Sven Otto Littorin: Stresstestet i Riyadh

Missiler mot Riyadh, ett stängt Hormuzsund och en investeringskonferens som skjutits upp. Ändå krymper Saudiarabiens ekonomi mindre än nästan alla grannarnas. Det säger mer om vad som hänt i landet det senaste decenniet än alla rubriker tillsammans.

När kriget bröt ut i slutet av februari satt jag på ett plan till Riyadh via Doha. En och en halv timme före landning kom kaptenen i högtalaren, med den där lugna rösten som piloter använder just när läget inte är lugnt. Luftrummet framför oss var stängt. Vi vände mot Arlanda.

Åtta månader senare är det inte bättre. Den 10 oktober slog en ballistisk robot ned vid Riyadhs flygplats – den dödligaste attacken i landet på ett decennium. Tre dagar senare träffades Aramcos huvudkontor i Dhahran. I slutet av oktober sköts en drönare på väg mot Mecka ned. Investeringskonferensen FII, Davos i öknen, har skjutits upp till nästa år. Temat skulle ha varit ”The Power of Legacy”. Ironin går inte att missa.

Den som bara läser rubrikerna drar slutsatsen att Vision 2030 har gått i kras. Det är fel slutsats.

Titta på siffrorna i stället. IMF räknar med att den saudiska ekonomin krymper med 3,3 procent i år. Det är illa. Men Kuwait, Qatar, Bahrain och Irak väntas krympa med mellan elva och sjutton procent. Skillnaden förklarar IMF själv: Saudiarabien har fler exportvägar. Det betyder en 120 mil lång rörledning från oljefälten i öst till Yanbu vid Röda havet, dit exporten styrdes om inom några timmar efter krigsutbrottet. Drönare har två gånger tvingat fram stopp, men utan den hade exporten strypts helt. IMF:s regionchef konstaterar dessutom att huthiernas attacker hittills fått begränsade ekonomiska följder, eftersom den inhemska efterfrågan håller.

Det är det som inte syns i rubrikerna. En inhemsk efterfrågan som bär kommer inte av sig självt i en oljestat. Den är frukten av tio års reformer: en privat sektor som vuxit, turistvisum som inte fanns före 2019 och – framför allt – kvinnor som vällt ut på arbetsmarknaden. Andelen saudiska kvinnor i arbetskraften har fördubblats på sex år. 35 procent av kvinnorna är chefer, också över män. Saudiska IT-sektorn har större andel kvinnor än i Silicon Valley. Och Saudiarabien är nu ett av tre länder i världen där fler kvinnor än män startar företag. Ingen robot i världen skjuter tillbaka den utvecklingen.

I Kingdom in Motion skriver jag att Saudiarabien varken är Monte Carlo i öknen eller Mordor med luftkonditionering. Västerländsk bevakning pendlar mellan de två bilderna och missar landet däremellan. Två saker kan vara sanna samtidigt. Makten är koncentrerad, och mordet på Jamal Khashoggi liksom natten då landets ekonomiska elit låstes in på Ritz-Carlton hör till berättelsen. Det gör också den snabbaste samhällsomvandlingen jag sett sedan Murens fall. Den som bara vill höra den ena halvan har inte förstått landet.

Riyadh skriver sin egen säkerhetsordning

Det mest intressanta händer just nu på det geopolitiska planet. Den 26 oktober satt Saudiarabiens försvarsminister, prins Khalid bin Salman, i Teheran tillsammans med Pakistans arméchef och Turkiets underrättelsechef och samtalade med Irans president. De tre länderna har undertecknat Meckaavtalet om gemensamt försvar. Egyptens parlament har röstat för militärt stöd till Saudiarabien. Syrien överväger att ansluta sig.

Läs det en gång till. För tio år sedan var det otänkbart.

Jag har tidigare hävdat att USA strategiskt har skjutit ut sig självt ur Mellanöstern. Nu syns det. Washington bombade huthierna förra året men har i år lämnat Riyadh att hantera dem på egen hand, samtidigt som icke nödvändig amerikansk personal beordrats lämna landet. Gulfstaterna har lärt sig den hårda vägen att USA inte är landet man lutar sig mot. Så de bygger något eget – med Pakistan, med Turkiet, med Qatar som medlare och med en kanal till Teheran. Emiraten har lämnat Opec. Den regionala ordning vi tagit för given sedan 1970-talet skrivs om. Den här gången med penna i Riyadh.

Europas chans – om vi tar den

Vad betyder det för oss? När Hormuzsundet öppnas igen räknar IMF med att den saudiska ekonomin växer med nästan åtta procent nästa år. Finansdepartementet i Riyadh räknar med nära tretton. Raffinaderier ska lagas, flygplatser byggas om, skolor och sjukhus färdigställas och en ung befolkning få jobb. De kontrakten skrivs inte när freden kommer. De skrivs nu, med dem som finns på plats.

Här finns en kulturell poäng som svenska styrelser sällan tar till sig. I Saudiarabien är relationen inte en trevlig bisak till affären. Den är affären. Den som kommer när det är lugnt får en offert. Den som kommer när omgivningen brinner får en partner. Och Europa – och Sverige – är sällsynt väl positionerade för att vara en central del av Saudiarabiens framtid efter kriget. Vi kan relationer, vi har teknik och erfarenhet de gillar och uppskattar, vi är inget geopolitiskt hot. När Vision 2030 blir Vision 2040 kommer Saudiarabien behöva snabba på produktivitetsutvecklingen och fortsätta öka den icke-oljeberoende produktionen och exporten. Där passar europeiska partners sällsynt väl in.

Jag skrev Kingdom in Motion för att jag saknade en bok som förklarade landet inifrån, för europeiska läsare. Den tar läsaren från 1744 års pakt mellan svärdet och predikstolen, via ockupationen av Stora moskén 1979, till det krig som nu pågår. Kriget har inte gjort boken mindre aktuell. Det har visat varför den behövs.

Vision 2030 genomgår sitt första krigstest. Hittills håller konstruktionen.

Sven Otto Littorin är fd partisekreterare och arbetsmarknadsminister (M) och var den förste utlänningen som anställdes direkt av det saudiska arbetsmarknadsdepartementet. Han är managing partner i The Vision Bridge, som hjälper europeiska företag in på den saudiska marknaden. Kingdom in Motion finns som bok, e-bok och ljudbok via kingdominmotion.shop, Adlibris och Amazon.