Print Friendly

Tyskland – GroKo eller NoKo?

Av Stefan Björklund | 16 februari 2018



Angela Merkel och hennes regering har länge kallats Europas stabilitetsankare. Inte nu längre. De senaste veckorna har kännetecknats av maktkamper inom de tilltänkta regeringspartierna. Det gör det osäkert om det över huvud taget kan bildas en stabil majoritetsregering i Mars. Det blir en koalition av förlorare, konstaterar Stefan Björklund.

När förbundsdagen samlades för första gången i oktober, kunde de snabbt enas om en sak. De höjde sina arvoden och kostnadsersättningar. Koalitionsregeringen SPD/CDU/CSU fick i valet i september det sämsta valresultatet (totalt 53 %) sedan Förbundsrepublikens grundandes 1949. Efter flera månaders hårda förhandlingar presenterades ett gemensamt regeringsprogram på 177 sidor. CDU/CSU, som fortfarande är störst fick endast 32,8%. Socialdemokraterna fick 20,5%. Aktuella opinionsundersökningar visar att koalitionen nu ligger under 50 % om det skulle bli nyval. Oppositionspartiet Alternative für Deutschland (AfD) fick i valet 12,7%. De ligger nu på 15 % i de senaste mätningarna. Nyval är således inget alternativ ur förbundsdags-ledamöterna och partiombudsmännens synvinkel.

Valresultatet 1998 var 40,9 % SPD och 35,1% för CDU. SPD har halverats sedan Schröders segerval.

Redan när regeringsfördraget presenterades så fälldes många kritiska kommentarer, att SPD fått de viktiga finans-, utrikes- justitie och social-ministerierna. CSU hade fått Inrikes ministeriet. Merkel fortsätter som Kansler och hennes ”paladin” Peter Altmeier blir näringsminister. Det är väl känt att Altmeier politiskt ligger nära de gröna. Så det kändes som en spark i ansiktet på CDUs marknadsliberala anhängare. En anledning till detta utfall var att SPD hade lovat att medlemmarna skulle få godkänna fördraget i en medlemsomröstning. SPDs förhandlare hade tryck att genomdriva sitt program som CDU saknade.

Regeringsfördraget börjar med en inledning om ökad integration inom EU, genomförande av bankunion och på sikt en skuldunion med gemensamma obligationer enligt Macrons vision. En europeisk valutafond (EMF) för att undsätta spendersamma sydländer. Förvånansvärt många väljare insåg att de 907 Miljarder Euro som Bundesbank har i räntelösa Target 2 fodringar på andra centralbanker inom Eurosystemet sannolikt skulle skrivas av. Det skulle kosta mycket för tyska sparare och skattebetalare. Det blev inte bättre av att EU-kommissionspresidenten Juncker gratulerade Merkel och Schultz till uppgörelsen. Det uppfattades mycket negativt av vanliga medborgare.

Inrikespolitiskt: Mer omfördelning. Ökade socialutgifter. Ambitiösa åtgärder för klimatskydd. Planekonomiska styrmedel i trafiken. Skattehöjningar för de ”rika.” Praktiskt taget alla de effektiva men impopulära reformer av arbetsmarknaden som genomfördes av Schröder 2003 har nu eliminerats. Under 12 år med Merkel har skatte och avgiftsbördan ökat från 40 till 45 %. Skatteintäkterna är rekordhöga. Politikerna känner sig som om de vunnit högsta vinsten på lotto.

Näringslivet fick egentligen inget i form av skattelättnader eller minskade regleringar. De flesta näringslivsorganisationer var uttalat kritiska. Merkels ambitioner om digitalisering tolkas mest som satsning på mer övervakning och kontroll av alla. Snabbare bredband och starkare försvar ska genomföras fram mot 2025. Det betyder ingenting alls de närmaste åren. Tyska storföretag som BASF, SAP, Siemens och Daimler tilltalas av Trumps skattesänkningar och avregleringar. De flyttar mer verksamhet till USA. Små familjeägda företag sitter fast i Tyskland, nu när dollarn blir svagare försämras deras utsikter på exportmarknader.

Än mer kritik blev det när tidningarna presenterade en analys av texten i partiprogrammen och koalitionsfördraget genomförd med artificiell intelligens. Den visade att SPDs partiprogram motsvarade 70 % och CDUs endast 30 %. Intrycket blev att socialdemokraterna under Martin Schulz hade förhandlat hårt och vunnit nästan alla sina kärnfrågor. Enhetssjukförsäkring för alla, det var den enda viktiga fråga de gav upp. Detta förklaras av att CDUs parti-program mest innehöll allmängiltiga fraser och plattityder, som alla kunde hålla med om.
”Für ein Deutschland in dem wir gut und gerne leben.”
”Wohlstand sichern und ausbauen.”
”Innere Sicherheit gewährleisten”

I koalitionsfördraget används ”Merkel-speak” Det är fråga om människorna ”Die Menschen” – sällan om medborgare. Die Menschen är alla som uppehåller sig i Tyskland. Det verkar som politikerna betraktar Die Menschen som en grupp hjälplösa försöksdjur, som kan användas för intressanta experiment.

Martin Schultz lämnade sin position i Bryssel som den högsta valde EU-politikern, för den mer modesta positionen som ledare för 26 % partiet SPD. Han hade nog ingen politisk bas kvar hemma i Nordrhein Westfalen. Målet var kanske att vinna valet tillsammans med Merkel och ta över posten som utrikesminister. Att sedan göra en snabb uppgörelse med Macron om en djupare politisk union under fransk och tysk ledning.

Efter katastrofresultatet 20 % hade Schultz bundit upp sig på valnatten. Han sade att han aldrig skulle sätta sig i en regering med Merkel. Nu efter avslutade förhandlingar fyra månader senare verkade Schultz mycket optimistisk. I en TV-intervju nämnde han att han skulle ta över som utrikesminister efter partikamraten Siegmar Gabriel. Detta kom som en överraskning för alla, och Gabriel visade i ett antal intervjuer att han inte tänkte ge upp posten utan vidare.

Gabriel använde sina mediakontakter. Lyckades organisera en opinionsstorm mot Schultz. Två dagar senare tvingades denne att träda tillbaka som partiordförande och tilltänkt utrikesminister. Han skulle efterföljas som partiordförande av Andrea Nahles, tidigare arbetsminister. Detta föranledde ett uppror från SPDs medlemsbas. De krävde direktval av partiordföranden. SPD är väl inte ett furstendöme, där ledningen bestämmer allt över huvudet på medlemmarna, sade ledaren för SPDs ungdomsförbund Kevin Kühnert.

Det har länge funnit en intern kritik mot CDUs socialdemokratisering under Merkel. Partiet är numera mer grönrött än marknadsliberalt. En av Merkels närmaste förtrogna är justitieminister Heiko Maas (SPD) som skrivit boken ”Aufstehen statt Wegducken – Eine Strategie Gegen Rechts”. Maas är hjärnan bakom de nya media lagar som avser att sätta stopp för högerhets och hatbrott på internet. Det ålägger företag som Google, Twitter och Facebook att ta bort högerextrem propaganda inom 24 timmar. Om inte, kan de dömas till böter på upp till 50 miljoner Euro.

Merkel brukar låta sig intervjuas i media av ett litet gäng pålitliga journalister som inte ställer tykna frågor. När den öppna maktstriden började inom SPD så dök det upp kritiska röster även inom CDU. De började ifrågasätta Merkels ledarskap. På söndag beställde Merkel en intervju med sig själv i stats-TV ZDF Berlin direkt, Intervjuad av Bettina Schausten. Hon fick ett antal lätta frågor, bland annat om hon skulle fortsätta hela valperioden ut om fyra år. Bland annat så sade hon då ”jag har lovat att fortsätta som kansler i fyra år till. Folk vet att jag alltid håller ord. De känner mig.”

Detta uttalande föranledde en rad kritiska kommentarer, även i media som normalt står CDU nära. Merkel kallades okänslig, och till och med autistisk.
Chefredaktören för Die Welt Ulf Poschart kräver Merkels avgång.

I själva verket har Merkel alltid undvikit att ta ställning i viktiga kontroversiella frågor, avvaktat tills alla andra tagit positioner. Det är förklaringen till att hon under åren lyckats manövrera ut motståndare och genomdriva oväntade förändringar, som gått tvärt mot CDUs grundläggande värderingar. Som i själva verket bäst motsvarar en grön röd politik.

För systerpartiet CSU är situationen om möjligt ännu värre. Det är delstatsval i Bayern i höst. Partiet brukar sedan Franz-Josef Strauss tid på 60-talet vara ensamt regeringsparti. De har varit så dominanta att oppositionen inte har märkts. Nu är AfD ett seriöst alternativ på högerflanken. Strauss var bestämd med att det aldrig skulle kunna bli ett stort parti till höger om CSU.

Den nuvarande partiledaren Horst Seehofer (68år) har en image av gammal, trött och förbrukad. Få tror att han som inrikesminister kommer att kunna reda ut migrationspolitiken och återställa ordning och säkerhet, som traditionellt är CSUs viktigaste politikområde. Så han blir en belastning.

Efter en tuff maktkamp kommer finansminister Markus Söder (50) att ta över posten som CDUs ministerpresident i Bajern. Han tillhör partiets högerfalang, men det är osäkert om han kommer att kunna vända nedgången fram till valet i höst.

Röran i de två stora tyska ”folkpartierna” SPD och CDU kan delvis förklaras av det Gröna partiets osannolikt stora inflytande, trots att det normalt endast får ca 10 % av rösterna.
Enligt opinionsinstitutet Forsas grundare Güllner beror det på:

* De gröna har oftare än andra universitetsutbildning.
* Som offentligt anställda tjänstemän på livstid ”Beamter” kan de påverka beredningen av beslutsunderlagen inom byråkratin, så som de presenteras för politikerna.
* Därigenom har de stort inflytande över media, energi- och utbildningspolitiken. De flesta tongivande journalister sympatiserar med de Gröna eller olika partier till vänster om SPD. (samma gäller i Sverige och i Schweiz)
* Genom att en så stor del av media sympatiserar med de gröna¨ blir de inte utsatta för samma kritiska granskning som andra politiska partier och deras representanter.

Moderna politiska partier saknar stora medlemsbaser. De är alla beroende av skattepengar. Politiker blir som Beamter. Därför använder oftast strategin om politisk triangulering. Därigenom hamnar alla partier på ståndpunkter som ligger nära de gröna. De politiska partierna blir allt mer lika varandra.

Valet i Tyskland 2017 verkar vara en reaktion mot denna trend.

Stefan Björklund är skriftställare och f.d. konsult åt Kommissionen mot ekonomisk brottslighet.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Pengar för ingenting

webshop_banner