Titanen i Ainola

En karg och stadig nationalkompositör som förkroppsligar den finska anden – eller en tvivlande, högst mänsklig tonsättare som ibland lutade sig mot spriten? Sten Niklasson skriver om Jean Sibelius liv och verk.

På porträttbilden från slutet av 1800-talet syns en man med vekt ansikte, fylliga läppar under en välansad mustasch och en tjock hårman. Ögonen är drömska och blicken bortvänd. Ansiktet på ett foto av samme man från 1949 ser ut som hugget i urberg. Blicken är skarp, munnen under den kraftiga näsan är bistert smal, och skallen kal och blank som en klippa i havet. Kontrasten mellan bilderna är gåtfull. Mannens namn är Johan Julius Christian Sibelius.

Den svenske tonsättaren Ture Rangström beskrev ett möte med den åldrade Sibelius så här:

”Han ser ut som en gammal kungsörn i storm, som en vresig fura eller som en imperator i granit, ty marmor är ett alltför vekt material för hans bild.”

Och det är så hjältebilden av kompositören har vårdats, särskilt i Finland, där hans verk anses fyllda av monumental viljekraft och utgöra sublima uttryck för nationens kärva väsen. Men verkligheten var mer komplicerad.

Sibelius kallades under uppväxtåren ”Janne” men ansåg detta smeknamn alltför gement och började i stället använda den franska formen ”Jean”. Familjen var svenskspråkig, men den spirande nationalismen i det ryska storhertigdömet Finland gjorde att Sibelius sändes till en finskspråkig skola i Hämeenlinna. Han skrev in sig vid universitetet i Helsingfors för att enligt sin fars önskan läsa juridik men tröttnade snart och började i stället studera musik vid det musikinstitut som långt senare skulle få hans namn – Sibeliusakademin.

Sibelius och hans sex år yngre hustru Aino flyttade 1903 till sitt nybyggda hus i skogen vid sjön Tuusula i Järvenpää. De skulle komma att stanna i huset, som döptes till Ainola efter hustrun, under resten av sitt liv och fostra sex döttrar. Det var i den omgivande naturen som Sibelius hämtade inspiration till många av sina musiklyriska verk.

Som så många andra samtida kompositörer påverkades Sibelius starkt av Wagner. Han detaljstuderade dennes operor Tannhäuser, Lohengrin och Valkyrian och försökte själv komponera en opera med namnet Veneen louminen, som dock aldrig avslutades. En del av materialet återfinns i den senare Lemmenkäinensviten, där Sibelius avlägsnat sig från Wagners ledmotivteknik, som han fann alltför stelbent.

Sibelius första stora verk baserades på en historia ur Finlands nationalepos Kalevala, en sammanställning av urgamla myter, besvärjelser och episka dikter, präglad av maktkampen mellan Kalevala och Pohjola. Sibelius valde att tonsätta en mörk berättelse om den blodtörstige kämpen Kullervo som våldtar sin egen syster. Sibelius Kullervo blev ett mäktigt symfoniskt drama för manskör, solister och orkester, som mottogs väl vid premiären i Helsingfors 1892.

Också under resten av 1890-talet skrev Sibelius flera verk i den lyriska genren, bland dem En saga, Kareliasviten och Svanen från Tuonela. I denna musik visar han sitt mästerliga sätt att utnyttja orkestrala klanger. Med den symfoniska dikten Finlandia blev Sibelius plötsligt ett känt namn också utanför Finland. Men bakom de sublima naturlyriska uttrycken i Sibelius musik kunde man redan nu ana en begynnande oro, som inte hade så mycket att göra med den mörka skogen kring Ainola, som med ödsligheten i hans inre landskap.

Kärnan i Sibelius musikaliska livsverk är hans sju symfonier. Den första avslutades 1899 och bär spår av både Tjajkovskij och Bruchner. Den är ett djupt mänskligt verk, där Sibelius skildrar en inre uppgörelse med sina drömmar, sin längtan och sin vilja. Symfonin kom av omvärlden att uppfattas som en trotsig musikalisk protest mot den ryske tsaren. Även om kompositören själv förnekade varje politisk avsikt, är symfonin fylld av patriotiska känslor, grundade i det vaknande nationella medvetandet och det gryende hoppet om befrielse från rysk överhöghet.

Sibelius främste rival i fråga om symfoniska verk var Gustav Mahler, vars musik präglas av olikartade temata, som abrupt ändras och ställs mot varandra. Medan Sibelius ansåg att en symfoni måste bygga på ett logiskt samband mellan de musikaliska motiven, menade Mahler att en symfoni måste spegla världen med alla dess kontraster och osammanhängande mångfald. Skillnaden mellan de två tonsättarna kommer till tydligt uttryck i Sibelius symfoni nummer två.

1903 tillkom violinkonserten i d-moll, som fick blandad kritik. Några räknar detta poetiska verk till Sibelius främsta, andra menar att den tillhör de svagare numren i kompositörens produktion. Enigheten är större beträffande den ofta spelade Valse triste, ett ljuvt och sentimentalt avsnitt ur orkesterverket Kuolema som skapades samma år.

Nummer tre bland symfonierna är mera koncentrerad än de första två och andas behärskning, klarhet och lugn. Här finns inget av lidelsen i de första verken. Blåsinstrumenten får träda i bakgrunden, och stråkarna stå för den ljusa koloriten.

Den nästföljande symfonin kom till under en tid då Sibelius genomgick ett antal svåra operationer till följd av en misstänkt strupcancer. Den lodar mörka själsliga djup och anses, trots sin inåtvändhet, av många vara ett av Sibelius mest representativa verk. Den märkliga finalen blir gradvis allt svagare och bådar om den tystnad kompositören senare skulle drabbas av.

Symfoni nummer fem komponerades under första världskrigets vidrigheter och kan uppfattas som ett försök att inge hopp under en dyster tid. I ett av sina anfall av grandios självhävdelse skrev Sibelius i sin dagbok: ”Gud öppnar ett ögonblick sin dörr, och hans orkester spelar femte symfonin.”

Medan den sjätte symfonin i ordningen inte mötte samma erkännande som de föregående, anses den sjunde av många utgöra själva kärnan i Sibelius musikaliska skapande. Den fullbordades 1924 och består av en enda sats. Sibelius hade tänkt kalla den för Fantasia sinfonica men ändrade sig av okänd anledning.

Under slutet av 1920-talet inträffade en kris i Sibelius skapande som skulle påverka honom resten av livet. Efter den sjunde symfonin producerade han endast ett par större verk. Under de sista trettio åren av sitt liv undvek han till och med att tala om sin musik. Han hade visserligen lanserats som en ny Beethoven i USA, men avfärdats som en reaktionär bland de musikaliska trendsättarna i Europa, där modernismens mera atonala tonspråk ansågs spegla den nya tiden. Hans kollega Sergei Rachmaninoff skriver mot slutet av sitt liv: ”Jag känner mig som en vandrande vålnad i en främmande värld… och kan inte ta till mig den nya musiken.” På samma sätt konstaterar Sibelius i sin dagbok att han, som en uppenbarelse från de finska skogarna, måste acceptera en blygsam plats i musikhistorien. ”Alla kan inte vara nyskapande genier”, skriver han uppgivet.

Sibelius själsliv pendlade under denna tid mellan den känsla av storhet ställningen som nationalhjälte ingav, och det självförakt som isoleringen från det kontinentala musiklivet medförde. Han hade länge dämpat de manodepressiva extremerna i sitt känsloliv med alkohol. Han led dessutom av svår scenskräck och såg sig tvingad att döva sin rädsla med starka drycker inför varje framträdande som dirigent. Den finske konstnären Akseli Gallen-Kallela avbildade i en provocerande målning, betitlad Problemet, den druckne Sibelius med sina vänner. Tavlan blev föremål för häftig kritik, eftersom den ansågs håna en nationell legend och smutsa hans rykte. Men ”problemet” var i högsta grad verkligt. 1927 skriver Sibelius i dagboken:

”Ensamheten gör mig desperat… För att överleva måste jag ha sprit… Jag är skymfad, ensam och alla mina verkliga vänner är döda. Min prestige har nått lågvattenmärket… Omöjligt att arbeta… Om det bara funnes en utväg.”

Bakom den heroiserade bilden av Finlands store son fanns en människa, svårt ansatt av tvivel på sin egen förmåga.

Den som framför allt bidrog till Sibelius popularitet i USA var Olin Downes, som var musikkritiker i New York Times i tjugofem år. Han menade att klassisk musik inte skulle förbehållas en intellektuell elit utan skrivas för och spridas till vanligt folk. I sina musikkrönikor dömde han ut den moderna konstmusikens svårbegriplighet, förkonstling och snobberi. Sibelius var i hans ögon, eller snarare öron, en beundransvärd och modig tonsättare, som långt mer än Stravinsky förtjänade epitetet ”ny profet”.

Andra kritiker var mindre entusiastiska. Sibelius violinkonsert beskrevs till exempel av Heinrich Strobel som uttryck för ”urtråkig nordisk dysterhet”. När Virgil Thomson 1940 anställdes som musikkritiker i New York Herald Tribune, kallade han i sin första recension Sibelius andra symfoni ”vulgär, självtillräcklig och obeskrivligt provinsiell”. 1938 skrev Theodor Adorno en essä, i vilken slutsatsen löd: ”Sibelius musik är obegripligt överskattad. Den saknar i grunden goda drag.. Att säga att Sibelius är bra, ogiltigförklarar den standard för musikalisk kvalitet som gällt från Bach till Schönberg….” Men det skulle inte räcka med detta. 1955 skrev komponisten och musikvetaren René Leibowitz en uppsats, i vilken han kallade Sibelius ”den sämste tonsättaren i världen”.

År 1924 börjar Sibelius komponera vad som var tänkt att bli kulmen i hans konstnärsskap – den åttonde symfonin. Enligt ihållande rykten skulle den, precis som Beethovens nionde symfoni, komma att innefatta körpartier. Verket blir emellertid kvar på arbetsbordet i Ainola i form av spridda utkast, medan Sibelius konstnärliga kris blir allt djupare. Sju år senare skriver han till Aino att arbetet går framåt med stormsteg, men i verkligheten går arbetet allt trögare, ju längre tiden går. En dag mottar han ett brev från Bostonsymfonikernas dirigent Serge Koussewitsky. Denne förklarar att han under säsongen 1933-34 kommer att uppföra en rad Sibeliusverk, och att han hoppas kunna avsluta serien med den åttonde symfoni alla väntat på så länge.

Nästan varje månad skriver dirigenten och ber om besked. Lika regelbundet svarar Sibelius i alltmer plågad ton att den åttonde symfonin nästan är färdig. Koussewitsky ger till slut upp.

I slutet av 1930-talet börjar Sibelius på nytt arbeta med fantomsymfonin. Men så invaderar Hitler Polen, och Finland hamnar i kläm mellan Tyskland och Sovjetunionen. Finlands kärva hållning mot ryssarna uppskattas i väst, och Sibelius musik värderas plötsligt högre än någonsin. När Finland 1941 i brist på politiskt handlingsutrymme lierar sig med Tyskland, förändras också synen på Sibelius. Från att ha betraktats som en symbol för frihet blir han, inte utan egen förskyllan, nu sedd som en ”arisk” konstnär som hyllas av nazisterna. Visserligen ifrågasätter han i sin dagbok de rasistiska lagar, som planeras bli införda i Finland. I en märklig uppmaning till sig själv skriver han: ”Du är en kulturaristokrat och kan ta ställning mot dumma fördomar”. Men han tog inte ställning.

1943 skriver Sibelius: ”Livet är snart slut…Vårt öde är att dö i glömska…Det kan inte fortsätta så här…Tragedin börjar…Mina tunga tankar gör mig handlingsförlamad. Orsaken? Ensam, ensam. Jag talar inte om min plåga. Aino måste skonas.”

Aino berättade senare att Sibelius en dag samlade ihop en mängd manuskript i en tvättkorg och brände dem i den öppna spisen i Ainolas matsal. Bland de utrivna sidorna såg hon bland annat delar av Kareliasviten. Hon orkade inte se på och lämnade rummet. Men autodafén föreföll ha gjort Sibelius lugnare.

I en stund av tillfällig munterhet hade Sibelius konstaterat att alla doktorer som ville förbjuda honom att röka och dricka hade dött. I en mera allvarlig ton noterade han att publiken älskar konstnärer, som dör mitt i livet. Men trots allt levde Sibelius tills han blev nittioett år gammal. Han drabbades av hjärnblödning en septembermorgon 1957, då han tog sin vanliga promenad i omgivningen runt Ainola för att få en skymt av de flyttande tranorna.

Bedömningarna av Sibelius musik har ständigt växlat. Men att döma av antalet uppföranden och inspelningar av hans verk har han behållit sin ställning hos den breda publiken som en av 1900-talets mest betydande tonsättare. Carl Nielsen hade säkert rätt, när han in sin bok Levande musik, publicerad 1925, hävdar att ”det enklaste är det svåraste, det allmängiltiga det mest varaktiga, det rakaste det starkaste….”

Sten Niklasson är författare och tidigare generaldirektör för Patentverket.