Tsar Putin

Anna Aruturyan
Tsar Putin – Myter, makt och despotism
Ordfront 2012

Är ett politiskt system en produkt av sina ledare, eller är ledarna en produkt av det politiska systemet? Denna hönan-och-ägget-frågeställning har inget givet svar, men den aktualiseras i hög grad i ”Tsar Putin – Myter, makt och despotism”, en bok av den rysk-amerikanska författaren Anna Aruturyan, som nyligen kom ut i svensk översättning. Hennes analys lutar åt det senare alternativet, att Putins ledarstil är en logisk konsekvens av Rysslands politiska kultur snarare än tvärtom. Och enligt henne själv är det inte en bok om Putin, utan om ”hur ryssarna formar sitt förhållande till statsmakten”.

Fast nog står Putin i fokus. Läsaren uppmärksammas till exempel på hans micromanagement av den enorma ryska landmassan, något som i ett västerländskt perspektiv snarast framstår som komiskt. Att något inte står rätt till i Ryssland är de flesta överens om, men inte kan det vara Putins fel, ej heller är han omedveten om problemen. Tvärtom uppsöker han flitigt problemområden och tar itu med de lokala tjänstemännen. Och även om nämnda tjänstemän besitter en förmåga att förfuska presidentens storstilade löften kan man inte säga att det inte händer saker när Putin kommer. Löner betalas ut, bostadsområden återuppbyggs och giriga tjänstemän och oligarker får skarpa tillrättavisningar. Och även om många ryssar förstår att det föreligger ett allvarligt systemfel när presidenten personligen uppsöker en stillastående fabrik för att få den i drift så har Putins handlingskraftiga framtoning utan tvekan bidragit till hans popularitet. Han är för övrigt påläst, snabbtänkt, kommunikativ och har en förmåga att likt en kameleont anpassa sig efter situationen.

World Transparency Index gav 2011 Ryssland det föga smickrande betyget 2,5, i paritet med det notoriskt korrupta Nigeria. Och hur det ”fungerar” i ett land där polisens och säkerhetstjänstens vinstmaximering står helt över de komplicerade lagarna får man viss insyn i i Aruturyans bok. Den ryska korruptionen är nu inte någon nyhet, men man häpnar ändå över omfattningen. Säkerhetstjänstens makt över ekonomin är oerhörd och genom att kontrollera smuggling och tvinga företag att betala mutor gör man ofattbara vinster, som genom komplicerade samförstånd och oskrivna lagar fördelas i hierarkierna. En polis eller agent som följer sitt samvete och vägrar delta i svindleriet kan leva farligt, ungefär lika farligt som den som blir för girig och vill ha en del av kakan som inte motsvarar hans rang. Det är symptomatiskt att företag som försöker följa lagen väcker polisens särskilda missnöje. Olaglig verksamhet genererar mutor, laglig verksamhet gör det inte.

I allt detta försöker faktiskt Arutunyan tona ned Putins roll. Hon noterar att det i själva verket är säkerhetstjänsten FSB (den ryska efterföljaren till det sovjetiska KGB) som styrde landet innan Putin blev president och att han är skicklig just eftersom han förmår balansera ”konkurrerande klaner” inom FSB. Hans utan tvekan auktoritära tendenser tillskriver hon ett mystiskt, bysantiskt arv som förknippas med Tsar-Ryssland.

Jag är fullt klart förtjust i den här boken och i floran av välskrivna och lärorika böcker om det nutida Ryssland tillhör den förmodligen de bättre. Men jag ställer mig lite undrande till Arutunyans analys. Även om parallellerna till Tsar-Ryssland är tankeväckande så är det lite märkligt att hon i stort sett kringgår det arv av lögner och idiotisk byråkrati som det sovjetiska samhället lämnade efter sig, möjligen anser hon att det perspektivet belysts av andra. Kanske är det av samma anledning som hon skyndar förbi det kaos som rådde under 1990-talet, som liksom vaccinerade många ryssar mot pluralistisk demokrati och ökade deras acceptans för ett autoritärt styre. Detta torde ha större betydelse än Ivan den Förskräckliges tilltag på 1500-talet.

Arutunyan verkar anse att Putins manöverutrymme är begränsat, en intressant men inte självklar ståndpunkt. Putin, om någon, har möjligheten att främja demokratiska institutioner och arbeta för rättssäkerhet och mot korruption, men han väljer att inte göra det.

Tomas Brandberg är lektor och frilansskribent.