Svend Dahl; En framtid bortom höger och vänster


1999


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

En framtid bortom
höger och vänster
lav Svend Dahl
Mellan den statsdoktrinära sjuttiotalsvänstern och den nyliberala åttiotalshögern
finns en tredje väg. Den är varken vänster- eller högertrafikerad.
Men vänstern vet vilken körriktning som gäller.
’ ’
TREDJE VÄGEN är ett sätt för socialdemokrater att bryta med industrisamhällets konfliktlinje mellan högern och vänstern”, konstaterar Widar Andersson, förmodligen den svenske politiker som visat
störst intresse för de nya socialdemokratiska ideerna, när
jag ber honom ge sin syn på begreppet ”tredje vägen”.
För de flesta människor slutade höger och vänster att
vara meningsfulla begrepp för ett antal år sedan. Verkligheten hade sprungit ifrån konflikten mellan arbete
och kapital, såsom den beskrivits av vänstern. Detta ledde
till att medelklassväljare som av tradition röstat på socialdemokraterna under 80-talet gick högerut. Widar
Andersson ser tydliga paralleller mellan Tage Erlanders
s::
QJ
tn
:ca
::>
QJ
·-”C
QJ
s..
1-
~
Q)
en
😮
..s=
cX5~
Q)
…….
(f)
c::
:ro
>
lSvenskTidskrift 11999, nr 31fl]
s::
QJ
tn
:ro
>
QJ
·-”C
QJ
:l..
1-
.__
Q)
O’>
😮
..c
o(S
.__
Q)
……,
(J’)
c
:ro
>
tid och tredje vägen. Erlander säg nämligen hur socialdemokraternas gamla budskap förlorade relevans när
arbetarklassen blev medelklass i 50-talets Sverige. För
att hälla kvar den nya medelklassen inom socialdemokraterna lanserade Erlander den moderna välfärdsstaten. Socialdemokraternas viktigaste mäl var inte längre
att avhjälpa fattigdom utan att ge medelklassen ekonomisk trygghet. Tredje vägen handlar på samma sätt om
att förena medelklassens värderingar och samhällssyn
med klassiska socialdemokratiska värden som jämlikhet
och rättvisa, förklarar Widar Andersson.
I manifestet Europe: The Third Way!Die Neue Mitte,
som publicerades i början av juni, ger Tony Blair och
den tyske förbundskanslern Gerhard Schröder uttryck
för en liknande hällning. ”De flesta människor har för
länge sedan övergivit den syn på världen som vänsterns
och högerns dogmer representerar. Socijublade förstås, och tog uttalandet som intäkt för att de
slutligen avgått med segern i striden om statens storlek.
Och på ett sätt hade de förstås vunnit. Ingen amerikansk
politiker förespråkar idag någon större expansion av den
federala statsmakten. Men samtidigt finns det idag ett
växande stöd för politisk aktivism. Den åsikt som republikanerna i alla är framfört, att politikerna i Washington är inkompetenta och opålitliga, är helt enkelt lika
död som uppfattningen att de offentliga utgifterna borde
ökas.
Detta bekräftas av opinionsmätningar som visar att
hela 60 procent av amerikanerna idag har förtroende för
den federala regeringens förrnäga att lösa problem inom
de områden den har ansvar för. De populäraste politikerna i USA idag är de guvernörer- de flesta är faktiskt
republikaner som emellertid inte har särskilt mycket
gemensamt med sina mer traditionella
aldemokrater måste kunna tala till dessa
människor”, skriver Blair och Schröder. ”Många kritiker
partivänner i Washington DC – som
förenar konservativa teman som låga
skatter och budgetbalans med ökade
anslag till skola, barnomsorg och miljövård.TREDJE VÄGEN är utan tvivel det just
nu mest omdiskuterade begreppet i
europeisk och amerikansk samhällsdebatt. Mänga kritiker hävdar att tredje
vägen bara är en produkt av opinionsmätningar, något som Bill Clintons och
Tony Blairs smarta kampanjstrateger hittat på för att vinna val. Andra ser det som
vänsterns anammande av traditionella
högeräsikter. Personer till höger som
framför denna åsikt tycker antingen att
det är bra, eller så är de sura för att ha
berövats sina bästa argument. Men uppfattningen torgförs också av vänsterpolitiker och -debattörer som ser tredje
vägen som ett svek mot vänsterns gamla
åsikter. Självklart ligger det något i detta.
Varken Blair eller Clinton går att tänka
sig utan Thatchers och Reagans längvahävdar att tredje
vägen bara är en Samma fenomen kan man se i Storbritannien. För bara några är sedan var en
av de viktigaste konflikterna i brittisk
politik den om storleken på de offentliga utgifterna. Idag är det ingen som
bryr sig. Partiledaren för det parti, som
under 80-talet symboliserade högervä-
gen, torypartiets William Hague, gjorde
för en tid sedan klart att en framtida
konservativ regering inte kommer att
ompröva de ökade anslag till skolan och
sjukvärden som labour fattat beslut om.
På samma sätt som Blair inför valet
1997 accepterade de konservativas
ramar för de offentliga utgifterna,
accepterar Hague nu labours utgiftsbeprodukt av opinions- .. . o
matnmgar, nagot
som Bill Clintons
och Tony Blairs
smarta kampanjstrateger hittat på
för att vinna val”.
riga och framgängsrika maktinnehav, och de samhällsförändringar de förde med sig. Och i tredje vägens
politik, som den t ex presenteras i Blairs och Schröders
manifest, ryms ideer om låga skatter och flexiblare
arbetsmarknadsregler, som tidigare har förknippats med
den politiska högern.
Men dessa enkla förklaringar bortser helt frän att Bill
Clinton och Tony Blair i grunden förändrat det politiska debattklimatet i USA och Storbritannien. Tonläget i
den politiska debatten är nämligen idag ett helt annat
än för några är sedan.
’ ’ THEERA OF BIGGOVERNMENT is over”, deklarerade
Bill Clinton för några är sedan. Republikanerna
slut
Och tydligare än så kan väl tredje vägens framgängar knappast bli. Att guvernörerna i Ronald Reagans republikanska parti och torypartiets ledare tar efter en demokratiske presidenten och en socialdemokratisk regering
säger faktiskt en hel del om vilken reell politisk kraft tredje vägen blivit.
BLAIR OCH CLINTON har med sin politik visat att en fri
marknad mycket väl kan samexistera med en aktivistisk stat. Den viktiga frågan är inte längre hur stor
staten skall vara, utan hur den sköter sina uppgifter. När
Tony Blair i en artikel i Washington Post i september
förra året presenterade grunderna för sin politik beskriver Blair det som att tredje vägen står bortom såväl ”den
f1J l Svensk Tidskrift 11999, nr 31
gamla vänstern som var fixerad vid statlig kontroll” som
”den nya högern som ser den fria marknaden som lösningen på alla problem”.
Man kan invända mot beskrivningen av den nya
högern, och många av Blairs kritiker på högerkanten har
också gjort det till sin huvudpunkt i kritiken av labour.
Nämligen att labour slåss mot en höger som aldrig existerat. I verkligheten ser ju ingen marknaden som lösningen på alla problem. Men Blairs beskrivning av
högern pekar ändå på en av de viktigaste orsakerna till
varför tredje vägen håller på att förändra det politiska
landskapet i USA och i Europa.
Den bärande tanken hos de framgångsrika högerpartierna under 80- och början av 90-talet var att staten och politiken är problemet. På ett sätt är det förstås
helt rätt. Särskilt i Europa är regleringar och höga skatter det stora politiska och ekonomiska problemet. Men
de flesta människor vill ha både marknadsekonomi och
ett socialt anständigt samhälle. Och då är en relativt
omfattande välfärdspolitisk roll för staten omöjlig att
tänka bort. Högern lyckades emellertid bara förklara att
de var emot staten. Vad de ville att staten skulle göra och
hur, var de antingen ointresserade av att förklara eller
saknade helt enkelt svar på.
Detta politiska tomrum, som högerns misslyckande
skapade, passade förstås demokraterna och de socialdemokratiska partierna utmärkt. De insåg att de var tvungna att ge amerikansk liberalism och europeisk socialdemokrati ett nytt innehåll eftersom de gamla lösningarna
spelat ut sin roll eller misslyckats. Dessutom hade de en
tradition av att se staten och politiken som ett instrument för att förändra samhället och förbättra för medborgarna.
I
BOKEN Tredje vägen (Atlas, 1999) beskriver Anthony
Giddens, rektor vid London School of Economics och
en av de främsta ideologerna i kretsen kring Tony Blair,
politikens nya uppgift som ”att hjälpa medborgarna på
traven när de skalllotsa sig genom vår tids stora utmaningar: globalisering, genomgripande förändringar i den
personliga tillvaron och i vårt förhållande till naturen.”
Förändringarna i omvärlden leder till ökat omvandlingstryck på ekonomin och det blir nödvändigt med
flexiblare anställningsformer och ökad rörlighet på
arbetsmarknaden. Spelreglerna måste helt enkelt stämma överens med den situation som både företagare och
medarbetare upplever på sina arbetsplatser. Denna analys är gemensam för både den politiska högern och tredje vägen, som ju båda välkomnar globaliseringen och
den nya tekniken. Men medan högerpolitiker-som i
och för sig ofta var de första att peka på de förändringar som globalisering och IT leder till- nöjer sig med att
presentera analysen, ser tredje vägen-politikerna att samhällsförändringarna ställer krav på ett nytt samhällskontrakt som ger människor trygghet och möjligheter
att växa i den nya ekonomin.
Bara genom att se till så att alla har tillgång till bra
utbildning, både grundutbildning och universitets- och
högskoleutbildning, och möjligheter att regelbundet
under en yrkeskarriär gå tillbaka till skolbänken, antingen för att fortbilda sig inom ett område eller för att lägga
grunden för en ny karriär, kan den nya tryggheten skapas. Välfärdsstaten skall byggas om till en utbildningsstat
Detta är den viktigaste punkten på tredje vägens politiska agenda.
Det är knappast någon lätt uppgift. Särskilt inte när
den skall förenas med andra politiska mål, som låga skatter och budgetbalans, påpekade Clintons förre arbetsmarknadsminister Robert Reich i en artikel i tidskriften
American Prospect i våras. För det är långtifrån säkert att
utbildningsstaten blir billigare än välfärdsstaten. Bra
utbildning och möjligheter till vidareutbildning är definitivt dyrare än dagens medel att hantera omvandlingar
i ekonomin- a-kassa och socialbidrag.
NÄR THOMAS ösTROs i en intervju i Svenska Dagbladet för några månader sedan förklarade att utbildning är det centrala i det socialdemokratiska projektet
borde det ändå ha sänt kalla kårar längs ryggen på ledande borgerliga politiker. Tredje vägen håller kanske på att
hitta sin plats även i svensk socialdemokrati.
För vad Östros gör är att han som första svenska politiker börjar fundera över hur det politiska ledarskapet i
framtiden skall se ut. Ett ledarskap som visar att den nya
ekonomin inte är något hotfullt, utan något som är fullt
av möjligheter.
USA:s republikanska guvernörer visar att det finns
en framtid för högern, även när tredje vägen segrar. En
framtid där framgångsrika högerpolitiker höjer anslagen till skolan med 600 miljoner dollar, som New Yorks
guvernör George Pataki, eller, som Texasguvernören
George W Bush gör uttalanden som lika gärna skulle
kunna ha gjorts av den demokratiske presidenten Bill
Clinton.
USA har Clintonifierats. Och Europa är sannolikt på
väg att Blairifieras.
Det är knappast en tilltalande framtid för en höger
som vant sig vid att kunna nöja sig med att vara emot.
Nu måste man ha en bild av vad politiken och staten
skall fylla för uppgift. Tredje vägens demokrater och socialdemokrater har det.
Högern har det inte.
Svend Dahl (svendd@prime-pr.se) är PR-konsult och arbetade tidigare med nättidskriften Smedjan.
r::
Q)
tn
:ca
>
Q)
·-”’C
Q)
s..
l- ’-
Q)
Ol
😮
..c
00
’-
Q)
…….
(/)
c:
:ro
>
lSvenskTidskrift 11999, nr 31 flJ