Print Friendly

Utrikespolitik som existenskamp

Av Redaktionen | 31 december 1956


1956


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

UTRII(ESPOLITIK
SOM EXISTENSKAMP
MÅNADSSKIFTET januari-februari 1956 medförde ingalunda den
storpolitiska avspänning, efter vilken folken längta. Händelserna
stormade fram från alla håll med sådan fart, att dagspressen endast
hunnit att registrera de väsentligaste. Intresset koncentrerades därvid alltjämt på motpolerna i det fortsatta kalla kriget: USA och
Sovjetunionen, kring vilka andra stater och deras bekymmer gruppera sig som järnfilspånen i magneternas kraftfält med Storbritannien och Kommunist-Kina som de storas främsta sekundanter.
Upptaget av sina sorger i Nordafrika och av den förvirrade utgången av valet till nationalförsamlingen den 2 januari har Frankrike ställts mera åt sidan, liksom Västtyskland, där frågan om återföreningen tills vidare gått i baklås. Men när som helst kan Frankrike, samtidigt med faran för en ny »folkfront», genom förvärrade
kriser i Nordafrika kopplas in i ett världspolitiskt sammanhang.
Vardagslugnet i Bonnrepubliken störs också ständigt av inbördesgrälet i Adenauers regeringskoalition och hans energiska ansträngningar att övervinna de parlamentariska hindren för en forcering
av upprustningen – kommunisternas fackliga infiltration i Västtyskland och den nye sovjetryske Bonnambassadörens vidlyftiga
verksamhet att förtiga. Det är symtomatiskt såväl för den spända
situationen som för Adenauers omistlighet på platsen, att han nödgats inställa sin planerade resa till Kanarieöarna för rekreation och
rekonvalescens efter sin svåra sjukdom i höstas.
Mötet i Washington mellan Eisenhower och Eden under de tre
första februaridagarna blev förty detta avsnitts internationella höjdpunkt. Det hade föregåtts av vissa inrikespolitiska episoder i respektive länder. I januari förekom sålunda en incident i USA genom en
artikel i tidskriften Life om USA:s utrikespolitik, som uppgavs
grundad på en intervju med utrikesminister Dulles. Den erinrade
att USA tre gånger sedan sommaren 1953 gått till branten av krig
för att kunna bevara freden: i Korea, då förhandlingarna i Panmunjorn om vapenstillestånd höllo på att gå i stöpet, i Indokina
63
‘·
Utrikespolitik som existenskamp
våren 1954 och somrnaren s. å. för rödkinesernas hot mot öarna
Matsu och Quernoy i Forrnosasundet. Artikeln väckte stor uppståndelse. Demokraterna i USA kastade sig över den som ett vapen i
stundande valstrid, och i brittiska tidningar var man lika förskräckt
som förargad över bundsförvantens »lättsinniga lek med elden». På
sistone synes dock den åsikten ha stadgat sig i omdömesgilla amerikanska kretsar, att det visserligen var oklokt av Dulles att, till behag
för republikanska partiets Fjärran östern-aktivister, halvvägs blotta
dessa dimhöljda dernarcher, men att i sak motståndarna måste inse,
att USA:s tålarnod har en gräns. Dulles själv har upprepade gånger
erinrat, att om det Wilhelrninska Tyskland vetat, att Storbritannien
var berett att ställa sig vid Frankrikes sida, och om Hitler icke låtit
sig intala, att USA:s utrikespolitiska aktivitet var fjättrad genom
isolationismen, varken första eller andra världskriget hade utbrutit.
Britternas misshumör bottnar i samrna rnalaise som vid fjolårets
slut frammanade kritik i konservativa kretsar mot Eden för vacklande och villrådig ledning. Genom sitt Bradfordtal i januari förrnådde Eden att någorlunda besvärja stormen, och vid följande
underhusdebatter ornedelbart före hans och den nye utrikesministern Selwyn Lloyds avfärd till Washington företedde den konservativa underhusmajoriteten en obruten front genternot labouroppositionen, som man ej unnade en billig triumf inför anblicken av regeringspartiets olust. Sedan dess har den nye finansministern Macmillan varnat för en brittisk överkonsumtion, som riskerar storbritauniens solvens i utlandet och dess ruin inomhus, vilket anses
förebåda en restriktiv vårbudgeL
Den svagaste punkten i Storbritanniens bräckliga betalningsbalans är emellertid att söka i det faktum, att utan intäkter från investeringarna i Främre Orienten och i Sydasien bristen på dollarvaluta skulle bli katastrofal. Man må också besinna vad det innebär
att t. ex. shejken i Kuweit vid Persiska viken säges årligen placera
inemot 2,5 miljarder kronor i London av sina enorma förtjänster
på royalties från oljebolagen. Alla dessa omistliga pluskonti – rester av Storbritanniens transoceana tillgångar på 90 miljarder kronor
före 1914- hotas nu av Sovjetunionens och Malaekakommunisternas attacker mot Storbritanniens sårbara flanker, som krönta med
framgång skulle medföra brittisk bankrutt och oöverskådliga politiska följder för den västliga världen, USA ej undantaget.
Dessa pinsamrna problem beröras ej officiellt men de förlänade
mötet i Washington dess allvarsmättade prägel på den grund, att
Storbritannien, som avhänt sig sådana konkreta maktmedel som
64
J:
‘”‘-~-~—···-
~ ;- -·.l_
Utrikespolitik som existenskamp
auglo-indiska armen och den 80 000 man starka garnisonen i Suezkanalzonen, numera är helt hänvisat till Förenta staternas stöd för
att kunna hävda sig i Asien. Utrikespolitiken är därför en fråga om
liv och död för dess ställning som stormakt ävensom för dess utsikter att med sitt hopplösa importöverskott försörja sin urbaniserade befolkning, vars arbetsflit lämnar så mycket övrigt att önska.
Man må betänka att Storbritannien, som före 1939 exporterade kol
i avsevärda mängder, efter kriget måste mot dollar införa kol från
USA! Socialiseringen av kolgruvorna har ingalunda främjat produktiviteten utan tvärtom: arbetarna ge sig med växande ovilja ner i
de mörka gruvschakten och kräva allt oftare kompensation genom
högre löner men motsätta sig envist varje ny rekrytering av italiensk
arbetskraft.
Härskarna i Kreml äro givetvis fullt medvetna om Storbritanniens
ovannämnda trångmål. De ha också skyndat sig att söka kasta ut
ett tvedräktsäpple mellan kontrahenterna på Washingtonkonferensen genom ett personligt brev från Bulganin till Eisenhower, vari
han, besjälad av »Geneveandan», erbjöd denne en vänskapspakt mellan USA och Sovjetunionen. Han fick ett snabbt svar av Eisenhower
med formuleringar på samma gång så klara och så koncilianta, att
t. o. m. Truman vitsordade dem som Eisenhowers hittills skickligaste utrikespolitiska inlägg. Eisenhower – verkligen? Föreställer
man sig att Eisenhower suttit med pennan i handen i Vita huset
och i sitt genmäle till Bulganin väger varje ord på guldvåg. Truman
borde dock av egen erfarenhet veta att i sådana fall State Departments ämbetsmän förelägga presidenten ett utkast, vid vars närmare
utformning framför allt utrikesministern, dvs. härvidlag Dulles,
medverkar. På vägen över Atlanten underrättad om Bulganins paktförslag prisade också Eden Eisenhowers replik och erinrade att
sommaren 1942 han och Molotov tillsammans utarbetade och underskreva ett liknande paktförslag på 20 år, som för tio månader sedan
uppsades av samme Molotov som vedergällning för Storbritanniens
deltagande i Västunionens tillkomst med det upprustade Västtysklands anslutning till Atlantpakten. General de Gaulles och Bidanits
pakt med Sovjetunionen hösten 1944 har som bekant rönt samma
öde.
Bulganin uppvaktade då med en ny skrivelse till Eisenhower, vari
Storbritannien och Frankrike anmodades att bli partner i den nya
pakten. Även om detta projekt gäller Eisenhowers utsago, att pakten
är obehövlig för varje medlem av FN, vars stadgar just avse liknande garantier. Sådana personer som Chrustjev och Bulganin ge- 65
‘::.
Utrikespolitik som existenskamp
nera sig sannerligen inte l Ena månaden vid sitt besök i Indien beljuga de grovt västmakterna, och den andra månaden överflöda de av
älskvärda gester, som, avvisade eller ej av adressaten, dock ha sitt
propagandavärde för Asiens okunniga och okritiska miljoner. Må-
hända är det alltför smickrande att häri också skymta det drag
hos den slaviska folksjälen som Runeberg fångade i Fänrik Ståhls
strofer om Kulneff, »som kysste och som slog ihjäl med samma
varma själ».
Och resultaten av Washingtonmötet? De redovisades i deklaration med åtta punkter och i en kommunike, som upptog flera spalter
i anglosachsiska tidningar. Deklarationen återupprepade västmakternas credo beträffande bl. a. Tysklands återförening i frihet, nedrustning under betryggande kontroll och respekt för folkens självbestämningsrätt, som i hövligaste form bragte förtrycket över de
östeuropeiska satellitfolken i erinran. Kommuniken betygade i stort
en orubblig solidaritet, men amerikanerna syntes lika obenägna att
biträda Bagdadpakten som britterna att utlova obegränsad aktivitet
vid USA: s sida för att hejda den krigiska erövring av Formosa via
Matsu och Quemoy, vilken Chou En-lai utan tvekan ånyo betecknat
som Pekings ultima ratio.
66

-~—~-~· ~-
·- ‘””

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Pengar för ingenting

webshop_banner