Tommy Möller; Hälsan tiger still


1999


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

Hälsan tiger still
Valdeltagandet i höstens val var rekordlågt.
Det är en kris för demokratin, menade många.
Men är det inte precis tvärtom?
lav Tommy Möller
S
TRAX EFTER DET SVENSKA VALET i höstas talade jag med en amerikansk kollega. Han fann
den upphetsade debatten om det ”låga” valdeltagandet något egendomlig. Ett land där ett
valdeltagande på 81,4 procent gav upphov till
domedagsprofetior om demokratins eventuella hädanfärd, kunde nog skatta sig lyckligt, menade han.
Nu är ju det mesta som bekant relativt. I vår politiska kultur har vi sedan lång tid tillbaka betraktat valhandlingen som någonting långt viktigare än bara själva röstningen på ett speciellt parti. Det är
ka politiken. I politiken är vi framförallt väljare. Andra
former av politiskt deltagande spelar en underordnad
roll. Det är illustrativt att exempelvis folkomröstningar
eller brukarinflytande, som från och till diskuterats som
komplement till en alltmer förstelnad representativ
demokrati, inte har kommit att prövas mer i ett läge då
medborgarna förväntar sig större delaktighet. Demokrati på svenska är alltså nästan uteslutande representativ demokrati; en styrelse av och genom partierna.
en medborgerlig plikt, en social dygd, vars
innebörd också är av ett legitimerande
slag. En ”valskolkare” – bara namnet ger
”Vill man vara
en viss antydan om icke-röstandets nor- cynisk kan man säga
mativa implikation – är helt enkelt en
dålig medborgare. Även missnöjda och
politiskt frustrerade personer bör faktiskt
masa sig iväg till vallokalen. Bättre då att
rösta blankt.
S
IGNIFlKATIVT FÖR VÅR EXTREMT
particenterade styrelseform är att
då de styrande, i någorlunda konsensus, försökt att vitalisera demokratin
har detta skett genom en förändring av
valsystemet så att det vid sidan av partivalet också skall finnas möjlighet att
avge en personröst. Men förändringen
är blygsam. Partiernas överhöghet får
inte undergrävas.
att röstning alltså
är som en form av
VILL MAN VARA CYNISK kan man säga
att röstning alltså är som en form av
folkräkning.” Valdeltagandet har också varit stabilt
och högt i svensk politik. Från enkamfolkräkning. Eller också just detta: valhandlingen har en
symbolisk mening som sträcker sig bortom den statsrättsliga funktionen att välja en riksdag eller ett kommunfullmäktige. Att utöva sin medborgerliga rättighet är
en skyldighet. Någonting högtidligt, som att gå till kyrkan. Man bör med andra ord inte gå orakad till vallokalen. När man blir avprickad i röstlängden visas att
man är en aktivt troende demokrat.
I vår politiska kultur, och i konstitutionen, är röstning den väg som erbjuds medborgarna när de vill påvermarriksdagens införande till1985 har
ungefär (eller lite drygt) 90 procent röstat, därefter har
nivån sjunkit till 86 procent för att 1998 nå den lägsta
nivån (81,4 procent) sedan det extra andrakammarvalet
1958. Valdeltagandet har följaktligen sjunkit med knappt
tio procentenheter sedan mitten av 1980-talet.
Hur allvarligt är då det sjunkande valdeltagandet i
svensk politik? Det finns två skilda synsätt som baserar
sig på helt olikartade tolkningar av samma sak. De som
dominerar i debatten ser det sjunkande valdeltagandet
som utomordentligt allvarligt. Detta är också den offiHur är tillståndet i demokratin och politiken? Denna artikel är den andra i en rad av
artiklar om hur vårt folkstyre egentligen mår. I nästa nummer kommer ett inlägg om
media och demokrati.
·-:ro
>
…..ro
…..
~
o
E
Q)
o
lSvensk Tidskrift 11999, nr 2lIJl
·-:ra
>
……
ro
”-
…::.:::
o
E
Q)
o
”I stället för att engagera sig politiskt
föredrar människor att satsa på sitt arbete,
sin familj, på litterär förkovran eller svampplockning;
de besöker hellre hundutställningar eller idrottsevenemang
än går på politiska möten. Är detta verkligen ett uttryck
för demokratins kris?”
ciella politiken: den svenska staten är ytterst bekymrad
över att medborgarna ”vänder politiken ryggen”, som
det heter. Regeringen ger tilläggsdirektiv till Demokratiutredningen och Rådet för utvärdering av 1998 års val,
i vilka utredningarna uppmanas ägna särskild uppmärksamhet åt saken.
NÄR VI FÖRRA GÅNGEN STOD PÅ TRÖSKELN till ett nytt
sekel var det annorlunda. Sverige befann sig då i en
fördemokratisk fas. Kampen för allmän rösträtt gav upphov till en omfattande medborgerlig mobilisering. Men
staten höll emot. Nu är det tvärtom: att statsmakterna så
till den grad bekymrar sig över medborgarnas brist på
engagemang är onekligen av principiellt intresse och kan
bara förstås i ljuset av att demokratin och politiken i detta
sekulariserade århundrade har blivit vår tids statsreligion.
Det sjunkande valdeltagandet faller in i ett mönster
som sammantaget ger anledning till stor oro, menar kristeoretikerna. Partierna har förstelnat. De förlorar medlemmar, och av dem som finns kvar är det allt färre som
vill vara aktiva. Partierna fungerar därför allt sämre som
länkar mellan medborgarna och staten.
Till detta kommer vad som ibland kallas ”flykten från
det gemensamma”. De värderingsförändringar som ägt
rum innebär att medborgarna blir mer individualistiska
och autonoma. För allt fler är det viktigt att kunna förverkliga sina individuella livsprojekt, att helt enkelt få
utveckla sig själva och ta ett större ansvar för sina egna
liv. Denna värderingsförändring följer ett logiskt mönster av närmast deterministiskt slag, om man får tro den
amerikanske statsvetaren Ronald Inglehart. När fattigdom och materiell otrygghet inte längre hotar oss breder
post-materialistiska värderingar ut sig. Inte alldeles entydigt dock. I tider av ekonomisk osäkerhet och politisk
instabilitet ökar andelen medborgare med materialistiska värderingar. Likaså blir det vanligare att efterfråga ett
starkt ledarskap; Inglehart talar om en ”auktoritetsreflex”. Men långsiktigt sker alltså en individualisering och
en allt större skepsis mot alla former av auktoriteter.
Sammantaget har detta givit upphov till stor oro hos
dem som vill slå vakt om den traditionella, svenska formen av kollektivistisk demokrati. I partiernas kris ser
man demokratins kris. Men samtidigt är rädslan stor att
pröva andra vägar än dem som redan är kända. Krampaktigt håller man sig kvar vid en modell som får allt svå-
rare att göra sig gällande.
D
ET FINNS OCKSÅ ETT ANNAT SÄTT att se på utvecklingen. Att medborgarna inte ständigt besöker politiska möten eller åtar sig politiska uppdrag behöver inte
nödvändigtvis innebära att de vänder det politiska systemet ryggen. Vissa menar tvärtom att passivitet är ett
tecken på att medborgarna är nöjda med det politiska
systemet. ”Hälsan tiger still”: i stället för att engagera sig
politiskt föredrar människor att satsa på sitt arbete, sin
familj, på litterär förkovran eller svampplockning; de
besöker hellre hundutställningar eller idrottsevenemang
än går på politiska möten. Är detta verkligen ett uttryck
för demokratins kris?
Just avsaknaden av politiskt engagemang kan enligt
detta synsätt ses som ett hälsotecken. Människor engagerar sig politiskt när de är missnöjda; missnöje kan beskrivas som ”social energi”, något som driver samhället framåt. I tidigare amerikansk debatt, för fyra-fem decennier
sedan, betraktades ett högt valdeltagande som någonting
oroväckande. Ett tecken på missnöje och överhettning.
I ett klassiskt statsvetenskapligt arbete av Gabriel
Almond och Sidney Verba från 1960-talet urskiljdes tre
typer av medborgare med avseende på inställningen till
politik. En kategori, som dominerade i de demokratiska
industriländerna, var de deltagande medborgarna. Dessa
var politiskt insatta, röstade i de allmänna valen, och
hade förmåga att framföra krav gentemot de styrande.
Om de så önskade.
EN ANNAN KATEGORI KALLADES ”de undersåtliga”. Förutom i länder där det rådde röstplikt deltog i regel
inte dessa undersåtar i de val som ordnades. De var dock
fl!] lSvensk Tidskrift 11999, nr 2l
väl integrerade i samhället på så sätt att de respekterade
lagar och visade stor benägenhet att rätta sig efter myndigheternas påbud. Undersåtarna var i kraftig dominans
i de forna kommuniststaterna, uppemot 80 procent av
medborgarna i dessa länder beräknades tillhöra denna
grupp.
En tredje medborgarkategori utgjordes av ”de utanförstående”, d v s sådana personer som av olika skäl stod
helt utanför det politiska systemet och i vissa fall endast
var vagt medvetna om den centrala statsmaktens existens. Det handlade om analfabeter, invånare i avlägsna
perifera byar på landsbygden i u-länder, men också av
exempelvis gamla kvinnor i en del industriländer som
inte ansåg sig vara berörda av det politiska livet. I stället
för att rösta gick de helt upp i den egna familjen.
Almonds och Verbas tes var att demokratin tenderar att bli som mest stabil i länder där de tre medborgartyperna balanserar varandra. I den ideala politiska
kulturen är medborgarna tillräckligt aktiva och informerade i politiken för att kunna artikulera sina åsikter till
de styrande i samband med de regelbundet återkommande valen, men de är å andra sidan inte så engagerade att de aktivt motarbetar fattade beslut eller att de vägrar att godta dessa beslut. Genom att merparten av väljarna är passiva får de styrande ett visst handlingsutrymme; de får tid till eftertanke och behöver inte befinna sig under den typen av press som ger upphov till
populism och opportunism.
EN LIKNANDE TES HAR LANSERATS av Albert Hirschman: precis som ett affärsdrivande företag måste ha
såväl alerta som loja kunder för att fungera väl, krävs
det, för att demokratin skall fungera väl, att de politiska
makthavarna har en väljarmarknad som inte enbart
består av välinformerade och intensivt engagerade väljare. Att en del av väljarkåren är ”alert” framtvingar ett
nödvändigt nytänkande, men inte i en sådan utsträckning att politikerna befinner sig under ständig press. Då
försvinner möjligheten till eftertanke.
Detta sätt att resonera har givetvis mött stark kritik.
I dag råder en nästan total konsensus om betydelsen av
aktiva och välinformerade medborgare. Ideologiskt är
bevekelsegrunderna dock av skiftande slag. Högerorienterade personer – liberaler såväl som kommunitära –
bejakar individernas och de små enheternas roll i ett väl
fungerande civilsamhälle; demokratin fungerar väl i den
mån som individerna enskilt eller tillsammans med andra
tar ansvar för den egna livssituationen och/eller den lokala gemenskapen. Vissa vänsterorienterade personer vurmar också för ett vitalt civilsamhälle. De ser i ett sådant
grunden för den starka och verkligt genuina demokratin. Men oavsett om man har vänster- eller högersympatier och oavsett om man förordar ett starkare civilsamhälle eller är en traditionell etatist, råder enighet om att
såväl kunskap som engagemang är någonting nödvändigt för att demokratin skall fungera väl. Humankapitalet måste vara starkt, därom råder enighet. Det sociala
kapitalet, däremot, behöver enligt vissa liberaler inte vara
starkt. I det avseendet skiljer de sig från såväl den konservativa som den socialistiska positionen.
VAD VET VI DÅ OM ANLEDNINGEN TILL PASSIVITETEN?
Beror det på missnöje med påverkansmöjligheterna eller på en allmän nöjdhet? Både och, visar forskningen. Det finns oroväckande många människor som är
starkt kritiska till olika beslut och som är missnöjda med
sin situation- men som trots detta avstår från att försöka
påverka. Bland dessa individer finns alltså vanmakt. De
anser att det inte tjänar någonting till att rösta eller att ta
kontakt med någon politiker. De upplever sig inte bli
”sedda”, lyssnade på, de anser inte att någon företräder
eller representerar dem. De är, kort och gott, klientiserade i sitt förhållningssätt till det politiska systemet.
Undersåtar, skulle Almond och Verba säga. Och, i vissa
fall, utanförstående.
Det finns en växande andel i den svenska befolkningen som upplever politiskt och socialt utanförskap.
Det handlar om långtidsarbetslösa, allmänt resurssvaga, lågutbildade, invandrare. Denna kategori är alltså
oroväckande stor- men den är inte tillräckligt stor för att
på allvar hota det politiska systemets stabilitet. Åtminstone inte inom överskådlig tid.
Den överväldigande majoriteten svenskar motsvarar
i stället den första idealtypen i Almonds och Verbas kategoriindelning: de röstar, men är i övrigt politiskt passiva. De knorrar och beklagar sig över politikerna, och
förklarar sig i de tätt återkommande undersökningarna
sakna förtroende för de styrande. Men det är inte värre
än att de går och röstar på de politiker de säger sig misstro. Och de har höga förväntningar på det politiska systemet. Detta förväntas lösa stora som små problem, leverera välfärd och andra sociala nyttigheter. Man kan definitivt säga, att för de allra flesta svenska medborgare är
det hälsan som tiger still.
Och så illa däran är ju inte den representativa demokratin, kan man hävda. Vid en internationell jämförelse
är ett valdeltagande 81,4 procent en ganska anständig
nivå. Genomsnittsnivån i Västeuropa ligger på knappt
83 procent under efterkrigstiden, men då ingår även
sådana länder där det råder röstplikt (tex Belgien och
Grekland) i statistiken.
I Finland var det färre än 70 procent som röstade i det
senaste valet.
Tommy Möller (tommy.moller@statsvet.su.se) är docent i
statsvetenskap vid Stockholms universitet.
·-:ro
>
….ro.._
.;:.::.
o
E
<ll
o
j Svensk Tidskrift 11999, nr 2j fJ]