Print Friendly, PDF & Email

Trump är granne med kaos

Av Mats Fält | 7 maj 2021



Amerikansk politik har ofta varit svår att sortera inom ideologiska ramar. Ibland har det varit de semantiska skillnaderna jämfört med Europa som komplicerat diskussionen, andra gången har det varit partisystemen som gjort det svårt att jämföra och analysera. Det faktum att liberal numera närmast betyder socialdemokrat i USA är ett bra exempel på att vi talar olika politiska språk. Länge var vänstern i norr allierad med segregationister i söder, i ett parti som liksom republikanerna dessutom även hade både moderata och konservativa anhängare.

Det finns många intressanta exempel på oväntade inslag i den politiska historien. Ett är The Boston Tea Party som var ett av startskotten till upproret mot Storbritannien. Då gav sig rebellerna på importerat te för att London sänkt – inte höjt – beskattningen. Just då var det konkurrensen som var hotet – inte de så avskydda skatterna som beslutades i kolonialmaktens huvudstad.

Ett annat är Charles Curtis. Han var republikan och vicepresident under Hoover 1928-1932. Curtis var delvis indian – närmare bestämt från stammen Kaw i Kansas. När han växte upp talade han bara kaw och franska, det senare på grund av det tidigare franska inflytandet över handeln i mellanvästern. Curtis hade ingen ledande roll i Hoovers administration men hade tidigare varit bland annat majoritetsledare i senaten. Han ägnade mycket tid åt att försöka underlätta indianernas integration i det moderna amerikanska samhället. Det är på grund av honom som Kamala Harris inte kan presenteras som den första minoritetsrepresentanten på posten som vicepresident.

Den fortfarande idag ledande konservativa tidskriften National Review grundades 1955 av den aristokratiske journalisten och författaren William F Buckley, tillsammans med ett antal före detta kommunister. De utgjorde en majoritet på mötena med redaktionen. Flera av dem hade träffat både Lenin och Trotsky och arbetat intensivt för revolutionen, innan de sett ljuset och anslutit sig till den andra sidan, i Whittaker Chambers fall till den sida som han fruktade skulle förlora slaget om mänsklighetens framtid. De kände sin fiende.

Idag är det det republikanska partiets inte liv som står för det mesta av förvirringen i amerikansk politik. Frågan är hur stor plats Trump och hans anhängare ska få på lite längre sikt, att den är stor idag är uppenbart. Nästa fråga är vilka konsekvenser det får för den förda oppositionspolitiken?

Alltför ofta framställs Trump och hans anhängare som ”höger”. Det räcker med en ytlig granskning för att kunna konstatera att det inte är en rimlig beskrivning av läget. Trump drev vissa högerfrågor och lät till stor del partiet driva det partiet alltid drivit i kongressen, men presidentens egna insatser präglades ofta av en blandning av förvirring och avsaknad av ideologisk förankring. För honom var huvudsaken att höras och att om möjligt vinna kommande val. Dagens utspel gör detta än tydligare – nu handlar Trumps utspel om skandaler, fiender och honom själv – nästan aldrig om politik. Budgetunderskottet var ointressant, handelspolitiken ologisk, utspelen ofta både otaktiska och inkonsekventa. När bostadsministern Ben Carson försökte underlätta byggande för minoriteter saboterade Trump projektet med utspel byggda på fördomar och cynisk valtaktik – istället för att mer aktivt driva en positiv agenda för de grupper som administrationen påstods förakta. Gemensamt för många av administrationens idéer var att de drevs alltför sent, med alltför svagt engagemang och utan tillräcklig uppföljning av resultatet. Så blir det lätt när chefen egentligen inte är intresserad av företagets affärsidé.

Senare tids utspel från den förre presidentens allierade om högre skatter, statlig censur av media, mer statlig inblandning i ekonomin och att ge fackföreningarna fler förmåner är mer vänster än något annat. Tucker Carlson på Fox är knappast vänster i allmänhet men har till exempel haft många vänliga ord att säga om den demokratiska presidentkandidaten Elizabeth Warrens planer på radikalt ökad ekonomisk makt för den federala regeringen.

Striden mellan Trump och de som vill rädda det republikanska partiet handlar inte om höger och vänster, det är en fråga om en principlös egocentrikers plats i ett tidigare i huvudsak seriöst högerliberalt parti. Liz Cheneys plats i ledningen för partiets ledamöter i representanthuset ser ut att vara förlorad men det skulle inte vara en seger för högern – däremot skulle det försena partiets återgång till att vara den positiva kraft i samhällsutvecklingen som det borde vara. Cheney står betydligt närmare en sund högerliberal agenda än senatorerna Cruz och Rubio, som båda tillfälligt tappat kontakten med sina ideologiska rötter.

Att se maktkampen i GOP som en strid mellan höger och vänster blir ungefär lika misslyckat som när svensk politik ska tvingas in i den ologiska och svårtolkade GAL-TAN-skalan, där libertarianska frihetsälskare påstås ha mest gemensamt med förmynderiets förkämpar inom Miljöpartiet. Trump förblir dess värre ett viktigt tema i amerikansk politik men liksom tidigare handlar det mest om en sak – Trump – och tämligen lite om politik.

Mats Fält är förtroendevald i Tyresö kommun.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

När postmodernismen kom till sverige/

Läs mer här

Samtida röster om konservatism