Ted Bolin, Anders Önnerfält; Irakkriget fortsätter i Nashville
2003
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
Irakkriget fortsätter
i Nashville
1 av Ted Bolin och Anders Önnerfält
Kriget i Irak skapade många åsiktssprickor inom det amerikanska kulturlivet.
Men främst splittrade kriget den mest amerikanska av alla musikformer: countryn.
V
ÅREN 2003. USA var på väg att gå ut i krig
mot ett land amerikanerna inte hade en
aning om var det låg. Men i countryns
hemstad Nashville är det inte kriget i Irak
som diskuteras utan åsiktskriget mellan
countryartisterna Dixie Chicks och Toby Keith.
Toby Keith har fått en hit med en patriotisk sång om
amerikansk vedergällning mot araber samtidigt som
Dixie Chicks tar avstånd från kriget och de stämningar Toby Keith underblåser. Detta är något
nytt. Countryartister kritiserar inte presidenten eller varandra. De har genom historien alltid varit lojala och patriotiska.
”Att lyssna på country & westernmusik är som att höra historien om
Amerika tonsatt. Det är historien om
patriotism och hårt arbete, historien
om hopp, möjligheter och bedrifter.
Fast i första hand är det historien om
människor, vars kärlek till friheten bara
kan mäta sig med kärleken tilllivet självt”
-presidenten och countryfantasten George
Bush, den äldre, gör sig år 1991 till tolk för vad
countrymusiken betyder för det amerikanska folket. Han
proklamerar, genom ett kongressbeslut, att oktober 1991
ska vara USA: s officiella countrymånad, som ett tack
till countryindustrin för stödet under vinterns Gulf-krig.
Det amerikanska folkets mest patriotiska musikutövare
får härmed sanktionerad uppmärksamhet och hyllning.
Under Gulf-kriget hade ett antal countryartister
hjälpt administrationen med argument för ett ingripande
i det av Irak invaderade Kuwait. Låtar som de hotfulla
”Don’t give us a reason” och ”Letter to Saddam Hussein”, den mer resonerande ”You’ve got to stand for
something” samt krigshymnen ”God bless the USA” låg
högt på listorna före, under och efter kriget, tillsammans
med ett flertal andra countrylåtar med patriotiska teman.
Presidenten från Texas var således ytterst nöjd med hur
dessa hans fellow dixies ställt upp för Uncle Sam.
Naturligtvis har det genom historien funnit musiker
inom andra genrer som lika ivrigt hyllat The American
Way of Life. Men countrymusiken har intagit en särställning som uttydare av traditionella amerikanska
grundvärden: arbete, familj, ödmjukhet, gudsfruktan
och förstås rätten att försvara demokratin och den egna
täppan. Countryn har samtidigt blivit styvmoderligt behandlad och beskyllts för att vara både
bakåtsträvande och rasistisk. Den anses av
den bildade medelklassen som mindre
intressant än svart blues, pop, rock
eller rythm n’blues. Den nasala sydstatsaccenten och den dåliga engelska grammatiken har blivit synonym
med en stereotypt reaktionär redneck-attityd.
KRIGENS MELODI
Countrymusiken må ha en mindre förfinad eller bildad framtoning, men den har
varit trogen Nationen som en vallhund. Välj ett
krig och det finns en minnesvärd ackompanjerande
countrysång. Efter Pearl Harbor 1941 och USA: s inträde
i andra världskriget kom det en uppsjö countrylåtar om
det gula hotet. 1942 spelade Carson Robison och hans
band in låten som gjorde upp med japanerna en gång
för alla – ”We’re gonna have to slap the dirty little Jap
(and Uncle Sam’s theguywho can do it)”:
Uncle Sam is mild
As a peacefullittle chi/d
But never get him mad or you will ruin it
So now they wanna fight
Weil they bit offquite a bite
And Uncle Sam is gonna make them chew it
lSvensk Tidskrift l2oo3, nr s lDJ
Country-tjejerna som tog sig ton: Dixie Chicks rasade från listorna efter att ha kritiserat
presidenten under en konsert i London.
Under Koreakriget fortsatte produktionen av sånger mot
asiater, med en air av tidens kommunisthat Både Little
Jimmy Dickens och Ferlin Huskey använde låsmetaforer för att visa på skillnaderna mellan de fria och ofria
världarna i låtarna ”They locked God outside the iron
curtain” respektive ”Let’s keep the communist out”
Andra krigshits var ”From Mama’s arms to Korea”,
”Korean mud” och ”Missing in action”. Vietnam-åren
betydde också medborgarrättsrörelse och allmän krigsprotest från hela det amerikanska kulturlivet. Men när
filmstjärnorna i det liberala Hollywood gick ut som en
man och protesterade mot kriget, satt de flesta countrystjärnor kvar i sadeln och sjöng om dem som deltagit
och som därför borde bemötas som hjältar. Som i avslutIJ lsvensk Tidskrift lzoo3, nr si
ningen i Dave Dudlys ”Vietnam Blues” från hans patriotiska mästerverk ”There’s a Star Sprangled Banner
Waving Somewhere”:
So all I mean to say is I don ’t like dying either
But man I ain ’t gonna crawl
Countrymusiken passar för den här typen av sånger och
budskap. Dels är sentimentaliteten en viktig beståndsdel i genren, dels stammar countryn från folkmusiken
och bär på en tydlig texttradition. Dess publik är också
annorlunda genom att budskapet är det enda som direkt
riktar sig till en vit arbetsklass i Södern, en publik som
alltid varit politiskt konservativ. Från början tillhörde
blev 1972 något av en signaturmelodi för den stolte rednecken
som bar sin konservatism med
högt huvud.
NYA BUDSKAP
Attacken på World Trade Centre
2001 innebar att hela countryeliten återigen vässade pennorna
för att beskriva förlusten av
oskyldiga liv och stoltheten över
att vara amerikan. Men samtidigt
som en ny omgång patriotiska
låtar seglade upp på listorna kom
den här gången kritik mot det
planerade kriget. Tydligast i sitt
motstånd var landets mest framgångsrika vokalgrupp de senaste
åren, den kvinnliga texastrion
Dixie Chicks.
Darryl Worley blev militärens kelgris efter sin listetta ”Have you forgotten?’:
I mars i år uttalade bandets
frontfigur Natalie Maines sitt
missnöje med hur USA, och i
första hand George W. Bush,
skött rikets Irakpolitik under en
konsert i London. – Bara så ni
vet, så skäms vi över att Amerikas
president kommer från Texas, sa
hon. Maines kunde nog knappast
ens i sin vildaste fantasi ha föreställt sig vilket rabalder hon
skulle skapa med dessa ord. Det
tog bara någon vecka så förlorade
bandet förstaplatserna på Billboards countrylista, både för det
toppsäljande albumet ”Home”
och för singeln ”Travelling soldier”, en sång som i pacifistisk
anda beskriver den okände soldatens sista färd hem i en liksäck.
Dixie Chicks blev anklagade för
att vara opatriotiska. Nashviiles
kelgrisar och bästsäljare blev över
en natt förvandlade till ”kommunister” och ”antiamerikaner”
och 48 av landets större radiocountryfolket det gammeJdemokratiska gardet, men efter
60-talet sögs de upp av den nya republikanska högern.
Man kan under 70-talet se en allians mellan countryn
och motståndet mot de liberala demokrater som under
Vietnam-åren rökte gräs, brände BH: n och vanärade
både familjen och flaggan. Merle Haggards jättehit ”Okie
from Muskogee” drev med den tidens nya påfund och
stationer vägrade att spela deras skivor.
-Chansen är större att Irak vinner kriget än att man
hör en opatriotisk eller antiamerikansk sång i en countryradiostation, sade en programdirektör på en sådan
till den konservativa nättidningen FreeRepublic.com.
Uttalandet i London retade upp en del av fansen så
mycket att de bildade CD-bål med bandets skivor, något
lSvensk Tidskrift l2ooJ, nr si m
som inte hänt sedan John Lennon 1966 råkade jämföra
Beatles ryktbarhet med Jesus. Natalie Maines i Dixie
Chicks gjorde ganska snart avbön och bad om ursäkt för
sin respektlöshet, men hon framhöll fortfarande att hon
inte trodde på ett ingripande i Irak.
Samtidigt som Dixie Chick bespottades seglade det
upp andra artister som i rent revanschistiska termer
behandlade ämnen som Saddam, 11 september-attacken
och Amerikas storhet. Den unge sångaren Darryl Worley övertog raskt platsen som listetta med sin ”Have you
forgotten?”. Låten beskriver den ambivalens som många
amerikaner kände inför Irak-kriget. Fast enligt Worley
måste alla dessa glömt WTC-terrorn om de är emot en
militär aktion. Han sjunger:
Same say this country ’s just out Zooking for a fight
Weil after 9/ 11 man I’d have to say that’s right
Worley blev nästan sönderkramad av militären och
administrationen i Washington. ”Have you forgotten?”
var precis utgiven som singel när han 26 mars fick prestigeuppdraget att uppträda på MaeDill-flygbasen i Florida inför de inryckta soldaternas familjer och George
W. Bush. Den mer etablerade honky tonk-tuffingen Clint
Black visade krigsmusklerna på samma gång som han
vitsade till det i sin ”I raq and roll”:
I raq, I rack ’em up and I roll
I’m back and I’m a high tech G.I. foe
!’ve got infrared, !’ve got GPS and !’ve got that
good old fashioned lead
There’s no price too high for freedom
So be careful where you thread
Men den som propagerade mest för kriget var sångaren
Toby Keith. Hans sång ”Courtesy of the Red, White and
Blue (The angry American)” var ursprungligen skriven
i samband med USA: s bombningar av Afghanistan men
har under våren ändå handlat om Irak. Keith blev lika
påhejad av de som var för kriget som avskydd av motståndarna för den rättframma texten:
And you ’Il be sorry ifyou mess with the US of
A ’cause we ’Il put a boot in your ass- it ’s the
American way
Toby Keiths album ”Unleashed” toppade länge countrylistan och han blev utsedd till årets underhållare under
Academy of Country Music Awards.
ORDKRIG ET FORTSÄTT E R
Trots att kriget i Irak i det närmaste avslutats så fortsätter många diskussioner kring patriotismen och frisprå-
EDlSvensk Tidskrift l2oo3, nr si
kigheten inom countryn. Mellan krigsmotståndarna
Dixie Chicks och ett antal andra stjärnor har ett ordkrig
påbörjas. Natalie Maines har under deras USA-turne
burit en t-shirt med texten ”Dare to be free” där hon
syftar på den bristande yttrandefrihet under kriget. I tidningarna har diskuterats en ny McCarthyism, när även
liberala skådespelare fått lida för antikrigsengagemang.
Sean Penn, exempelvis, nekades ett lukrativt filmkontrakt efter sin Bagdadresa strax före krigsutbrottet.
-Den tuffa behandlingen av Dixie Chicks har mest att
göra med att publiken inte förväntar sig att countryartister ska uttala sig som de gjorde. Hollywoodskådespelare eller rockartister ska uppträda chockerande och säga
stötande saker, menar Lon Helton, redaktör för branschorganet Radio & Records i Nashville. Helton hävdar
att man från musikbranschens sida helst tonar ner motsättningarna mellan countryartisterna. Framför allt
menar man att artisterna inte spelar in låtar som är för
krig, branschen föredrar att kalla engagemanget för just
patriotism.
-Södern må vara konservativ, men de kreativa artisterna här är mycket mer liberala än folk i gemen. Alla
artister är inte heller republikaner, lika många är faktiskt demokrater. Countryartister har alltid stöttat sin
president eller hållit tyst, säger Lon Helton.
Och presidenter har gärna kommit till countryn för
stöd. När Richard Nixon, som privat lär ha varit en
utmärkt pianist, utkämpade sina tuffaste Watergateförhör besökte han countryinstitutionen Grand 01’ Opry
för att få stöd hos Nashviiles konservativa. Den gamle
Bush är som sagt en stor countryälskare som alltid såg till
att ha med sig gräddan av artister under sina kampanjer.
Vissa hävdar till och med att artister som Brooks and
Dunn, Ricky Scaggs, Hank Williams jr och Oak Ridge
Boys hjälpte honom till presidentposten.
Bill Clinton gjorde ett lyckokast med de småflummiga folkpopparna Fleetwood Macs ”Don’t stop (thinking about tomorrow)” som ledmotiv i valkampanjen
1992. George W Bush, däremot, har blivit kritiserad för
bristande fingertoppskänsla på grund av sina dåliga
musikkunskaper. Det visade sig vara en ytterst olyckligt
vald låt som ackompanjerade Bushs valrörelse. Kampanjledningen fick honom nämligen evigt förknippad
med låten ”Rock n’roll part 2”- vars upphovsman Gary
Glitter nu sitter i fängelse för barnsexbrott. Bättre då att
hålla sig till countrymusik, med raka och tydliga budskap. I alla fall så länge det är Toby Keith som sjunger
och inte Dixie Chicks.
Ted Bolin (ted.bolin@thirdeye.se) är frilansskribent och
filmvetare.
Anders Önnerfält (anders@story.se) är countrykonnässör
och delägare i filmproduktionsbolaget Story AB.
i Nashville
1 av Ted Bolin och Anders Önnerfält
Kriget i Irak skapade många åsiktssprickor inom det amerikanska kulturlivet.
Men främst splittrade kriget den mest amerikanska av alla musikformer: countryn.
V
ÅREN 2003. USA var på väg att gå ut i krig
mot ett land amerikanerna inte hade en
aning om var det låg. Men i countryns
hemstad Nashville är det inte kriget i Irak
som diskuteras utan åsiktskriget mellan
countryartisterna Dixie Chicks och Toby Keith.
Toby Keith har fått en hit med en patriotisk sång om
amerikansk vedergällning mot araber samtidigt som
Dixie Chicks tar avstånd från kriget och de stämningar Toby Keith underblåser. Detta är något
nytt. Countryartister kritiserar inte presidenten eller varandra. De har genom historien alltid varit lojala och patriotiska.
”Att lyssna på country & westernmusik är som att höra historien om
Amerika tonsatt. Det är historien om
patriotism och hårt arbete, historien
om hopp, möjligheter och bedrifter.
Fast i första hand är det historien om
människor, vars kärlek till friheten bara
kan mäta sig med kärleken tilllivet självt”
-presidenten och countryfantasten George
Bush, den äldre, gör sig år 1991 till tolk för vad
countrymusiken betyder för det amerikanska folket. Han
proklamerar, genom ett kongressbeslut, att oktober 1991
ska vara USA: s officiella countrymånad, som ett tack
till countryindustrin för stödet under vinterns Gulf-krig.
Det amerikanska folkets mest patriotiska musikutövare
får härmed sanktionerad uppmärksamhet och hyllning.
Under Gulf-kriget hade ett antal countryartister
hjälpt administrationen med argument för ett ingripande
i det av Irak invaderade Kuwait. Låtar som de hotfulla
”Don’t give us a reason” och ”Letter to Saddam Hussein”, den mer resonerande ”You’ve got to stand for
something” samt krigshymnen ”God bless the USA” låg
högt på listorna före, under och efter kriget, tillsammans
med ett flertal andra countrylåtar med patriotiska teman.
Presidenten från Texas var således ytterst nöjd med hur
dessa hans fellow dixies ställt upp för Uncle Sam.
Naturligtvis har det genom historien funnit musiker
inom andra genrer som lika ivrigt hyllat The American
Way of Life. Men countrymusiken har intagit en särställning som uttydare av traditionella amerikanska
grundvärden: arbete, familj, ödmjukhet, gudsfruktan
och förstås rätten att försvara demokratin och den egna
täppan. Countryn har samtidigt blivit styvmoderligt behandlad och beskyllts för att vara både
bakåtsträvande och rasistisk. Den anses av
den bildade medelklassen som mindre
intressant än svart blues, pop, rock
eller rythm n’blues. Den nasala sydstatsaccenten och den dåliga engelska grammatiken har blivit synonym
med en stereotypt reaktionär redneck-attityd.
KRIGENS MELODI
Countrymusiken må ha en mindre förfinad eller bildad framtoning, men den har
varit trogen Nationen som en vallhund. Välj ett
krig och det finns en minnesvärd ackompanjerande
countrysång. Efter Pearl Harbor 1941 och USA: s inträde
i andra världskriget kom det en uppsjö countrylåtar om
det gula hotet. 1942 spelade Carson Robison och hans
band in låten som gjorde upp med japanerna en gång
för alla – ”We’re gonna have to slap the dirty little Jap
(and Uncle Sam’s theguywho can do it)”:
Uncle Sam is mild
As a peacefullittle chi/d
But never get him mad or you will ruin it
So now they wanna fight
Weil they bit offquite a bite
And Uncle Sam is gonna make them chew it
lSvensk Tidskrift l2oo3, nr s lDJ
Country-tjejerna som tog sig ton: Dixie Chicks rasade från listorna efter att ha kritiserat
presidenten under en konsert i London.
Under Koreakriget fortsatte produktionen av sånger mot
asiater, med en air av tidens kommunisthat Både Little
Jimmy Dickens och Ferlin Huskey använde låsmetaforer för att visa på skillnaderna mellan de fria och ofria
världarna i låtarna ”They locked God outside the iron
curtain” respektive ”Let’s keep the communist out”
Andra krigshits var ”From Mama’s arms to Korea”,
”Korean mud” och ”Missing in action”. Vietnam-åren
betydde också medborgarrättsrörelse och allmän krigsprotest från hela det amerikanska kulturlivet. Men när
filmstjärnorna i det liberala Hollywood gick ut som en
man och protesterade mot kriget, satt de flesta countrystjärnor kvar i sadeln och sjöng om dem som deltagit
och som därför borde bemötas som hjältar. Som i avslutIJ lsvensk Tidskrift lzoo3, nr si
ningen i Dave Dudlys ”Vietnam Blues” från hans patriotiska mästerverk ”There’s a Star Sprangled Banner
Waving Somewhere”:
So all I mean to say is I don ’t like dying either
But man I ain ’t gonna crawl
Countrymusiken passar för den här typen av sånger och
budskap. Dels är sentimentaliteten en viktig beståndsdel i genren, dels stammar countryn från folkmusiken
och bär på en tydlig texttradition. Dess publik är också
annorlunda genom att budskapet är det enda som direkt
riktar sig till en vit arbetsklass i Södern, en publik som
alltid varit politiskt konservativ. Från början tillhörde
blev 1972 något av en signaturmelodi för den stolte rednecken
som bar sin konservatism med
högt huvud.
NYA BUDSKAP
Attacken på World Trade Centre
2001 innebar att hela countryeliten återigen vässade pennorna
för att beskriva förlusten av
oskyldiga liv och stoltheten över
att vara amerikan. Men samtidigt
som en ny omgång patriotiska
låtar seglade upp på listorna kom
den här gången kritik mot det
planerade kriget. Tydligast i sitt
motstånd var landets mest framgångsrika vokalgrupp de senaste
åren, den kvinnliga texastrion
Dixie Chicks.
Darryl Worley blev militärens kelgris efter sin listetta ”Have you forgotten?’:
I mars i år uttalade bandets
frontfigur Natalie Maines sitt
missnöje med hur USA, och i
första hand George W. Bush,
skött rikets Irakpolitik under en
konsert i London. – Bara så ni
vet, så skäms vi över att Amerikas
president kommer från Texas, sa
hon. Maines kunde nog knappast
ens i sin vildaste fantasi ha föreställt sig vilket rabalder hon
skulle skapa med dessa ord. Det
tog bara någon vecka så förlorade
bandet förstaplatserna på Billboards countrylista, både för det
toppsäljande albumet ”Home”
och för singeln ”Travelling soldier”, en sång som i pacifistisk
anda beskriver den okände soldatens sista färd hem i en liksäck.
Dixie Chicks blev anklagade för
att vara opatriotiska. Nashviiles
kelgrisar och bästsäljare blev över
en natt förvandlade till ”kommunister” och ”antiamerikaner”
och 48 av landets större radiocountryfolket det gammeJdemokratiska gardet, men efter
60-talet sögs de upp av den nya republikanska högern.
Man kan under 70-talet se en allians mellan countryn
och motståndet mot de liberala demokrater som under
Vietnam-åren rökte gräs, brände BH: n och vanärade
både familjen och flaggan. Merle Haggards jättehit ”Okie
from Muskogee” drev med den tidens nya påfund och
stationer vägrade att spela deras skivor.
-Chansen är större att Irak vinner kriget än att man
hör en opatriotisk eller antiamerikansk sång i en countryradiostation, sade en programdirektör på en sådan
till den konservativa nättidningen FreeRepublic.com.
Uttalandet i London retade upp en del av fansen så
mycket att de bildade CD-bål med bandets skivor, något
lSvensk Tidskrift l2ooJ, nr si m
som inte hänt sedan John Lennon 1966 råkade jämföra
Beatles ryktbarhet med Jesus. Natalie Maines i Dixie
Chicks gjorde ganska snart avbön och bad om ursäkt för
sin respektlöshet, men hon framhöll fortfarande att hon
inte trodde på ett ingripande i Irak.
Samtidigt som Dixie Chick bespottades seglade det
upp andra artister som i rent revanschistiska termer
behandlade ämnen som Saddam, 11 september-attacken
och Amerikas storhet. Den unge sångaren Darryl Worley övertog raskt platsen som listetta med sin ”Have you
forgotten?”. Låten beskriver den ambivalens som många
amerikaner kände inför Irak-kriget. Fast enligt Worley
måste alla dessa glömt WTC-terrorn om de är emot en
militär aktion. Han sjunger:
Same say this country ’s just out Zooking for a fight
Weil after 9/ 11 man I’d have to say that’s right
Worley blev nästan sönderkramad av militären och
administrationen i Washington. ”Have you forgotten?”
var precis utgiven som singel när han 26 mars fick prestigeuppdraget att uppträda på MaeDill-flygbasen i Florida inför de inryckta soldaternas familjer och George
W. Bush. Den mer etablerade honky tonk-tuffingen Clint
Black visade krigsmusklerna på samma gång som han
vitsade till det i sin ”I raq and roll”:
I raq, I rack ’em up and I roll
I’m back and I’m a high tech G.I. foe
!’ve got infrared, !’ve got GPS and !’ve got that
good old fashioned lead
There’s no price too high for freedom
So be careful where you thread
Men den som propagerade mest för kriget var sångaren
Toby Keith. Hans sång ”Courtesy of the Red, White and
Blue (The angry American)” var ursprungligen skriven
i samband med USA: s bombningar av Afghanistan men
har under våren ändå handlat om Irak. Keith blev lika
påhejad av de som var för kriget som avskydd av motståndarna för den rättframma texten:
And you ’Il be sorry ifyou mess with the US of
A ’cause we ’Il put a boot in your ass- it ’s the
American way
Toby Keiths album ”Unleashed” toppade länge countrylistan och han blev utsedd till årets underhållare under
Academy of Country Music Awards.
ORDKRIG ET FORTSÄTT E R
Trots att kriget i Irak i det närmaste avslutats så fortsätter många diskussioner kring patriotismen och frisprå-
EDlSvensk Tidskrift l2oo3, nr si
kigheten inom countryn. Mellan krigsmotståndarna
Dixie Chicks och ett antal andra stjärnor har ett ordkrig
påbörjas. Natalie Maines har under deras USA-turne
burit en t-shirt med texten ”Dare to be free” där hon
syftar på den bristande yttrandefrihet under kriget. I tidningarna har diskuterats en ny McCarthyism, när även
liberala skådespelare fått lida för antikrigsengagemang.
Sean Penn, exempelvis, nekades ett lukrativt filmkontrakt efter sin Bagdadresa strax före krigsutbrottet.
-Den tuffa behandlingen av Dixie Chicks har mest att
göra med att publiken inte förväntar sig att countryartister ska uttala sig som de gjorde. Hollywoodskådespelare eller rockartister ska uppträda chockerande och säga
stötande saker, menar Lon Helton, redaktör för branschorganet Radio & Records i Nashville. Helton hävdar
att man från musikbranschens sida helst tonar ner motsättningarna mellan countryartisterna. Framför allt
menar man att artisterna inte spelar in låtar som är för
krig, branschen föredrar att kalla engagemanget för just
patriotism.
-Södern må vara konservativ, men de kreativa artisterna här är mycket mer liberala än folk i gemen. Alla
artister är inte heller republikaner, lika många är faktiskt demokrater. Countryartister har alltid stöttat sin
president eller hållit tyst, säger Lon Helton.
Och presidenter har gärna kommit till countryn för
stöd. När Richard Nixon, som privat lär ha varit en
utmärkt pianist, utkämpade sina tuffaste Watergateförhör besökte han countryinstitutionen Grand 01’ Opry
för att få stöd hos Nashviiles konservativa. Den gamle
Bush är som sagt en stor countryälskare som alltid såg till
att ha med sig gräddan av artister under sina kampanjer.
Vissa hävdar till och med att artister som Brooks and
Dunn, Ricky Scaggs, Hank Williams jr och Oak Ridge
Boys hjälpte honom till presidentposten.
Bill Clinton gjorde ett lyckokast med de småflummiga folkpopparna Fleetwood Macs ”Don’t stop (thinking about tomorrow)” som ledmotiv i valkampanjen
1992. George W Bush, däremot, har blivit kritiserad för
bristande fingertoppskänsla på grund av sina dåliga
musikkunskaper. Det visade sig vara en ytterst olyckligt
vald låt som ackompanjerade Bushs valrörelse. Kampanjledningen fick honom nämligen evigt förknippad
med låten ”Rock n’roll part 2”- vars upphovsman Gary
Glitter nu sitter i fängelse för barnsexbrott. Bättre då att
hålla sig till countrymusik, med raka och tydliga budskap. I alla fall så länge det är Toby Keith som sjunger
och inte Dixie Chicks.
Ted Bolin (ted.bolin@thirdeye.se) är frilansskribent och
filmvetare.
Anders Önnerfält (anders@story.se) är countrykonnässör
och delägare i filmproduktionsbolaget Story AB.