Sydafrika


1964


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

SYDAFRIKA
Motsättningarna mellan raserna i
Sydafrika skärps alltmer. Det senaste utslaget av denna utveckling
är det av parlamentet antagna lagförslag, som till hela landet utsträcker den kontroll över den svarta befollmingens rörelsemöjligheter och
bosättning som hittills endast gällt
de största städerna. Effekten i stort
av den nya lagstiftningen kommer
av allt att döma att bli, att de svarta
förvandlas till en mer eller mindre
nomadiserande massa av billig arbetskraft, som myndigheterna utan
hänsyn kan dirigera hit eller dit. En
speciellt upprörande aspekt är, att
genom inskränkningarna för afrikanska hustrur att i städerna bo
tillsammans med sina män, familjeliv i realiteten blir omöjligt för en
stor del av befolkningen. En anmärkningsvärd omständighet är,
att denna gång oppositionspartiet
United Party- som bekant huvudsakligen språkrör för den engelsktalande delen av Sydafrikas vita befolkning – gick emot förslaget. I
de flesta fall har partiet eljest i realiteten utan nämnvärt motstånd accepterat apartheid-politiken, men
detta blev alltså till slut partiet för
starkt.
Den boernationalistiska majorite- 77
ten är dock säker – och säker på
sin sak. Tydligt är, att de på många
håll spridda förhoppningarna på att
en omprövning eller uppmjukning
skulle inträffa slagit fel – utvecklingen drivs tvärtom allt snabbare
och allt hårdare längs den väg dr
Verwoerd och hans parti slagit in
på. Den mycket omtalade bojkotten
har tydligen inte i minsta mån förmått dessa kretsar att modifiera sin
hållning. De som motiverat sin anslutning till bojkottaktionen just
med att denna måste bli en tankeställare för de styrande i Sydafrika
måste efter den senaste utvecklingen rimligtvis nödgas erkänna att de
felbedömt situationen.
Den ömsesidiga misstron och aggressiviteten i Sydafrika växer. Regeringens politik driver uppenbarligen situationen allt närmare en
kris. Hur skall en katastrof kunna
förebyggas?
Att fortsätta på samma sätt som
hittills förefaller inte möjligt annat
än för en kort tid. Sannolikheten
för ett våldsamt uppror ökar för
var dag som går, allteftersom trycket mot den svarta befolkningen
skärpes. Den lösning som för dogmatiska antikolonister måhända
skulle te sig naturlig, att låta afri- :f.
78
kanerna örverta makten, ter sig från
flera synpunkter oantaglig- alldeles bortsett från det våldsamma
motstånd en sådan lösning skulle
ha att möta hos den till 3 millioner
uppgående vita minoriteten. Den
senaste tidens händelser i Östafrika
ger knappast anledning till optimism inför den kommande utvecklingen i ett Sydafrika som utan vidare överlämnades till »svart» styre. Det är väl att märka inte endast
den vita minoritetens problem det
härvid gäller. Den i Sydafrika mycket betydande indiska gruppen
skulle komma i en ytterst riskabel
situation. Detsamma gäller i lika
hög grad den stora och tragiska
gruppen av s. k. »färgade» – en
blandrasbefolkning utan hemmahö-
righet hos vare sig vita eller svarta.
Att ett omedelbart införande av
svart majoritetsstyrelse i ett sådant
läge måste innebära risker för ett
blodigt kaos minst lika allvarligt
som någonsin det kongolesiska sammanbrottet – som bekant ännu
inte på något vis bemästrat, trots
nedkämpandet av den kaiangesiska
separatismen – ligger i öppen dag.
På ett sätt låter det sig sägas, att
detta är ett problem som ingen
utanför Sydafrika har anledning att
ta ställning till. Oavsett en eventuell opinion skulle den undertryckta svarta maj oriteten snart nog finna situationen så desperat att ett
väpnat uppror inte kunde förebyggas – konsekvenserna finge sedan
bli vilka som helst, sammanbrott
som i Kongo, folkmord som i Ruanda. Den vita minoritetsregimen vore
under alla förhållanden dömd att
gå under – och den skulle falla på
sina egna gärningar. Frågan är
dock, om inte detta är en alltför förenklad bild. Ingen betvivlar, att
Sydafrikas svarta på goda grunder
besjälas av en glödande nationalism
och en jäsande bitterhet mot de vita
härskarna- de psykologiska förutsättningarna för inbördeskrig föreligger i ovanlig grad. Men det är att
märka, att denna nationalism inte
har som motståndare en avlägsen
kolonialmakt med splittrad hemmaopinion- som den franska beträffande Algeriet – eller för ett kolonialkrig otillräckliga ekonomiska
och militära resurser som Portugal.
Ett uppror i Sydafrika skulle i
stället få kämpa mot en nationalism lika militant som den svarta,
behärskad av en fanatisk förvissning att strida för sitt eget land –
och i desperat medvetande om att
inte ha någonstans att dra sig tillbaka om striden förloras. Regimen
i Sydafrika har också sedan många
år målmedvetet och planmässigt
byggt upp betydande militära resurser i det klart uttalade syftet att använda dem just för att slå ner ett
svart uppror. Mot denna starka och
modernt utbildade och beväpnade
reguljära krigsmakt har de svarta
inte tillnärmelsevis likvärdiga resurser att ställa upp.
Finns det då ingen annan utväg
-någon möjlighet att utan ett blodigt och mångårigt krig avveckla
ett apartheidsystem som för varje
dag blir allt orimligare? En vit kapitulation kan inte räknas till den
politiska verklighetens värld. Ett
snabbt svart maktövertagande med
garantier för rimlig behandling av
minoriteterna inte heller. Återstår
teoretiskt sett ännu en väg – landets uppdelning. Den sydafrikanska
politik som under slagordet »Banlustan» utgivit sig för att åstadkomma en sådan, att låta vita och
svarta sköta sig själva i var sina
delar av Sydafrika, har inte visat
sig vara annat än en cynisk bluff.
De områden som tilldelats de svarta
har varit uppenbart otillräckliga,
självstyrelsen har förblivit en lmliss som näppeligen ens dess egna
arkitekter tagit på allvar.
Detta bevisar likväl inte, att det
skulle vara omöjligt att på ett mera
realistiskt sätt genomföra en uppdelning. större delen av landet finge
då överlämnas till de svarta. Självfallet är, att den afrikanska stat
som på det viset etablerades, måste
tillförsäkras ett utomordentligt omfattande bistånd av skilda slag från
FN under en sannolikt lång övergångstid; mot bakgrunden av vad
som hänt i Kongo och Ruanda måste FN rimligen också åta sig att sörja för lag och ordning och minoriteternas skydd.
Den vita befolkningen finge däremot koncentrera sig till det områ-
de av Sydafrikas spets som är dess
79
kärnland. Skulle det, kan man invända, i längden bli möjligt för en
sådan stat att fortleva ansikte mot
ansikte mot en mångdubbelt starkare afrikansk befolkning i en
grannstat, som måste antas vara
revansch- och expansionsinställd,
ingalunda benägen att slå sig till ro
med endast en del av det land de
gör anspråk på i dess helhet? Frå-
gan kan endast besvaras av erfarenheten. Det är känt, att man i vissa
kretsar av Sydafrika antyder att erfarenheten redan har besvarat den
-jakande. Det är givetvis exemplet Israel man här har i tankarna,
beviset för att folk på ett par miljoner med stöd av militär och ekonomisk överlägsenhet och bergfast nationell sammanhållning kan hävda
sig mot en numerärt förkrossande
överlägsen fientlig granne.
Delningen av Sydafrika skulle
onekligen innebära utomordentligt
svåra och komplicerade problem,
framförallt omfattande folkförflyttningar. Att den icke skulle accepteras som »rättvis» av de svarta ligger i öppen dag. Frågan är emellertid om någon annan till buds stå-
ende lösning skulle visa sig mindre
påfrestande – på kort sikt och på
lång. Vad som förefaller säkert är,
att det minst realistiska av allt är
att vänta med att allt kan förbli i
stort sett som det är.