Sverige står utanför när Nato diskuterar framtiden för vårt närområde



På toppmötet mellan de 30 Natoländernas stats- och regeringschefer följde så den lika viktiga träffen mellan EU och USA. President Joe Biden kunde med Ursula von der Leyen och Charles Michel diskutera en lång rad frågor där säkerhet också var en viktig punkt. Det finns en ökande tillförsikt om ett starkare transatlantiskt samarbete, skriver Hans Wallmark, Pål Jonsson och Jessica Roswall.

Sveriges utanförskap i Natokretsen får dock konsekvenser då vi inte har en plats vid bordet. Då går det inte att vara en aktiv part vid ett möte som kommer vara avgörande för säkerheten både i Sveriges närområde och globalt. Den rödgröna regeringens ovilja att ens överväga ett svenskt Natomedlemskap, liksom dess passivitet inom EU i försvars- och säkerhetspolitiken, är direkt skadligt för Sverige.

Under Natotopmötet berördes en lång rad frågor – allt från hotet från Kina och Ryssland till tillbakadragandet från Afghanistan och effekterna av klimatutmaningarna. Vi kommer bara att bli berörda – inte kunna påverka.

De allt mer komplexa säkerhetsutmaningarna har gjort att Nato påbörjat ett framåtsyftande arbete, visionsprogrammet Nato 2030, för att vara relevant även i framtiden. Det ska även tas fram ett nytt strategiskt koncept för försvarsalliansen.

Nato har historiskt visat att organisationen kan anpassa sig till en föränderlig omvärld. Efter det kalla krigets slut riktades fokus mer mot fredsfrämjande insatser. Men i kölvattnet av den ryska aggressionen mot Ukraina har tyngdpunkten åter flyttats tillbaka mot de solidariska försvarsgarantierna och den gemensamma försvarsplaneringen. Det kollektiva försvaret är och förblir Natos hårda kärna och försvarsalliansens viktigaste uppgift.

Natos medlemsländer har sedan 2014 ökat sina försvarsutgifter och ett antal har redan uppnått Natos tvåprocentsmål. Fokus för Natos arbete mot 2030 ligger därför på att stärka den politiska samordningen inom alliansen. Men även att kunna ha en bredare verktygslåda som också kan hantera till exempel effekter av pandemier och klimatförändringar samt en ökad konfliktnivå med auktoritära stater när det gäller ekonomi och teknologi. Det finns även ett märkbart ökat intresse för Arktis.

Detta passar även väl in i den agenda som Bidenadministrationen har satt för amerikansk utrikespolitik. Man har från Washington varit tydlig med att USA nu vill arbeta tillsammans med likasinnade för att möta hotet från auktoritära länder som Ryssland och Kina.

Det är bra för både Sverige och Europa att det nu finns en möjlighet att stärka den transatlantiska länken igen. Världen blir bättre när Europa och Nordamerika samarbetar utifrån kärnvärden som demokrati, mänskliga rättigheter och marknadsekonomi. Samtidigt ställer det också krav på att Sverige och Europa kan vara proaktiva och formulera tydliga prioriteringar och mervärden för båda parter.

Sverige måste ta det försämrade säkerhetsläget på allvar och ta konkreta steg mot ett fullvärdigt svenskt Natomedlemskap. Det finns en bred politisk enighet om att Sveriges position i norra Europa har blivit mer utsatt när Östersjöregionen och Arktis blir arenan för ökad stormaktsrivalitet och en allt större rysk militär aktivitet. Redan nu bygger Sveriges försvars- och säkerhetspolitik dessutom på att Sverige ska få hjälp av Natoländer i händelse av krig. Problemet är dock vi inte har några försvarsgarantier från Nato.

För Moderaterna är första målsättningen att alla militära, politiska och juridiska förberedelser för ett svenskt inträde i Nato ska vara på plats samt att en svensk Natooption ska ingå i den säkerhetspolitiska linjen. Centralt i det arbetet är att Sveriges nationella försvar ska stärkas. Sverige ska ha ett starkt försvar som – på egen hand och i samverkan med andra – bidrar till säkerhet och stabilitet i vårt närområde.

En svensk Natooption är en tydlig signal till både vänner och motståndare att Sverige, likt Finland, håller möjligheten att gå med i Nato öppen. Vi markerar rådighet såväl inåt som utåt. En stark majoritet i Sveriges riksdag har också uppmanat regeringen att införa en Natooption.

På europeisk nivå måste det ske en ökad samordning inom försvars- och säkerhetspolitiken. Det pågår just nu ett arbete kring den så kallade strategiska kompassen inom EU som kommer bli viktigt för att kunna ena EU om viktiga framtidsprioriteringar. Parallellt med detta fördjupas det konkreta samarbetet inom unionen när det gäller försvarsforskning, förmågesamarbete och militär rörlighet. Tyvärr så har den rödgröna regeringen visat alldeles för lite intresse för samarbetet.

Sverige har i grunden goda möjligheter att spela en viktig roll i utformandet av det europeiska försvarssamarbetet – det sker en betydande nationell upprustning, vi har en försvarsindustri som ligger i framkant, försvarsforskning i världsklass på vissa områden och en strategiskt väl utvecklad försvarsunderrättelseverksamhet. Men regeringens driv och engagemang för dessa frågor har varit begränsat.

USA har tidigare varit skeptiskt till ett fördjupat militärt europeiskt försvarssamarbete om det skulle riskera att duplicera, och i värsta fall konkurrera med, det som Nato redan gör. Nu kommer det dock signaler från USA om att Washington vill bejaka att EU utvecklar gemensamma militära förmågor på ett mycket tydligare sätt än tidigare.

Det borde öppna för att tänka nytt kring Europas roll inom Nato och den ofrånkomliga utvecklingen att Europa måste ta större ansvar för sin egen säkerhet. Till exempel kan det handla om det tyska förslaget att EU skulle kunna utveckla en gemensam säkerhets- och försvarsunion fram till 2025 samt att detta också ska utgöra en europeisk pelare inom Nato.

Nato har varit, och kommer framgent att vara, avgörande för säkerheten i Sveriges del av världen. Försvarsalliansen anpassas nu för att möta en allt bredare och mer komplex hotbild. Moderaterna anser att Sverige ska vara en del av den säkerhetsgemenskapen. Det är hög tid för ett svenskt Natomedlemskap.

Hans Wallmark är utrikespolitisk talesperson, Pål Jonson försvarspolitisk talesperson och Jessika Roswall europapolitisk talesperson för Moderaterna