produktionen ställes i relation till den mänskliga arbetskraften.
Ett dylikt förfarande visar, att omkring 1,9 mill. människor i jordbruket nu producera dubbelt så mycket jordbruksprodukter som
3 mill. människor gjorde vid 1880-talets början. Siffrorna äro ungefärliga men kan anges som ett approximativt mått på utvecklingen.
Beträffande användningen av den svenska åkerjorden under
1940-talet är en mycket väsentlig förändring att notera i och med
uppkomsten av en betydande oljeväxtodling. Samtidigt med att
brödspannmålsarealen nedgått med drygt 10 % sedan förkrigsåren
har upparbetats en oljeväxtodling, som under 1949 omfattade
163
Einar Sjögren
141000 har, motsvarande cirka 1/3 av totala brödspannmålsarealen
under samma år. Resultatet av denna odling är bl. a. att vi nu
under goda skördeår äro nära nog självförsörjande i fråga om
matfett. 1949 års skörd av oljeväxter inkl. linfrö uppgår till i runt
tal 200 mill. kg, varur kan beräknas bli utvunnet omkring 60 mill.
kg olja (därav 48 mill. kg matolja) samt mer än 100 mill. kg foderkakor. Den angivna kvantiteten matolja är tillräcklig som råvara
till c:a 55 mill. kg margarin. Vår smörproduktion uppgår vid nuvarande standardisering av mjölken och vid den användning av till
mejerier levererad mjölk, som förekommit under 1949, till drygt
95 mill. kg. Vi kunna sålunda räkna med en totalproduktion av
inhemskt matfett av omkring 150 mill. kg. Konsumtionen av smör
och margarin uppgick under produktionsåret 1948/49 till 158 mill.
kg. Under detta år var emellertid matfettet som bekant delvis ransonerat. Åven vid en helt fri konsumtion, som nu kan beräknas
uppgå till170 mill. kg matfett pr år, kunna vi alltstå i stort sett
fylla behovet av matfett. Den årsförbrukning av matfett, som här
angivits, ligger 30 % över förkrigsnivån.
Produktionsutvecklingen inom jordbruket visar nu efter de båda
relativt goda skördeåren 1948 och 1949 en stigande tendens. Vegetabilieproduktionen uttryckt i kalorier var under året 1948/49 ca
9 % större än under sista förkrigsåret. Animalieproduktionen,
likaså räknad i kalorier, anges ha legat 6% och den sammanlagda
produktionen 8 % över det angivna förkrigsårets produktion.
Den produktionsutveckling för den senaste tioårsperioden, som i
det föregående ytterst kortfattat berörts, har resulterat i partiellt
överskott under vissa tider det senaste året. Det må starkt understrykas, att överskottet endast gäller vissa produktslag, nämligen
mjölk och ägg. Sedan år 1938 har folkmängden i landet stigit med
0,76 mill. och en produktionsstegring med 8% bör sålunda icke ge
anledning till några större farhågor för överproduktion. Det hela
är för närvarande främst en fråga om produktionsinriktningen
-naturligtvis i och för sig besvärlig nog i ett land, där de ldimatiska betingelserna sätta en relativt snäv gräns för variationerna i
produktionsprogrammet. Visserligen har under 1949 mjölkproduktionen väl täckt behovet, men vi ha underskott på kött. Gödkalvproduktionen är blott ungefärligen hälften av vad den var före
kriget. Det får även beaktas, att det tidvis under 1949 till synes
förekommande överskottet av mjölk även är ett resultat av mjölkstandardiseringen, vilken ännu kvarstår såsom sista rest av krishushållningen på jordbrukets område.
164
Utvecklingslinjer inom svenskt jordbruk
Vidare må anföras, att brödspannmålsarealen, som minskat med
drygt 10% sedan förkrigsåren, nu får anses ligga på en sådan nivå,
att endast goda skördeår kan helt fylla vårt behov. En annan utväg
att utnyttja en ytterligare ökad produktionskapacitet inom jordbruket är ökad sockerbetsodling. Om hela sockerbehovet skulle
täckas genom inhemsk odling, skulle åtgå sockerbetor från ytterligare ca 10 000 har (f. n. odlas ca 50 000 har).
I sammanhanget kan även erinras om viss foderimport, som, om
så befunnes erforderligt för avsättningen, kunde ersättas av inom
landet odlat foder. Det förefaller sålunda, som om det för
folkförsörjningen vore mycket angeläget, att jordbrukets produktionskapacitet bevarades. Det gäller närmast att anpassa produktionen till konsumtionsbehovet så långt detta kan ske. Överskott av
vissa produkter samtidigt med underskott av andra är naturligtvis
i nuvarande valutaläge ogynnsamt – såvida icke överskottsvaran
kan betinga goda exportpriser.
I diskussionen om jordbrukets fortsatta rationalisering intager
byggnadsfrågan en viktig plats. Byggnadskostnadernas procentuella andel av de totala produktionskostnaderna torde oftast ligga
över 10 och i många fall omkring 20 % eller ännu högre. Byggnadskostnaderna äro sålunda mycket höga. En av orsakerna till detta
är vårt relativt karga klimat. En annan orsak är jordbrukets
driftsinriktning. Beträffande driftsinriktningens inverkan på behovet av byggnader förtjänar även omnämnas, att Sveriges jordbruk inom vissa områden ännu är föga specialiserat. Denna omständighet medför, att antingen särskilda byggnader eller olika avdelningar inom en gemensam byggnad för flera olika djurslag
finnes vid så gott som varje gård.
Det är uppenbart, att de höga byggnadskostnaderna förutom
svårigheterna med finansierandet av byggnadsverksamheten även
medför andra olägenheter. Den som bebygger en förfallen gård,
har inga möjligheter att vid en eventuell försäljning av gården få
det utlagda kapitalet tillbaka. Endast under förutsättning att han
själv stannar kvar och brukar gården, kan han räkna med att på
lång sikt få valuta för det nedlagda kapitalet. Tvivelsutan motverkar detta förnyelsen av byggnadsbeståndet inom jordbruket.
Den, som hyser planer på att inom en snar framtid sälja sin gård,
kan knappast förväntas lägga ned något betydande kapital på
byggnadsförbättringar. Endast den, som ämnar behålla en gård
under lång tid, är benägen att bygga- dock under förutsättning,
att han över huvudtaget kan finansiera byggnadsverksamheten.
165
Einar Sjögren
Trots att byggnadsvärdena oftast icke kunna rymmas i fastigheternas saluvärden, bidraga dock de höga byggnadskostnaderna
till höga fastighetspriser, som ur jordbrukets synpunkt icke äro
önskvärda. J u högre priserna på jordbruksfastigheter äro, desto
större bli svårigheterna för den, som ämnar etablera sig som jordbrukare. Endast ett litet fåtal, nämligen de, som av en eller annan
orsak ha för avsikt att sälja sina jordbruk utan att köpa andra
jordbruk igen, äro betjänta av höga fastighetsvärden. Numera äro
alltför höga priser på jordbruksfastigheter särskilt olägliga med
hänsyn till att lantbruksföretagen på grund av de senare årens
utveckling kräva mycket betydande kapitalinsatser utöver fastighetsvärdena. Bland annat ha de på senare år stegrade kraven på
maskinutrustning bidragit till att starkt öka behovet av driftskapital inom jordbruket.
I den rationaliseringsprocess inom svenskt jordbruk, som i det
föregående påvisats, är mekaniseringen en betydande faktor. Under
de goda skördoåren före kriget inleddes en betydande mekaniseringsprocess. Den avbröts på grund av kriget, men har sedan kunnat upptagas med ökad intensitet. Före kriget fanns ca 15 000 traktorer – f. n. är antalet omkring 60 000. År 1938 kom de första
skördetröskorna- f. n. är antalet omkring 5 000. Före kriget köpte
jordbrukarna maskiner och redskap för omkring 40 mill. kr årligen – 1948 var motsvarande summa omkring 230 mill. kr. Mekaniseringen kräver uppenbarligen stora investeringar och torde i
fortsättningen bli förenad med ökade svårigheter, enär det är de
minsta brukningsdelarna, som ha mest kvar att göra. Det är dock
möjligt, att gemensam maskinhållning i ökad omfattning skall
kunna nedbringa kostnaderna och på så sätt möjliggöra mekanisering ned till de minsta brulmingsdelarna. Det är icke minst viktigt, att man tillgodoser det ökade behovet av verkstäder, som äro i
stånd att ge erforderlig hjälp och service. På den punkten torde de
planerade maskincentralerna komma att få en viktig uppgift.
De aktuella jordbruksfrågorna för dagen i vårt land äro så gott
som samtliga direkt eller indirekt sammankopplade med rationaliseringsspörsmålen. Det vore därför knappast fullt rättvist att icke
i någon mån beröra den viktiga del av rationaliseringsarbetet, som
möjliggjorts genom jordbrukets ekonomiska föreningar. Uppsamling, förädling och distribution av produkterna är en relativt dyrbar sak vid jordbruket, eftersom produktionen där bedrives på ett
stort antal enheter. Det är först genom uppbyggandet av jordbrukets ekonomiska föreningar, som rationaliseringen på detta om- 166

Utvecklingslinjer inom svenskt jordbruk
råde kunnat bedrivas med framgång. Samarbetet mellan föreningar
inom en viss bransch har bl. a. underlättat en effektiv transportorganisation, varigenom stora besparingar kunnat ske. Vidare ha
föreningarna genom det inbördes samarbetet kunnat utbyta redan
vunna tekniska erfarenheter på ett sätt, som eljest icke skulle ha
varit möjligt, samtidigt som samarbetet givit ökade resurser för
vägledande försök och forskning. I det sammanhanget förtjänar
omnämnas den forskning, som bedrives inom centralorganisationerna i mejeri- resp. slakteribranscherna. Ett annat exempel är
driftsanalysen för mejerierna, vilken ofta varit direkt vägledande
vid den snabba övergång till större och modernare driftsenheter
inom mejerihanteringen, som ägt rum. Driftsanalysen har avslöjat
svagheterna, där sådana förefunnits, och tack vare samarbetet har
det varit möjligt att taga konsekvenserna av de ekonomiska fakta,
som framkommit. Under loppet av 10-15 år har antalet mejerier
nedgått med hälften, samtidigt som mjölkinvägningen pr mejeri
och dag blivit tredubblad.
Möjligheten att tack vare samarbetet kunna utnyttja stordriftens fördelar utgör måhända den mest påtagliga vinsten. Fördelen
härav består emellertid icke endast i det förbilligande av jordbruksprodukternas förädling, som kunnat åstadkommas. De större
enheterna ha nämligen även på ett helt nytt sätt möjliggjort kvalitetsförbättring och standardisering av de färdiga produkterna.
Detta är – likaväl som förbilligandat av förädling och distribution- ett gemensamt intresse för alla samhällsgrupper. Den här
åsyftade kvalitetsförbättringen åstadkommes icke enbart genom
moderna industrianläggningar utan även i lika hög grad genom
en förbättrad behandling av produkterna redan ute på gårdarna.
En dylik förbättring söker man inom föreningarna åstadkomma
såväl genom upplysande arbete som genom en allmänt genomförd
betalning efter kvalitet.
Det må till sist erinras om att föreningsverksamheten skapat
möjligheter till en statistisk redovisning, som tidigare icke kunnat
åstadkommas. Detta har väsentligt underlättat en rättvis fördelning av livsmedelstillgångarna under en kritisk tid, samtidigt som
de statliga myndigheterna härigenom kunnat få en bättre överblick över tillgängliga resurser i samband med nödvändiga planeringar.
Det omfattande maskineri för distribution och förädling, som
Sveriges jordbrukare byggt upp inom sin föreningsrörelse, är till
gagn icke endast för jordbruket utan för hela folkhushållningen.
167
– – – – – – – – – – – – – – —————

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Pengar för ingenting

webshop_banner

Ladda ner E-boken om Liberalkonservatism