Timothy Garton Ash; Låt världen få veta


2000


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

o ••
a var
En journalist som skriver historia
Timothy Garton Ash
Född 1955.
Garton Ash är docent i historia vid St. Anthony’s College i
Oxford, där han under stora delar av 80-talet och 90-talet
också var Fellow. Men Garton Ash har också gästspelat på
olika universitet och forskningsinstitutioner runt om i världen, som exempelvis Fellow vid Woodrow Wilson International Center for Schalars in Washington, DC.
Under stora delar av 1980-talet bodde och reste han runt
i Östeuropa. Då medverkade han regelbundet i tidskrifter
som Der Spiegel och The Spectator. Nu kan man ofta läsa
honom i tidningar och tidskrifter som The New York
Review of Books, The Prospect, The Times Literary
Supplement och The Times.
Är författare till ett tiotal böcker som översatts till femton
olika språk och som givit honom utmärkelser som Commentator of the Year (1989), David Watt Memorial Prize
(1990) och Premia Napoli (1995). Tre av böckerna har
översatts till svenska: Folket det är vi (Bonnier, 1990),
Personakten (Norstedts, 1998) och den nu aktuella
Samtidens historia (Norstedts, 2000).
När Norstedts förlag gav ut hans bok Personakten presenterades Garton Ash som ”Englands svar på Peter Englund.” En internationell storhet, alltså…
B lSvensk Tidskrift 12000, nr 2-31
1989 var ett magiskt år. Den brittiske journalisten och historikern Timothy
Garton Ash reste runt i Östeuropa och talade med de blivande revolutionä-
rerna. Inte många kände till honom då, nu är en hel värld bekant med
honom. Garton Ash var inte bara där för att rapportera.
Han skrev historia.
F
RÅN HRADCANY, DEN GAMLA BORGEN på Prags
kullar, kunde Makten se ned över ett Prag där
människor inte längre lydde. Det var under
novemberdagarna 1989, då allt stod och vägde
och ingen riktigt visste hur Husakregimen
skulle reagera på trycket underifrån. Jirina Siklova, sociolog och ledande dissident, befann sig i källaren till ett
galleri i centrala Prag, i närheten av centralkommittens
högkvarter, tillsammans med andra oliktänkande. Utanför väntade milisen och kravallpolisen. Dissidenterna
försökte uppbåda optimism. Men det var oroligt. Plötsligt dök det upp en främmande man nere i källaren. Han
följde noggrant med i vad som sades. Han talade inte
tjeckiska men fick allt översatt. När Siklova och de andra
fick klart för sig att det var en framstående brittisk journalist drog de en lättnadens suck. Antingen skulle inte
polisen våga ingripa med en utländsk journalist närvarande – och om de ändå gjorde det skulle hela världen få
kännedom om det.
Så minns Siklova sitt första möte med Timothy Garton
Ash. Och hon minns det med tacksamhet. Hans närvaro
gav en känsla av trygghet. De kände sig inte så ensamma
och utsatta längre. Kravallpolisen hade sina genomskinliga plastsköldar- nu hade dissidenterna också fått en sköld.
Före ”1989” var Timothy Garton Ash mest känd i
den krets som läste tidskrifter som The Spectator och
The New York Review of Books – och dessutom var
intresserade av Östeuropa. ”Highbrow” var ordet. Efter
Annus mirabilus blev han världskänd som skildraren av
frigörelsen från de kommunistiska diktaturerna. Uppbrottet. Muren föll först i Warszawa, Budapest och Prag.
Sedan föll muren i Berlin. Till slut föll den ju även i Sovjetunionen, men den historien lämnade Garton Ash till
andra. Hans strålkastarljus var riktat mot det Centraleuropa som dök upp som en fågel Fenix. När det hände
var Garton Ash där. På det godas sida. Det gav en särskild
närvarokänsla. Han berättade inifrån. Med känsla. Med
medkänsla.
Med sina berättelser vann Garton Ash inte bara en
plats i de förtryckta folkens hjärtan utan också en plats
bland de stora skrivarna av samtidens historia.
D
ET ÄR PÅ NÅGOT SÄTT HELT RÄTT att det var intresset för den tyska motståndsrörelsen mot Hitler som
förde Timothy Garton Ash in på det spår som sedan blev
hans bana. 1978, som tjugotreårig student i historia, kom
han till Västberlin och året efter klev han över muren
och bosatte sig i Östberlin. Humboldtuniversitet var
motsatsen till allt vad Humboldt stod för. Osttyskland
var motsatsen till frihetens lyckorike.
I stället för en avhandling blev det en bok om hur
lite livat livet var i DDR. När Und willst Du nich mein
Bruder sein… (Reinbek bei Hamburg, 1981) hade kommit ut i Västtyskland fick inte Garton Ash längre komma
lSvensk Tidskrift 12000, nr 2-31 D
4-1
4-1
:ro
’–
4-1
’-
o
0..
Analysen är intelligent.
signaturen är personlig.
Resultatet är lysande.
IIISvensk Tidskrift [2000, nr 2-31
in i DDR. Han blev portad. Garton Ash styrde då kosan
till Polen där märkliga saker var på väg att inträffa. Arbetare strejkade. Arbetare ville ha en oberoende fackförening. solidaritets födelse 1980. Walesa. Jaruzelski.
Undantagstillståndet 1981. Om detta skrev Garton Ash
artiklar präglade av det som blivit hans varumärke: människorna, interiörerna, stämningarna. Det blev också en
bok om solidaritet: The Polish revolution (London, 1983).
Under 1980-talet skaffade han sig unika personliga
kontakter runt om i Östeuropa. Han var där. Artiklar
och essäer från den tiden återfinns samlade i The uses of
adversity (London, 1989) och har fortfarande stort läsevärde som förebådare av det som komma skulle. Garton Ash skildrar sprickorna och förfallet. Cynismen. Låtsasvärlden. Ett Polen där staten
inriktad på bevarandet av såväl ett delat Tyskland som ett
delat Europa.
Kohl gjorde det- trots motstånd från både Franyois
Mitterrand och Margaret Thatcher- men med hjälp från
president Bush. Åtskilligt gick fel men det skall ställas
mot det som uppnåddes. Med DDR i graven sattes en
viktig spik i kommunismens kista. Samtidigt föddes ett
nytt Tyskland. Tyskland.
I vanlig ordning vrider och vänder Garton Ash på
händelser, motiv och resultat. Helt klart är dock att Tyskland inte är detsamma efter enandet och återupptäckten av det nationella intresset. Det påverkar i sin tur hela
Europa. Oavsett hur det tolkas.
När ljuset tändes i Östeuropa upptäcktes också det som
dolts i de mörka skuggorna:
Liksom på 80-talet påminner
Intolerans. Nationalism av den
dystra sorten. Övergängen från
realsocialismen till post-kommunismen var viktig för hurhan om hur väst sviker sina egna
långsamt löstes upp. Ett Tjeckoslovakien i diktaturens järngrepp.
Hoppet hos de få. Modet hos de
ännu färre. slutsatserna om
framtiden var knappast ljusa.
Ändå var det just under dessa
mörka år som ett svagt ljus började flimra.
värden. Varför skaffade sig inte
mörkret hanterades. Våld har
tenderat att leda till att problemen ökat. Fredliga medel har
underlättat. Det kan också vara
så att det fanns förutsättningar
(traditioner, personer, tillfälligheter) som möjliggjorde refolutioner på vissa håll och uteslöt
EU en arme för att hålla ordning
på Balkan i stället för att lägga
ned kraft på fredsprojektet EMU
I genombrottsboken, essä-
samlingen We the people – the
revolutions of ’89 (London, 1990)
tas läsarna med till de politiska
scenerna i Warszawa, Budapest,
Berlin och Prag det magiska året
1989. Garton Ash diskuterar
skillnader och likheter mellan de
olika frigörelseprocesser, men
också hur de hängde samman
med varandra. Inte minst innedem på andra. Eller båda delar- – ett projekt mellan stater SOm na. Men Garton Ash är också
det redan råder ytterst fredliga
kritisk mot det sätt på vilket väst
hanterat segern i det kalla kriget.
Kritiken faller tungt i hans nya
bok The history of the presentförhållanden mellan?
häller den intrikata beskrivningar av de förhandlingar
mellan oppositionen och de styrande, som ledde fram
till myntandet av begreppet refolution. Det handlade
både om reform och om revolution. Förändringen var
fredlig (reform) men dess karaktär radikalt omdanade
(revolution).
När ljuset väl var tänt dröjde det inte länge innan det
gick att se vad som hade funnits i mörkret. Där fanns
olika saker: Frihetslängtan. En vilja att komma tillbaka
till Europa, d vs till Västeuropa.
Och så har det faktiskt blivit, menar Garton Ash.
Trots skumraskpolitiker, korruption och rättsosäkerhet
har på kort tid Polen, Ungern, Tjeckien och numera även
Slovakien ätervänt till Europa. Den tyska äterföreningen harGarton Ash ägnat en egen studie, In Europe’s name
(London, 1993). I den framstår Helmut Kohls i dag så
devalverade storhet åter i sin fulla glans. I ett slag övergavs den politiska linje som hade satt den politiska stabiliteten framför friheten och därmed i praktiken var
(London, 1999). I det forna
Jugoslavien har USA och EU framför allt visat sin oförmåga att handla. I tid. Eller, för den delen, att göra de rätta
sakerna. Var fanns marktrupperna, frågar han uppgivet i
sin analys av hur Kosovo fick ett a på slutet. Det a:et kan stå
både för Albanien och för den anarki med laglöshet och
etnisk rensning (med omvända förtecken) som nu råder.
Liksom på 80-talet påminner han om hur väst sviker
sina egna värden. Varför skaffade sig inte EU en arme för
att hälla ordning på Balkan i stället för att lägga ned kraft
på fredsprojektet EMU- ett projekt mellan stater som
det redan räder ytterst fredliga förhällanden mellan.
Så vad skall det bli av EU och Europa? Timothy Garton Ash tvivlar. EMU gillar han inte. Överhuvudtaget är
han skeptisk till tanken på skapandet av ett nytt slags
politisk enhet i Europa i en tid som snarare präglas av
nationalstatens återkomst än av dess försvinnande. Det
centrala borde vara att sprida det liberala samhällets dygder och inte att till varje pris ena Europa. Det finns plats
för en liberal nationalism. Det är värdena som är målet.
”iJ
o
’,……
’Q) :
,……,……
lSvenskTidskrift l2ooo, nr 2-31 11
…….
…….
:ro,__
…….lo
o…
Drivkrafterna var flera. För vissa var det en tro på det kommunistiska systemet
som gjorde dem till angivare. För andra handlade det om opportunism –
man förrådde sina nära och kära för att få fördelar, t ex utlandsresor. En tredje
kategori utsattes för utpressning. Ibland var det en salig röra av motiv.
Någon ondska säger Ash sig inte hitta. Men är det verkligen så?
TIMOTHY GARTON ASH har en alldeles egen stil. Den är
bitvis journalistisk och ibland närmast litterär- men
några sidor senare är det strikt analys som gäller. Han
rör sig fritt i tiden och mellan länder och kulturer- utan
att för den skull bara vara en intellektuell flanör. Det
finns budskap. Ett sådant är att vederlägga ”Huntingtonismen”, tanken på skarpt åtskilda kulturkretsar som
mer eller mindre determinerar skilda samhällsutvecklingar och som står i motsättning till varandra. Garton
Ashs Europa inkluderar även det andra Europa, det som
finns på Balkan. Gränserna är inte så tydliga. Människorna inte så olika. Det är möjligt att sprida den liberala ordningen. Det är det som är det viktiga. Ett annat
underliggande tema är den totalitära staten och den
enskilde individens utsatthet i ett tillstånd av absolut
osäkerhet. Mot detta ställer Garton Ash upp som den
liberala frihetens försvarare. Det är själva kärnan i hans
arbete.
Som ung student läste han George Orwell för att ta
reda på hur man blir en bra författare, men med Orwells
Djurfarmen och 1984 injicerades också ett avståndstagande från den totalitära staten och en känslighet för dess
mekanismer. Kontakten med den liberale samhällsvetaren
Ralf Dahrendorf måste ha fördjupat insikterna.
I The file (London, 1997) ger sig Garton Ash ut på
jakt efter sitt eget förflutna och möter just totalitarismens mekanismer. Det handlar om den personakt som
Ministerium fur Staatssicherheitsdienst, ”populärt” kallat Stasi, upprättade över honom. I denna konfronterades han – under kodnamn Romeo – med obehagliga
fakta om hur människor han mött förrått honom. Hans
”dagbok” omfattade 325 sidor och uppgifterna var som
regel korrekta. Ändå förstod inte granskarna. Vad förstod de då av dissidentsångaren WolfBiermanns personakt som var på 40 000 sidor? Vad förstod de överhuvudtaget?
I en stat där 90 000 arbetade för Stasi och 20 procent
av befolkningen ”extraknäckade” som IM, inofficiella
medarbetare, gick det egentligen inte att lita på någon.
Makar angav varandra. Ledande oppositionella gick i
verkligheten regimens ärenden. Mest utbrett var vardagsangiveriet grannar och arbetskamrater emellan. Närmare ett förverkligande av Orwells 1984 har nog inte
någon stat kommit. Med sin egen akt som utgångspunkt
beskriver han systemet, talar med stasiofficerare som
övervakat honom och med vänner som angivit honom,
och försöker förstå.
Drivkrafterna var flera. För vissa var det en tro på
det kommunistiska systemet som gjorde dem till angivare. För andra handlade det om opportunism – man
förrådde sina nära och kära för att få fördelar, t ex
utlandsresor. En tredje kategori utsattes för utpressning.
Ibland var det en salig röra av motiv. Någon ondska säger
Ash sig inte hitta. Men är det verkligen så?
I sin jakt på det som utmärker angivaren anknyter
han till 50-talets forskning om den auktoritära personligheten. Ingen kan på förhand vara säker på hur man
skulle klara av att leva med bevarad värdighet under
trycket från ett totalitärt system. Men Garton Ash pekar
också på den specifika bakgrund som ”hans” angivare
hade. De flesta hade gått i nazistiska skolor: de var mottagliga för auktoritära värderingar och såg sig själva som
delar av systemet och inte som självständigt handlande
individer med ett eget moraliskt ansvar. I vissa avseenden var det också samma system – med hyllandet av disciplin och lydnad, renlighet och punktlighet. Ett annat
gemensamt drag var att de växt upp utan fäder (som
dött under det andra världskriget). Staten och Stasi blev
en slags fadersersättning. Inte undra på att de fick problem!
Personakten är ett djupt personligt dokument men
berättelsen har allmängiltighet. Den ger ett porträtt av
den totalitära staten och dess mekanismer. Den säger
också något om svårigheten att veta vem man kan bli:
Kain eller Abel? I den meningen är vi alla både Kain och
Abel. Det skall vi inte glömma. Inte heller det som varit.
Timothy Garton Ash lyfter fram behovet av att vi minns.
Behovet av reningsprocesser för att motverka WaltheiI!!J lSvensk Tidskrift l2ooo, nr 2-31
mers sjukdom med det typiska syndromet selektiv förträngning av det förflutna. Det gäller kommunismen
men det gäller också Förintelsen. Hade Haider och Le
Pen varit möjliga om Österrike och Frankrike kommit
ihåg? I det forna Östeuropa pekar han på att utresningar och rättegångar har en brist på precision som därmed
kan motverka det goda syftet. I stället prisar han den väg
som Tyskland tagit och där betoningen lagts på öppenhet och debatt.
Mot den bakgrunden anser nog Garton Ash att
Förintelsekonferensen var ett positivt initiativ, men däremot att EU-14:s kollektiva bestraffning av Österrike är
fel väg.
TIMOTHY GARTON ASH har med rätta hyllats för sina
inträngande skildringar av hur befrielsen av Cen- 1917- samma slags historiska ”reportage”. Både Garton
Ash och Reed var ju långt mer än historieberättare. De
var sympatisörer. De var med. Inget kunde dock vara
mer annorlunda. Inte därför att Reed skildrar hur det
röda hjulet började rulla medan Garton Ash en evighet
senare beskriver hur hjulet rullas tillbaka. Reed var
anställd propagandist. Garton Ash är bara Garton Ash.
Som varande bolsjevikernas bildmakare hade Reed inte
längre ett journalistiskt uppdrag. Garton Ash däremot
sviker inte yrkeshedern. Den dubbla. Han är också historiker.
Timothy Garton Ash har frilagt det totalitära systemets tyngd och mekanismer men han har också skildrat
vägen bort från ”normaliseringen” till det normala. Men
är han verkligen historiker? Är han inte bara en journalist med en historikers bakgrund? Visst kan det ibland
traleuropa gick till. Han är ett
tidsvittne. Han var där. Men Garton Ash var inte bara en passiv
observant, en förbiresande som
råkade vara på rätt plats vid rätt
tidpunkt. Garton Ash ville vara
där det hände. Han gjorde vänskaper och blev därmed även ett
slags rådgivare. Han bidrog just
till magin på Laterna Magica i
Prag. Garton Ash har alltså inte
bara skrivit om historien utan faktiskt varit med om att skriva historia. Om detta berättar han
underbara historier. Storheten ligger bland annat i hans förmåga att
fånga det lilla. Detaljen som inte
bara ger närvarokänsla utan blir
till den vridning på kalejdoskopet
Men Garton Ash var inte bara en
tyckas att det finns ett lite naivt
drag i skildringarna av hjältarna
på slagfältet. Visst är forskarens
intimitet med aktörerna på den
ena planhalvan ett professionellt
dilemma. Men även om Garton
Ash och hans hjältar ibland kan
verka lite naiva så är det värt att
påminna om att utan den naiva
lidelsen hos sådana som Vaclav
Havel, Adam Michnik och andra
hade inte det omöjliga blivit möjligt. Troligtvis. Väl kommen till
postkommunismen har också
åtskilligt av blåögdheten falnat. I
stället är det nu Garton Ash som
vänder sig mot naiviteten i hanteringen av konflikterna på Balkan.
passiv observant, en förbiresande som råkade vara på rätt plats
vid rätt tidpunkt. Garton Ash
ville vara där det hände. Han
gjorde vänskaper och blev därmed även ett slags rådgivare.
Han bidrog just till magin på
Laterna Magica i Prag.
som gör att ett nytt landskap träder fram. Det stora skeendet.
Den tjeckiska sociologen Jirina Siklova prisar hans
förmåga till inlevelse- i staters problem såväl som människors liv. Timothy Garton Ash är inte den som använder provokationen som arbetsmetod eller utnyttjar tillfälliga svagheter för att få en bra story. Respekt.
När Siklova tänker på honom går tankarna till en scen
från Richard Attenboroughs film om Mahatma Gandhi.
I den scenen frågar en journalist Gandhi vad han kan
göra. Gandhi svarar: se, betrakta och berätta. Låt hela
världen få veta vad som sker. Det är så dissidenter som
Siklova ser på Oxfordhistorikerns betydelse.
Timothy Garton Ash har skildrat refolutionerna på
ett sätt som ingen annan gjort. Men har inte andra skildrat andra omvälvningar i en jag-var-där-genre? Var inte
John Reeds Tio dagar som skakade världen- den bok som
lade fast bilden av den godhjärtade oktoberrevolutionen
Visst saknas ibland den bredare kontext som är nödvändig för att bilden av vad som hände skall bli fullständig. Men gör det något? Är det diskvalificerande? Är
inte i själva verket Timothy Garton Ashs ouvre samtidshistoria när den är som bäst? Andra kan ju fylla på med
”statistiken”.
Om Tocqueville stigit ned från sin himmel för att
skildra hur post-kommunismen inträffade hade han
kunnat göra det i skepnad av en Fellow vid St Antony’s
College i Oxford- till klädseln lätt luggsliten och till sättet en smula eftertänksam, men med en stark intellektuell
och emotionell närvaro. Analysen är intelligent. Signaturen är personlig. Resultatet är lysande.
Claes Arvidsson (claes.arvidsson@mbox30l.swipnet.se)
är ledarskribent i Svenska Dagbladet.
lSvensk Tidskrift l2ooo, nr 2-31 m