Utvecklingshjälpens dilemma


1964


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

396
UTVECKLINGSHJÄLPENS DILEMMA
Av dipl. pol. RA/NER WA TERKAMP
Författaren till vidstående
artikel om utvecklingshjälpens dilemma, dipl. pol. Rainer Waterkamp, är en ung
tysk akademiker, som efter
studier i Berlin och uppdrag
vid Berlinsenatens press- och
informationstjänst, nu är
verksam som biträdande kommunal presschef i Kiel.
Det är en besynnerligt delad värld
vi i dag lever i. En värld som kännetecknas av att Europas och Amerikas högt industrialiserade länder
med bekymmer ser på sina produktionsöverskott, medan det går allt
sämre för Asiens, Afrikas och Latinamerikas till antalet betydligt
flera utvecklingsländer. En värld,
där ett växande underskott i de
medel som står till förfogande svarar mot en farlig ojämnhet i fördelningen av dem, i det att industrinationerna förfogar över 83 %
av världsinkomsten, utvecklingsländerna däremot endast över 17 %.
Det är en värld, i vilken de flesta
människor föds inom områden, där
uppenbar brist råder, medan de
högt utvecklade länderna spenderar så mycket pengar på upprustning, att redan 10 % av dessa utgifter hade varit tillräckligt att hö-
j a utvecklingsländernas nationalinkomst med 2 %.1 ) För att höja
utvecklingsländernas nationalinkomst med endast l% borde enligt
Förenta Nationernas senaste beräkningar i varje fall under de närmaste tio åren ungefär 30 miljarder
dollar inbetalas extra.
Under de senaste åren har det
dock visat sig att föga kan uträttas
med en rent ekonomiskt bedriven
utvecklingshjälp. Verklig hjälp kan
endast den utvecklingspolitik erbjuda, som tar alla politiska,
sociala, religiösa och ekonomiska
aspekter med i beräkningen. Dilemmat är uppenbart.
Befolkningsproblemet
Otvivelaktigt är det den snabba folkökningen som är den egentliga anledningen till hjälp åt utvecklingsländerna. Den snabba ökningen i
de underutvecklade områdena är
så dramatisk, att sakkännare med
rätta talar om en befolkningsexplosion. Medan befolkningen i de västliga industriländerna ökade med 65
1• Gunnar Myrdal: An International Economy, New York 1956.
miljoner uppgick antalet för utvecklingsländerna till 198 miljoner.
Födelseöverskottet per l 000 invå-
nare uppgick år 1960 i Guatemala
till 32,1; i Honduras till 32,4; i San
Salvador till 34 och i Costa Rica
till 46,5 mot 6,4 i Västtyskland.
Denna folkökning förefaller att förinta varje ekonomiskt framsteg
eller åtminstone få det att framstå
som tvivelaktigt. Mellan åren 1945
och 1955 ökade jordens befolkning
med 11 % medan livsmedelsproduktionen ökade med endast 8 %.
Medan t. ex. i Indien arealen brukad jord mellan 1880 och 1940 ökades med 4,8 miljoner hektar, d. v. s.
5 %, var befolkningsökningen 66 %.
Från 48,5 ar krympte markytan
per person ihop till 26,8 ar. Under
det att den sammanlagda inkomsten i industriländerna steg med 997
miljarder DM, var den motsvarande ökningen i utvecklingsländerna
endast 180 miljarder DM. Mellan år
1962 och år 2000 väntar man att
jordens befolkning skall stiga från
3 miljarder till 6,6 miljarder. Det
gäller alltså att inom ett halvt sekel
skapa möjligheter till uppehälle för
ett antal människor som är dubbelt
så stort som de nu levandes. Man
måste antingen anpassa grundvalen för uppehället efter den ständigt ökande människomängden, eller så måste man anpassa antalet
människor efter de befintliga försörjningsmöjligheterna.
Vi har att tacka Gerhard Mackenroth, befolkningsforskare från
Kiel, för värdefulla insikter i fråga
397
om den europeiska befolkningsutvecklingens förlopp. Enligt honom
började utvecklingen med en varaktig, kännbar minskning av dödlighetskvoten. Det uppkomna befolkningsöverskottet var alltså en
ökning av icke-döda. Efter en viss
tidsrymd började födelsesiffrorna
sjunka. Ännu fortfor befolkningstillväxten. Den gav likväl med sig
allteftersom människorna åldrades.
Utjämningen följde till slut genom
de icke-födda.2 ) överfört på den
nuvarande befolkningsutvecklingen i Asien, Afrika och Latinamerika betyder det att en industrialisering så snart som möjligt borde
genomföras i dessa länder. Man
hyser den förhoppningen, att födelsesiffrorna då också – i en anpassningsprocess efter de förändrade
förhållandena skall sjunka.
Emellertid har utvecklingen i USA
inte bekräftat denna följdteori:
födelseöverskottet år 1960 uppgick
inte till 6 utan till 14,1 %. Det står
alltså ingalunda fast att nationer
med hög civilisationsnivå automatiskt återvänder till ett ringa födelseöverskott.
Det finns också andra teorier,
som t. ex. den som framställts av
Thomas Robert Malthus, som inte
slagit in. Enligt Malthus hade befolkningen en tendens att vid en
utvidgning av utkomstmöjligheterna öka med en av naturlagar betingad nödvändighet. Enligt hans
2• Gerhard Mackenroth: Bevölkerungslehre.
Theorie, Soziologie und Statistik der Bevölkerung, Berlin 1953.
398
åsikt steg födelsesiffran, ända tills
den igen på grund av elände och
nöd reducerades; pest och krig utgjorde alltså naturliga hinder för
människosläktet. Men med en utvidgning av utkomstmöjligheterna
har människornas fruktsamhet likväl inte ökat: i stället har det för
närvarande inträffat en tillbakagång i fråga om nativitetssiffrorna.
Man kan säga att denna tilbakagång, som bromsade upp befolkningsexplosionen i de europeiska
länderna, inte var något annat än
en i familjen fullbordad anpassning
efter de förändrade förhållandena,
den industriella samhällsstrukturen.3) Mellan 1850 och 1950 ökade
jordens befolkning visserligen med
det dubbla, men livsmedelsproduktionen med det 2 112-dubbla. Dock
kvarstår uppgiften att till år 2000
producera föda för 6 till 7 miljarder människor. För att kunna föda
dessa människor borde världsenergiförsörjningen av stål från år 1950
höjas med det elvadubbla.
Försörjningen av den snabbt fördubblade mänskligheten är likväl
enligt erkända experters åsikt ett
problem som går att lösa. Genom
att utvidga åkerarealen, genom att
intensivt utnyttja jorden och använda konstgödsel, samt genom att
bättre utnyttja de födoämnen som
fås av havet är det teoretiskt fullkomligt möjligt att försörja 6 eller
7 miljarder människor.4 ) Arnold C.
Harberger från universitetet i Chicago är dessutom av den intressanta uppfattningen, att ett större antal människor även skulle frambringa ·fler geniala hjärnor, vilka
sedan skulle lösa problemet om hur
man kunde föda ännu fler människor. Den enhetliga värld från vilken vetenskapsmännen utgår är
emellertid ännu inte någon politisk
realitet. Faktum kvarstår, att de
framsteg som den medicinska
forskningen åstadkommit just i utvecklingsländerna överflyglar de
ekonomiska framstegen. Här är antalet unga människor stort men
samtidigt minskar även dödlighetskvoten allt mer. Här består 40 till
50 % av befolkningen av barn upp
till 15 år mot ungefär 20 till 30 %
i det industrialiserade Europa. Dödligheten avtog på grund av medicinska framsteg med nästan 10 %
på Ceylon och i Puerto Rico under
en 15-årsperiod. Många utvecklingsländer noterar följ akUigen en lika
hög nativitet som i Europa omkring
år l 750 och en dödlighet motsvarande den europeiska omkring
1900.5 ) Då kampen mot dödligheten ju är ett av medicinens stora
humanitära mål, återstår endast att
sänka den höga nativiteten och
vidga försörjningsmöjligheterna.
Ofta understöder utvecklingsländernas regeringar propagandan för
preventiva metoder. Dylika åtgärder leder dock inte till önskat resultat, emedan befolkningen ännu till
största delen håller fast vid neda. Hermann Schubnell: Das Wachstum der
Weltbevölkerung, Der Monat, Juni 1961.
4• Albert v. Haller: Der kranke Mann vor
der Tiir, Deutsche Zeitung, 9./10. februari
1963.
ärvda religiösa föreställningar och
saknar den västliga världens inställning till dessa problem. Även
de katolska staterna i Latinamerika liksom Italien och Frankrike
är av religiösa skäl mot en födelsekontroll. Dessutom hör ett effektivt
skolsystem till förutsättningarna
för en statligt reglerad födelsekontroll. Ett sådant skolsystem är återigen svårt att få till stånd i områ-
den där bearbetningen av jorden
ännu sker för hand. Arbetsdugliga
barn betyder här välstånd. Men
man behöver dem i jordbruket och
lägger hinder i vägen för skolgången. Först en genomgripande
mekanisering av jordbruket skulle
kunna åstadkomma en ändring
härvidlag. Befolkningsproblemet är
alltså inte endast ett moraliskt och
religiöst, utan lika mycket ett bildnings- och ett ekonomiskt problem.
Undersökningar har dock givit vid
handen, att det för länder med hög
nationalinkomst är lättare att utveckla sin industri än att sänka sin
barndödlighet, under det att motsatsen är fallet i länder med en lägre nationalinkomst.6 )
Den ekonomiska hjälpens problem
För att snabbt minska befolkningstrycket och finna nya livsmedelskällor, borde teoretiskt sett
lantbruksproduktionen allra först
drivas upp utan att bönderna själva
5• A. Sauvy: Theorie generale de la population, Paris 1952, sid. 244.
6• Frente al desarrolla economico, UNIPAC,
Brussel 1961, sid. 42. Joaquim Undurraga:
Panorama del Subdesarrollo, sid. 35-86.
399
förbrukade överskottsprodukterna.
En intensifiering av jordbruket
vore för många utvecklingsländer
en framkomlig väg att lösa försörjningsproblemen, utan att brådstörtat gripa till omänskliga våldsmetoder. I själva verket är det inte så
viktigt att några få demonstrativa
grundprojekt genomförs, utan den
kroniska hungersnöden kunde snabbast dämmas upp eller avlägsnas
genom ett eftertryckligt befrämjande av jordbruket. En genomgripande industrialisering kostar tid
och pengar. Visavi detta teoretiska
resonemang står emellertid några
politiska argument. För det första
eftersträvar de unga nationernas
ledare av politiska skäl en industrialisering av sina länder, ty endast
en sådan skänker prestige och skapar de ekonomiska förutsättningarna för en stark militärmakt samt
för en oavhängig utrikespolitik.
Dessutom är ekonomiska motiv
inte heller oväsentliga. Endast en
industrialisering förmår skapa ett
tillräckligt antal arbetsplatser för
massorna. Faran att som rent rå-
varu- och agrarland råka i starkt
beroende av industrinationerna,
kan inte slås bort med kalla handen. Ännu idag står kaffet för omkring 50 % av Brasiliens och över
70 % av Columbias sammanlagda
export. Omkring 60 % av exporten
utgörs i Argentina av kött, i Chile
av koppar och i Bolivia av tenn.
Bananerna i Ecuador och ullen i
Uruguay utgör omkring 50 % av
exporten. I Venezuela kommer
400
t. o. m. 90 % på jordoljans del.7 )
Vid en dylik ensidig hushållning är
de faror som hotar den finansiella
stabiliteten naturligtvis ansenliga,
ty priserna på dessa produkter är
underkastade stora fluktuationer.
En genomgripande lantbruksreform är nästan överallt nödvändig.
Men om den sker för plötsligt, kommer den att verka som en revolution. USA har i varje fall i Bogotå-
överenskommelsen fordrat en rad
genomgripande sociala reformer,
och genom att lova kostnadsbidrag
velat försäkra sig om att de påbörjas. De består av reformer, emedan
”övertagandet av tekniska metoder
och ett rationellt tänkesätt inte
bara leder till en förändring av hela
det traditionella levnadssättet, utan
rentav utgör en förutsättning”.
Nu är det en grundförutsättning
för ekonomiskt framsteg, att mängden av producerade alster ökas
snabbare än folkmängden och att
överskottsproduktionen inte används respektlöst, utan tjänar till
att förstora investeringsvolymen.
Att spara är alltså nödvändigt. Utvecklingsländerna rör sig här i en
eländets circulus vitiosus: de är för
fattiga för att kunna spara. Eftersom de inget äger, kan de inte investera. Utan investeringar återigen måste de bli kvar i sitt elände.
Investeringar kräver kontanter. Då
ett tillräckligt sparkapital inte står
till förfogande, är nästan alla utvecklingsländer hänvisade till hjälp
från utlandet, utom i de fall då
konsumtionen med användande av
totalitära metoder tillfälligt begränsas. Den politiska konsekvensen av
ett tvångssparande vore en auktoritär regim. Man får likväl inte glömma bort att till och med i nationer
med fria marknader staten leder
en ansenlig del av produktionsfaktorerna genom sina kanaler: i USA
20 %, i Indien dock endast 13 till
14 %.9 ) En hänvisning till Sovjetunionens väldiga industrialiseringsansträngningar är inte alls lämplig. När Ryssland råkade under
bolsjevismens herravälde, tillhörde
det inte samma kategori som våra
dagars utvecklingsländer, ty där
existerade redan en, om ock obetydlig industri.lO) I själva verket
leder en vädjan till större sparsamhet i ett tillstånd av undersysselsättning på alla produktionsstadier
endast till att nationalinkomsten
och sysselsättningen ytterligare
minskar. Följden är, att en höjning
av nationalinkomsten vid en given
tendens till konsumtion endast kan
uppnås genom investeringar, varvid det inte behövs något tidigare
7• Hans Roeger: Siidamerika, Fass ohne Boden? Frankfurter Allgemeine Zeitung, 26.
januari 1963.
8• Andreas Lomme!. Entwicklungshilfe auf
schwankendem Boden, Siiddeutsche Zeitung, 7. mars 1963.
9• Otto Donner: Unbehagen iiber die Entwicklungshilfe, Frankfurter Allgemeine
Zeitung, 4. augusti 1962.
10• Donald W. Bowels: Soviet Russia as a Model for Underdeveloped Areas, World
Politics, april 1962, sid. 483-504.
frivilligt sparande för att dessa investeringar skall genomföras.11 )
Många utvecklingsländer bedriver en politik som måste avskräcka
privata utländska investorer. Dessa
fruktar att kapitalet eventuellt förstatligas av nationalistiska regeringar. Dessutom kännetecknas de uppåtsträvande unga nationerna av en
mer eller mindre utbredd rättsosäkerhet. I många fall känner man
ingen precis lag. Ofta äger religiösa
principer fortfarande en bindande
kraft, inte sällan praktiseras rättsföreställningar, som på sin höjd
skulle vara lämpade för en feodal
samhällsstruktur, men inte för en
högt industrialiserad.
Tekniskt framåtskridande förutsätter inte endast en duglig regering utan också en upplyst medelklass. Detta skikt, som i den västliga världen har burit upp industrialiseringen, saknas i utvecklingsländerna. Ett företags utveckling
gynnas inte av en religion, som
(t. ex. den hinduistiska) är i högsta
grad fatalistisk och inte lämnar
något rum för det egna initiativet.
Den demokratiska indiska regimen,
som respekterar religiösa traditioner, kan inte uteslutande handla
efter vad som är förnuftigt. Den
måste ta en viss hänsyn till religionen; man behöver bara tänka på
problemet med de heliga korna i
Indien.
Sociologiska problem
På en feodal samhällsgrund kan
en fungerande demokrati växa
401
fram. Men en samhällsförändring
”kräver ett maximum av stram ledning, en yttersta koncentration av
polismakten och t. o. m. i bästa fall
ett ansenligt mått, inte endast av
auktoritet, utan av tvång”.12) Det
gäller att skapa en fullkomligt ny
samhällsstruktur. Den samhällsstruktur, som existerar i de flesta
utvecklingsländer är stramare än i
det industrialiserade Europa. Avståndet mellan arbetarklassen och
den högsta samhällsklassen är
stort. Eftersom det saknas ett sunt
mellanskikt, står för det mesta det
i Europa utbildade ledande skiktet
utan förbindelse med den inhemska
befolkningens breda lager. Under
sådana samhällsförhållanden är det
begripligt, att eliten känner sig kallad att leda landet, men sätter föga
värde på danaodet av en vilja till
demokrati.13 ) Kommunismen är för
Asiens, Afrikas och Latinamerikas
unga ledare ”endast ett alternativ
till en liberal demokrati, och ett
alternativ, som snabbare åstadkommer de önskade verkningarna”.14 )
De nya skikt, som kommit till makten, måste ofta tidvis tillåta en
högre konsumtion för att befästa
sin makt och för att lugna den
11, ”Der Streit um Keynes”, Jahrbiicher fiir
Nationalökonomie und Statistik, band
165, sid. 109.
12• F. R. Allemann: Staatsstreich als Regulativ, Der Monat, augusti 1960.
13• Hans Otto Wegemann, Entwicklungshilfe – aber wie? Der Monat, december
1960, sid. 40.
14• Zbigniew Brzezinski: The Politics of Underdevelopment, World Politics IX, 1,
1956, sid. 55-75.
402
känslomässigt upprörda massan.
Med de gamla livsformerna förfaller också hövdingarnas gamla auktoritet, stammens seder, de patriarkaliska familjeförhållandena, de
religiösa bruken. Men om man förstör denna ordning, som står i vä-
gen för bildandet av en ny människotyp, uppstår ett farligt tomrum,
i vilket pseudoreligiösa eller kommunistiska föreställningar lätt
tränger in. En modern utvecklingspolitik måste därför också ge intellektuell handledning. Den måste se
till att den inte slår sönder utvecklingsområdenas sociala och kulturella enhet.15 )
Sociologiskt sett kan man skilja
mellan:
l. de feodalistiskt-absolutistiska
länder, där de moderna inflytandena knappast är märkbara, som
t. ex. Ethiopien, Marocko, SaudiArabien och Jemen, där det till en
del ännu finns lagligt slaveri.
2. den till antalet största gruppen
av länder i Latinamerika, Mellersta
och Fjärran östern, som formellt
har antagit demokratins spelregler,
3. de revolutionära system som
formellt uppstått genom nationalistisk och samhällsreformatorisk
opposition, som t. ex. Nassers Egypten.
De olika systemen kräver att utvecklingshjälpen handhas på olika
sätt. Om en grupp utvecklingsländer är i behov av omfattande understöd, måste andra länder i stället först genomföra grundläggande
samhällsreformer.
Bildningsproblemet
En anslutning till det moderna
industrisamhället är för utvecklingsländerna inte minst ett bildningsproblem. Det gäller att snabbt
utbilda ett tillfredsställande antal
fackarbetare, ingenjörer, förvaltningstjänstemän och företagare,
utan vilka en äkta industrialisering
är omöjlig. Problemet ligger däri,
att det existerar en skillnad mellan
den hastighet, med vilken ekonomiska och tekniska reformer införs
och den relativa långsamhet, med
vilken kultur och samhälle förändras.
Om utvecklingshjälpen i fråga
om uppfostran och utbildning hittills bestått i att unga afrikaner,
asiater och latinamerikaner utbildas i Europa och USA, så har den
moderna utvecklingspolitiken kommit till den uppfattningen, att det
är bättre att utbilda fackmän och
lärare i själva utvecklingsländerna.
Valter Scheel sade på kongressen
”Deutscher öberseetag” 1963
Hamburg: ”Tyngdpunkten när det
gäller åtgärder för att befrämja
utbildnings-, bildnings- och socialhjälpen bör i allmänhet förläggas
till utvecklingsländerna själva.”16 )
Utbildningen bör ta hänsyn till
önskemålen från utvecklingsländernas egna representanter. Det
15• Louis-Paul Aujoulat: L’Assistance technique, nouveau Mythe? Revue de !’Action
Populaire, juni 1959.
16• Von der Entwicklungshilfe zur Entwicklungspolitik, Handbuch der Entwicklungshilfe, II A 30 BR, sid. 102.
måste vara en utbildning som
l. är anpassad efter utvecklingsländernas speciella förhållanden;
2. uppvisar de betingelser, under
vilka ett modernt samhälle uppstått och kan bevaras funktionsdugligt;
3. klargör för medlemmarna av
utvecklingsnationerna det avståndstagande från gamla traditioner som
deras utbildning betyder och visar
på vägar för att överbygga klyftorna;
4. utgår från erfarenheten, att
varje utbildad medborgare i ett
utvecklingsland är en eventuell
politikerP)
Konflikten mellan öst och väst
och utvecklingshjälpen
Den tid är förbi, då man nöjde
sig med den rena diplomatiens och
militärpolitikens metoder. Utvecklingshjälpen är inte endast en humanitär angelägenhet, och inte heller enbart ett ekonomiskt motiv (ju
leveranskraftigare omvärlden är,
desto bättre marknader erbjuder
den). Den är även en oupplöslig beståndsdel av de åtgärder som syftar till att säkra den politiska
existensen. I själva verket har kampen om utvecklingsländernas gunst,
om gestaltandet av den sociala,
ekonomiska och politiska strukturen inom de unga nationerna, som
ju omfattar en tredjedel av mänskligheten, på många håll flammat
het. Då de bägge maktblocken ju
representerar en politisk universalism har de redan på grund av ar- 403
ten av sina politiska mål varit
tvungna att inbegripa utvecklingshjälp i sina planer. ”Utvecklingspolitiken har blivit utrikespolitikens aktuellaste, mest omfattande
och ödesdigra innehåll.”18)
Åven Sovjetunionen har ändrat
sin politik gentemot de forna kolonierna. Fram till år 1953 bedrev
man ringa handel med utvecklingsländerna, då man på grund av Stalins misstroende till de ledande
skikten i dessa länder inte var beredd att ge någon handräckning
och inte heller såg någon fördel i
en sådan handel. Redan i december
1958 förklarade likväl Chrustjov
öppet: ”I väststaternas tidningspress talas det mycket om att man
måste hjälpa de ekonomiskt föga
utvecklade länderna. Vi samtycker
till att en sådan hjälp bör erbjudas.
Låt oss vara med i tävlingen också
på detta område.”19)
Chrustjov tror, att det finns möjligheter att kunna sammanfatta ett
allt större antal neutrala forna kolonier med östblocksländerna till
en ”bred fredszon” i betydelsen en
anti-imperalistisk enhetsfront. Både
i fråga om nationalhushållning och
finanser känner Sovjetledaren att
han är i stånd att uppta kampen
om utvecklingsländerna med väststaterna. ”De socialistiska länder- 17• Hellmut Hartmann: Ausbildungshilfe fiir
Entwicklungsländer, Neue Gesselschaft,
november/december 1963.
18• Hermann M. Görgen: Entwicklungsländer in der Entscheidung, Das Parlament,
25. mars 1964, sid. 27.
19• Neues Deutschland, 23. oktober 1958.
404
nas framsteg när det gäller den
ekonomiska utvecklingen skapade
förutsättningarna för ett utvidgat
samarbete med de föga utvecklade
länderna.”20 )
I själva verket har Sovjetunionen den fördelen att den ”är fri
från obekväma kolonistiska bundsförvanter, och dess hjälppolitik har
tillåtit att den tack vare sitt speciella regeringssystem kan bistå storartat, ytterst snabbt och med ett
minimum av diskussioner, till synes utan alla villkor”.21)
Så förblir också ett engelsktamerikanskt oljeraffinaderi som
symbol för ett främmande ekonomiskt herravälde en ständig måltavla för nationalistiska strävanden. I motsats härtill överlämnas
ett av Sovjetunionen uppbyggt stålverk till den inhemska regeringen
så snart dess ingenjörer rest
hem.22 )
Trots att östblocket verkligen är
i besittning av dessa obestridliga
fördelar är resultatet dock obetydligt. Värdet på Sovjets varuexport
till alla transoceana utvecklingsländer är t. ex. inte större än motsvarande värde för det lilla
Schweiz.23)
Den västliga utvecklingshjälpen
har utan tvivel varit ett effektivt
medel, när det gällt att motarbeta
den kommunistiska anstormningen. Vart vägen på lång sikt kommer att bära kan förvisso ingen
med säkerhet säga. Endast ett vet
man: att utvecklingsländernas
emancipation har varit den synbarligen mest betydande förändringen
efter andra världskriget, och att
dessa länder kommer att vara med
om att gestalta vårt öde.
20• Woprossy Economiki, 1/1955, sid. 83.
21 • The Case for Campensated Assistance,
The Egyptian Economic and Political
Review VII, 1 Kairo 1961, sid. 10.
22• Joseph S. Berliner: Sovjet Foreign Economic Competition, American Economic
Review, maj 1959, sid. 36.
23• Eric Boettcher: Ostblock, EWG und Entwicklungsländer, Stuttgart 1963, sid. VII.