Anselm Küsters: ’Small is beautiful’ 2050 – Digitala resurser utspridda över Europa

Som svar på sitt teknologiska beroende har Europa bestämt sig för att tänka större. Det handlar bland annat om AI-gigafabriker, en tredubbling av datacenterkapaciteten och en jakt på egna europeiska storföretag. I denna artikel argumenteras dock för att målet för 2050 bör vara ett annat. För första gången sedan järnvägsepoken kan teknik sprida ekonomisk makt i stället för att koncentrera den. Små öppna AI-modeller som körs nära slutanvändaren gör detta möjligt. Europas täta nätverk av småföretag, regioner och språk ger goda förutsättningar att dra nytta av denna utveckling, förutsatt att dagens regler för byte av leverantör, offentlig upphandling, beräkningskapacitet och teknikspridning utformas med ett decentraliserat nätverk i åtanke snarare än ett centralt nav.

Kort efter andra världskrigets utbrott höll Eli Heckscher en föreläsning på Handelshögskolan i Stockholm om ”Västerlandets” öde. Hans diagnos var framför allt teknologisk. Han hävdade att den tidiga industrins maskiner hade lämnat stort utrymme för individuell frihet. Det var emellertid de nätverkssystem som följde – järnvägar, telegraf, kraftledningar och slutligen radio – som förändrade samhället. Eftersom nätverken endast kunde kontrolleras från sina centrum stärkte de, konstaterade Heckscher, dem som hade kontrollen, först storföretagen och därefter staten (Heckscher 1939).

Den digitala ekonomin under 2020-talet har hittills följt Heckschers förutsägelser. Molnplattformar, appbutiker och de mest avancerade AI-modellerna är nätverkssystem med ett kontrollcentrum. Deras sårbarhet har upprepade gånger blivit uppenbar, exempelvis när en felaktig uppdatering från CrowdStrike slog ut 8,5 miljoner Windows-enheter i juli 2024. Europas reaktion har över lag varit att acceptera detta upplägg. Mario Draghi menar i sin rapport (Draghi 2024) att Europas eftersläpning inom innovation beror på att företag ej kan skala upp i tillräcklig utsträckning. För att komma till rätta med detta syftar handlingsplanen AI Continent till att tredubbla EU:s datacenterkapacitet inom fem till sju år. Den föreslagna rättsakten Cloud and AI Development Act är tänkt att förverkliga detta mål. Den underförstådda visionen för 2050 är ett europeiskt nav som kan konkurrera med motsvarande nav i USA och Kina.

 År 2050 bör Europa sträva efter att bli världens mest utvecklade nätverksekonomi: ett tätt nätverk av små och medelstora företag och kommuner som utnyttjar driftskompatibel, öppen och alltmer lokal digital infrastruktur, i stället för att hyra intelligens från ett fåtal centrala AI-laboratorier. Jag kallar denna vision ”Small is beautiful 2.0”, med hänvisning till Schumachers (1973) idé om teknik i mänsklig skala (Küsters 2026). År 2050 bör detta vara en beskrivning av Europas digitala ekonomi. I stället för att förespråka minskad tillväxt eller europeisk autarki bör vi fundera över var det ekonomiska och politiska värdet kommer att finnas när intelligens blir billig.

Storleken avgör inte längre ödet

Schumacher förlorade debatten på 1970-talet eftersom massproduktionens ekonomiska förutsättningar talade emot honom. Med generativ AI håller dock förutsättningarna på att förändras. Öppna modeller med tillgängliga modellvikter som körs på lokal hårdvara kan nu hantera de flesta chatt-och resonemangsuppgifter med hög precision. Den lokala AI-användningens ”intelligens per watt” förbättrades med en faktor på 5,3 mellan 2023 och 2025 (Saad-Falcon m.fl. 2025). De mest avancerade öppna modellerna når inom några månader samma prestanda som slutna modeller och kostar betydligt mindre att utveckla. Nagle och Yue (2025) uppskattar att användarna skulle ha sparat 24,8 miljarder dollar enbart under 2025 om efterfrågan hade flyttats till likvärdiga öppna modeller. Eftersom sambandet mellan beräkningskapacitet vid träning och modellernas förmåga blir allt mindre förutsägbart försvagas också argumentet för att betrakta storlek som den viktigaste drivkraften bakom framsteg inom AI (Hooker 2025).

Två reservationer är dock på sin plats. För det första är utvecklingen av de allra mest avancerade modellerna fortfarande koncentrerad. Att träna de mest kapabla modellerna kräver fortfarande kapital och energi som få företag eller stater kan mobilisera, och kretsar i datacenter levererar fortfarande mer intelligens per watt än bärbara datorer. För det andra garanterar öppenhet inte mångfald. Genom att kartlägga nedladdningar på Hugging Face visar Longpre m.fl. (2025) att ekonomin kring öppna modeller på senare tid har förskjutits från amerikanska teknikjättar till kinesiska modeller som Qwen och DeepSeek. Denna trend kan signalera en ny period av koncentration och beroende.

En realistisk bild för 2050 bör vara det följande. I stället för ett centraliserat system bör Europas digitala system förlita sig på en större andel utspridda resurser som genererar det ’vardagliga’ värdeskapandet ute i nätverkets periferi. Dessa utspridda resurser bör vara specialiserade medan ett fåtal centrala resurser bör köra de mest avancerade modellerna.

EU:s beslutsfattare bör därför fokusera på vilka som kan tillgodogöra sig värdet av denna decentraliserade AI-användning. Om höga kostnader för att byta leverantör och ogenomskinliga licenser binder användarna till ett fåtal leverantörer kommer billigare intelligens helt enkelt att öka plattformarnas marginaler. Om det däremot finns tillräcklig konkurrens och driftskompatibilitet genom hela teknikstacken blir AI en generell produktionsresurs som europeiska företag själva kan äga och använda.

Varför en nätverksekonomi passar Europa

Egenskaper som framstår som nackdelar i en kapplöpning om att bygga stora nav kan bli fördelar i ett decentraliserat nätverk. Två tredjedelar av sysselsättningen och hälften av EU:s förädlingsvärde kommer från små och medelstora företag (Europeiska kommissionen 2026, s. 5). År 2025 använde emellertid endast vart femte företag i EU AI. Mer än hälften av de stora företagen hade infört tekniken, men färre än vart femte småföretag (Eurostat 2025). En strategi inriktad på stora nav kommer sannolikt att öka denna klyfta eftersom den gynnar dem som har råd att köpa stora volymer eller betala priserna för de mest avancerade modellerna. En nätverksstrategi minskar däremot klyftan genom att göra avancerad AI billig att införa och trygg att äga. Europas mångfald av språk och kulturer, dess regionala industrikluster och dess sektorsspecifika data blir då råmaterial för många specialiserade modeller, i stället för att betraktas som uttryck för en fragmentering som måste övervinnas för att klara ”AI-kapplöpningen”.

Detta resonemang har konstitutionella konsekvenser. Koncentrerad ekonomisk makt förblir sällan enbart ekonomisk. Företag som kontrollerar den infrastruktur som myndigheter och marknader är beroende av får inflytande över de regler som styr dem. Heckschers varning gäller åt båda hållen: samma nätverk som ger stora företag ökad makt stärker också centralstaten. De tidiga ordoliberalerna drog en liknande slutsats beträffande den europeiska integrationen. De föredrog ett ”stort Schweiz” bestående av konkurrerande enheter framför ett centralt styrt ”stort Frankrike” (Kolev 2021).

En nätverksekonomi omsätter denna politiska motståndskraft i digital infrastruktur. Eftersom ingen enskild leverantör eller myndighet kontrollerar nätverket förblir makten möjlig att utmana, och ett fel i en nod sprider sig inte vidare.

Vad en nätverksekonomi för 2050 innebär för dagens beslut

Om målet är en nätverksekonomi kommer dagens digitalpolitiska beslut att vara avgörande. För det första måste det vara möjligt att byta leverantör på varje nivå i den framväxande AI-ekonomin. Från januari 2027 kommer dataförordningen (Data Act) att avskaffa avgifter för byte av molntjänstleverantör, och sedan mars 2024 har artikel 6.7 i förordningen om digitala marknader (Digital Markets Act) ålagt grindvaktsföretag att möjliggöra driftskompatibilitet med funktioner i företagens operativsystem. Samma logik bör tillämpas på AI: företag bör tillåtas att flytta finjusterade modeller, agentkonfigurationer och tillhörande data mellan leverantörer och till sin egen hårdvara.

För det andra bör upphandlingsreglerna utformas med nätverksekonomin i åtanke. Offentliga upphandlare står för omkring 15 procent av EU:s BNP. Kommissionens föreslagna lag om offentlig upphandling innehåller flera bestämmelser som skulle kunna gynna små och medelstora företag. Dit hör ett krav på att leverantörer ska ge köparna de licenser som behövs för att använda, anpassa och underhålla det som levereras (artikel 63), samt en begränsning av omsättningskraven (artikel 27). Lösningar med öppen källkod nämns dock endast som ett alternativ för upphandlare som eftersträvar innovationsmål (artikel 61). Medlagstiftarna bör kräva en bedömning av kostnaderna för att lämna en leverantör vid varje digital upphandling och ge företräde åt lösningar som köparna kan köra på infrastruktur som de själva kontrollerar.

För det tredje bör man mäta intelligens per watt snarare än gigawatt. Kapacitetsmålen för gigafabriker mäter insatsresurser. Ett riktmärke för 2050 bör i stället mäta resultat, exempelvis hur stor andel av AI-arbetsbelastningen som europeiska företag och offentliga organ kan hantera på sin egen infrastruktur och vad det kostar att byta leverantör.

En del av den offentliga finansieringen av beräkningskapacitet bör därför gå till distribuerad lokal kapacitet och gemensamma offentliga tjänster för AI-inferens, det vill säga användning av tränade AI-modeller. Den schweiziska öppna modellen Apertus, som lanserades 2025 och erbjuds genom en internationell offentlig AI-tjänst, är ett exempel på hur detta skulle kunna fungera.

Slutligen bör man finansiera teknikspridning snarare än europeiska storföretag. Mer än hälften av EU:s finansiering inom Horisontprogrammet går för närvarande till företag inom medelteknologiska branscher och konsultföretag med begränsad tillväxtpotential. Stödformer för små och medelstora företag med en enda mottagare, såsom EIC Accelerator, har däremot mer bestående effekter, men endast för små, oberoende företag (Fuest m.fl. 2025). En europeisk rådgivningstjänst för AI, utformad efter förebild av den amerikanska Smith-Lever Act från 1914, som förmedlade universitetens kunskap till jordbrukare, skulle kunna sprida tillämpad AI-kunskap till småföretag genom universitet och regionala innovationshubbar (Frazier 2025).

Även en proaktiv konkurrenspolitik har en roll att spela. Om småföretagens innovationer och medarbetare helt enkelt absorberas av de stora naven genom företagsförvärv och så kallade acqui-hires, där företag köps för att komma åt deras personal och där transaktionerna understiger tröskelvärdena för koncentrationsprövning, är de offentliga pengar som satsats på småföretagen i slutändan bortkastade.

Storlek som medel, inte som mål

Kritiker kommer att hävda att en kontinent utan någon egen AI-modell i den absoluta framkanten inte har råd att romantisera småskalighet. Men argumentet är inte att Europa bör undvika storskaliga projekt. Det handlar snarare om att Europa inte får förväxla storlek med själva målet. Med Heckschers lärdomar bör Europas framgång 2050 mätas i hur många av dess företag och medborgare som kan utveckla, anpassa och byta mellan AI-lösningar på sina egna villkor.

Anselm Küsters är chef för avdelningen för digitalisering och AI samt vetenskaplig direktör för Norden vid Centre for European Policy (cep). Han är affilierad forskare vid Max Planck-institutet för rättshistoria och rättsteori i Frankfurt och postdoktoral forskare vid Humboldtuniversitetet i Berlin. Hans bok Small is beautiful 2.0 (Herder, 2026) utvecklar de argument som presenteras i denna artikel.

Artikeln publicerades ursprungligen på VoxEU.

Referenser
Draghi, M (2024), The future of European competitiveness, European Commission.
European Commission (2026), Annual report on European SMEs 2025/2026.
Eurostat (2025), ”Use of artificial intelligence in enterprises”, Statistics Explained.
Frazier, K (2025), ”A Smith-Lever Act for the AI age? Reimagining extension programs”, Tech Policy Press.
Fuest, C, D Gros, P-L Mengel, G Presidente och C Rujan (2025), Funding ideas, not companies: Rethinking EU innovation from the bottom up, IEP@BU och ifo Institute.
Heckscher, E F (1939), ”Västerlandet”, Svensk Tidskrift.
Hooker, S (2025), ”On the slow death of scaling”, SSRN Working Paper 5877662.
Kolev, S (2021), ”‘Large Switzerland’ or ‘Large France’? The ordoliberals and early European integration”, i F Giavazzi, F Lefebvre D’Ovidio och A Mingardi (red.), The liberal heart of Europe, Palgrave Macmillan, s. 47–66.
Küsters, A (2026), Small is beautiful 2.0: Mit digitaler Dezentralisierung zu einer menschlicheren Wirtschaft, Herder.
Longpre, S m.fl. (2025), ”Economies of open intelligence: Tracing power and participation in the model ecosystem”, arXiv 2512.03073.
Nagle, F och D Yue (2025), ”The latent role of open models in the AI economy”, SSRN Working Paper 5767103.
Saad-Falcon, J m.fl. (2025), ”Intelligence per watt: Measuring intelligence efficiency of local AI”, arXiv 2511.07885.
Schumacher, E F (1973), Small is beautiful: A study of economics as if people mattered, Blond & Briggs.