Print Friendly

Tennesseedalen

Av Redaktionen | 31 december 1952


1952


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

TENNESSEEDALENSTATSINGRIPANDE OCH EKONOMISK FRIHET
Av redaktör RAGNAR ÖLANDER, Helsingfors
DNDE:Et perioden mellan det första och det andra världskriget
stod det en hård och hetsig principdebatt i Förenta staterna om den
del av landet, som gemenligen kallas Tennesseedalen, genomfluten
av en av Mississippis stridaste bifloder. Debatten gällde förbundsstatens rätt att träda in på produktionens åt den heliga privatföretagsamheten upplåtna marker. I dragkampen vunno slutligen
de krafter, som i allmännyttans intresse ville ge regeringen de
fullmakter och de anslag den begärde för att bygga ut kraften i
Tennesseefloden hela landet och Tennesseedalens befolkning till
fromma. Så skapades slutligen den institution, Tennessee Valley
Authority, gemenligen kallad TVA, som alltifrån sin begynnelse
varit omgiven av en publicitet och diskussion, som få företag eller
institutioner i Amerika fått. Diskussionen blev dämpad först av
det andra världskriget, som skapade betydligt större problem, och
numera står det amerikanska folket ganska enigt i uppfattningen,
att resultaten av det stora experimentet rättfärdigat också det intrång på privatföretagsamhetens marker, som det i själva verket
varit.
När president Truman två månader efter Japans kapitulation
invigde den sista av den långa serie dammar, slussar och kraftverk,
som tillsammans bilda det tekniska underlaget för TVA, var det
stora arbetet avslutat. Det som därefter återstod att göra, var
sekundära saker. Programmet var realiserat efter en teknisk kraftprestation, som intet annat land än Amerika hade varit mäktigt,
och med ekonomiska uppoffringar, som också de ha rent amerikanska mått. Men i själva verket är det inte den amerikanska
dammbyggnadskonstens triumfer som intressera oss mest, utan den
inblick i amerikansk uppfattning om statens rätt att uppträda som
planläggare av ett ekonomiskt och socialt arbete och som producent av elektrisk kraft, som företaget ger.
Förhistorien till TVA och den imponerande utvecklingen i Ten- 327
Ragnar Olander
nesseedalen är i korthet följande: Under det första världskriget
eller rättare sagt år 1916 uppförde förbundsregeringen för statens
räkning och i krigsindustrins intresse det första kraftverket i
denna dal, Muscle Shoals-anläggningen, där en stor produktion av
nitrater igångsattes. Allt var som sig bör, ty i krigstid har regeringen de befogenheter att uppträda som producent, vilka konstitutionen i fredstid förmenar den. Men sedan kom freden och då
reagerade den allmänna opinionen, främst företrädd av olika ekonomiska intressen, och krävde att det stora kraftverket skulle överlåtas i privata händer. Regeringen i Washington skulle antagligen
inte ha haft något att invända mot detta, men det råkade sig så,
att stora krav av annan art samtidigt ställdes på regeringen av
Tennesseedalens 4,5 miljoner invånare. För att kunna tillfredsställa
dessa långtifrån oberättigade krav behövde regeringen elektrisk
kraft i dalen. J ordbruket hade råkat i förfall och vida områden
i de sju stater, som Tennesseefloden jämte bifloder genomflyter,
trycktes ner i ett stort armod. Av de 10,5 miljoner hektar jord, som
brukades här, hade 2,s förstörts av erosionen, som till följd av
landets kuperade karaktär och den stora nederbördsmängden är
synnerligen framträdande i dessa trakter. Vidare åsamkade Tennesseeflodens ständigt återkommande översvämningar skador för
omkring två miljoner dollar årligen, vilka ytterligare belastade
både privata och kommunala budgeter. Antalet jordbrukare och
andra, som måste flytta bort eller anlita hjälp ur de statliga understödsfonderna, ökades ständigt, så att det till slut i vissa kommuner
steg till 50 procent av.samtliga. Den stora depressionen gick hårdare fram över dessa trakter än över de flesta andra, ty då priserna
på lantbruksprodukter omkring 1930 sjönko, passerades samtidigt
utkomstminimum för ett stort antal familjer.
Något måste göras och det hastigt. Staten ägde här ett kraftverk, som i stället för nitrater kunde tillverka fosfater och det var
just sådana det av naturen vanlottade och dessutom av farmarna
vanskötta jordbruket behövde för att över huvud ha förutsättningar att komma på fötter igen. staten igångsatte sin fosfattillverkning, skickade ut en här av jordbrukskonsulenter och satte ett
stopp för åtminstone fortsatt jordförsämring.
Men långt dessförinnan hade striden flammat upp. Henry Ford
uppträdde på arenan och erbjöd sig att köpa fabriken. Han lovade
under den fortsatta debatten i polemik mot regeringspartens argument följa samma produktionspolitik som den lokala och statliga
expertisen anvisade och lovade tillverka fosfater till förmånliga
328
Tennesseedalen
priser. Produktionen i Amerika var privatkapitalistisk och jordbruket var det även. Ämnade regeringen bryta mot amerikansk
tradition och amerikansk grundlagt Var det ett försök att smussla
in socialiseringens trojanska häst i det amerikanska samhällett
Ar 1925 hade en annan damm i Tennesseefloden, Wilsondammen,
på vilken arbetena också igångsatts under kriget, blivit färdig för
kraftleveranser. staten ägde kraftverket, men anmodades att sälja
det till den privata företagsamheten. Rösterna blevo allt mera högljudda och i kongressen debatterades det livligt. Regeringen var
i själva verket inte någon motståndare till de heliga principerna om
den privata företagsamheten, men ju längre debatten fortskred,
desto klarare framstod det för männen i ansvarig ställning, att här
förelåg inte bara ett, utan många problem att lösa, vilka det enskilda initiativet inte kunde gå i land med.
Det var inte endast fosfatet frågan gällde. Egentligen låg det
stora projektets första upprinnelse långt tillbaka i tiden. Redan
under president Monroes tid för över hundra år sedan väcktes
fråga om att bringa Tennesseefloden i segelbart skick. Denna
fråga dök upp med jämna intervaller sedan dess, men planerna
blevo inte realiserade innan de hunnit sammankopplas med den
senaste tidens dammbyggen. Nu såg man saken i ett större sammanhang. Skulle seglationen längs Mississippi kunna utsträckas
till alla de stater, genom vilka Tennesseefloden rinner, skulle
många transportproblem kunna lösas och förutsättningarna för
ökad handel och ökat välstånd i dessa fattiga trakter bli helt andra.
Frakterna, vilka här varit betydligt större på de privatägda järnvägarna, än i industristaterna i norr, skulle kunna nedbringas och
jordbruksräntabiliteten ökas.
Ytterligare en fråga, som automatiskt sammankopplades med
projektet, var flodregleringen. De årliga översvämningarna kunde
samtidigt elimineras, vilket ytterligare skulle främja välståndet
i dalen genom att många risker och förluster skulle bortfalla.
Men en flodreglering förutsatte byggandet av en lång serie dammar och skola en gång dammar byggas, följer som ett självklart
korollarium, att dessa dammar inte enbart byggas för att reglera
vattenmassornas strida ström, utan samtidigt utnyttjas för utvinnande av elektrisk kraft. Ett annat förfarande hade inneburit ett
oförsvarligt slöseri med nationens tillgångar.
Under den pågående debatten blev det alltså tre olika planer,
som småningom sammankopplades till en: flodnavigationen, flodregleringen och kraftverken. Vattenvägarna äro emellertid ingen
329
.~
Ragnar ölander
privat egendom. Att göra floden segelklar var icke en uppgift,
som kunde utföras av det privata initiativet, den ankom på förbundsstaten. På enskilt initiativ kunde arbetet inte heller utföras
av den orsaken, att intet privat företag skulle ha kunnat profitera
därav. Detsamma gällde flodkontrollen. Översvämningarna drabbade hundratals samhällen och tusentals jordbrukare. Skall ett
stort arbete utföras, som avser att reglera en flods vattenmassor,
kan ingen enskild vare sig utföra eller bekosta det, inte ens de enskilda stater det berör. Men i fråga om produktionen av elektrisk
kraft förhöll det sig annorlunda. För denna uppgift hade staten
inga fullmakter. Här skulle den beträda privat mark och inlåta
sig i konkurrens med existerande privata kraftbolag, vilket staten
inte fick göra. Men det ena lät sig knappast göra utan det andra.
Det gick inte att göra Tennesseefloden navigerbar utan att bygga
dammar och slussar, det gick inte att bekämpa översvämningarna
utan dessa dammar och det gick inte heller att bygga dyrbara dammar utan att utnyttja den vattenkraft, som uppdämdes bakom dem.
Sambandet mellan de tre intressena kunde inte brytas. Möjligheten
att överlämna de uppförda kraftverken i privat ägo förelåg visserligen, men den var i själva verket inte så stor, enär de myndigheter, som hade att svara för flodens vattenstånd för navigationens och flodkontrollens skull, ofta kunde ha helt andra intressen
att bevaka än leverantörerna av elektrisk kraft. När kraftverken
behövde mer vatten, kunde det ligga i flodkontrollörernas intresse
att släppa på så litet som möjligt.
Trots att dessa synpunkter med åren fingo allt större medhåll,
fortlevde de teoretiska dubierna. Då det första lagförslaget om
planens realiserande utarbetades, stötte det på motstånd. Även
sedan majoritet slutligen nåtts för det både i representanternas
hus och senaten, inlade den dåvarande presidenten- det var Herbert Hoover- sitt veto mot lagen på grund av att den enligt hans
uppfattning stred mot författningen och mot Förenta staternas
demokratiska syn på näringslivets frihet. Det var först på Roosevelts tid ett nytt lagförslag uppgjordes, vilket blev godkänt. Detta
skedde emellertid inte innan högsta domstolen givit förslaget sin
välsignelse och den allmänna depressionens svåra följder tvingat
motståndarna att sänka rösten. Amerikanarens sinne för det
praktiska livets krav kom till sin rätt.
År 1933 sattes det väldiga arbetet i gång och i oktober 1945 stod
den sista av de 26 dammar projektet omfattade färdig. Några
småsaker, bl. a. en del vägbyggen, uppförandet av nya rekreations- 330
Tennesseedalen
samhällen, vilka också stodo på programmet, blevo senare utförda.
De tre huvudsyftena ha nåtts. Tennesseefloden, den första flod i
världen, som bundits i hela sin längd, är seglationsbar, dess vatten
är bundet för all framtid och de talrika kraftverken sprida sin
kraft över sju efterblivna stater. TVA arbetar för fullt, välståndet
har återvänt till dalen och nya industrier ha vuxit upp.
I Amerika stöter man ofta på ordet planning, planläggning. I
den stora Tennesseedalen förekommer begreppet i form av regional
planning. Under TVA:s administration har man rymt i det närmaste alla former av ekonomisk och social utveckling och allt har
man sammanbundit till en enhet, vars alla enskildheter stå i samband med varandra. När Roosevelt i sitt budskap till kongressen
den 18 maj 1933 yrkade på ett godkännande av den s. k. Norris Bill,
som inledde det stora arbetet och utstakade linjerna för TVA:s
verksamhet, yttrade han: »Det är klart att ett utnyttjande av
Muscle Shoals blott representerar en liten del av de möjligheter
hela Tennesseefloden erbjuder. Dess användbarhet, betraktad som
en helhet, går ut över gränserna för produktion av elektrisk kraft:
vi träda in på de vida fälten av flodkontroll, erosion, skogsskövling, användningen av det land, som är ofruktbart, samt industrins
förläggning och specialisering.» I ett annat sammanhang gick
han ännu längre: »Detta krigstida kraftverksbygge leder logiskt
över till en hela landet omfattande planläggning av en fullständig
flodkontroll, berörande flera stater och miljoner människors framtid och välstånd. Det berör och blåser liv i alla former av mänsklig verksamhet.»
Tennesseedalen är endast en liten del av Amerika och TVA
kommer antagligen att bli endast en detalj i ett fantastiskt stort
projekt. Uppe i de nordvästra staterna, i Washington och Oregon,
har en annan detalj i projektet redan realiserats i samband med
byggandet av de stora dammarna Grand Coulee och Bonneville,
som binda Columbiafloden. Författaren till denna artikel har
under en resa här uppe kunnat bevittna den framgång det stora
arbetet här haft. Också här har det gällt navigation och kraftleverans för jordbrukets och industrins främjande och det nya
välstånd, som vuxit fram i den elektriska kraftens spår, kan man
knappast misstaga sig på. Någon översvämningsfara har här inte
förelegat, men i stället tillkommer den irrigation av torra gebit,
som verkställts i samband med Grand Conleedammens utbyggande
och som gjort tusentals hektar hittills ofruktbar jord odlingsbar
och rikt givande. Detsamma gäller Shasta- och Friantdammarna
331
·’
Ragnar ölander
i Kalifornien, vars invånarantal stigit från 7 tillll miljoner sedan
krigsutbrottet och som ytterligare anses kunna ge utkomst åt 8
-9 miljoner människor, blott vattenkraften bindes och öknarna
bevattnas. Den väldiga Borriderdammen i ena ändan av Grand
Canyou är också en detalj i det hela och Arizonas torra öknar ha
över. vidsträckta områden blivit uppodlade sedan det i samband
med denna damm opererande bevattningssystemet kommit i bruk.
För närvarande håller ett ännu större företag av samma slag på
att ta form. Missourifloden, som är fyra gånger längre än Tennesseefloden och som avvattnar större delen av nio stater, skall
läggas under kontroll enligt de principer som tillämpats i Tennesseedalen. 17,5 procent av Förenta staternas väldiga areal berörs av denna flod och 7 miljoner människor skulle mer eller
mindre direkt profitera av företaget. Missouri Valley Authority,
MVA, är för övrigt redan en realitet och de väldiga översvämningarna nu i vår, som vållade skador för tiotals miljoner dollar,
ha på ett handgripligt sätt aktualiserat problemet. Men det är
ett jätteföretag som skall realiseras och några snara resultat är
knappast att vänta.
Roosevelt Flood Control Bill, som undertecknades vid jultiden
1944, omfattar uppförandet av icke mindre än 80 nya dammar och
reservoarer, som i sinom tid skola bevattna 2 miljoner hektar torrt
land och sprida elektrisk ström över vida delar av landet. Samma
projekt innefattade även de stora kanalbyggena längs vattenvä-
garna till S:t Lawrencefloden – kända under beteckningen S:t
Lawrence Seaway – som förbinder stora delar av de norra industri- och jordbruksdistrikten med utskeppningshamnarna i Kanada.
Bakgrunden till dessa stora framtida projekt är helt enkelt den
framgång de hittills utförda arbetena haft, enkannerligen TVA.
De väldiga summor, som nedlagts i Tennesseedalen – de överstiga
700 miljoner dollar, därav enbart på kraftverken 450 miljoner –
kunna, säger man, amorteras på en relativt kort tid genom försäljningen av kraft, trots att staten säljer denna billigare än det gängse
priset tidigare varit. Några andra direkta inkomster av TVA har
staten icke. J ordbrukets och handelns förkovran ökar visserligen
skatteundelaget, men denna vinst framgår inte ur TVA:s bokföring. Detsamma gäller vinsten från den systematiskt bedrivna
skogsförbättringen och från de uteblivna översvämningarna. Under
krigsåren gick 75 procent av all i Tennesseedalen producerad kraft
till krigsindustrin – »atomstadem Oak Ridge i Tennessee får fort- 332
Tennesseedalen
farande sin kraft härifrån- och efter kriget har utvecklingen till
en del hämmats av brist på allehanda material. Men vid detta laget
har utvecklingen kommit i normala gängor och TVA:s villiga
ciceroner kunna för den resande främlingen uppvisa en serie mycket imponerande siffror och dessutom demonstrera skillnaden mellan ett jordbruk, som hunnit profitera av förbättringarna, och ett,
som ännu ej kommit i åtnjutande av TVA:s frukter.
Den areal, som profiterar av TVA:s strömfördelning och jordförbättringsverksamhet, utgör ungefär 100,000 kvadratkilometer,
vilket i det närmaste motsvarar en fjärdedel av Sveriges areal.
Det är mycket regnrika trakter, där medelnederbörden per år utgör
c:a 100 centimeter men på sina håll stiger till200. När dessa vattenmassor störta ner över bergen, fyllas flodbäddarna mycket hastigt.
Det börjar högre upp vid Tennesseefloden och dess många bifloder,
men snart stiger vattnet också längre ner. TVA har ordnat ett
rapportsystem mellan dammarna och dagligen mätes nederbörden
och vattenståndet. Rapporterna granskas av sakkunskapen, som
sammanställer dem med väderlekstjänstens rapporter och ger sina
order därefter. Med exakta siffror anges för varje dag den vattenmängd, som varje damm får släppa igenom och på så sätt kan
vattenståndet i floden, oberoende av huru regnen falla, hållas konstant. Navigationsleden är alltid nio fot djup, vilket innebär, att
ett rätt stort flodtonnage kan passera från New Orleans ända upp
till Knoxville i östra Tennessee. Floden har genom dammarna och
slussarna gjorts segelbar till en längd av över 1,000 kilometer.
Detta utgör i yttersta korthet resultatet av TVA:s arbete i fråga
om navigation och flodkontrolL
Intressantast och betydelsefullast äro i alla fall resultaten i
fråga om kraftleveranserna. Som tidigare nämnts har Tennesseedalen länge utgjort en efterbliven och fattig landsdel, där skatterna
stigit och ingen företagsamhet trivts. sträckorna ha varit långa,
frakterna höga, bosättningen relativt gles till följd av den bergiga
terrängen och jordens ringa avkastning. Erosionen har hört till
de värsta i hela Amerika. Innan TVA började distribuera sin ·
elektriska kraft, hade endast en procent av jordbrukarna i t. ex.
staten Mississippi tillgång till elektricitet. I Georgia var det en
på 36 och i Alabama en på 25. Under kriget ökades antalet elektrifierade jordbruk i de stater strömmen gick över till i medeltal
ett på fem och nu har utvecklingen gått så långt, att man snart
kan tala om fullständig elektrifiering. De 12 miljarder kilowatt
kraftverken producera årligen förslå såväl för jordbruk som in- 333
Ragnar Olander
dustri. För en europe, som tilläventyrs levat i föreställningen att
det amerikanska jordbruket är rationaliserat och mekaniserat i
den största möjliga utsträckning och att fattigdomen är förvisad
till storstädernas slum och sydstaternas negerbyar, är det ganska
överraskande att finna, huru här i hjärtat av det stora landet
finns vidsträckta distrikt, som äro så efterblivna som de i själva
verket äro. Före kriget funnos här stora grevskap, där en jordbrukarfamilj hade en sammanlagd årsinkomst på knappa 150 dollar om året, en summa, som motsvarar en icke fackutbildad kroppsarbetares månadsinkomst. På den summan måste familjen inte
endast leva, utan dessutom skaffa sig alla sina redskap och djur.
Fattigdomen var verkligen skriande och avfolkningstendensen
hade börjat göra sig gällande.
Elektriciteten skulle komma som en trollkarl och råda bot på
allting. Så hette formeln, men här kom den amerikanska godtrogenheten egentligen inte på skam. Konstgödningsämnena, som
farmarna inte tidigare kunnat skaffa sig på grund av medellöshet,
knapp tillgång och höga frakter, stodo till buds till billigt pris.
Även arbetsbesparande maskiner distribuerades genom TVA:s förmedling och hundratals konsulenter stodo till förfogande med råd
och anvisningar. TVA översvämmade trakten med lättfattlig och
god litteratur och farmarna lärde sig att bättra upp sin utsugna
och av erosionen förstörda jord. Konsulenterna visste huru det
skulle göras, vad som skulle planteras först för att binda den lösa
matjorden och vad som skulle planteras sedan. Nya arter av foderväxter infördes och husdjursstammen förbättrades. Också en amerikansk ämbetsman tar sin uppgift på ett vinnande och personligt
sätt och de nya konsulenternablevopopulära överallt. Det blev en
ambition för dem att visa sin förmåga och utan att sky några
uppoffringar ha de under de senaste åren vandrat från gård till
gård och demonstrerat och förklarat. Ett långt och resultatrikt
vetenskapligt arbete ligger bakom deras anvisningar och för att
ytterligare kunna stärka förtroendet – också den amerikanske
·bonden är av naturen konservativ- ingingos på TVA:s försorg
en lång serie för farmarna förmånliga kontrakt, enligt vilka dessa
mot vissa förmåner i fråga om gödselämnen, maskiner o. s. v. förbundo sig att i minsta detalj följa anvisningarna och dessutom
föra noggrann bok enligt ett fastställt schema. Dessa demonstrationsfarmer ha småningom ökats till icke mindre än 35,000. Nu
kunna TYA-funktionärerna med stolthet framvisa en mängd siffror, som ådagalägga de redan nådda resultaten. Kreatursstammen
334
_ _ _……______._–‘——-~ r__ _ _ _ _ _ _ _ ____;_’::_;_ _ _ _ __.,;__ _ _ _ _ __
Tennesseedalen
har ökats med 70 procent här, med 100 procent där, bomullsskörden
har stigit från 275 till 400 skålpund per acre, majsskörden från
20 till 30 bushels o. s. v. Jorden har med nya maskiner terrasserats
för att hålla vattnet och skogsbälten ha placerats in som skydd
mot erosionen där så behövts. Och samtidigt har elektriciteten gjort
sitt intåg i hemmen och ladugårdarna. Sticker man sig in i någon
av de tusentals lantgårdar, dit elektriciteten nu letts, stöter man i
själva verket på en sällsam kontrast, Man kommer till ett förfallet
ruckel till hus, som nödtorftigt lappats så att det håller mot väder
och vind, och uthusen se ut som om de borde ha byggts om för
flera år sedan. Men husbonden går skinande och nöjd och demonstrerar med stolthet det ena nya efter det andra: en hushållskvarn,
som drives av elektriciteten, en elektrisk hackelsemaskin, en stor
kylanläggning i visthusboden, där han kan förvara sitt kött och
sina grönsaker innan han kör dem till marknaden. Och i köket står
en elektrisk spis.
Det finns knappast ett gebit, som TVA inte samordnat i den
stora planen. Dess skogsvårdsdepartement har sina konsulenter,
som stå skogsägarna till tjänst med sina råd och anvisningar. Skogarna äro stora och artrika här – 54 procent av Tennesseedalen
äro skogbeklädda och en forstman uppgav för mig, att antalet
trädslag i trakten uppgår till 148. Arbetet på detta gebit syftar
långt. På sina ställen håller man helt enkelt på med att successivt
byta ut växande arter mot andra, som äro nyttigare. Stora plantskolor ha upprättats, från vilka hundratusentals plantor årligen
sändas ut till beställare. Samtidigt arbeta trätekniska forskningsanstalter med att utfinna de bästa metoderna för tillvaratagande
av de olika trädslagen. Utsikterna för storindustrier inom den
trätekniska branschen anses vara stora här och en livskraftig
möbelindustri har för övrigt redan vuxit upp. Det finns här
softwoodarter, vilka tidigare endast använts som bränsle, men
som nu fått en betydligt värdefullare användning, och det finns
hardwoodarter, som man tillverkar golvparkett av med nya, av
TVA:s ingeniörer uppfunna maskiner, som mata ut parketten som
en ständigt löpande planka utan slut.
TVA:s geologer undersöka systematiskt markgrunden och ha
redan skapat förutsättningar för en lönande porslinsindustri genom de betydande kaolinfynd de gjort och för den aluminiumindustri, som redan blomstrar i dalen – den största i Amerika.
J aktvårdskonsulenter ha tagit hand om viltstammen och fiskerikonsulenter plantera ut fisk i floden och de konstgjorda sjöar, som
335
Ragnar Olander
uppstått vid dammarna. Arkitekter rita i TVA:s regi mönsterfarmer och mönsterfähus för jordbrukarna och vandrande bibliotek
förse landsbygdens folk med såväl nytto- som nöjesläsning. Den
sociala verksamheten och sjukvården har sina egna avdelningar
inom TVA:s förvaltning och en skild avdelning svarar för rekreationen. Tennesseedalen, som är mycket naturskön, skall göras till
en lockelse för turisterna och sommarstäder byggas av TVA kring
de nya sjöarna.
Efter kriget har industrin börjat söka sig hit i allt större utsträckning. Kvarnindustrin har de längsta anorna, men efter den
ha många förgreningar av den kemiska industrin börjat utnyttja
den billiga kraften. Man räknar med att många andra industrier
skola följa exemplet, både metall-, textil och konstgummifabriker.
TVA uppmuntrar dessa industrier på allt sätt. Dess ingeniörer
skapa s. a. s. förutsättningarna för en uppblomstrande industri, de
utföra till och med vissa förarbeten, och dess statistiker stå gärna
varje företagare till tjänst med upplysningar, som en marknadsundersökning kan baseras på. Direkta produktionsförslag uppgöras även ofta. Då TVA:s män komma på en tillverkningside och
finna förutsättningar föreligga för en viss industri, göra de allt
för att hjälpa företagsamheten på spåren. Det berättas här gärna
om fall, då TVA:s ingeniörer gjort en maskinkonstruktion färdig
eller uppgjort en räntabilitetskalkyl, som ställts till den fria konkurrensens förfogande, blott för att främja välståndet och företagsamheten i dalen.
I detta sammanhang bör det understrykas, att det går en mycket
skarp gränslinje mellan vad TVA kan göra och icke får göra. Det
har fått fullmakter för produktion av elektrisk kraft, men inte
för någon annan produktion. Det är här den privata företagsamheten träder till. När en ny metod i träförädlingen utexperimenterats och nått tillverkningsstadiet eller en teknisk förbättring
gjorts eller en kemisk uppfinning gjorts i något av TVA:s laboratorier, upphör dess befogenheter automatiskt. Icke ens den elektriska kraften säljer TVA direkt till konsumenterna, utan främst
via kooperativa företag, i vilka enskilda stater, kommuner och
lantbrukarsammanslutningar äro delägare. Vi stanna obönhörligt
vid den gräns, som utstakats för oss, säger man inom ledningen
för TVA. Så snart vi kommit till det stadium i vårt forskningsarbete, som synes kunna leda till ett praktiskt resultat, vilket
kan industriellt utnyttjas, överlämna vi det åt den privata företagsamheten. Liksom jordbrukaren fritt får profitera av de för- 336
~~~~~~– —~——-
Tennesseedalen
bättringar vi rekommenderat, får även industrimannen profitera
av våra uppfinningar, förbättringar och förslag. Gränsen till
konsumtionstillverkning hålla vi noggrant bevakad. Och dessutom,
framhåller man, gäller det att komma ihåg att detta inte är
en femårsplan i likhet med de ryska. Vi ställa inga produktionskvoter som mål för vår verksamhet, utan önska endast med tillhjälp av de resurser och den expertis vi förfoga över få den privata
företagsamheten att återvända till en landsända, som varit av
naturen vanlottad, men som med litet hjälp kan fås att blomstra
upp igen.
Tennessee Valley Authority, som fick sina fullmakter av kongressen och skapades som ett statligt organ, har kunnat utföra
sitt arbete – det understrykes ofta av företagets ledning – endast
tack vare den stora frihet man åtnjutit. Fullmakternavoro nästan
ställda in blanco. Inga rapporter behövde gå till Washington utöver de nödvändigaste och inga statliga kommitteer eller verk ha
stått mellan TVA:s ledning och kongressen-presidenten. Formerna ha varit det privata företagets om också medlen anslagits
ur allmänna fonder. Det hela har byggts upp på ett stort förtroende och amerikanarna ha synbarligen litat på att offentligheten
kring alla enskildheter utgjort en borgen för att misshushållning
inte skett. Dessutom tog man det hela som ett jättestort experiment inte endast för att upphjälpa förhållandena i Tennesseedalens
stater, utan även i administrativt avseende. staten hade aldrig
tidigare blandat sig i någonting dylikt och när den nu gjorde det,
skedde det i former, som så mycket som möjligt dolde den misstrodda statens ledande hand. Utsikterna att få den till en början
motsträviga opinionen med sig voro större på det sättet.
I de fullmakter TVA utrustades med hette det även, att administrationen skulle »arbeta i samarbete med och genom de enskilda
lokala och statliga institutionerna» (statlig har här hänsyftning
på delstaterna). Detta direktiv har TVA följt i största möjliga
utsträckning. Följden har blivit en mycket påtaglig decentralisation av hela förvaltningsapparaten. överallt fungera TVA:s organ
i nära anslutning till lokala, överallt anpassande sig efter delstaternas egen lagstiftning och egna intressen. Inga intrång ha gjorts
på staternas och kommunernas förvaltnings- och beskattningsrätt,
utan tvärtom har inflytandet och avgörandet så vitt möjligt överlämnats åt dessa. Detsamma är förhållandet med övriga sammanslutningar och intressegrupper. Ofta har TVA:s arbete inskränkt
sig till konsultation och koordinering. Hittills torde inte heller
337
Ragnar ölander
några allvarligare intressemotsättningar ha yppat sig, utan tillfredsställelsen varit allmän.
Också i anställandet av arbetskraft har TVA följt sunda och
enkla principer. Envar i administrationens tjänst har anställts enbart på grundvalen av meriter och övriga kvalifikationer. Här ha
ingeniörer från Amerikas alla hörn verkat och därjämte från
många utomamerikanska länder. Detsamma gäller de vetenskapliga experterna. Också bland dem äro många nationaliteter representerade- man har tagit de bästa krafter man fått. I fråga om
arbetarna har man försökt tillämpa en rätt hög löneskala och
kollektivavtal – omdiskuterade under den berörda tiden – ha
från början tillämpats.
När president Truman invigde Kentuckydammen i oktober 1945,
yttrade han om TVA bl. a.: »Detta är mera än enbart dammar och
slussar och kemiska fabriker och elektriska ledningar. Det är
också ett betydelsefullt experiment i demokrati. I detta företag ha
administrativa metoder uppfunnits, vilka fört folket närmare sin
förbundsregering – icke i Washington, utan just på den plats, där
människorna leva. Här i denna dal har grundprincipen om resursernas utnyttjande på en autonom regional bas fått en stark förankring.» Det är många amerikanska tankar, som ligga under
dessa ord. Man ser i TVA mycket mera än ett ekonomiskt företag,
en kraftdistributör, som försöker skapa nytt välstånd i en region
och som samtidigt underlättar flodfarten och förhindrar översvämningarna. Det har samtidigt utförts ett ekonomiskt, socialt och
politiskt experiment, som man gärna utsmyckar med dagens lösenord demokrati. Administrationen, som gestaltats som en mellanform mellan statsförvaltning och lokalförvaltning, mellan statsföretag och privatföretag ehuru med en skarp gräns för statens
befogenheter, anses vara en lyckad syntes av två olika riktningar,
som gjort sig gällande i Amerika under de senaste åren, dels den,
som yrkar på en större koncentration i den ofta ganska löst hopfogade amerikanska federationen, och dels den, som anser att en
ännu större decentralisation borde genomföras för att motverka
byråkrati och alltför stort statsinflytande. Demokrati är det även
fråga om såtillvida, menar man, som alla samhällsklasser komma
att få njuta frukterna av det utförda arbetet och det ökade välståndet.
En europeisk marxist, oberoende av färgstyrkan, pekar med förkärlek på TVA i Amerika och säger: »Också i privatkapitalismens
förlovade land har detta experiment visat, vilka resultat en stats- 338
Tennesseedalen
ledd företagsamhet kan nå. Det blir början till en revidering av
uppfattningen om staten som producent och distributör.» Amerikanaren tillbakavisar med bestämdhet detta. TVA innebär hjälp
till självhjälp i vanlig, hävdvunnen privatkapitalistisk betydelse.
Det hör till medborgarens rättigheter att få hjälp av statsmakten
för att finna en privat förvärvskälla på samma sätt som medborgaren har rätt till utbildning och skolning, men när han funnit
sin förvärvskälla, har statsmakten inte rätt att konkurrera med
honom. Den principen har strikt följts i Tennesseedalen och den
kommer inte heller att överges i Amerika.
339

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Pengar för ingenting

webshop_banner

Ladda ner E-boken om Liberalkonservatism