Tischborneprocessen – en högviktoriansk pretendentsaga
1943
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
TICHBORNEPROCESSEN
EN HÖGVIKTORIANsK
PRETENDENTSAGA
Av docenten TOR VALD T:SON HÖJER, Uppsala
ETT bon mot säger, att Frankrikes historia är dess skandalprocessers. Omdömet innehåller trots sin påtagliga överdrift en oneklig
sanningskärna. Om England skulle det däremot icke med berättigande kunna fällas. Ändå finns det knappast något samhälle, där
rättegångsväsendet intager en så central plats som i Storbritannien.
Det är välkänt, att engelskt stats- och samhällsliv öppnar nära nog
obegränsade utsikter till en lysande karriär för en skicklig advokat.
Från senare tid må erinras om sir Edward (sedermera lord) Carson,
F. E. Smith (sedermera earl of Birkenhead), Rufus Isaacs (sedermera marquess of Reading) och sir John (numera lord) Simon, för
att blott nämna några av de ryktbaraste namnen.
Till den höga uppskattningen av advokatens talanger bidrager icke
blott en nationell smakriktning utan även den utformning, som själva
processsen fått i England. Korsförhöret av vittnena genom bägge
parternas barristers utgör huvudmomentet och ger åt slagfärdighet,
fintlighet och skarpsinne helt andra möjligheter att utåt komma till
sin rätt än vår mindre underhållande men i fråga om sina resultat
förvisso ej mindre betryggande rättegångsordning. De engelska
korsförhören i celebra mål, interfolierade av skarpsinniga eller
humoristiska anmärkningar från domaren – själv alltid vald ur de
framgångsrika advokaternas krets – tillhöra den mest fängslande
och stimulerande läsning, som gärna kan tänkas.
De mera remarkabla processerna, i främsta rummet mänskligt nog
mordmålen, stå därför i förgrunden för den brittiska allmänhetens
– den bildades såväl som den obildades – intresse. Men bland alla
rättegångar under de senaste hundra åren har ingen så länge och
så intensivt utgjort uppmärksamhetens medelpunkt som Tichborneprocessen. Den saknade visserligen den för genomsnittsmänniskan
oemotståndliga tjusning, som ett mord alltid utövar och särskilt om
det ägt rum inom den högre societeten. I gengäld hade den en hel rad
andra sidor, som voro ägnade att sätta det brittiska folkets känslor
i svallning. Åtskilliga av dessa drag äro alltjämt av intresse ur
allmän psykologisk synpunkt eller såsom typiska för det högviktorianska samhället. För svensk publik ligger, som det har framhållits, jämförelsen med den annars vida blygsammare Helga De la
Brache-affären nära till hands. Även 1900-talet har sett några rykt- 255
Torvald T:son Höjer
bara bedrägerier av liknande typ: Köpenickskomakarens djärva uppträdande som .preussisk kapten 1906, den baltiske äventyraren Harry
Domelas rätt länge framgångsrika och inbringande kreerande av den
unge prins Wilhelms av Preussen roll på 1920-talet och den falska
storfurstinnan Anastasia vid samma tid.
Tichborneprocessen är så väl känd in i detalj, att den ger god
inblick i en dylik svindels maskineri. Den visar, hur bedragaren
under vissa förutsättningar kan vinna anhängare i förvånansvärd
utsträckning även bland bildade och hederliga människor. Han bör
därvid framför allt på ett tidigt stadium få kontakt med några personer, som allmänt förutsättas böra känna rätta förhållandet bättre
än andra men som i själva verket av det ena eller andra skälet ha
ett svagt omdöme. Lady Tichborne och negern Bogle i den historia,
som skall berättas, äro klassiska exempel därpå. Slutligen visar
Tichborneaffären, vilka märkliga resultat i fråga om massuggestion
som en idog och obesvärad kampanj kan lämna, om den pågår tillräckligt länge i tal och skrift.
Egentligen utgjordes Tichborneprocessen av två mål, ett civilt och
ett kriminellt, och från den första stämningen till det sista utslaget
dröjde det nära sju år. De effektiva rättegångsdagarna voro två-
hundranittio, de inkallade vittnena flera hundra, och de tryckta
stenografiska protokollen upptaga, ehuru ofullständiga, mer än 10,000
sidor. Men det finns numera en ariadnetråd genom denna labyrint,
en historisk översikt (1936), författad av en bland Englands främsta
nutida jurister, lordkanslern i Neville Chamberlains kabinett viscount
Maugham, f. ö. bror till författaren Somerset Maugham och tydligen
i någon mån delaktig i familjens litterära gåvor.
Ätten Tichborne från Tichborne Hall i Hampshire tillhör den
typiska engelska lantadeln med urgamla traditioner, väldiga domäner
med ty åtföljande arrendeinkomster och en baronettitel åt huvudmannen. Den är vidare en bland de aristokratiska släkter, vilka alltsedan reformationen hållit fast vid Rom. Denna omständighet spelade psykologiskt en rätt stor roll under processen.
Huvudman vid 1800-talets mitt var sir Edward Doughty Tichborne
(1782-1853), den nionde baroneten. Han hade endast en dotter, Kate;
arvinge till titeln och familjegodsen var hans broder James Francis.
Men även denne var till åren kommen, och presumtiv arvtagare var
därfor hans äldre son Roger, född 1829 i Paris. Roger Tichborne
skulle – levande eller död – bli huvudfiguren i den historia, som
ledde till den stora processen.
Roger Tichborne kom ur en egendomlig miljö, även den av stor
betydelse för rättegången. Hans mor, som på sidolinjen härstammade från den högadliga familjen Seymour, var fransyska. Under
Rogers barndom :hade föräldrarna vistats i Paris; hans första uppfostran var därför rent fransk. Åktenskapet var olyckligt på grund
av mrs. Tichbornes starkt hysteriska läggning. Först vid sexton års
ålder överflyttades Roger på allvar till England och tillbragte tre
år på Stonyhurst, det förnäma katolska läroverket i Lancashire.
Efter avslutad skolgång inträdde Roger i armen såsom löjtnant
256
.’ ’
Tickborneprocessen – en högviktoriansk pretendentsaga
vid 6:e gardesdragonregementet och tjänstgjorde där till februari
1853. Under dessa år förälskade han sig i sin kusin Kate, men då
hennes föräldrar gjorde svårigheter, tog Roger avsked och begav sig
på utländska resor. I mars 1853 for han med det franska fartyget
La Pauline till Sydamerika, vistades i Valparaiso, Santiago och
Peru, återvände så till Valparaisa och Santiago, korsade Anderna
och avseglade den 20 april 1854 med den engelska tremastaren Bella
från Rio de Janeiro till Jamaica. Tre eller fyra dagar efter avresan
gick Bella under. En av båtarna och några vrakspillror påträffades,
men i övrigt har aldrig någonting hörts om hennes eller de ombordvarandes öden. Roger blev ett år senare i vederbörlig ordning dödförklarad; baronetvärdigheten övergick 1862 från hans far till hans
yngre bror och 1866 till dennes posthume son.
Emellertid hade lady Tichborne aldrig velat acceptera sin äldre
sons död. Hon lät hålla hans rum redo för honom, och ett ljus var
alltid tänt om natten för att leda honom tillbaka till Tichborne Hall.
Framför allt annonserade hon efter honom i olika länders tidningar.
År 1865 – hela elva år efter Bellas förlisning – lät hon införa
annonser i den australiska pressen. Och i slutet av året gåvo de ett
förvånansvärt resultat. I en liten stad i Nya Sydwales med det välklingande namnet Wagga Wagga framträdde en slaktare, som hette
Tom Castro, och uppgav sig vara den försvunne baroneten. I januari
1866 satte han sig brevledes i förbindelse med lady Tichborne.
Pretendentens förklaring om sina öden före och efter Bellas
skeppsbrott var ganska märklig och bör jämföras med de korta
uppgifter, som här ovan ha lämnats om Roger Tichbornes historia.
Han påstod, att han var född i Dorsetshire och tillbragt sina tidigare
år i Paris men numera glömt varje ord av franska språket. Därefter
hade han gått i läroverket i Southampton och tjänstgjort tretton
dagar som menig i 66:e regementet. Till Sydamerika hade han rest
i november 1852 med Jessie Miller. Efter Bellas undergång hade han
tillsammans med åtta man av besättningen upptagits av det amerikanska skeppet Osprey och så småningom landsatts i Melbourne. De
följande elva åren hade han tillbragt i det inre av Australien, enligt
egen uppgift delvis under allt annat än reputerliga sysselsättningar.
Som synes innehålla dessa uppgifter ej mycket, som stämmer med
verkligheten, utöver vad lady Tichbornes annonser omtalat. Bilden
fullständigas av att pretendenten visade djup okunnighet om de
Tichborneska släktförhållandena och lämnade de mest fantastiska
upplysningar om familjegodsens namn och belägenhet. Men i Australien fanns ingen, som närmare kunde kontrollera hans uppgifter, och
pretendentsagan kom därför icke att lyktas redan i sin början.
Flera andra omständigheter borde ha avskräckt omdömesgillt folk
från att sätta tro till Castro. Det är då icke fråga om detaljer utan
om själva det inre sammanhanget i hans historia. För det första
förefaller det orimligt, att en person som Roger Tichborne, uppfostrad i den högre aristokratin, van att umgås i samhällets yppersta
kretsar, själv att döma av efterlämnade brev alltigenom en gentleman och trots en del små löjligheter bevarad i sympatiskt minne av
257
’ ..
Torvald T:son Höjer
alla, som känt honom- att en sådan man efter sin underbara räddning skulle ha underlåtit att ge sig till känna för sina vänner och
anförvanter för att i stället utan rimlig orsak tillbringa elva år i
misär i det dåtida inre Australien, omgiven av och livligt sällskapande med hästtjuvar och deporterade straffångar. Och accepterar
man en dylik egendomlig social och moralisk metamorfos, är det
minst lika besynnerligt, att han ej gjorde bruk av sitt välfyllda
bankkonto i London genom lämplig bulvan och ej heller höll reda på
hur arvsförhållandena där hemma utvecklade sig. Om sin onkels
död hade han fått kännedom i Chile; därefter stod endast hans fader
– född 1784 -mellan honom och rikedomarna.
I detta sammanhang kan nämnas den kulturella utveckling bakåtnedåt, som också måste förutsättas. Roger Tichborne hade ej varit
alldeles stark i vare sig ortografi eller grammatik, O((h hans språk
vimlade av gallicismer. Men hans brev sakna varje likhet med pretendentens, vars stil må illustreras med följande aktstycke, som tillkom först den 3 februari 1867, sedan han ett helt år spelat baronet:
»My dear consing Kate,
I am very sorry i am not able to come and see you before i go. my
head is so bad that i am not fit to come. Mr Baijent is very much
annoyed about it. but i am coming here to spend a fue day at the
end’ of the week and i shall then have the pleasure of meeting you
again. you will excuse me for not coming, has it will only be a fue
day before I am with you. I have an invitation from Mr. Hopkins
to spend a fue day with him so ishall be down about Thursday. give
my regard to Consing Willian and G I shall soon be down again
and have the pleasure of a hunt with my old friend George.
With my best regards my dear cousin to you and your family,
I remain your affectionate
cousin R. C. Tichborne
I have to meet Mamma to morrow at Dover and our address will
be Essex lodge thornton heath Graydon.»
[Baijent =Baigent; Graydon =Croydon. Det kan f. ö. nämnas, att
han bland mycket annat skrev »communicating» som antingen »commucating» eller »comicating»; »enough» som »a Nuff»; »unnecessary»
som »annesersery» etc.]
Allra mest påfallande är kanske en annan sak. Castro uppgav sig
ha kommit till Melbourne 1854 med åtta andra män från Bella ombord
på Osprey. Hamnböckerna i Melbourne visade vid en senare företagen undersökning, att något sådant skepp ej kommit dit. Framför
allt hade ingen enda av de åtta andra någonsin avhörts efter Bellas
undergång, ett alldeles oförklarligt förhållande, om hans historia
skulle ha varit sann.
Trots dessa orimligheter lyckades han med framgång spela sin roll
i Sydney. Där förvärvade han dessutom en mycket värdefull bundsförvant. Genom brev från lady Tichborne fick han veta, att en
258
Tichborneprocessen – en högviktoriansk pretendentsaga
gammal negertrotjänare till familjen vid namn Bogle vistades i staden. Ytterligare uppgifter om denne torde han ha fått av en f. d.
trädgårdsmästare från Tichborne, som emigrerat till Australien. Det
beredde honom därför ingen svårighet att »känna igen» negern med
ett glatt »Hullo! Bogle, is that you~» och efterlysa hans familj.
Igenkännandet blev under sådana omständigheter ömsesidigt. Från
sin långa tjänst i huset Tichborne hade Bogle rätt omfattande kunskaper om familjens förhållanden och tillhörigheter. Hans vetande blev
ovärderligt för pretendenten, när denne skulle studera in sin roll.
Det har varit omstritt, om Bogle var i god tro, när han påstod, att
’l’om Castro var identisk med Roger Tichborne. I sin sammanfattning av kriminalmålet betecknade the Lord Chief Justice honom emellertid som »an honest but a foolish and inaccurate old man».
Sedan Tom Castro väl gått över Rubicon och på hösten 1866 avrest
till England såsom sir Roger Tichborne, var hans fälttågsplan given.
Det gällde nu att förvärva vittnen, som ville bestyrka hans identitet
med den försvunne. Taktiken därvidlag var enkel men visade sig
förvånansvärt effektiv. Först uppsökte han lady Tichborne i Paris
och blev av henne utan tvekan – men under ganska besynnerliga
omständigheter- identifierad såsom hennes saknade äldre son. Av
hennes egna brev liksom av senare vittnesmål framgår ganska klart,
att den hysteriska gamla damen var fast besluten att erkänna den
från Australien anlände såsom Roger. Möjligen medverkade därvid
någon lust hos henne att skada vissa andra familjemedlemmar samt
hoppet att åter få spela en förstaplansroll på Tichborne Hall. Med
stöd av hennes och Bogles upplysningar samt av de brev från Roger,
som hans mor hade kvar, skaffade pretendenten sig så en grundligare
kiinnedom än förut om Rogers öden. Detta tillät honom att sätta sig
i förbindelse med ett stort antal personer, vilka mer eller mindre
känt Roger. Med hjälp av sin kunskap om vissa för dem bekanta
episoder och förhållanden kunde han övertyga dem om att han vore
don försvunne. En del av de nya rekryterna för hans sak tillförde
honom i sin tur nytt vetande, som kunde nyttjas i fortsättningen.
Den framgång, som ledsagade denna enkla taktik, visar på ett
slående sätt suggestionens makt. Till sist voro ett par hundra vittnen
villiga att taga på sin ed, att han var den försvunne baroneten. Till
mycket stor del voro de hämtade ur de lägre sociala skikten. Dels
var väl kritiklösheten större på detta håll, dels kommo de första
vittnena, Bogle m. fl., ur dylika miljöer och lämnade därför »sir
Hoger» ett kunskapsmaterial, som bäst kunde användas på folk med
samma förutsättningar. Men från 6:e gardesdragonregementet
kommo ej blott talrika underofficerare och meniga utan även åtskilliga officerare ända upp till generals tjänsteställning, och från
Hampshire vann pretendenten ej endast många anställda på Tichborne Hall utan också några godsägare.
Däremot ställde sig hela familjekretsen utom lady Tichborne
bestämt avvisande. Men detta gjorde ej stort intryck på den breda
.opinionen. Dels motverkades det av det tungt vägande faktum, att
259
_19- 43337. Svensk Tidskrift 1943.
..
·•
’ ”
————~~-~~~~-.~ ~-
Torvald T:son Höjer
Rogers egen mor erkänt honom, dels hade några bland släktingarna
ekonomiskt intresse av att hans krav avvisades. Andra åter kunde
förutsättas av solidaritet vilja stödja de i saken direkt intresserade.
Bland dem, som pretendenten vann för sin sak, voro utom lady Tichborne och Bogle två av särskild betydelse – familjen Tichbornes
förre juridiske rådgivare, mr. Hopkins, och en genealogisk och topografisk expert från Hampshire vid namn Baigent. Bägge voro män,
vilkas omdöme kunde tyckas äga åtskilligt värde.
Metoden vid insamlingen av detta stora bevismaterial var synnerligen effektiv men ansågs knappast fullt korrekt. Vittnena fingo
avgiva edliga förklaringar, s. k. affidavits. Dessa trycktes och sammanställdes till en volym, som fick cirkulera bland de personer, som
man i fortsättningen tänkte använda såsom vittnen. Att detta tillvägagångssätt ofta verkade starkt suggestivt, ligger i öppen dag.
En kampanj för att värva hundratals vittnen över ’stora delar av
England, varvid mycken traktering med mat och dryck var nödvändig, måste medföra avsevärda kostnader. Detsamma gäller »sir
Rogers» eget ståndsmässiga uppehälle, allra helst som han ej var
någon kostföraktare och under tiden från Englandsresan till rättegången ökade i vikt från 120 kilo till 167. (Roger Tichborne av 1853
hade varit ovanligt spenslig till sin konstitution.) Hans personliga
whiskykonsumtion styrktes under rättegången uppgå till nära 7’/,
liter i veckan. Särskilt dryga kostnader måste den blivande långa
processen föra med sig. Det var av största vikt för pretendenten,
vilken uppträdde som kärande, att ha de bästa möjliga advokater.
Krigskassan var alltså ett bekymmersamt problem för »sir Roger».
Själv saknade han andra medel än de 1,000 pund om året, som lady
Tichborne till sin död 1868 gav honom och vilka måste räcka till att
försörja hans hustru, två barn och talrika tjänare. Vid några tillfällen hängde arrest för skuld över hans huvud. Men som så ofta är
fallet i England, uppträdde några förmögna män – ur Hampshiregentryn- och togo sig an en sak, som de något obetänksamt skänkt
sitt förtroende. När rättegången nalkades, tillgrep man ett karakteristiskt sätt att slå mynt av de stora sympatier, som strömmade
pretendenten till mötes ur de breda lagren av det brittiska folket.
Han sattes helt enkelt på aktier, eller rättare sagt det utfärdades s. k.
Tickborne bonds, 5 % debentures med täckning i de egendomar, som
»sir Roger» gjorde anspråk på. Nominellt var deras sammanlagda
belopp 100,000 pund; i verkligheten torde en stor del ha emitterats
med betydande underkurs. I alla händelser inbragte de tillräckligt
för att engagera några av Englands främsta advokater.
Under loppet av 1868 mötte pretendenten två svåra motgångar.
Hans båda viktigaste anhängare, lady Tichborne och mr. Hopkins,
dogo med kort mellanrum. Särskilt lady Tichborne skulle såsom
vittne ha blivit ett ömtåligt problem för motsidans advokater vid
korsförhöret. Ett missgrepp med henne kunde ha gjort dem oberäknelig skada hos juryn. Nu befriades de från hela detta bekymmer. Kvar stod emellertid, att hon erkänt honom som sin son.
De, som närmare kände henne, visste, att hon icke var tillräknelig
260
Tickborneprocessen – en högviktoriansk pretendentsaga
och att hennes utsagor just i detta ärende saknade allt värde. Men
för den stora allmänheten var hon blott Roger Tichbornes mor och
därmed en auktoritet, som stod över alla andra.
Svarandesidan – innehavarna av familjegodsen – hade naturligtvis ej heller legat på latsidan; därtill stodo alltför stora värden pä
spel. För att ge ett begrepp om storleksordningen må nämnas, att
civilprocessen kostade eJtbart dem 91,000 pund i omkostnader, d. v. s.
inemot två millioner kronor. Deras juridiska rådgivares arbete hade
emellertid också skaffat dem viktiga trumfar till den blivande kraftmätningen. BL a. hade de utverkat ett korsförhör med pretendenten
rörande uppgifterna i hans affidavit. Därigenom blev han bunden
vid vissa bestämda detaljuppgifter, vilka kunde kontrolleras. Några
av hans ledande anhängare avföllo vidare mot slutet av 60-talet och
ställde viktigt material till motsidans förfogande. Tom Castros alltigenom oriktiga uppgifter vid sitt första framträdande kunde utsättas
för en nedgörande granskning. Och framför allt hade han själv satt
ett mycket farligt vapen i motpartens händer.
»Sir Roger» hade nämligen uppgivit, att han tillbragt ett par tre
veckor i den lilla staden Melipilla mellan Santiago och Valparaiso.
Det kunde av Roger Tichbornes brev med nästan fullständig visshet
styrkas, att denne aldrig varit där. Framför allt hade pretendenten,
sannolikt i ·en olycklig lust att ändå på en punkt visa sin vederhäftighet, till en person i Melipilla skrivit ett brev, där han åberopade sin gamla bekantskap med ett dussin av invånar~a. Dessa
uppgifter kunde prövas, och en speciell kommission avsändes till
Chile för att ordna vittnesförhör. »Sir Roger» själv åtog sig att
medfölja men fann halvvägs mellan Buenos Aires och Anderna
klokast att vända om under förebärande av hälsoskäl.
Förhören i Melipilla gåvo märkliga resultat. De av pretendenten
åberopade chilenarna voro ense om att aldrig ha sett eller hört talas
om Roger Tichborne. Ej heller hade någon annan engelsman under
1853-54 uppträtt där. Minst en av de personer, som pretendenten
åberopat, hade bevisligen varit frånvarande från Melipilla under
hela den tid, då Roger Tichborne haft möjlighet att besöka orten.
I stället hade där redan 1849-50 vistats en annan engelsman, en
femton, sexton års pojke vid namn Arthur Orton, som rymt från ett
fartyg i Valparaisa och 1851 återvände med Jessie Miller till England.
En hårlock, som pretendenten erhållit i svaret på sitt nyssnämnda
brev till Melipilla och erkänt vara sin egen, kunde styrkas vara klippt
från Arthur Ortons huvud.
Motparten hade redan tidigare haft anledning att misstänka, att
pretendenten och Arthur Orton vore identiska. En detektiv hade
nämligen lyckats utröna, att den hemvände baroneten första kvällen
i London – julafton – lämnat sitt förnäma hotell i Westend och
förklädd begivit sig till det fattiga hamnkvarteret W apping – där
Roger Tichborne veterligen aldrig varit – för att försöka skaffa
upplysningar om familjen Orton. Några av dennas medlemmar hade
därefter på ett gåtfullt sätt fått sin dåliga ekonomi påtagligt förbättrad. Det utröntes, att de fått pengar från »sir Roger Tichborne».
261
’ ,.
Torvald T:son Höjer
Vid närmare granskning kunde vidare visas, att åtskilliga av de
uppgifter, som Tom Castro först givit, t. ex. om Jessie Miller, om
datum för avfärden till Sydamerika och om sin egen ålder, icke
passade för Roger Tichborne men på ett märkligt sätt hörde samman
med Arthur Ortons enkla levnadssaga.
Arthur Orton var född 1834 – han var alltså fem år yngre än
Roger Tichborne – som son till en fattig &laktare i Wapping. Vid
fjorton års ålder hade han gått till sjöss, rymt i Valparaiso, vistats
i Melipilla, återkommit hem till England och därefter den 28 november 1852 avseglat till Tasmanien. Sommaren 1855 hade han kommit över till Australien och varit anställd på vissa platser, där protendenten uppgav sig ha varit verksam under namnet Tom Castro.
Vid granskning av bevarade räkenskapsböcker från dessa arbetsplatser skulle det senare visa sig, att de mycket riktigt nämnde
Arthur Orton men däremot under hela tre år ingen ’Castro. Efter
januari 1859 kan ej längre något spår av Orton upptäckas. I stället
blir Tom Castro möjlig att belägga från 1860.
Pretendentens förklaring av dessa remarkabla sammanträffanden
gick ut på att vissa av hans egna utsagor i Australien helt enkelt
vore senare förfalskningar av motparten. Han vidhöll sina uppgifter
om sina australiska arbetsförhållanden och hävdade, att han och
Orton under flera år varit arbetskamrater och Busenfreunde. Det
vore därför för att uppfylla ett löfte till denne, som han redan första
dagen i England sökt få reda på familjen Orton.
Som av· det ovanstående till överflöd torde ha framgått, var protendenten en bedragare och t. o. m. en i många hänseenden ej särdeles skicklig sådan. Att han var samma person som den försvunue
slaktarlärlingen Arthur Orton, kan knappast heller betvivlas, ehuru
vissa föga trovärdiga australiska vittnen påstodo sig ha känt dem
bägge som två skilda personer. Men man måste ha klart för sig, att
frågan tedde sig helt annorlunda för en mycket stor del av den
engelska allmänheten under åren omkring 1870 än för oss. Man
suggererades av det stora antal vittnen, i ej ringa utsträckning
aktade och hederliga personer, som på ed intygade, att de igenkänt
Roger Tichborne. Framför allt var det ett avgörande faktum, överskyggande alla andra, att lady Tichborne erkänt honom som sin son.
Den förvånansvärt ingående kunskap om Roger Tichbornes förflutna,
som pretendenten ådagalade på vissa punkter – vid sidan av en
monumental okunnighet på andra – imponerade på många. Man
kunde ej förklara den på annat sätt, än att han måste vara Roger
själv. Man förstod ej, att man hade att göra med en person, som
med stöd av ett ovanligt gott minne instuderat en viss roll. Man
drog ej sina slutsatser av kontrasten mellan detta beundransvärda
minne för en del ofta mycket obetydliga detaljer och samma persons
totala »glömska» av centrala delar av Rogers liv.
Hos den enklare publiken vägde ovidkommande omständigheter
tungt. Pretendentens skicklighet som skytt och hans sakkunskap på
hästar – bådadera naturliga talanger hos en man med hans brokiga
australiska förflutna! – ansågos vara starka indicier för hans
262
Tickborneprocessen – en högviktoriansk pretendentsaga
baronetskap. Böjelsen för det romantiska spelade naturligtvis en
betydelsefulL roll och skulle säkert ha gjort det i de flesta länder.
Mer speciellt engelsk var en annan tendens. Man förfäktade, att det
rörde sig om en jesuitkonspiration för att utestänga den rättmätige
baroneten från hans fädernearv. Tankegången var ej alldeles klar,
eftersom »sir Roger» – ovisst med vad fog – uppträdde som rätttrogen katolik. Men den brittiska allmänheten var ännu vid denna
tid mycket känslig för dylik agitation. Det bör ihågkommas, att
blott tjugo år tidigare utnämningen av ett antal katolska biskopar
med engelska titlar satt hela landet i jäsning och en politisk ledare
av lord John Russelis rang hade funnit klokt att göra det gamla
fältropet »no popery!» till en rikspolitisk paroll.
Dessa omständigheter och flera andra förklara det annars till
synes oförklarliga, att Tichbornepretendentens sak hade ett mycket
starkt folkligt stöd. Det hade kommit till uttryck i finansieringen
av hans kampanj, det visade sig under hans turneer ute i landet,
och det framträdde under de långvariga rättegångarna i stormande
hyllningar för honom och hans advokater och i smädelser och hotelser mot motparten. Tidtals fruktade man en allvarlig störning av
samhällslugnet, om han förlorade processen. Allt detta förklarar,
att motsidan under rättegångarna drev sin sak med en utförlighet
och en iver att bevisa även mindre väsentliga detaljer, som efteråt
kunna tyckas minst sagt överflödiga. Man fruktade nämligen, att
eljest någon juryman under intryck av den uppjagade folkstämningen skulle vägra att vara med om ett utslag, som ginge »sir
Hoger» emot. Den engelska rättskipningen kräver en enhällig jury.
Det var den 10 maj 1871, således fyra och ett halvt år efter pretendentens ankomst till England, som målet äntligen ropades upp i den
numera avskaffade Court of the Common Pleas. På båda sidor voro
engagerade några bland de mest lysande juristerna i England. »Sir
Rogers» talan fördes i främsta rummet av dåtidens skickligaste juryadvokat, serjeant Ballantine, som under målets gång gav rika prov
på sin ovanliga takt och skicklighet i att leda ett ömtåligt korsförhör. Dennes främsta biträde var Hardinge Giffard, senare såsom
lord Halsbury tre gånger lordkansler i konservativa kabinett.
Svarandesidans leading counsel var sir John Coleridge, kronjurist i
Gladstones första ministär, senare Lord Chief Justice of England och
upphöjd till pär. Bland hans biträden voro två av tidens främsta
advokater, bägge sedermera högt ansedda domare: Henry Hawkins
(lord Brampton) och Charles (sedermera lord) Bowen.
Coleridge har av sin politiske motståndare Disraeli stämplats som
»en silvertungad medelmåtta». Hans styrka torde verkligen främst
ha legat i den rena vältaligheten, där han kunde draga nytta av ett
ståtligt yttre och en ovanligt vacker röst. Lord Maugham menar
också- och, såvitt en lekman med ledning av utdrag ur protokollen
vågar yttra en åsikt, med rätta – att Coleridge under denna rättegång visade påtaglig oförmåga att skilja på huvudsak och bisak.
Delvis blev detta orsak till processens längd och omkostnadernas
263
·•
.. ….. … .i..
·o.w;.~ ””!’ ……
_j — .:,~, —
Torvald T:son Höjer
ofantliga höjd. Framför allt är det tydligt, att han i dess kärnpunkt,
det tjugotvå dagars korsförhöret med pretendenten själv, icke förstod att utnyttja den fruktansvärda okunnighet, som denne blottade
i fråga om stora och viktiga skeden av Rogers liv, t. ex. Paris och
Stonyhurst, till att få honom att alldeles bryta samman. Coleridge
misslyckades ideligen att sätta pricken över i, och käranden, som
med alla sina moraliska brister hade ett synnerligen rörligt ingenium
och ett orubbligt gott humör, fick ofta tillfälle att retirera i bibehållen
ordning från alltför utsatta positioner.
Pretendentens talan avsåg att få de aktuella innehavarna avhysta
från de Tichborneska godsen. För detta krävdes, att han lyckades
övertyga juryn om att han verkligen var sir Roger. Bevisbördan
– och den var tung – ålåg alltså honom. Metoden var klar; det
gällde att göra det mesta möjliga av hans tvåhundra ·vittnen. För
svaranden åter var det fråga om att med korsförhör visa otillförlitligheten av dessa vittnesmål, främst kärandens eget, och att med
sina vittnen göra troligt, att han icke var Roger. För yttervärlden
tycktes målet länge, d. v. s. så länge kärandesidans otaliga vittnen
voro i elden, ej gå illa för »sir Roger» trots den fruktansvärda okunnighet om mycket i Roger Tichbornes förflutna och den totala obekantskap med både latin och franska, som han visade i vittnesbåset,
och trots de graverande uttalanden av honom själv, som framdrogos
från åren 1865-1867.
Men därefter vände sig bladet. I ett rekordmässigt långt tal
-tjugofem hela rättegångsdagar- klarlade Coleridge med ingående
utförlighet i varje detalj bedrägeriets mekanism och uppvisade, hur
pretendenten egentligen förvärvat de kunskaper om Roger Tichborne, som imponerat på så många. De därpå följande vittnena för
svarandesidan fullbordade intrycket. Tre punkter voro avgörande:
Tom Castros fullständigt omöjliga uppgifter under tiden närmast
efter sitt framträdande, Chilekommissionens resultat, som fastslog,
att pretendenten varit i Melipilla icke 1853 såsom Roger Tichborne
utan 1849-50- då Roger tjänstgjorde som dragonofficer på Irlandsom Arthur Orton, samt slutligen det under rättegången klart bevisade förhållandet, att Roger Tichborne på sin ena arm hade haft en
tatuering, till vilken pretendenten saknade varje tillstymmelse. stark
verkan gjorde även Tom Castros i Australien påträffade anteckningsbok med bl. a. den betänkliga notisen »La Bella, R. C. Tichborne,
arrived at Robart Town, July 4th, 1854».
På rättegångens 102:a dag förklarade juryn sig icke behöva mer
bevis. Pretendenten valde då att anlita ett numera avskaffat rättsinstitut, to be non-suited. Målet slutade därigenom utan utslag.
Ballantine hoppades, att hans klient på så sätt i frånvaron av en
ogynnsam dom skulle kunna undgå en menedsprocess eller åtminstone vinna tid till att försvinna. Men domaren hade klart för sig,
att bedrägeriets omfattning krävde kraftåtgärder. Han förklarade
inför sittande rätt, att käranden var skyldig till mened, och gav
order om hans omedelbara anhållande.
Den sista akten, kriminalmålet, utspelades inför the Court of
264
————————· – — —~—————-~———————————-..
Tickborneprocessen – en högviktoriansk pretendentsaga
Queen’s Bench under presidium av en av 1800-talets främsta engelska
jurister, sir Alexander Cockburn. Den tog sin början först den 23
_april 1873. För kr~nan uppträdde numera Hawkins som förste
advokat och visade sig under korsförhören vida överlägsen Coleridge.
På motsidan hade Ballantine och Giffard dragit sig tillbaka. Efter
åtskilliga svårigheter anställdes kort före processens början såsom
»sir Rogers» förste advokat irländaren E. V. Kenealy. Pengar insamlades genom en intensiv propagandakampanj över hela England
med pretendenten själv som huvudtalare.
På sätt och vis låg saken ej alltför illa för svaranden. Bevisbördan
ålåg nämligen nu helt och hållet kronan. Åklagaren hade att slutgiltigt bevisa, att pretendenten icke kunde vara Roger Tichborne.
Med hänsyn till alla vittnesmål i motsatt riktning, främst lady
Tichbornes, var detta icke så lätt.
Men svarandens sak förstördes genom Kenealys alltigenom förfelade uppläggning av försvaret. Kenealy var en begåvad och högt
bildad man- Disraeli hade 1853 visat stor iver att vinna .honom till
medarbetare i en nystartad konservativ tidskrift (Buckle, Life of
Disraeli, III, kap. 14) – och hade tidigare med framgång uppträtt i
större mål. Men hans lynne var obalanserat, hans omdöme allt annat
än säkert, och han arbetade i Tichborneprocessen under det svåra
handicap, att han ej haft mer än ett par tre veckor på sig för att
sätta sig in i det enorma materialet. Hawkins hade däremot varit
en centralfigur i ärendets alla skeden under hela sju år.
Kenealy valde den olyckliga taktiken att ej inskränka sig till att
hävda, att kronan icke lyckats ställa utom tvivel, att svaranden verkligen var en bedragare. Hade han hållit sig till detta, hade han,
stödd på sina inemot trehundra vittnen och lady Tichborne, förmodligen fått sin klient frikänd eller åtminstone uppnått, att käranden
misslyckats till följd av oövervinnelig splittring inom juryn. I stället
sökte Kenealy bevisa, att svaranden var Roger Tichborne. Dessutom
förgick han sig, allteftersom den oändliga rättegången framskred,
alltmer i de mest äreröriga beskyllningar mot motparten- kronan —
och dess vittnen för mened, bestickning och konspiration. Han väjde
ej ens för kraftiga angrepp på själva domstolen.
Rättegången blev till stor del en upprepning av civilmålet, ehuru
flera bland pretendentens reputerligaste vittnen numera dragit sig
tillbaka. Ett par nya – den ene, en f. d. straffånge, bar det svenskt
klingande namnet Lundgren – sökte styrka riktigheten av svarandens uppgift om sin räddning 1854 med Osprey. De avslöjades emellertid inför rätten såsom grova menedare.
Kenealys misskötsel av försvaret gjorde utgången säker. Cockburn
gav en ryktbar, tjugo dagar lång sammanfattning av klart fällande
karaktär, och den 28 februari 1874 förklarade juryn, att svaranden
icke var Roger Tichborne utan Arthur Orton och att hans på ed avgivna försäkran, att han såsom Roger Tichborne 1852 förfört sin
»kusin» Kate Tichborne, var osann. (Det sistnämnda, en alldeles
meningslös lögn av pretendenten, var för samtiden en huvudpunkt i
det hela.) Domen löd på fjorton års straffarbete.
265
.··.
.-~
Torvald T:son Höjer
Lord Maugham har sammanfattat förutsättningarna för den lyckliga utgången i några pregnanta ord: ,Lagens och rättvisans triumf
vanns tack vare kombinationen av en skicklig åklagaradvokat, ett
bedrövligt vanskött försvar och en stark och verkligt framstående
domare – vartill naturligtvis kom det icke oväsentliga förhållandet,
’that the prisoner at bar was as guilty as Hell’.»
Belysande för stämningsläget är, att Kenealy, som på grund av
sitt uppträdande under rättegången miste sin advokatvärdighet,
omedelbart kunde få i gång en massrörelse för upprättelse åt den
till följd av jesuiternas försåt oskyldigt fängslade sir Roger Tichborne
och åt sig själv. Han bildade en sammanslutning, karakteristiskt
nog kallad the Magna Charta Society, han utgav en egen tidning
med det stolta namnet the Englishman, och han höll massmöten på
olika håll i landet. För att åstadkomma en revision av Tichborneprocessen invaldes han 1875 i underhuset av den stora industristaden
Stoke. Så småningom ebbade naturligtvis denna ovederhäftiga folkrörelse ut;. vid 1880 års val föll Kenealy igenom och dog kort efteråt.
Arthur Orton åter kreerade efter sin dom en ny roll, mönsterfångens, och blev 1884 frigiven i förtid. Han startade då en egen
folkrörelse om ock av blygsammare mått; en beramad parlamentskandidatur för Stoke blev för hans del aldrig förverkligad. Så små-
ningom utträngdes han ur folkgunstens blickpunkt av färskare
sensationer. Han dog i fattigdom 1898. På hans kista satte trogna
anhängare inskriptionen »Sir Roger Charles Doughty Tichborne».
266
EN HÖGVIKTORIANsK
PRETENDENTSAGA
Av docenten TOR VALD T:SON HÖJER, Uppsala
ETT bon mot säger, att Frankrikes historia är dess skandalprocessers. Omdömet innehåller trots sin påtagliga överdrift en oneklig
sanningskärna. Om England skulle det däremot icke med berättigande kunna fällas. Ändå finns det knappast något samhälle, där
rättegångsväsendet intager en så central plats som i Storbritannien.
Det är välkänt, att engelskt stats- och samhällsliv öppnar nära nog
obegränsade utsikter till en lysande karriär för en skicklig advokat.
Från senare tid må erinras om sir Edward (sedermera lord) Carson,
F. E. Smith (sedermera earl of Birkenhead), Rufus Isaacs (sedermera marquess of Reading) och sir John (numera lord) Simon, för
att blott nämna några av de ryktbaraste namnen.
Till den höga uppskattningen av advokatens talanger bidrager icke
blott en nationell smakriktning utan även den utformning, som själva
processsen fått i England. Korsförhöret av vittnena genom bägge
parternas barristers utgör huvudmomentet och ger åt slagfärdighet,
fintlighet och skarpsinne helt andra möjligheter att utåt komma till
sin rätt än vår mindre underhållande men i fråga om sina resultat
förvisso ej mindre betryggande rättegångsordning. De engelska
korsförhören i celebra mål, interfolierade av skarpsinniga eller
humoristiska anmärkningar från domaren – själv alltid vald ur de
framgångsrika advokaternas krets – tillhöra den mest fängslande
och stimulerande läsning, som gärna kan tänkas.
De mera remarkabla processerna, i främsta rummet mänskligt nog
mordmålen, stå därför i förgrunden för den brittiska allmänhetens
– den bildades såväl som den obildades – intresse. Men bland alla
rättegångar under de senaste hundra åren har ingen så länge och
så intensivt utgjort uppmärksamhetens medelpunkt som Tichborneprocessen. Den saknade visserligen den för genomsnittsmänniskan
oemotståndliga tjusning, som ett mord alltid utövar och särskilt om
det ägt rum inom den högre societeten. I gengäld hade den en hel rad
andra sidor, som voro ägnade att sätta det brittiska folkets känslor
i svallning. Åtskilliga av dessa drag äro alltjämt av intresse ur
allmän psykologisk synpunkt eller såsom typiska för det högviktorianska samhället. För svensk publik ligger, som det har framhållits, jämförelsen med den annars vida blygsammare Helga De la
Brache-affären nära till hands. Även 1900-talet har sett några rykt- 255
Torvald T:son Höjer
bara bedrägerier av liknande typ: Köpenickskomakarens djärva uppträdande som .preussisk kapten 1906, den baltiske äventyraren Harry
Domelas rätt länge framgångsrika och inbringande kreerande av den
unge prins Wilhelms av Preussen roll på 1920-talet och den falska
storfurstinnan Anastasia vid samma tid.
Tichborneprocessen är så väl känd in i detalj, att den ger god
inblick i en dylik svindels maskineri. Den visar, hur bedragaren
under vissa förutsättningar kan vinna anhängare i förvånansvärd
utsträckning även bland bildade och hederliga människor. Han bör
därvid framför allt på ett tidigt stadium få kontakt med några personer, som allmänt förutsättas böra känna rätta förhållandet bättre
än andra men som i själva verket av det ena eller andra skälet ha
ett svagt omdöme. Lady Tichborne och negern Bogle i den historia,
som skall berättas, äro klassiska exempel därpå. Slutligen visar
Tichborneaffären, vilka märkliga resultat i fråga om massuggestion
som en idog och obesvärad kampanj kan lämna, om den pågår tillräckligt länge i tal och skrift.
Egentligen utgjordes Tichborneprocessen av två mål, ett civilt och
ett kriminellt, och från den första stämningen till det sista utslaget
dröjde det nära sju år. De effektiva rättegångsdagarna voro två-
hundranittio, de inkallade vittnena flera hundra, och de tryckta
stenografiska protokollen upptaga, ehuru ofullständiga, mer än 10,000
sidor. Men det finns numera en ariadnetråd genom denna labyrint,
en historisk översikt (1936), författad av en bland Englands främsta
nutida jurister, lordkanslern i Neville Chamberlains kabinett viscount
Maugham, f. ö. bror till författaren Somerset Maugham och tydligen
i någon mån delaktig i familjens litterära gåvor.
Ätten Tichborne från Tichborne Hall i Hampshire tillhör den
typiska engelska lantadeln med urgamla traditioner, väldiga domäner
med ty åtföljande arrendeinkomster och en baronettitel åt huvudmannen. Den är vidare en bland de aristokratiska släkter, vilka alltsedan reformationen hållit fast vid Rom. Denna omständighet spelade psykologiskt en rätt stor roll under processen.
Huvudman vid 1800-talets mitt var sir Edward Doughty Tichborne
(1782-1853), den nionde baroneten. Han hade endast en dotter, Kate;
arvinge till titeln och familjegodsen var hans broder James Francis.
Men även denne var till åren kommen, och presumtiv arvtagare var
därfor hans äldre son Roger, född 1829 i Paris. Roger Tichborne
skulle – levande eller död – bli huvudfiguren i den historia, som
ledde till den stora processen.
Roger Tichborne kom ur en egendomlig miljö, även den av stor
betydelse för rättegången. Hans mor, som på sidolinjen härstammade från den högadliga familjen Seymour, var fransyska. Under
Rogers barndom :hade föräldrarna vistats i Paris; hans första uppfostran var därför rent fransk. Åktenskapet var olyckligt på grund
av mrs. Tichbornes starkt hysteriska läggning. Först vid sexton års
ålder överflyttades Roger på allvar till England och tillbragte tre
år på Stonyhurst, det förnäma katolska läroverket i Lancashire.
Efter avslutad skolgång inträdde Roger i armen såsom löjtnant
256
.’ ’
Tickborneprocessen – en högviktoriansk pretendentsaga
vid 6:e gardesdragonregementet och tjänstgjorde där till februari
1853. Under dessa år förälskade han sig i sin kusin Kate, men då
hennes föräldrar gjorde svårigheter, tog Roger avsked och begav sig
på utländska resor. I mars 1853 for han med det franska fartyget
La Pauline till Sydamerika, vistades i Valparaiso, Santiago och
Peru, återvände så till Valparaisa och Santiago, korsade Anderna
och avseglade den 20 april 1854 med den engelska tremastaren Bella
från Rio de Janeiro till Jamaica. Tre eller fyra dagar efter avresan
gick Bella under. En av båtarna och några vrakspillror påträffades,
men i övrigt har aldrig någonting hörts om hennes eller de ombordvarandes öden. Roger blev ett år senare i vederbörlig ordning dödförklarad; baronetvärdigheten övergick 1862 från hans far till hans
yngre bror och 1866 till dennes posthume son.
Emellertid hade lady Tichborne aldrig velat acceptera sin äldre
sons död. Hon lät hålla hans rum redo för honom, och ett ljus var
alltid tänt om natten för att leda honom tillbaka till Tichborne Hall.
Framför allt annonserade hon efter honom i olika länders tidningar.
År 1865 – hela elva år efter Bellas förlisning – lät hon införa
annonser i den australiska pressen. Och i slutet av året gåvo de ett
förvånansvärt resultat. I en liten stad i Nya Sydwales med det välklingande namnet Wagga Wagga framträdde en slaktare, som hette
Tom Castro, och uppgav sig vara den försvunne baroneten. I januari
1866 satte han sig brevledes i förbindelse med lady Tichborne.
Pretendentens förklaring om sina öden före och efter Bellas
skeppsbrott var ganska märklig och bör jämföras med de korta
uppgifter, som här ovan ha lämnats om Roger Tichbornes historia.
Han påstod, att han var född i Dorsetshire och tillbragt sina tidigare
år i Paris men numera glömt varje ord av franska språket. Därefter
hade han gått i läroverket i Southampton och tjänstgjort tretton
dagar som menig i 66:e regementet. Till Sydamerika hade han rest
i november 1852 med Jessie Miller. Efter Bellas undergång hade han
tillsammans med åtta man av besättningen upptagits av det amerikanska skeppet Osprey och så småningom landsatts i Melbourne. De
följande elva åren hade han tillbragt i det inre av Australien, enligt
egen uppgift delvis under allt annat än reputerliga sysselsättningar.
Som synes innehålla dessa uppgifter ej mycket, som stämmer med
verkligheten, utöver vad lady Tichbornes annonser omtalat. Bilden
fullständigas av att pretendenten visade djup okunnighet om de
Tichborneska släktförhållandena och lämnade de mest fantastiska
upplysningar om familjegodsens namn och belägenhet. Men i Australien fanns ingen, som närmare kunde kontrollera hans uppgifter, och
pretendentsagan kom därför icke att lyktas redan i sin början.
Flera andra omständigheter borde ha avskräckt omdömesgillt folk
från att sätta tro till Castro. Det är då icke fråga om detaljer utan
om själva det inre sammanhanget i hans historia. För det första
förefaller det orimligt, att en person som Roger Tichborne, uppfostrad i den högre aristokratin, van att umgås i samhällets yppersta
kretsar, själv att döma av efterlämnade brev alltigenom en gentleman och trots en del små löjligheter bevarad i sympatiskt minne av
257
’ ..
Torvald T:son Höjer
alla, som känt honom- att en sådan man efter sin underbara räddning skulle ha underlåtit att ge sig till känna för sina vänner och
anförvanter för att i stället utan rimlig orsak tillbringa elva år i
misär i det dåtida inre Australien, omgiven av och livligt sällskapande med hästtjuvar och deporterade straffångar. Och accepterar
man en dylik egendomlig social och moralisk metamorfos, är det
minst lika besynnerligt, att han ej gjorde bruk av sitt välfyllda
bankkonto i London genom lämplig bulvan och ej heller höll reda på
hur arvsförhållandena där hemma utvecklade sig. Om sin onkels
död hade han fått kännedom i Chile; därefter stod endast hans fader
– född 1784 -mellan honom och rikedomarna.
I detta sammanhang kan nämnas den kulturella utveckling bakåtnedåt, som också måste förutsättas. Roger Tichborne hade ej varit
alldeles stark i vare sig ortografi eller grammatik, O((h hans språk
vimlade av gallicismer. Men hans brev sakna varje likhet med pretendentens, vars stil må illustreras med följande aktstycke, som tillkom först den 3 februari 1867, sedan han ett helt år spelat baronet:
»My dear consing Kate,
I am very sorry i am not able to come and see you before i go. my
head is so bad that i am not fit to come. Mr Baijent is very much
annoyed about it. but i am coming here to spend a fue day at the
end’ of the week and i shall then have the pleasure of meeting you
again. you will excuse me for not coming, has it will only be a fue
day before I am with you. I have an invitation from Mr. Hopkins
to spend a fue day with him so ishall be down about Thursday. give
my regard to Consing Willian and G I shall soon be down again
and have the pleasure of a hunt with my old friend George.
With my best regards my dear cousin to you and your family,
I remain your affectionate
cousin R. C. Tichborne
I have to meet Mamma to morrow at Dover and our address will
be Essex lodge thornton heath Graydon.»
[Baijent =Baigent; Graydon =Croydon. Det kan f. ö. nämnas, att
han bland mycket annat skrev »communicating» som antingen »commucating» eller »comicating»; »enough» som »a Nuff»; »unnecessary»
som »annesersery» etc.]
Allra mest påfallande är kanske en annan sak. Castro uppgav sig
ha kommit till Melbourne 1854 med åtta andra män från Bella ombord
på Osprey. Hamnböckerna i Melbourne visade vid en senare företagen undersökning, att något sådant skepp ej kommit dit. Framför
allt hade ingen enda av de åtta andra någonsin avhörts efter Bellas
undergång, ett alldeles oförklarligt förhållande, om hans historia
skulle ha varit sann.
Trots dessa orimligheter lyckades han med framgång spela sin roll
i Sydney. Där förvärvade han dessutom en mycket värdefull bundsförvant. Genom brev från lady Tichborne fick han veta, att en
258
Tichborneprocessen – en högviktoriansk pretendentsaga
gammal negertrotjänare till familjen vid namn Bogle vistades i staden. Ytterligare uppgifter om denne torde han ha fått av en f. d.
trädgårdsmästare från Tichborne, som emigrerat till Australien. Det
beredde honom därför ingen svårighet att »känna igen» negern med
ett glatt »Hullo! Bogle, is that you~» och efterlysa hans familj.
Igenkännandet blev under sådana omständigheter ömsesidigt. Från
sin långa tjänst i huset Tichborne hade Bogle rätt omfattande kunskaper om familjens förhållanden och tillhörigheter. Hans vetande blev
ovärderligt för pretendenten, när denne skulle studera in sin roll.
Det har varit omstritt, om Bogle var i god tro, när han påstod, att
’l’om Castro var identisk med Roger Tichborne. I sin sammanfattning av kriminalmålet betecknade the Lord Chief Justice honom emellertid som »an honest but a foolish and inaccurate old man».
Sedan Tom Castro väl gått över Rubicon och på hösten 1866 avrest
till England såsom sir Roger Tichborne, var hans fälttågsplan given.
Det gällde nu att förvärva vittnen, som ville bestyrka hans identitet
med den försvunne. Taktiken därvidlag var enkel men visade sig
förvånansvärt effektiv. Först uppsökte han lady Tichborne i Paris
och blev av henne utan tvekan – men under ganska besynnerliga
omständigheter- identifierad såsom hennes saknade äldre son. Av
hennes egna brev liksom av senare vittnesmål framgår ganska klart,
att den hysteriska gamla damen var fast besluten att erkänna den
från Australien anlände såsom Roger. Möjligen medverkade därvid
någon lust hos henne att skada vissa andra familjemedlemmar samt
hoppet att åter få spela en förstaplansroll på Tichborne Hall. Med
stöd av hennes och Bogles upplysningar samt av de brev från Roger,
som hans mor hade kvar, skaffade pretendenten sig så en grundligare
kiinnedom än förut om Rogers öden. Detta tillät honom att sätta sig
i förbindelse med ett stort antal personer, vilka mer eller mindre
känt Roger. Med hjälp av sin kunskap om vissa för dem bekanta
episoder och förhållanden kunde han övertyga dem om att han vore
don försvunne. En del av de nya rekryterna för hans sak tillförde
honom i sin tur nytt vetande, som kunde nyttjas i fortsättningen.
Den framgång, som ledsagade denna enkla taktik, visar på ett
slående sätt suggestionens makt. Till sist voro ett par hundra vittnen
villiga att taga på sin ed, att han var den försvunne baroneten. Till
mycket stor del voro de hämtade ur de lägre sociala skikten. Dels
var väl kritiklösheten större på detta håll, dels kommo de första
vittnena, Bogle m. fl., ur dylika miljöer och lämnade därför »sir
Hoger» ett kunskapsmaterial, som bäst kunde användas på folk med
samma förutsättningar. Men från 6:e gardesdragonregementet
kommo ej blott talrika underofficerare och meniga utan även åtskilliga officerare ända upp till generals tjänsteställning, och från
Hampshire vann pretendenten ej endast många anställda på Tichborne Hall utan också några godsägare.
Däremot ställde sig hela familjekretsen utom lady Tichborne
bestämt avvisande. Men detta gjorde ej stort intryck på den breda
.opinionen. Dels motverkades det av det tungt vägande faktum, att
259
_19- 43337. Svensk Tidskrift 1943.
..
·•
’ ”
————~~-~~~~-.~ ~-
Torvald T:son Höjer
Rogers egen mor erkänt honom, dels hade några bland släktingarna
ekonomiskt intresse av att hans krav avvisades. Andra åter kunde
förutsättas av solidaritet vilja stödja de i saken direkt intresserade.
Bland dem, som pretendenten vann för sin sak, voro utom lady Tichborne och Bogle två av särskild betydelse – familjen Tichbornes
förre juridiske rådgivare, mr. Hopkins, och en genealogisk och topografisk expert från Hampshire vid namn Baigent. Bägge voro män,
vilkas omdöme kunde tyckas äga åtskilligt värde.
Metoden vid insamlingen av detta stora bevismaterial var synnerligen effektiv men ansågs knappast fullt korrekt. Vittnena fingo
avgiva edliga förklaringar, s. k. affidavits. Dessa trycktes och sammanställdes till en volym, som fick cirkulera bland de personer, som
man i fortsättningen tänkte använda såsom vittnen. Att detta tillvägagångssätt ofta verkade starkt suggestivt, ligger i öppen dag.
En kampanj för att värva hundratals vittnen över ’stora delar av
England, varvid mycken traktering med mat och dryck var nödvändig, måste medföra avsevärda kostnader. Detsamma gäller »sir
Rogers» eget ståndsmässiga uppehälle, allra helst som han ej var
någon kostföraktare och under tiden från Englandsresan till rättegången ökade i vikt från 120 kilo till 167. (Roger Tichborne av 1853
hade varit ovanligt spenslig till sin konstitution.) Hans personliga
whiskykonsumtion styrktes under rättegången uppgå till nära 7’/,
liter i veckan. Särskilt dryga kostnader måste den blivande långa
processen föra med sig. Det var av största vikt för pretendenten,
vilken uppträdde som kärande, att ha de bästa möjliga advokater.
Krigskassan var alltså ett bekymmersamt problem för »sir Roger».
Själv saknade han andra medel än de 1,000 pund om året, som lady
Tichborne till sin död 1868 gav honom och vilka måste räcka till att
försörja hans hustru, två barn och talrika tjänare. Vid några tillfällen hängde arrest för skuld över hans huvud. Men som så ofta är
fallet i England, uppträdde några förmögna män – ur Hampshiregentryn- och togo sig an en sak, som de något obetänksamt skänkt
sitt förtroende. När rättegången nalkades, tillgrep man ett karakteristiskt sätt att slå mynt av de stora sympatier, som strömmade
pretendenten till mötes ur de breda lagren av det brittiska folket.
Han sattes helt enkelt på aktier, eller rättare sagt det utfärdades s. k.
Tickborne bonds, 5 % debentures med täckning i de egendomar, som
»sir Roger» gjorde anspråk på. Nominellt var deras sammanlagda
belopp 100,000 pund; i verkligheten torde en stor del ha emitterats
med betydande underkurs. I alla händelser inbragte de tillräckligt
för att engagera några av Englands främsta advokater.
Under loppet av 1868 mötte pretendenten två svåra motgångar.
Hans båda viktigaste anhängare, lady Tichborne och mr. Hopkins,
dogo med kort mellanrum. Särskilt lady Tichborne skulle såsom
vittne ha blivit ett ömtåligt problem för motsidans advokater vid
korsförhöret. Ett missgrepp med henne kunde ha gjort dem oberäknelig skada hos juryn. Nu befriades de från hela detta bekymmer. Kvar stod emellertid, att hon erkänt honom som sin son.
De, som närmare kände henne, visste, att hon icke var tillräknelig
260
Tickborneprocessen – en högviktoriansk pretendentsaga
och att hennes utsagor just i detta ärende saknade allt värde. Men
för den stora allmänheten var hon blott Roger Tichbornes mor och
därmed en auktoritet, som stod över alla andra.
Svarandesidan – innehavarna av familjegodsen – hade naturligtvis ej heller legat på latsidan; därtill stodo alltför stora värden pä
spel. För att ge ett begrepp om storleksordningen må nämnas, att
civilprocessen kostade eJtbart dem 91,000 pund i omkostnader, d. v. s.
inemot två millioner kronor. Deras juridiska rådgivares arbete hade
emellertid också skaffat dem viktiga trumfar till den blivande kraftmätningen. BL a. hade de utverkat ett korsförhör med pretendenten
rörande uppgifterna i hans affidavit. Därigenom blev han bunden
vid vissa bestämda detaljuppgifter, vilka kunde kontrolleras. Några
av hans ledande anhängare avföllo vidare mot slutet av 60-talet och
ställde viktigt material till motsidans förfogande. Tom Castros alltigenom oriktiga uppgifter vid sitt första framträdande kunde utsättas
för en nedgörande granskning. Och framför allt hade han själv satt
ett mycket farligt vapen i motpartens händer.
»Sir Roger» hade nämligen uppgivit, att han tillbragt ett par tre
veckor i den lilla staden Melipilla mellan Santiago och Valparaiso.
Det kunde av Roger Tichbornes brev med nästan fullständig visshet
styrkas, att denne aldrig varit där. Framför allt hade pretendenten,
sannolikt i ·en olycklig lust att ändå på en punkt visa sin vederhäftighet, till en person i Melipilla skrivit ett brev, där han åberopade sin gamla bekantskap med ett dussin av invånar~a. Dessa
uppgifter kunde prövas, och en speciell kommission avsändes till
Chile för att ordna vittnesförhör. »Sir Roger» själv åtog sig att
medfölja men fann halvvägs mellan Buenos Aires och Anderna
klokast att vända om under förebärande av hälsoskäl.
Förhören i Melipilla gåvo märkliga resultat. De av pretendenten
åberopade chilenarna voro ense om att aldrig ha sett eller hört talas
om Roger Tichborne. Ej heller hade någon annan engelsman under
1853-54 uppträtt där. Minst en av de personer, som pretendenten
åberopat, hade bevisligen varit frånvarande från Melipilla under
hela den tid, då Roger Tichborne haft möjlighet att besöka orten.
I stället hade där redan 1849-50 vistats en annan engelsman, en
femton, sexton års pojke vid namn Arthur Orton, som rymt från ett
fartyg i Valparaisa och 1851 återvände med Jessie Miller till England.
En hårlock, som pretendenten erhållit i svaret på sitt nyssnämnda
brev till Melipilla och erkänt vara sin egen, kunde styrkas vara klippt
från Arthur Ortons huvud.
Motparten hade redan tidigare haft anledning att misstänka, att
pretendenten och Arthur Orton vore identiska. En detektiv hade
nämligen lyckats utröna, att den hemvände baroneten första kvällen
i London – julafton – lämnat sitt förnäma hotell i Westend och
förklädd begivit sig till det fattiga hamnkvarteret W apping – där
Roger Tichborne veterligen aldrig varit – för att försöka skaffa
upplysningar om familjen Orton. Några av dennas medlemmar hade
därefter på ett gåtfullt sätt fått sin dåliga ekonomi påtagligt förbättrad. Det utröntes, att de fått pengar från »sir Roger Tichborne».
261
’ ,.
Torvald T:son Höjer
Vid närmare granskning kunde vidare visas, att åtskilliga av de
uppgifter, som Tom Castro först givit, t. ex. om Jessie Miller, om
datum för avfärden till Sydamerika och om sin egen ålder, icke
passade för Roger Tichborne men på ett märkligt sätt hörde samman
med Arthur Ortons enkla levnadssaga.
Arthur Orton var född 1834 – han var alltså fem år yngre än
Roger Tichborne – som son till en fattig &laktare i Wapping. Vid
fjorton års ålder hade han gått till sjöss, rymt i Valparaiso, vistats
i Melipilla, återkommit hem till England och därefter den 28 november 1852 avseglat till Tasmanien. Sommaren 1855 hade han kommit över till Australien och varit anställd på vissa platser, där protendenten uppgav sig ha varit verksam under namnet Tom Castro.
Vid granskning av bevarade räkenskapsböcker från dessa arbetsplatser skulle det senare visa sig, att de mycket riktigt nämnde
Arthur Orton men däremot under hela tre år ingen ’Castro. Efter
januari 1859 kan ej längre något spår av Orton upptäckas. I stället
blir Tom Castro möjlig att belägga från 1860.
Pretendentens förklaring av dessa remarkabla sammanträffanden
gick ut på att vissa av hans egna utsagor i Australien helt enkelt
vore senare förfalskningar av motparten. Han vidhöll sina uppgifter
om sina australiska arbetsförhållanden och hävdade, att han och
Orton under flera år varit arbetskamrater och Busenfreunde. Det
vore därför för att uppfylla ett löfte till denne, som han redan första
dagen i England sökt få reda på familjen Orton.
Som av· det ovanstående till överflöd torde ha framgått, var protendenten en bedragare och t. o. m. en i många hänseenden ej särdeles skicklig sådan. Att han var samma person som den försvunue
slaktarlärlingen Arthur Orton, kan knappast heller betvivlas, ehuru
vissa föga trovärdiga australiska vittnen påstodo sig ha känt dem
bägge som två skilda personer. Men man måste ha klart för sig, att
frågan tedde sig helt annorlunda för en mycket stor del av den
engelska allmänheten under åren omkring 1870 än för oss. Man
suggererades av det stora antal vittnen, i ej ringa utsträckning
aktade och hederliga personer, som på ed intygade, att de igenkänt
Roger Tichborne. Framför allt var det ett avgörande faktum, överskyggande alla andra, att lady Tichborne erkänt honom som sin son.
Den förvånansvärt ingående kunskap om Roger Tichbornes förflutna,
som pretendenten ådagalade på vissa punkter – vid sidan av en
monumental okunnighet på andra – imponerade på många. Man
kunde ej förklara den på annat sätt, än att han måste vara Roger
själv. Man förstod ej, att man hade att göra med en person, som
med stöd av ett ovanligt gott minne instuderat en viss roll. Man
drog ej sina slutsatser av kontrasten mellan detta beundransvärda
minne för en del ofta mycket obetydliga detaljer och samma persons
totala »glömska» av centrala delar av Rogers liv.
Hos den enklare publiken vägde ovidkommande omständigheter
tungt. Pretendentens skicklighet som skytt och hans sakkunskap på
hästar – bådadera naturliga talanger hos en man med hans brokiga
australiska förflutna! – ansågos vara starka indicier för hans
262
Tickborneprocessen – en högviktoriansk pretendentsaga
baronetskap. Böjelsen för det romantiska spelade naturligtvis en
betydelsefulL roll och skulle säkert ha gjort det i de flesta länder.
Mer speciellt engelsk var en annan tendens. Man förfäktade, att det
rörde sig om en jesuitkonspiration för att utestänga den rättmätige
baroneten från hans fädernearv. Tankegången var ej alldeles klar,
eftersom »sir Roger» – ovisst med vad fog – uppträdde som rätttrogen katolik. Men den brittiska allmänheten var ännu vid denna
tid mycket känslig för dylik agitation. Det bör ihågkommas, att
blott tjugo år tidigare utnämningen av ett antal katolska biskopar
med engelska titlar satt hela landet i jäsning och en politisk ledare
av lord John Russelis rang hade funnit klokt att göra det gamla
fältropet »no popery!» till en rikspolitisk paroll.
Dessa omständigheter och flera andra förklara det annars till
synes oförklarliga, att Tichbornepretendentens sak hade ett mycket
starkt folkligt stöd. Det hade kommit till uttryck i finansieringen
av hans kampanj, det visade sig under hans turneer ute i landet,
och det framträdde under de långvariga rättegångarna i stormande
hyllningar för honom och hans advokater och i smädelser och hotelser mot motparten. Tidtals fruktade man en allvarlig störning av
samhällslugnet, om han förlorade processen. Allt detta förklarar,
att motsidan under rättegångarna drev sin sak med en utförlighet
och en iver att bevisa även mindre väsentliga detaljer, som efteråt
kunna tyckas minst sagt överflödiga. Man fruktade nämligen, att
eljest någon juryman under intryck av den uppjagade folkstämningen skulle vägra att vara med om ett utslag, som ginge »sir
Hoger» emot. Den engelska rättskipningen kräver en enhällig jury.
Det var den 10 maj 1871, således fyra och ett halvt år efter pretendentens ankomst till England, som målet äntligen ropades upp i den
numera avskaffade Court of the Common Pleas. På båda sidor voro
engagerade några bland de mest lysande juristerna i England. »Sir
Rogers» talan fördes i främsta rummet av dåtidens skickligaste juryadvokat, serjeant Ballantine, som under målets gång gav rika prov
på sin ovanliga takt och skicklighet i att leda ett ömtåligt korsförhör. Dennes främsta biträde var Hardinge Giffard, senare såsom
lord Halsbury tre gånger lordkansler i konservativa kabinett.
Svarandesidans leading counsel var sir John Coleridge, kronjurist i
Gladstones första ministär, senare Lord Chief Justice of England och
upphöjd till pär. Bland hans biträden voro två av tidens främsta
advokater, bägge sedermera högt ansedda domare: Henry Hawkins
(lord Brampton) och Charles (sedermera lord) Bowen.
Coleridge har av sin politiske motståndare Disraeli stämplats som
»en silvertungad medelmåtta». Hans styrka torde verkligen främst
ha legat i den rena vältaligheten, där han kunde draga nytta av ett
ståtligt yttre och en ovanligt vacker röst. Lord Maugham menar
också- och, såvitt en lekman med ledning av utdrag ur protokollen
vågar yttra en åsikt, med rätta – att Coleridge under denna rättegång visade påtaglig oförmåga att skilja på huvudsak och bisak.
Delvis blev detta orsak till processens längd och omkostnadernas
263
·•
.. ….. … .i..
·o.w;.~ ””!’ ……
_j — .:,~, —
Torvald T:son Höjer
ofantliga höjd. Framför allt är det tydligt, att han i dess kärnpunkt,
det tjugotvå dagars korsförhöret med pretendenten själv, icke förstod att utnyttja den fruktansvärda okunnighet, som denne blottade
i fråga om stora och viktiga skeden av Rogers liv, t. ex. Paris och
Stonyhurst, till att få honom att alldeles bryta samman. Coleridge
misslyckades ideligen att sätta pricken över i, och käranden, som
med alla sina moraliska brister hade ett synnerligen rörligt ingenium
och ett orubbligt gott humör, fick ofta tillfälle att retirera i bibehållen
ordning från alltför utsatta positioner.
Pretendentens talan avsåg att få de aktuella innehavarna avhysta
från de Tichborneska godsen. För detta krävdes, att han lyckades
övertyga juryn om att han verkligen var sir Roger. Bevisbördan
– och den var tung – ålåg alltså honom. Metoden var klar; det
gällde att göra det mesta möjliga av hans tvåhundra ·vittnen. För
svaranden åter var det fråga om att med korsförhör visa otillförlitligheten av dessa vittnesmål, främst kärandens eget, och att med
sina vittnen göra troligt, att han icke var Roger. För yttervärlden
tycktes målet länge, d. v. s. så länge kärandesidans otaliga vittnen
voro i elden, ej gå illa för »sir Roger» trots den fruktansvärda okunnighet om mycket i Roger Tichbornes förflutna och den totala obekantskap med både latin och franska, som han visade i vittnesbåset,
och trots de graverande uttalanden av honom själv, som framdrogos
från åren 1865-1867.
Men därefter vände sig bladet. I ett rekordmässigt långt tal
-tjugofem hela rättegångsdagar- klarlade Coleridge med ingående
utförlighet i varje detalj bedrägeriets mekanism och uppvisade, hur
pretendenten egentligen förvärvat de kunskaper om Roger Tichborne, som imponerat på så många. De därpå följande vittnena för
svarandesidan fullbordade intrycket. Tre punkter voro avgörande:
Tom Castros fullständigt omöjliga uppgifter under tiden närmast
efter sitt framträdande, Chilekommissionens resultat, som fastslog,
att pretendenten varit i Melipilla icke 1853 såsom Roger Tichborne
utan 1849-50- då Roger tjänstgjorde som dragonofficer på Irlandsom Arthur Orton, samt slutligen det under rättegången klart bevisade förhållandet, att Roger Tichborne på sin ena arm hade haft en
tatuering, till vilken pretendenten saknade varje tillstymmelse. stark
verkan gjorde även Tom Castros i Australien påträffade anteckningsbok med bl. a. den betänkliga notisen »La Bella, R. C. Tichborne,
arrived at Robart Town, July 4th, 1854».
På rättegångens 102:a dag förklarade juryn sig icke behöva mer
bevis. Pretendenten valde då att anlita ett numera avskaffat rättsinstitut, to be non-suited. Målet slutade därigenom utan utslag.
Ballantine hoppades, att hans klient på så sätt i frånvaron av en
ogynnsam dom skulle kunna undgå en menedsprocess eller åtminstone vinna tid till att försvinna. Men domaren hade klart för sig,
att bedrägeriets omfattning krävde kraftåtgärder. Han förklarade
inför sittande rätt, att käranden var skyldig till mened, och gav
order om hans omedelbara anhållande.
Den sista akten, kriminalmålet, utspelades inför the Court of
264
————————· – — —~—————-~———————————-..
Tickborneprocessen – en högviktoriansk pretendentsaga
Queen’s Bench under presidium av en av 1800-talets främsta engelska
jurister, sir Alexander Cockburn. Den tog sin början först den 23
_april 1873. För kr~nan uppträdde numera Hawkins som förste
advokat och visade sig under korsförhören vida överlägsen Coleridge.
På motsidan hade Ballantine och Giffard dragit sig tillbaka. Efter
åtskilliga svårigheter anställdes kort före processens början såsom
»sir Rogers» förste advokat irländaren E. V. Kenealy. Pengar insamlades genom en intensiv propagandakampanj över hela England
med pretendenten själv som huvudtalare.
På sätt och vis låg saken ej alltför illa för svaranden. Bevisbördan
ålåg nämligen nu helt och hållet kronan. Åklagaren hade att slutgiltigt bevisa, att pretendenten icke kunde vara Roger Tichborne.
Med hänsyn till alla vittnesmål i motsatt riktning, främst lady
Tichbornes, var detta icke så lätt.
Men svarandens sak förstördes genom Kenealys alltigenom förfelade uppläggning av försvaret. Kenealy var en begåvad och högt
bildad man- Disraeli hade 1853 visat stor iver att vinna .honom till
medarbetare i en nystartad konservativ tidskrift (Buckle, Life of
Disraeli, III, kap. 14) – och hade tidigare med framgång uppträtt i
större mål. Men hans lynne var obalanserat, hans omdöme allt annat
än säkert, och han arbetade i Tichborneprocessen under det svåra
handicap, att han ej haft mer än ett par tre veckor på sig för att
sätta sig in i det enorma materialet. Hawkins hade däremot varit
en centralfigur i ärendets alla skeden under hela sju år.
Kenealy valde den olyckliga taktiken att ej inskränka sig till att
hävda, att kronan icke lyckats ställa utom tvivel, att svaranden verkligen var en bedragare. Hade han hållit sig till detta, hade han,
stödd på sina inemot trehundra vittnen och lady Tichborne, förmodligen fått sin klient frikänd eller åtminstone uppnått, att käranden
misslyckats till följd av oövervinnelig splittring inom juryn. I stället
sökte Kenealy bevisa, att svaranden var Roger Tichborne. Dessutom
förgick han sig, allteftersom den oändliga rättegången framskred,
alltmer i de mest äreröriga beskyllningar mot motparten- kronan —
och dess vittnen för mened, bestickning och konspiration. Han väjde
ej ens för kraftiga angrepp på själva domstolen.
Rättegången blev till stor del en upprepning av civilmålet, ehuru
flera bland pretendentens reputerligaste vittnen numera dragit sig
tillbaka. Ett par nya – den ene, en f. d. straffånge, bar det svenskt
klingande namnet Lundgren – sökte styrka riktigheten av svarandens uppgift om sin räddning 1854 med Osprey. De avslöjades emellertid inför rätten såsom grova menedare.
Kenealys misskötsel av försvaret gjorde utgången säker. Cockburn
gav en ryktbar, tjugo dagar lång sammanfattning av klart fällande
karaktär, och den 28 februari 1874 förklarade juryn, att svaranden
icke var Roger Tichborne utan Arthur Orton och att hans på ed avgivna försäkran, att han såsom Roger Tichborne 1852 förfört sin
»kusin» Kate Tichborne, var osann. (Det sistnämnda, en alldeles
meningslös lögn av pretendenten, var för samtiden en huvudpunkt i
det hela.) Domen löd på fjorton års straffarbete.
265
.··.
.-~
Torvald T:son Höjer
Lord Maugham har sammanfattat förutsättningarna för den lyckliga utgången i några pregnanta ord: ,Lagens och rättvisans triumf
vanns tack vare kombinationen av en skicklig åklagaradvokat, ett
bedrövligt vanskött försvar och en stark och verkligt framstående
domare – vartill naturligtvis kom det icke oväsentliga förhållandet,
’that the prisoner at bar was as guilty as Hell’.»
Belysande för stämningsläget är, att Kenealy, som på grund av
sitt uppträdande under rättegången miste sin advokatvärdighet,
omedelbart kunde få i gång en massrörelse för upprättelse åt den
till följd av jesuiternas försåt oskyldigt fängslade sir Roger Tichborne
och åt sig själv. Han bildade en sammanslutning, karakteristiskt
nog kallad the Magna Charta Society, han utgav en egen tidning
med det stolta namnet the Englishman, och han höll massmöten på
olika håll i landet. För att åstadkomma en revision av Tichborneprocessen invaldes han 1875 i underhuset av den stora industristaden
Stoke. Så småningom ebbade naturligtvis denna ovederhäftiga folkrörelse ut;. vid 1880 års val föll Kenealy igenom och dog kort efteråt.
Arthur Orton åter kreerade efter sin dom en ny roll, mönsterfångens, och blev 1884 frigiven i förtid. Han startade då en egen
folkrörelse om ock av blygsammare mått; en beramad parlamentskandidatur för Stoke blev för hans del aldrig förverkligad. Så små-
ningom utträngdes han ur folkgunstens blickpunkt av färskare
sensationer. Han dog i fattigdom 1898. På hans kista satte trogna
anhängare inskriptionen »Sir Roger Charles Doughty Tichborne».
266