Print Friendly

Tjänsteplikten

Av Redaktionen | 31 december 1939


1939


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

TJÄNSTEPLIKTEN
EFTER en tids hemligstämpling framlades i vintras för offentligheten rikskommissionens för ekonomisk försvarsberedskap förslag tilllag om tjänsteplikt och därmed sammanhängande författningar; dit hörde bl. a. en lag om undantag från gällande bestämmelser angående arbetarskyddet m. m., bakom vilken ganska intetsägande rubrik dolde sig en rätt för Kungl. Maj :t att vid krig.
praktiskt taget kunna sätta hela den sociala skyddslagstiftningen
tillfälligtvis ur kraft. Rikskommissionens förslag var redan så-
tillvida ofullgånget, som det beledsagades av en reservation av
häradshövding Knut Dahlberg, vari flera av de med en allmän
tjänsteplikt förenade komplicerade spörsmålen, t. ex. om lönesättningen, löstes på ett vida klarare och enklare sätt. I princip stod
eljest häradshövding Dahlberg på samma grund som kommissionens majoritet och förordade sålunda, att »vid krig, krigsfara eller
eljest av krig föranledda utomordentliga omständigheter» Kungl.
Maj :t skulle äga förordna om skyldighet för medborgarna i gemen
i åldern 18-70 år att i mån av förmåga fullgöra arbete, som utan
att vara att hänföra till militär tjänstgöring är av betydelse för
tillgodoseende av krigsmaktens behov eller erfordras för folkförsörjningen eller annat ändamål av synnerlig vikt för det allmänna.
Redan vid riksdagens början hade högern motionsledes begärt
skyndsam utredning och förslag till »åtgärder, som under hänsynstagande till medborgarnas berättigade anspråk på personlig
· rörelsefrihet möjliggöra att folkets arbetskraft i händelse av krig
tages i anspråk i den utsträckning, rikets försvarsberedskap fordrar». Den 31 januari riktade hr Bagge en enkel fråga till statsministern om regeringens avsikter med rikskommissionens utkast. Den 24 mars tillkallade socialministern sakkunniga att i enlighet med direktiv, som otvivelaktigt skulle ha kunnat skrivas
mindre fram och tillbaka, ta ställning till frågan om tjänsteplikt
på grundval av den kartläggning av arbetsmarknadens behov i
händelse av krig, som kommitten ålagts verkställa; i kommitten insattes som ledamöter bl. a. hrr Gustaf Söderlund och August Lindberg, Arbetsgivareföreningens resp. Landsorganisationens ledare.
Med hänvisning till den sålunda igångsatta utredningen avslog
355
Tjänsteplikten
riksdagen i juni motionerna. I sitt utlåtande undvek andra lagutskottet på allt sätt att ta ståndpunkt till själva huvudfrågan eller
att delge riksdagen eller Kungl. Maj :t något uttryck för sympatier eller antipatier rörande tjänstepliktsiden. Utlåtandet kunde
icke ha avfattats mera byråkratiskt avmätt och indolent. Och naturligtvis fanns ej där något ord med beklagande av att denna
viktiga folkförsörjnings- och beredskapsfråga med hänsyn till det
allvarliga tidsläget ej kunnat föreläggas årets riksdag i färdigberett skick – rikskommissionens utkast hade dock förelagts regeringen redan den 21 september i fjol, d. v. s. mitt under Miinchenkrisen.
Det är känt, att en mer eller mindre omfattande tvångsreglering
av arbetsmarknaden mot slutet av kriget genomfördes i samtliga
de krigförande stormakterna med undantag för det kaotiska Ryssland, där den medborgerliga rörelsefriheten oavsett lagbestämmelser väl ändock icke nämnvärt aktades. I flera länder finnes för
närvarande tjänsteplikt införd i krigslagstiftningen, t. ex. i Frankrike, Tyskland, Polen och Italien; i England ämnar man uppenbarligen först söka sig fram på frivillighetens väg med tvångslagstiftningen i reserv. I Finland har nyligen en lag om tjänsteplikt antagits, på förslag av dess »arbetare- och bonde»-regering.
Likaså har en likartad lagstiftning nyligen kommit till stånd i
Schweiz.
I Sverige gjordes under 1917 års riksdag ett mycket diskuterat
försök att införa »civil värnplikt», i första hand avseende att
trygga landets bränsletillgång. Efter många om och men i kamrarna under den då oroliga uppbrottsstämningen före höstvalen
föll den av Swartzska regeringen begärda fullmaktslagen vid sammanjämkningsförsöken. Arbetarna fruktade för lönesättningen .
och en del jordbrukare för konkurrens om arbetskraften. Som vanligt under världskrigstiden i Sverige var det inga mera heroiska
synpunkter, som den fällande majoriteten anlade. Och när vänsterkoalitionen hösten 1917 efter valen kom till makten, kunde det icke
antagas att den skulle vara angelägen ens om att skaffa sig en
fullmakt att vid behov införa något så impopulärt som tjänsteplikt. Uppenbarligen förelåg icke heller något absolut behov av
dylika lagbestämmelser under vårt dåvarande neutralitetstillstånd, med den jämvikt på arbetsmarknaden som då i stort sett
hela tiden var rådande.
Man vill hoppas, att den allmänna sinnesstämningen och kärrs- 356
Tjänsteplikten
Ian för nationella plikter radikalt ändrats i mer ansvarskännande
riktning sedan partigrälens och själviskhetens gyllene tider under
världskriget och sedan det moderna totala kriget nu ställt folket
inför vida allvarligare faror och fasor än för ett kvartsekel sedan.
Ett avkall på de gamla fördomarna har riksdagen f. ö. redan
gjort, när den för ett par år sedan stadgade en låt vara begränsad
tjänsteplikt för luftskyddets behov vid krig. Det intresse, varmed
registreringen av frivillig kvinnlig arbetskraft omfattades i våras
vid de s. k. kvinnliga beredskapskommitteernas »mobilisering»,
ådagalägger tydligt att människorna numera verkligen behjärta
ett krigs krav och äro beredda att hjälpa till på det sätt de förmå.
Alldeles givet måste en sådan inventering som de nämnda beredskapskommitteernas bli av stort värde, även om förhållandena
i en allvarstid skulle framtvinga tillämpning av en tjänstepliktslag. Likaså måste varje klarläggande av arbetskraftsbehovet inom
vitala näringsgrenar redan för en allmän mobilisering vara välbehövligt, hur vanskligt det än måste vara att i förväg uppgöra
tillförlitliga planer rörande arbetskraftens placering i ett visst
krigsläge. Vidare torde man till en början – framför allt om en
lokal arbetslöshet genast skulle uppstå, som först efter en tid kan
avarbetas – kunna komma ganska långt med den utbyggnad av
arbetsförmedlingen i förening med ansöknings- och förmedlingstvång, som rikskommissionen föreslagit som första etapp. I den
mån situationen det medger, torde ingen påfordra att en tjänsteplikt med hela dess vidlyftiga apparat införes. Strängare åtgärder än nöden kräver böra givetvis aldrig tillgripas. Det engelska
receptet med först frivilliga och sedan tvingande anstalter äJ’
·ganska långt efterföljansvärt även i neutrala länder.
Men därmed är problemet ej löst. Analogier med världskrigets
erfarenheter kunna icke lämna någon egentlig vägledning om vad
som påfordras under det totala krigets tid. Att stirra sig blind
på England torde icke heller vara tillrådligt: den engelska organisationsförmågan åtnjöt varken under världskriget eller har därefter åtnjutit anseende för att vara oöverträffad. Man måste göra
klart för sig, att den frivilliga arbetsplikten under vissa förhållanden snart kan visa sig otillräcklig, åtminstone på vissa områden
eller i vissa trakter, t. ex. när det gäller inbärgandet av skörden.
Man måste vidare sätta sig in i, att vissa problem delvis av mycket
grannlaga personlig natur svårligen kunna lösas utan arbetsplikt.
Man måste ytterligare förstå, att blotta förhandenvaron av en
357

..· •.<· <
Tjänsteplikten
tjänstepliktslag kan underlätta för myndigheterna att frivilligt
utfå arbetskraft, ty redan lagens existens bör utgöra ett kategoriskt imperativ, och dess inneboende hot kommer säkerligen icke
att bli verkningslöst, framför allt med tanke på risken av att den
frivilligentusiasm, som under första tiden lätt kan uppflamma,
snart kan mojna.
Alldeles oavsett graden av det nödtvång, som Higet i den ena
eller andra situationen kräver, kan man sålunda aldrig komma
förbi svårigheten att utan en tjänsteplikt placera de rätta personerna i de för dem mest passande sysselsättningarna. En f. d.
metallarbetare, som kanske hellre vill gå till något annat arbete,
eller personer, som förut sysslat med jordbruk eller vuxit upp i
bondehem men sedan lämnat näringen, kunna eljest icke alltid
sättas i det krigstidsarbete, för vilket de äro de mest lämpliga.
Man måste med andra ord säkerligen räkna med en benägenhet
hos många att icke frivilligt söka sig till sådant arbete, för vilket
just deras arbetskraft vore behövlig. En lag om arbetsplikt kan
därför erfordras åtminstone som en supplerande åtgärd för att i
olika lägen rationellt mobilisera och fördela arbetskraften.
Vidare måste man betänka, att en faktisk arbetsplikt alltid förcligger för dem, som genom eget arbete måste försörja sig, medan
däremot bättre situerade kunna undandraga sig sin samhällsplikt
Vi tro visserligen icke, att de senare – män eller kvinnor – i
händelse av krig eller liknande tvångsläge skulle tveka att ställa
sin arbetskraft till förfogande, i den mån den icke är tagen i
anspråk för annat arbete. Tvärtom kan man l)å goda grunder förmoda, att de i största utsträckning icke skulle förgäta sitt samhällsansvar. Men frivilligsystemet skulle dock icke nå det fåtal,
som ådagalägger pliktförgätenhet eller lättja, och det kan göra
allas likhet i ansvar inför faran illusorisk därigenom att det frivilligt valda arbetets art av en allmän opinion kan betraktas som
för lätt och för litet betungande för vederbörande. Ej heller vinner man med frivilligsystem önskvärd garanti för att partiellt
arbetsföra personer i åldern 60-70 år anmäla sig till för dem lämpade sysselsättningar eller i mån av omständigheterna hjälpa
t. ex. mobiliserade nära anförvanters familjer. ]’ör allas lika
plikter oberoende av samhällsställning måste den allmänna opinionen tänkas bli särdeles känslig, och detta ansvar kan sannolikt i
längden ej skapas utan stöd av en lagstiftning med de möjligheter,
denna skulle skänka myndigheterna.
358
Tjänsteplikten
Närbesläktat härmed är spörsmålet om möjligheterna att utan
en tjänstepliktslagstiftnings ultima ratio kunna vidmakthålla
principerna för vår svenska hittillsvarande sociala understödsverksamhet. Det bör erinras om att understöden åt mobiliserades
anhöriga under världskriget liksom till värnpliktigas anhöriga
i fredstid utmättes resp. utmätas med hänsynstagande till hustruns
arbetsmöjlighet, d. v. s. med hänsyn till om hon är arbetsför samt
icke på grund av fostran av barn är förhindrad att utföra arbete.
Om dessa principer i fortsättningen skulle komma att gälla -och
goda skäl finnas ju för att varje lediggjord arbetskraft utnyttjas-,
måste dock åtskilliga mobiliserades hustrur komma i sämre ställning än arbetslediga hustrur till män, som ej inkallats under fanorna eller som kanske inmobiliserats i krigsindustrien med de
höga löner, som denna just då kan komma att betala. I samma
läge kunna hustrur till genom kriget arbetslösa män komma, utan
att ha förskyllt det. Under alla förhållanden och hur understödsreglerna än utformas torde statens finansiella resurser i ett krig
eller vid en mobilisering göra det omöjligt för de mobiliserades
familjer att komma i samma ekonomiskt förmånliga läge som vissa
krigskonjunkturarbetares. Säkerligen skulle det icke dröja länge,
innan ett dovt missnöje uppstode, därest icke genom en allmän
tjänstepliktslag allas lika arbetsskyldighet i mån av tillfälle och
förmåga fastsloges. Ett dylikt missnöje uppstod under världskriget i krigförande länder och bidrog där till att i en farlig tid
underminera samh~ills- och solidaritetsandan. Värdet av att så
länge som möjligt bibehålla den mänskliga arbets- och rörelsefriheten får vägas mot risken av den oro i sinnena, som frihetens
orättvisa konsekvenser kunna åstadkomma.
Tvivelsutan hyses den största betänksamheten mot tjänsteplikt
av arbetarna, som frukta för att lönesiittningen därvid skall ske
av staten, med risk för att fackföreningsrörelsens ekonomiska
vinningar åt arbetarklassen därigenom kunde gå förlorade. Även
om synpunkten – för att avse ett för landet hotande läge – ej
kan anses stor och under nuvarande politiska maktförhållanden
dessutom icke borde behöva tillmätas någon allvarligare konkret
innebörd, är den dock lätt att förstå. Det bör emellertid fastslås, att
rikskommissionen i sitt utkast blott räknat med statlig lönesättning som ett yttersta tvångsmedel och i undantagsfall, medan kollektiva uppgörelser i frivillig form, ehuru med beskärning av
strejk- eller lockouträtten, skulle vara det normala ledet. Man
359
Tjänsteplikten
frestas direkt fråga, alldeles oavsett om en tjänstepliktslag införes eller ej, huruvida man vid krig eller allmän mobilisering
kan undgå åtgärder, som trygga driften i vitala näringar. Ånnu
i dag måste man förundra sig över det Sverige, som under
svensk-norska unionskonflikten 1905 bestod sig med en långvarig
konflikt vid verkstäderna. Givetvis torde ingen vilja förespråka
mera ingripande åtgöranden på arbetsmarknaden än som läget
påfordrar. Men så länge staten genom en mängd fullmaktslagar
utrustat sig med vittgående befogenheter att ingripa med sin
tvångsmakt på mångahandra andra viktiga gebit, måste det vara
otänkbart att arbetsmarknaden ensam göres till tabu. Samhällsintresset måste även här gå före gruppintresset. Och det behöver
icke ens vara ett för arbetarna gemensamt gruppintresse att hävda
avtals- och arbetsfrihetens oföränderliga giltighet även under
krigslägen: vissa yrken kunna profitera av läget till förfång för
andra och åstadkomma för dessa starkt kännbara prisstegringar.
Särskilt måste det te sig i högsta grad inkonsekvent att – såsom
redan skett – anta en lag med rätt att åsätta maximipriser å
produkter men samtidigt lämna en av produktionsfaktorerna, arbetslönen, utom räkningen. Och hur skulle det senare kunna förlikas med de proklamerade ansträngningarna från regeringen att
hindra inflation med dess ödesdigra verkningar för skilda samhällslager~
Enligt vår syn kan det – för att sammanfatta – icke på förhand beräknas, huruvida eller när en tjänstepliktslagstiftning i
händelse av allvar kan behöva träda i bruk. Allt som göras kan
för att i frivilliga former förbereda intresserade medborgare för
ett krigs civila arbetsuppgifter eller för att genom myndigheterna
utan tvång organisera arbetsmarknaden, bör givetvis med all
energi fullföljas. Men man måste besinna, att en lagstiftning förr
eller senare kan bli oundgänglig för att rättvist, rationellt och
effektivt möta lägets krav, ja, att behov av att tillämpa den omedelbart kan partiellt och lokalt ge sig till känna, därför att det
frivilliga arbetet ej visat sig tillfyllest. Lagstiftningen är icke
minst erforderlig för att från början inskärpa medborgarnas
oeftergivliga och lika förpliktelser under landets fara eller trångmål. Den hör därför till de beredskapsåtgärder, som vårt land i
dessa orostider ej torde kunna undvara vid den medborgerliga
upprustningen.
360

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Pengar för ingenting

webshop_banner

Ladda ner E-boken om Liberalkonservatism