Ulrik Nilsson: Händer i Serbien
Min morfar lärde mig att jag aldrig riskerar att tappa något ur en knuten hand, men att det aldrig heller kommer något i den. När jag ser tillbaka på valet i Serbien skulle morfar kunnat lägga till att den knutna handen kan vara bra att slås med. Valet kan indelas i fyra faser och varje fas hade sin logik.
Innan valet annonseras
Egentligen börjar det med takraset på järnvägsstationen i Novi Sad för två år sedan, ett ras som medförde 15 dödsfall och som kom att fästa uppmärksamhet på korruption och bristen på ansvar från de som borde varit ansvariga. Unga (studenter) protesterade på gatorna och fick snart efterföljare och sympatisörer, protester som har fortsatt med oförändrad styrka fram till nu.
Enligt serbisk lag så kan val till parlamentet utlysas av presidenten och så skedde också i början av september i år. Alesandar Vucic utlyste val, samtidigt som han avgick som president för att kunna delta i valet och förhoppningsvis kunna bli premiärminister. När väl valet är utlyst så kräver reglerna likabehandling av alla partier, men innan dess så gäller inget sådant. Enligt vissa uppgifter utnyttjades detta av regimen för att dels sprida så kallade helikopterpengar (bidrag eller stöd som sprids till breda medborgargrupper), dels för att boka många framträdanden/möten under september/oktober. Mötena bokades eftersom offentliga personer inte får använda sin ställning i valkampanjen, men det som var planerat innan valet utlystes fick genomföras. Det finns skäl att betona att uppgifterna om pengar och planering inte har erkänts av regimen.
Valkampanjen
I valet deltog till slut 18 partier, varav två bedömdes ha chanser att får inflytande. Dels den tidigare presidenten Vucics lista SNS (nummer 1), dels Studentrörelsen (nummer 3). Utöver det fanns ett antal nationella partier vilka kanske inte skulle klara spärren på 3%, samt ett antal listor för nationella minoriteter vilka inte har någon spärr. Valet blev därför i huvudsak en tvekamp mellan Vucic och studenterna. Väl att märka är att när studenterna presenterade sin lista så bestod den nästan enbart av etablerade personer i samhället som inte tidigare varit politiskt aktiva och som stödde studentrörelsen. Studenterna hade allts få eller inga studenter som kandidater.
Valet var mycket polariserat och gick i princip ut på att den ena sidan förtalade den andra, väldigt lite om vilken politik respektive lista ville driva och överhuvudtaget inga sakliga debatter mellan sidorna. Varje sida förde kampanj i sin ekokammare (jfr morfars knutna händer). Ta media som exempel. Studenterna missgynnades i nationell TV. Olika siffror nämndes, allt ifrån att de fick 30% av utrymmet till att de fick 1%. Vidare hävdades att 80% av tiden som partiet behandlades beskrevs Vucic/SNS i positiva ordalag 80% av tiden som studenterna behandlades var det i negativa ordalag. På samma sätt anklagade Vucic studenterna för att de inte fick tillgång till studentpositiv media.
Även om valet i mycket handlade om de kärnvärden EU står för; rättssäkerhet, mänskliga rättigheter, anti-korruption med mera, så var frågan om EU och anslutningsprocessen relativt frånvarande i debatten. Rättssäkerhet, mänskliga rättigheter och anti-korruptions arbete står i centrum därför att de är bra för Serbien, inte för att EU-anslutning kräver det.
Striden om offerkoftan
Propagandaspridningen och frånvaron av debatter och brytande av åsikter ledde till alltmer högljudda anklagelser mot den andra sidan och alltmer av förtalande av motståndarna. Mot slutet var det viktigt att markera att man blivit illa behandlad, inte att beskriva sitt program. När partierna framträdde för oss valobservatörer kunde det inte ske gemensamt utan det fick bli var för sig – och som väntat blev det två diametralt skilda bilder som presenterades. Båda verkade ladda upp för en kommande eftervalsdebatt där man skulle kunna hävda att egentligen vann vi.
Valdagen
Under valdagen var vi (Johanna Rantsi och jag) ute och besökte vallokaler, stora och små, i och omkring staden Novi Pazar i sydvästra Serbien. En lite speciell detalj i Serbiens valsystem är att alla deltagande partier har rätt att ha en person vi varje vallokal (en valförrättare var), vilket innebar att det ofta var 10–15 personer som arrangerade valet för en eller två väljare i taget. I vår minsta vallokal till ytan och i antalet väljare hade 12 personer hanterat 13 väljare strax efter lunchtid. Även om man företrädde en lista är min bedömning att de strävade efter att vara rättvisa och ärliga, jag tror att för många var demokratin viktigare än partiet.
Området har antingen en stor muslimsk minoritet eller en liten muslimsk majoritet (uppgifterna varierar) och därmed får vissa av listorna för nationella minoriteter ett relativt högt stöd i området. Vi åtföljdes av en tolk vars situation kan beskriva tonläget. Han hade fått lämna en tjänst på det statliga universitetet eftersom han visat stöd för studenterna och hans enda chans att få tillbaka sitt jobb vore en seger för studenterna. I sammanhanget skall det betonas att han trots sitt personliga intresse genomförde observationen med både hög integritet och oberoende. Valet genomfördes så vitt vi kunde se i enlighet med gällande regler och på ett ordnat och värdigt sätt. Vi såg inga tecken på vare sig otillbörlig väljarpåverkan eller på annat felaktigt agerande.
Rösträkning och resultat
Under räkningen blev det allt tydligare att studentlistan skulle få ett relativt gott valresultat, något som ökade oron för vad som skulle ske efter valet – skulle resultatet accepteras av Vucic? Omkring klockan halv tio kom så beskedet att Vucic erkände sig besegrad och att han avsåg att gå i opposition. Jag tror att många då kände en stor lättnad, i stället för protester och upplopp kunde man börja fundera på hur en samexistens skulle fungera. Det var glada folksamlingar på torget i Novi Pazar och de såg fram emot ett förändrat Serbien. Om löftena infrias återstår att se men det är en ynnest att få ha varit med om ett val där det går från misstro till tilltro.
Vågar man hoppas på att de knutna händerna slutar att slå och möts i ett handslag?
Ulrik Nilsson är riksdagsledamot för Moderaterna och ledamot i Riksdagens delegation till OSSE:s parlamentariska församling. Texten är skribentens personliga reflektioner och att den officiella preliminära rapporten kan läsas på OSSE/ODIHRs hemsida här.