Tommy Möller; Jakten efter ett nytt samhällskontrakt


1990


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

TOMMY MÖLLER:
Jakten efter ett nytt
samhällskontrakt
Med utgångspunkt i Leif Lewins
nyutkomna bok ”Upptäckten av
framtiden” skriver Tommy Mö/ler
om den centrala kompqnenten
inom nyliberalismen -jakten
efter ett nytt samhäl/skontrakt.
Fil dr Tommy Mö/ler är universitetslektor i statskunskap vid
Uppsala Universitet.
D
e ”moderna” nationalstatemas
formering under 1600-talet
aktualiserade en utomordentligt
fundamental frågeställning, som alltsedan
dess har sysselsatt de skarpaste hjärnorna
(samt en del andra). Var skulle egentligen
gränsen gå för statens makt gentemot den
enskilde? Hur skulle förhållandet mellan
rättigheter och skyldigheter se ut? En rad
politiska teorier utvecklades om detta
centrala spörsmål, varav de mest kända
och inflytelserika formulerades av de
båda engelsmännen Thomas Robbes och
John Locke.
Robbes ”Leviathan” är ett av de i särklass mest betydelsefulla bidragen inom
idehistorien. Hans utgångspunkt var att
människan drevs av två grundläggande
instinkter, mellan vilka en konflikt förelåg. A ena sidan självbevarelsedriften, vilken främst innebar en fruktan för döden
och en längtan efter fred. A andra sidan
maktbegäret, som innebar att människan
ständigt sökte lägga sig till med nya ägodelar och förmåner. Detta maktbegär
gjorde människan till ”människans varg”
och gav upphov till ett ”allas krig mot
alla”. Konflikten mellan dessa instinkter
var – och är alltjämt – politikens mest
fundamentala utmaning: hur skall friheten balanseras mot tryggheten?
För Hobbes, som levde i 1600-talets
England, var valet enkelt. Inbördeskrigets
fasor fick honom att värdesätta tryggheten högt, avsevärt högre än friheten.
Och Robbes var beredd att betala priset
för detta. Ty tryggheten var naturligtvis
inte gratis. Den kunde bara uppnås om
alla gav upp sina rättigheter och överlämnade all makt till en suverän – Leviathan (’Leviathan” är enligt Jobs bok i
bibeln ett stort eldsprutande vilddjur).
Dennes främsta uppgift var att garantera
fred och trygghet.
Lockes utgångspunkt var den motsatta.
Människan ansågs vara i besittning av
okränkbara rättigheter – till liv, egendom
och frihet. Varje människa var den
moraliskt rättmätige ägaren till sig själv,
och därav följde att hon också hade rätten
till den egendom som utgjorde resultatet
av hennes arbetsinsats. Ett undantag
fanns dock: varje människa var skyldig att
I framtidens namn fick miljoner
människor sätta livet till och ännu
fler berövades sitt människovärde.
respektera att också andra hade motsvarande rättigheter. Friheten skulle i
princip vara obegränsad och inskränkbar,
men den fick inte brukas så att den inskränkte andras rättigheter. Sålunda ännu
ett delikat gränsdragningsproblem, som
alltjämt sätter sin prägel på den politiska
debatten.
Levisthans återkomst
Vi befinner oss i slutet av det århundrande som betecknas som nationalstatens århundrade. I diktaturer såväl som i demokratier har tilltron till den starka staten
varit den förhärskande tankelinjen. I den
nyutkomna boken Upptäckten av framtiden (Stockholm: Norstedts, 1990) menar Leif Lewin att Leviathan har återkommit i vår tid. Totalitära strömningar
har åberopat Robbes för att motivera behovet av en auktoritär statsmakt och
demokratiska välfårdspolitiker med
socialdemokratiska och socialliberala utgångspunkter har i Leviathans upphovs- 283
man funnit argument för en stor och interventionistisk statsmakt.
Upptäckten av framtiden, tron på ”det
stora projektet”, tog enligt Lewin en ände
med förskräckelse. I framtidens namn fick
miljoner människor sätta livet till och ännu fler berövades sitt människovärde.
Upptäckten av framtiden förde raka
vägen inte tilllyckolandet utan till Gulag
och Auschwitz. ”Leviathan har återkommit i vår tid – och i långt mera fruktans- .värd gestaltning än någonsin – på grund
av det moderna industri- och tekniksamhällets möjligheter”. D.et är, som Lewin
konstaterar, inte särskilt underligt att den
enskilde revolterar mot staten, och att
Lockes argument åter ställs mot Hobbes’.
Nozicks minimala stat
Kärnan i den liberala renässansen är att
individen har naturliga rättigheter som
aldrig får kränkas. Robert Nozicks lära
om ”den minimala staten” brukar betraktas inte bara som det mest kända utan
också som det mest betydelsefulla bidraget inom nyliberalismen. Lewin återger därför på ett mycket omsorgsfullt sätt
Nozicks teser. Nozicks bok Anarki, stat
och utopi från 1974 är enligt Lewin en
enda lång texteplikation av Lockes filosofi. Det finns vissa oförytterliga rättigheter som aldrig får kränkas. Problemet
är att Nozick aldrig preciserar vilka dessa
rättigheter är. Han nöjer sig med att
konstatera, att rättigheterna grundas på
varje enskild människas förrnåga att planera och handla rationellt i enlighet med
de egna preferenserna om livets mening.
Ett vanligt argument mot Nozick är a.tt
hans rättighetsteori är inkonsistent. När
människorna lämnat naturtillståndet och
l
l
!
284
ingått ”skyddssammanslutningar” (Nozick använder inte uttrycket ”stat”) kan
det ju tänkas att det finns individer som av
olika skäl föredrar att stå utanför. Vad gör
man med dessa? Tvingar dem att vara
med? Ja, det är faktiskt vad Nozick förordar. Det skulle vålla betydande olägenheter att låta vissa stå utanför, och därför
har skyddsorganisationen rätt att förbjuda dessa personer att på egen hand
hävda sina egna rättigheter. Det faktum
att Nozick vill kompensera dem för denna
rättighetsinskränkning löser givetvis inte
konsistensproblemet Det är ett faktum
att Nozick är beredd att på en avgörande
punkt kompromissa och låta rättighetsteorin ge vika för ett nyttotänkande.
Mellan anarki och Levisthan
Lewin kritiserar Nozick för dennes sätt
att på centrala områden tolka Locke. Men
att Nozick i sinjakt efter ett nytt samhällskontrakt agerar i Lockes anda och efterföljd är uppenbart. En annan förgrundsfigur inom denna kontraktsteoretiska
genre är nobelpristagaren James Buchanan. Utgångspunkten hos denne skiljer
sig dock från Nozicks. Liksom Robbes
söker Buchanan visa att det är i överensstämmelse med individernas egenintresse
att samarbeta.
Buchanans (och public choice-skolans)
primära utgångspunkt är att det är egenintresset som är människans främsta drivfjäder. Liksom Robbes ser han därför
också de ödesdigra konsekvenserna av ett
”allas krig mot alla”. Friheten måste alltså
ha en gräns. Men denna gräns skall inte –
som i Robbes fall – ha karaktären av en
villkorslös kapitulation inför statsmakten.
Uppgiften i dagens samhälle handlar om
att ge friheten ett större utrymme. Det
gäller att formulera ett nytt samhällskontrakt någonstans ”mellan anarki och
Leviathan” (som underrubriken på en av
Buchanans böcker lyder).
Jakten efter ett nytt samhällskontrakt
är den centrala komponenten inom nyliberalismen. En mindre stat är till gagn
såväl för den enskildes rättigheter
(Nozick) som samhällets nytta (Buchanan). Härutöver urskiljer Lewin ytterligare två tankelinjer inom nyliberalismen, även dessa inspirerade av idehistoriska förgrundsgestalter.
Friheten måste ha en gräns. Men
denna gräns skall inte ha karaktä-
ren av en villkorslös kapitulation
inför statsmakten.
Den första är arvet från utilitarismen.
När Milton Friedman och andra inte utan
empiriskt stöd gör gällande att marknadsekonomin ger större välfärd än planekonomi, gör de detta i Jeremy Benthams
anda. Och i den franske 1700-talsfilosofens Condorcets efterföljd har en
annan nobelpristagare, Kenneth Arrow,
visat på det politiska systemets oförmåga
att aggregera preferenser från väljarnivå
till elitnivå. I dessa fall är det samhällets
nytta, eller rättare sagt de enskilda individernas samlade nytta, som står i fokus.
Det är inte- som i Nozicks fall- tillräckligt med att hänvisa till okränkbara rättigheter; det är därtill bra för samhället i sin
helhet om politikens verkningskraft reduceras. (Nozick argumenterar däremot för
den minimala staten enbart av rättighetsskäl; en rättighet har man ju som bekant
alldeles oavsett dess konsekvenser).
Spontan ordning
Den andra tankelinjen är antirationalismen. Häri finns också den koppling till
konservatismen, som gör den ur idehistorisk synvinkel minst sagt motsägelsefulla
kombinationen ”liberal-konservatismen”
till en realitet. I denna genre finns tänkare
som David Hume och Edmund Burke.
Kännetecknande drag är misstro mot
möjligheten att styra samhället genom
politik och planering. I modem tid har
Enligt Hayek skall staten styra endast genom lagar, och dessa lagar
måste vara grundade i seder och
konventioner annars rämnar den
samhälleliga sammanhållningen.
Friedrich von Hayek (även han f ö nobelpristagare) tagit fasta på denna tilltro till
den ”spontana ordningen”.Hans varningar i den uppmärksammade boken Vägen
till träldom, som utkom 1944, för att välfärdsstaten, med dess planhushållning,
oundvikligen leder till det fria och öppna
samhällets undergång, har spelat en stor
roll för 1980-talets nyliberala renässans.
Enligt Hayek skall staten styra endast
genom lagar, och dessa lagar måste vara
grundade i seder och konventioner annars rämnar den samhälleliga sammanhållningen. Planering bör undvikas, ty en
sådan blir – om den skall fungera någorlunda effektivt – med naturnödvändighet
repressiv och frihetsinskränkande.
Upptäckten av framtiden –
en farlig gåva
Det är i sanning en brokig skara tänkare
som influerat den liberala renässansen.
285
Här finns paradoxalt nog såväl Robbes
som Locke, och naturrättsteoretiker
hänger sida vid sida med utilitarister i nyliberalismens porträttgalleri. Vad som enligt Lewin är gemensamt för denna brokiga skaras efterföljare, är emellertid att
de på ett eller annat sätt varnar för den
stora illusionen att vi, för att få det bättre i
morgon, offrar de preferenser, intressen
och rättigheter som vi i dag har. Upptäckten av framtiden är ”den allra farligaste
gåvan till mänskligheten”. Inga framtidslöften får bryta linjen kring en människas
moraliska yta, skriver -Lewin i en tydlig
anspelning på Nozick, och han fortsätter:
”Under denna paroll anför nyliberalerna i
dag återtåget till Epikuros’ · trädgård.
Endast där kan människan komma undan
politikens långa arm och åter bli spontan,
avskärmad och privat. strategier bör hon
undvika, för det listiga steget bakåt följs
sällan av de steg framåt som hon hoppas
på; att ägna sig åt beräkningar medför
bara att räknemästama blir herrar. Med
samarbete bör hon vara försiktig, såvida
samarbetet inte syftar till att skapa skydd
mot intrång och förtryck. Den offentliga
politikens tråk och trång kan hon med
gott samvete ignorera, för varje äkta medkänsla tar sig uttryck i frivilligt bistånd till
dem som har det sämre; ingen har rätt att
tvinga sig till något som en annan lagenligt
förvärvat”.
Att en stark liberal renässans uppstått i
slutet av nationalstatens århundrade är
naturligtvis ingenting att förvånas över.
En hastig blick i historiens backspegel är
tillräckligför att man på goda grunder kan
förvänta sig en liberal hegemoni under de
närmaste decennierna. Politiken och dess
verkningsfålt kommer på ett eller annat
sätt, mer eller mindre snabbt, att rullas
286
tillbaka – någon annan rimlig slutsats är
svår att dra med utgångspunkt från nuvarande förhållanden. Detta kommer att
ske alldeles oavsett vilka politiska majoritetsförhållanden som råder, även om det
naturligtvis kommer att ske med större
eller mindre konvulsioner inom olika
läger.
Ty visst har liberalismen segrat,
intellektuellt och moraliskt (”liberalism” i
vid mening är det bäst att inskjuta). Just
därför gäller det att undvika segervisshetens halstarrighet Ödmjukhet är en
lika stor som svår dygd när man står på
framtidens tröskel med den ”rätta” lösningen i sin hand. En något grundligare
blick i den idehistoriska backspegeln kan
nämligen upplysa oss om att saker och
ting kan förändras snabbt.
I Lewins bok erbjuds en sådan möjlighet. I denna beskrivs huvuddragen i det
västerländska tänkandet från Sokrates
och framåt. Det är en bok man önskar att
alla ideologiskt intresserade debattörer
tog del av, i all synnerhet de som med den
nyfrälstes enögda trosvisshet anser sig ha
En hastig blick i historiens backspegel är tillräckligför att man på goda
grunder kan förvänta sig en liberal
hegemoni under de närmaste decennierna.
genomskådat människans och statens
sanna natur och som självsäkert tuggar
sina teser. De är nämligen inte de första
som anser sig sitta inne med den definitiva och slutgiltiga sanningen. Och ej
heller de sista.