Stolpillerpresidenten

anländer till
demokraternas stora valvaka, Washington DC, på
Capitol Hilton,
klockan nio på kvällen. Stämningen
verkar lite avslagen; fokus hos de så-
där ett tusen personerna som tagit sig
dit verkar ligga på barerna med den
fria spriten, och på de stora kantinerna med korvar, köttbullar och
grönsaksröra. Min forsta reflektion är
att det ännu kommer dröja tills de
första, säkra rapporterna kommer.
Efter en stund stannar jag till vid en
TV-apparat, och inser att det är precis rvärrom. Clinton har redan säkrat
275 elektorer. Valet är över.
Valvakan var precis som kampanjen: avslagen. Skälen är huvudsakligen två: dels går amerikansk
ekonomi lysande och dels så har
GUNNAR FRÖROTH arbetar på
SAFs irrformationsavdelning och har
rryligerr kommit ut med bokerz
Periskop.
GUNNAR FRÖROT H:
S to lp i llerp res i den ten
Clinton samma forn1åga som Reagan
att ra misstag och skandaler att bara
nnna av. Dole hade inget att sätta
emot. Det hade nog inte spelat
någon roll om republikanerna valt
någon annan kandidat.
Först det ekonomiska undret. Ett
allmänt skämt är att till och med
Clintons katt Socks hade kunnat vara
president under de senaste fYra åren,
med samma goda ekonomiska resultat. Greenspan har haft inflationen
under uppsikt och den amerikanska
entreprenörsandan har skött resten.
Sjunkande medelinkomster
Signalerna är visserligen blandade vad
gäller vanligt folks ekonomi. Undersökningar tyder på att medelinkomsterna sjunker for människorna
på Main Street, och att det mesta av
de goda tiderna går till ägarna på
Wall Street. Bedömare på vänsterkanten, som EPI, Economic Policy
Institute, grundat av bland andra
Lester Thurow och Robert Reich,
driver tesen att medelklassen har fatt
SVENSK T ID SKRIFT
det drastiskt mycket sämre och att
det finns en utbredd otrygghet i alla
grupper idag. Samtidigt är arbetslösheten låg, konsumenterna på gott
humör och valets utfall visar att de
flesta ändå svarar ”ja” på frågan om
de har det bättre nu än for fYra år
sedan.
Vad oroar då amerikanerna? Om
man forsöker utläsa något av TVreklamen så är det matsmältningen
och att man inte har en tillräckligt
bekväm bil som är medelklassens
främsta bekymmer. Laxermedel och
en ny Cadillac är vad genomsnittsamerikanen behöver. Enstaka sjukoch olycksfallsforsäkringar flimrar
också förbi, och den ständiga reklamen for olika telebolags telefonilösningar.
Med ekonomin i hamn, vad behö-
ver en amerikansk president mer
göra? Lämpligen skickar han några
missiler om året mot någon avlägsen
diktatur, det är bra for statsmannaimagen. Även detta klarade Clinton
av, samt ett till sist handfast agerande
47
i Bosnien-frågan. Utrikespolitiken
var på det stora hela så välskött de
senaste två åren att det var än mer än
icke-fråga än vanligt.
Återstår då ”the character thing”.
Hur beter sig presidenten som
person? Bill Clintons formåga att
sätta sig själv i klistret, får att inte
använda ett mer chikanöst uttryck,
överträffar en kampanjkonsults våtaste drömmar. Och ändå; frågan tycks
inte betyda någonting får Clinton i
opinionsmätningarna. Kanske är det
så att baby-boomer-generationen
känner att han är en av dom, en
vanlig kille med sarruna svagheter,
samma övervikt och sarruna svårhanterliga fru.
Reagan fick epitetet ”teflonpresidenten” får denna sin fårmåga.
Är Clinton ännu en teflonnun? Nja,
till skillnad från Reagan verkar
Clinton ge sig in i simplare, sjabbigare affarer. Clintons problem är
sådana som man just kan tänka sig att
en guvenör från en liten, perifer syd- 48
stat skulle kunna dras med: otrohet,
fårsök att göra smarta affarer, FBIfiler på ledande republikaner dyker
upp i Vita Huset, olagliga, utländska
kampanjpengar strömmar in i hans
återvalskampanj. Och så vidare.
Eroderad auktoritet
Intrycket är att Clinton ger sig in i en
massa dynghögar helt avsiktligt, och
sedan räknar kallt med att det ska lösa
sig, eftersom han är president. Han
bara ler och vinkar, joggar en vända
med någon kändis och sedan är allt
glömt. Många republikanska bedö-
mare räknar dock med att han nu
sitter i så många olika härvor att hans
sista år korru11er ägnas åt att träffa
advokater. Till slut kommer alla
skandaler att erodera hans auktoritet.
Kanske är ”stolpillerpresidenten” den
rätta tennen, får att fortsätta i matsmältningsspåret? Han dras in i de
mest otrevliga sammanhang, och
kommer till slut ra se sin makt lösas
upp. Eller? Only time will tell.
SVENS K TII)SKRIFT
Z/genarkonsulent är ett ord som
är ungefär jämgammalt med
vägen utför för Sverige. Det är
beteckningen på ett av dessa
kommunala vårdyrken som blommade upp fr o m 70-talet och
bidrog till att flytta den mentala
tyngdpunkten från oberoende till
inordnande och till underordnande eller beroende. Det
spelar ingen roll på vilken sida av
zigenarkonsulenten man tittar, på
honom själv eller på klienten.
Beroendet uppstod på ömse
sidor.
Zigenarkonsulenten har i trettio
års tid ägnat sig åt positiv särbehandling. Zigenarna har fått
mera hjälp och stöd än de flesta
och om hjälp och stöd och stöttor
och särskilda insatser hade varit
verkningsfulla medel för att lyfta
människor då skulle zigenarna ha
närmat sig eliten i Sverige. Men
det har de inte. Förändringen har
snarare gått åt motsatt håll: de
har blivit missbrukare, kriminaliteten har ökat.
Zigenarkonsulenten var drömmen om det perfekta samlivet
mellan stat och medborgare där
staten tog på sig rollen att lägga
livet tillrätta, bära ansvaret och
betala. Av föremålet för zigenarkonsultentens kärlek blir då så
småningom en till hälften viljelös
klient, halvt självföraktande och
halvt cynisk men expert på
bidragssystemen. Den olyckliga
utvecklingen kunde ingen förutse
på förhand. Nu vet vi bättre.
Helena Riviere