Transtrands friskola pustar ut

Det är skillnad på teori och praktik när det gäller stöd för friskolor, och det är en fråga som ibland skär rätt igenom partigränserna. Maria Eriksson har besökt Transtrands friskola i Värmland, som är ett exempel på att friskoleetableringar ibland stöter på motstånd från oväntat håll.

Rektor Ingrid Elmgren ser liten ut där hon sitter i den rosa plyschsoffan i skolans bibliotek, men viljestyrkan är inte att ta miste på.
– Det är bara att vara envis, om man vet att man har rätt så…
Den attityden tycks hon dela med rätt många i Transtrands friskoleförening. Den lilla skolan i Torsby kommun andas idyll men dess historia rymmer åratal av konflikter och rättsprocesser. Men det är också berättelsen om hur barnen i Likenäs i norra Värmland till slut fick sin ha kvar sin skola.

Torsby fick sin nuvarande utsträckning 1974 när kommunerna Norra Ny och Finnskoga-Dalby uppgick i den dåvarande Torsby kommun. Därmed förenades de nordliga delarna av kommunen med områdena kring tätorten Torsby. Området är stort och tätorten ligger i den södra delen, liksom flygplatsen, världens längsta skidtunnel som öppnade 2006 och förstås kommunhuset. Därifrån är det sju mil till Transtrands friskola.

När kommunen för fem år sedan beslutade att Transtrands skola skulle lägga ner var det ett i raden av flera liknande beslut. Delar av kommunen är klassad som glesbygd, en del barn har uppåt två mil till skolan. Skolor, affärer och annan service lever under nedläggningshot. I traktens annonsblad manas till exempel de boende i Vitsand att handla i den lokala butiken. ”Där finns mjölk, smör, ost, gemenskap och lite ortsnyheter, ja nästan allt finns för vår överlevnad. Snälla ”Vitsanninger” ställ opp för bygdens butik. Vi behöver varann”, skriver signaturen ”Gullbrit från berget”.

Efter en resa med propellerplan från Arlanda till Torsby flygplats och mellanlandning i Hagfors kör jag bil genom skogen och längs Klarälven till dess en skylt med texten ”Transtrands skola 140 år” dyker upp invid vägen. Upp för en backe. En skylt till: ”Välkommen till Transtrands friskola!”. Och så de gula tegelbyggnaderna med snöig utsikt över älven och Branäs skidanläggning någon mil bort.

På trappan utanför står Moa och Viktor, som går i femman, redo att visa runt. Skåpen med uppstoppade djur i korridoren. Förskoleklassens kuddhörna. Musikrummet med trumset, piano och gitarrer. Klassrummen där teckningar och gamla skolplanscher är uppsatta på väggarna. Men när friskolan startade höstterminen 2007 fanns inte en pinal här. Allt är skänkt eller köpt för insamlade medel. Soffan som Ingrid Elmgren sitter i kommer från ett gästgiveri i närheten.
– Det var helt tomt här – kommunen slängde hellre saker på tippen än lämnade det kvar här.

Vi tar det från början. I maj 2004, strax före 140-årsjubiléet, beslutade alltså kommunen att Transtrandsskolan skulle läggas ner till höstterminen 2007. Man ansåg sig inte ha råd att driva skolan vidare och en nedläggning skulle enligt kommunledningen innebära en besparing på drygt 2 miljoner kronor.

Men föräldrarna till de 44 barnen var av en annan uppfattning, berättar Ingrid Elmgren.
– Det är ju en bra skola och föräldrarna förstod inte varför just den här skulle läggas ner och fick inget bra skäl till det. Egentligen var det bättre elevunderlag här än på en del andra skolor. Man tyckte att kommunen hade betett sig illa och det tänder ju engagemanget.

Det engagemanget visade sig behövas mer än någon räknat med. Av Skolverket fick visserligen friskolan tillstånd att starta. Men inte rätt till kommunala bidrag. Därför skickade föreningen in en ny ansökan 2006 och den här gången gav Skolverket både tillstånd och rätt till bidrag. Då valde Torsby kommun att överklaga beslutet till länsrätten och sedan kammarrätten. Båda instanserna styrkte Skolverkets beslut. Hösten 2007 skulle så äntligen friskolan få öppna dörrarna, men bara dagar innan dess bestämde sig kommunen för att överklaga beslutet igen, till regeringsrätten. Det innebar att friskoleföreningen helt plötsligt stod utan pengar och skolbyggnad.

Skolstarten fick skjutas upp och lektionerna hölls i tillfälliga lokaler. Samtidigt startade en insamling bland föräldrarna; framför allt gällde det att ha råd att betala hyran för skolbyggnaden i väntan på regeringsrättens beslut. När det kom några veckor senare, på rekordkort tid, hade man hunnit flytta in i den nygamla skolan och betalt både hyra och ordnat den första löneutbetalningen till lärarna med insamlade medel.

Saken hade äntligen kunnat vara klar om det inte vore för att regeringsrätten kom fram till att det inte var Skolverket utan friskoleföreningen som skulle vara kommunens motpart i målet. Därför måste processen upprepas ännu en gång i länsrätten innan kommunen beslutade sig för att inte överklaga ytterligare en gång, till kammarrätten.

– Det är naturligtvis en jättelättnad nu när allt är klart. Men eftersom det har tagit så lång tid så är vi ganska trötta. Så nu pustar vi ut och så får vi ta nya tag sedan efter nyår.
Så sa Ingrid Elmgren när jag besökte skolan i november. Häromdagen läste jag att kommunen tack vare Friskolornas riksförbund förmåtts att inte, som planerat, dra in skolskjutsen till friskolorna i Torsby. Bussarna kör ju ändå förbi dem på väg till tätorten…

Från Skolverket och Friskolornas riksförbund har friskoleföreningen haft ett bra stöd. Men av kommunen känner de sig motarbetade på flera sätt. Från landstinget hyr man till exempel in en skolsköterska:
– Det går bra, men kommunen går det inte bra att hyra in folk från, konstaterar Ingrid Elmgren, apropå att skolan inte längre får hyra träslöjdslärare av kommunen.
– Träslöjdslokalerna får vi låna, men skolan måste ta med en egen lärare.

I skolköket hittar jag Jari Pollari. Han har blå, dubbelknäppt kockjacka, förkläde kring midjan och tjugo år i restaurangbranschen bakom sig. Men han får ägna mer tid åt att svabba golv än åt matlagning. Idag står det ”Lillschnitzel och potatisgratäng” på matsedeln. Den har lagats i ett storkök på annan ort. Skolans stekbord och ugn är närmare 50 år gamla och inte godkända att använda.
– Häromdagen fick jag veta att kommunen slutade att besiktiga dem ett år innan de bestämde sig för att lägga ner skolan.

Jari hittar en förklaring till beslutet att lägga ner just den här skolan i gamla motsättningar mellan centralort och glesbygd.
– I Torsby bygger man en skidtunnel och där har man råd att renovera skolan för dyra pengar. Här vill man lägga ner.

Men kanske hade kommunen en poäng när den anförde ekonomiska skäl till att skolan inte skulle kunna drivas vidare? Man hade inte råd helt enkelt. Eller kanske ligger det något i det Jari Pollari säger. I höstas beslutade i alla fall kommunen att den hade råd att ta över driften av skidtunneln som blivit en förlustaffär. Den gick back med 1,3 miljoner 2007 och med ungefär det dubbla 2008. Inte ens kommunen tycks tro att tunneln ska kunna gå med vinst, men vill locka turister från Norge som ska spendera pengar på orten. Andra menar att även det är dömt att misslyckas; längdskidåkare är inte direkt kända för att vara spendersamma på krogen.

En av dem som kämpat mest för Transtrands friskola är Annétthe Zettergren, tidigare ordförande i friskoleföreningen.
– Man hade kört över medborgarna på ett sätt som inte är i enlighet med mina värderingar. Det var därför jag engagerade mig så mycket, trots att jag inte har några barn i skolan.
Det var som att politikerna hade bestämt sig att skolan skulle läggas ner till varje pris, menar hon och ser däri en bidragande orsak till att frågan blev så infekterad. En konflikt som även skär genom de politiska partierna. Nedläggningsbeslutet fattades av moderater och socialdemokrater gemensamt. Samtidigt kom friskoleföreningen att ledas av en socialdemokratisk vice ordförande och Annétthe Zettergren, med politiska uppdrag för moderaterna, som ordförande.
– Jag är ju engagerad i moderaterna, och det är inte i enlighet med vår politik att vara emot friskolor, och jag har fått mycket stöd från andra håll i landet.

Berättelsen om Transtrands friskola är visserligen ovanligt snårig och fylld av konflikter. Men den skillnad mellan rikspolitik och tillämpningen på det kommunala planet som Annétthe Zettergren antyder är inte unik och att kommuner överklagar tillstånd för friskolor är vanligt. Och precis som i fallet Transtrand kommer motståndet ofta från politiker i annars friskolevänliga partier.

Ronneby är ett aktuellt exempel där kommunen överväger att överklaga friskolan Karl-Oskars tillstånd. Så här säger den folkpartistiske Ronnebypolitikern Nils Ingmar Thorell till Sydöstran (6/2 -09):
– I princip är jag positiv till friskolor, men som ordförande för den kommunala skolorganisationen måste vi också se till våra egna intressen.

I princip…, men… Och i det kristdemokratiska skyltfönstret Markaryd drar friskolekoncernen Baggium tillbaka sin ansökan om att starta en friskola eftersom kommunen inte är med på noterna. Trots att partiet nästan har egen majoritet och trots att man i sitt faktablad om friskolor lyfter fram att de är ett självklart inslag i skolväsendet och bidrar till att öka kvaliteten, även i de kommunala skolorna. Kim Brynte (kd), ordförande i kommunens utbildnings- och kulturnämnd förklarar det motsägelsefulla i kommunens agerande (Sveriges Radio, 22/1 -09).
– Jag är först och främst lokalpolitiker och månar om Markaryd, de relationer jag har på lokalt plan, den gymnasieskolan jag har ansvar för och den kontakt jag har med mitt näringsliv.
Att måna om Markaryd tycks alltså inte vara detsamma som att måna om en skola med högre kvalitet och valfrihet.

Bland de större friskoleföretagen är inte Baggium ensamma om att undvika kommuner som motsätter sig friskoleetableringar. Pysslingen, som driver ett åttiotal förskolor och grundskolor, brukar redan i förväg ta reda på vilket bemötande de kommer att få i en kommun innan en ansökan om att starta en ny skola skickas in. Varför riskera långdragna och kostsamma rättsprocesser när man kan etablera sig på en ort där man istället ses som ett välkommet tillskott? Förlorarna blir de barn som bor på orter där valfriheten inte välkomnas.

För små friskolor som drivs av enskilda föreningar är situationen en annan. Där finns ofta ett lokalt engagemang bland föräldrar och lärare och det handlar inte om att starta en friskola utan den här skolan.
En långvarig rättstvist med kommunen kan då bli ett hårt slag mot både barn, föräldrar och lärare – som i Transtrandsfallet.
Mycket talar också för att den här typen av processer kommer att öka i antal. Den närmaste tioårsperioden beräknas elevantalet minska med ungefär en fjärdedel. Samtidigt ökar antalet friskolor, liksom ansökningarna att starta nya.

Ett av de vanligaste argumenten som kommuner för fram mot att friskolor ska få starta är att kommunens egna skolor kan tvingas lägga ner. Med tanke på att eleverna blir färre är det nog svårt att undvika ändå. Trots att antalet friskolor har blivit fler har det totala antalet grundskolor minskat de senaste fem åren och är idag tillbaka på 1993 års nivå.
Men om elevernas val av skola ska fungera i praktiken måste det också innebära att mindre populära skolor kan läggas ned. Även om det råkar vara de som kommunen driver.