Stockholms blodbad och det svenska unionspartiet


1939


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

STOCKHOLMS BLODBAD
OCH DET SVENSKA UNIONSPARTIET
Av fiZ. lic. RUDOLF BERGSTRÖM, Uppsala
DEN vetenskapliga debatten1 om förspelet till stockholrus blodbad har i icke oväsentlig grad kommit att röra sig om själva
»skuld»-frågan. Gustaf Trolie och Kristian II hava ömsevis
skjutits i förgrunden. Medan Gottfrid Carlsson i huvudsak ansett sig kunna fritaga ärkebiskopen från ansvaret, framstod för
Lauritz Weibull konung Kristian närmast som verkställare av
ärkebiskopens planer. Den senares skarpsinniga men. omstridda
undersökning, publicerad i Seandia år 1928, gav upphov till en
förnyad diskussion, som resulterade i en rad vägande inlägg av
våra främsta forskare. Härvid framkommo nya synpunkter,
fakta och detaljer, som otvivelaktigt skapa en möjlighet att
komma problemets lösning ett steg närmare. Väsentligen torde
emellertid denna möjlighet underlättas av en närmare undersökning av det inrepolitiska tillståndet i Sverige under månaderna
mellan Sten Stures bortgång och blodbadet. Nedanstående rader
beteckna ett försök i antydd riktning. Närmast utgår förf. härvid från den av Nils Ahnlund (i Svensk Tidskrift 1928) hävdade
uppfattningen, enligt vilken Gustaf Trolies delaktighet i tragedien den 8 november framstår som ovedersäglig, även om ärkebiskopen knappast är att anse som den främste tillskyndaren av
katastrofen.
1 Litteratur: Nils Ahnlund: Kring Stockholms blodbad (Svensk Tidskrift 1928;
även separat med tillagda anmärkningar); Brasklappen (Meddelanden från Östergötlands Fornminnes- och Museiförening 1929-30; omtr. i saml. Från Medeltid och
Vasatid); Gottfrid Carlsson: Stockholms blodbad (Historisk Tidskrift 1920);
Kr. Erslev: Det stockholmske Blodbad (Historisk Tidskrift (dansk), R. 9, bd 6);
Georg Lanäberg: Stockholms blodbad (Nordisk Tidskrift 1928); Josef Sandström:
Kättardomen vid Stockholms blodbad (Historisk Tidskrift 1928); Några bidrag
till Stockholms blodbads historia (Historisk Tidskrift 1929); Lauritz Weibull:
Stockholms blodbad (Scandia 1928) ; Kristian Erslev och Stockholms blodbad
(Scandia 1930).
113
Rudolf Bergström
Den 19 januari 1520 sammandrabbade på sjön Asunden i Västergötland den svenska bondehären med konung Kristians skotska,
tyska och franska legoknektar. Redan vid stridens början blev
emellertid Sten Sture svårt sårad i ena benet av en kanonkula,
och 14 dagar senare avled han i en släde på den tillfrusna Mälaren, enligt uppgift utan att hava undfått kyrkans välsignelse.
En dansk forskare har framhållit, att stureättens stjärna för
alltid slocknade vid unge herr Stens bår. Ur sentida synvinkel
är detta riktigt. Men för samtiden föreföll Sturarnas politiska
roll ingalunda utspelad.
I strid med riksrådets politik hade Sten Sture d. y. efter faderns oväntade bortgång hänsynslöst tilltvingat sig makten. Nu,
1520, var ställningen likartad. Sturarnas anspråk på arvherradömet hade endast vuxit sig starkare. En uppgift i Reimar Kocks
lybska krönika låter oss förmoda, att riksföreståndaren kort före
sin död till sin efterträdare förordnat sonen Nils Sture – vid
denna tid endast ett barn. Visst är, att Sten Stures efterlämnade
maka, Kristina Gyllenstierna, beslutsamt och framgångsrikt ingrep till stureväldets upprätthållande, och i en skrivelse till rå-
det i Danzig förklarade hon öppet, att hon övertagit regeringen
som förmyndare för sönerna. Riksföreståndarevärdighetens ärftlighet inom sturesläkten var på god väg att förverkligas.
Sverige var emellertid enligt lag ett valrike, och enligt hävdvunnen sed borde riksföreståndare utses av riksrådet. Fru Kristinas åtgärder voro alltså klart olagliga och ägnade att bland
rådsherrarna väcka ett förbittrat motstånd. Reaktionen infann
sig också snabbt nog. Den rådsopposition, som Sten Sture under
sin regering eftertryckligt vetat tysta, gjorde sig omedelbart
efter diktatorns död gällande. Det stora flertalet av adelns och
kyrkans män avslöjade sig som avgjorda motståndare till stureregimen och öppnade förhandlingar med de danska befälhavarna.
Dessa underhandlingar ledde till fördraget i Uppsala den 6 mars,
vari Kristian II erkändes som Sveriges konung.
I den vetenskapliga diskussionen kring Stockholms blodbad kan
man åtminstone på en punkt konstatera så gott som fullständig
enighet. Alla äro ense om, att avrättningarna tjänat ett rent
politiskt syfte, nämligen sturepartiets förintande. Häremot torde
ingen invändning med fog kunna göras. Det låg otvivelaktigt
i konungens intresse att en gång för alla likvidera Stureväldet. Men vill man komma problemets lösning närmare, räcker
114
-~—~——~—–~–…….””””’—”””””’——–
stockkolms blodbad och det svenska unionspartiet
det knappast att fastslå detta faktum. En utredning även av
Kristians ställning till unionspartiet blir i detta sammanhang
ofrånkomlig.
När den svenska aristokratien den 6 mars erkände Kristian II
som landets konung, skedde detta ingalunda förbehållslöst. Man
hade i stället förstått att kringskära konungens maktställning
på ett sätt, som gjorde hans befogenheter i det närmaste illusoriska. Sålunda förpliktades han att regera med råds råde och
respektera alla tidigare »nyttiga» unionstraktater samt icke på-
lägga nya skatter utan rådets och adelns råd och samtycke. Vad
rikets slott och fästen beträffar, skulle de hållas till riksrådets
hand och i samband därmed Älvsborg och Borgholm återlämnas
till svenska kronan. Bestämmelserna återspegla med all önskvärd
tydlighet rådspartiets politiska program: sturediktaturens avskaffande och dess ersättande av en aristokratisk-klerikal riksrådsregering, nödtorftigt camouflerad av en unionskonung med
rent nominella befogenheter. Å andra sidan är det tillräckligt
att kasta en blick på konungens danska politik med dess målmedvetna strävan att bryta adelns och kyrkans övermakt för att
inse, att han med all sannolikhet aldrig varit sinnad att i Sverige
låta sig nöjas med rollen av en krönt dekoration. Kristian och
hans svenska anhängare representerade, som vi se, var för sig
oförenliga politiska ideal. Vi kunna således redan från början
konstatera en djupgående motsättning mellan konungen och rådsaristokratien. Otvivelaktigt låg det i den förres intresse att omintetgöra Uppsalakonstitutionen och kväsa icke blott sturepartiet utan även unionspartiet.
Men sturepartiets maktställning var ännu i stort sett obruten.
Kristians segrar på öppna fältet betydde mindre, så länge fru
Kristina rådde över rikets slott och fästen. Därtill kom, att
danskarnas militära ställning efter Tivedenslaget icke var så
stark, som man i allmänhet föreställer sig. Redan i slutet av
februari blev bristen på ammunition och proviant kännbar, och
den utländska soldateskens tygellöshet vållade befälhavarna svå-
righeter. Under sådana omständigheter blev konungen beroende
av rådspartiets bistånd. Klokheten bjöd honom att tills vidare
foga sig efter dess önskningar. Den31mars ratificerade han Uppsalatraktaten.
Den följande händelseutvecklingen visade, att konungens undfallenhet varit välbetänkt nog. Ty trots alla ansträngningar för- 115
Rudolf Bergström
mådde han föga eller intet uträtta med vapenmakt. Själv skall
Kristian II, om man får tro Olaus Petri, åtminstone vid ett tillfälle ha sett mycket svart på situationen. I själva verket var
det rådspartiledarna, som genom sitt inflytande och sin övertalningsförmåga till sist bragte rikets nycklar i konungens händer.
En stor del av allmogen hade sålunda vunnits tack vare biskop
Mattias’ av Strängnäs oförtrutna agitationsverksamhet, medan
Hemming Gadh blev den som lyckades förmå Kristina Gyllenstierna och Stockholms försvarare till dagtingan. Av de båda
prelaterna hade biskop Mattias framstått som 6-marstraktatens
främste tillskyndare, och hans i ett samtida aktstycke bevarade
kritik av stureregimen lämnar intet övrigt att önska i fråga om
skoningslös skärpa. Vad doktor Hemming beträffar, hade han
redan omkring 1514 trätt i opposition mot unge herr stens regeringsmetoder.
U tan de båda nyssnämnda partiledarnas bistånd hade tydligen
utgången av Kristian II:s svenska företag varit mer än tvivelaktig. Konungen har av allt att döma insett detta, och så länge
huvudstadens portar ännu icke öppnat sig för honom, undvek han
att komma i konflikt med rådspartiet Det kan vara värt att
observera, att de den 5 sept. i samband med Stockholms dagtingan
utgivna amnestibreven icke utfärdats av en maktfullkomlig konung utan – i full överensstämmelse med Uppsalakonstitutionen
– »efter vårt älskelige Sveriges rikes råds råd».
Men i och med sturepartiets kapitulation, varigenom Kristian
fått alla maktmedel i sin hand, upphör konungens hänsynstagande till rådsoligarkien. Det förnämsta hindret för hans fulla
maktutövning var numera traktaten av den 6 mars – som vi
minnas en frukt av just unionspartiets statskonst. Väl i besittning av huvudstaden inriktade Kristian II sin strävan på att utplåna Uppsalakonstitutionen. Redan den 7 sept. togs det första
steget, som tog sikte på stadgandet, att rikets slott och fästen
skulle hållas till riksrådets hand. Nu förmåddes Gustaf Trolle
och de övriga rådsherrarna att till konungen överantvarda Stockholms stad och slott »uti en fri och obehindrad slottslove till hans
nådes troer hand att bliva och hållas för en väldug konung över
allt Sveriges rike». Viktigast var emellertid medgivandet, att
slottsloven i händelse av konungens frånfälle skulle övergå till
hans arvingar, i första hand äldste sonen, prins Hans.
Den sålunda inledda politiken fullföljdes konsekvent av morrar- 116
stockkolms blodbad och det svenska unionspartiet
ken och hans danska rådgivare, bland vilka Sigbrit och hennes
gunstling Didrik Slagheck spelade den förnämsta rollen. Sintstenen lades de sista dagarna av oktober, då rådet och ständerna
förmåddes proklamera Kristian II som Sveriges rätte arvherre
och konung – utan föregående val.
För att förstå den verkliga innebörden av det skedda, måste
man hålla i minnet, att »arvrike» vid denna tid var liktydigt
med absolut monarki. Genom arvrikesförklaringen av den 31 okt.
hade Uppsalaförfattningen med ens satts ur kraft, och därmed
hade också rådspartiets författningspolitiska strävanden definitivt lidit skeppsbrott. sturediktaturen hade efterträtts, icke av
den åtrådda rådsoligarkiska regimen, utan av ett kungligt envälde.
Att Trolie och de andra rådspartiledarna varit givna motståndare till arvriket är således ganska säkert. Men man får därför
icke taga för givet, att detta motstånd övervunnits med tvång
eller hot. Andra medel att påverka unionspartiet i önskad riktning hava nämligen icke saknats. Främst bör i detta sammanhang
den sturepartiet medgivna amnestien uppmärksammas. Nödvändiggjord av det för konungen ogynnsamma. militära läget, hade
den likväl redan tidigt motarbetats av rådspartiets klerikala
flygel. I sin slutgiltiga för såväl konung som råd i lika måtto
fullt bindande form stängde amnestibreven av den 5 sept. vägen
icke endast till den av Trolie säkerligen önskade räfsten med
motpartiet. Då den även omöjliggjorde resandet av ersättningsanspråk mot unge herr Stens arvingar och anhängare, bortföll
därmed också utsikten att återupprätta kyrkans under stureregimen upprivna ekonomiska maktställning. Kristian II har så-
ledes kunnat locka de svenska prelaterna med septemberamnestiens upprivande som kompensation för arvrikets införande.
När Trolie den 7 nov. krävde straff över sina fiender och framför
allt en skadeersättning till det enorma beloppet av över en
million lödiga mark silver, – till jämförelse kan nämnas, att
svenska statens sammanlagda årsinkomst i början av 1530-talet
uppgick till högst 100,000 mark – skedde detta uppenbarligen i
förlitande på konungens tidigare avgivna löfte. Vad den senare
angår, låg det självklart i hans intresse att effektivt oskadliggöra de ledande krafterna bland dem, som motvilligt och kanske
endast tillsvidare fogat sig i den nya ordningen. Septemberförlikningens öde kunde nu anses vara beseglat, då den, som vi fun- 117
Rudolf Bergström
nit, stod hindrande i vägen för fullföljandet ej blott av unionspartiets utan även Kristian II:s – visserligen olikartade – politiska syften.
Den gemensamma aktionen lät icke länge vänta på sig. Den 8
nov. fingo huvudstadens invånare skräckslagna bevittna det
sorgespel, som i Nordens historia blivit ryktbart under namnet
Stockholms blodbad. Blodsdomar i Finland och annorstädes
följde. Slaget hade fallit, ett dråpslag mot Sturepartiet, men icke
endast mot detta. Bland dödsoffren återfinnas nämligen tre personer, som avgjort måste räknas till unionspartiet, ·nämligen
biskop Mattias av Strängnäs, riddaren Erik Abrahamsson Leijonhufvud och doktor Hemming Gadh. De förstnämnda hade ända
sedan herr Stens frånfälle arbetat för Kristians sak och återfinnas båda bland de svenska utfärdarna av marsöverenskommelsen
i Uppsala, som för övrigt i övervägande grad är att anse som
Strängnäsbiskopens verk. Gadh hade för sin del långt tidigare
vänt sturepartiet ryggen. Samtliga tre hade framgångsrikt verkat för allmogens och huvudstadens anslutning till konungen. Men
detta hade givetvis skett under den självklara förutsättningen,
att Kristians konungadöme skulle vila på Uppsalakonstitutionens
grund. Sedan emellertid denna författning genom arvförklaringen
satts ur kraft, fanns fullgod anledning befara, att rådspartiets
ledare i en för konungen ogynnsam situation skulle begagna tillfället att använda sitt inflytande mot honom. Just på grund av
sitt anseende och sin makt över sinnena kunde sådana män som
biskop Mattias och doktor Hemming lätt bliva farliga för den nya
regimen. För övrigt hade Kristian ett varnande exempel i det
öde, som ett par årtionden tidigare drabbat hans fader, sedan
denne 1497 med sedermera riksföreståndaren Svante Nilssons
kraftiga bistånd blivit Sveriges konung. Ty i spetsen för det uppror, som fyra år senare störtade konung Hans, stod ingen annan
än herr Svante. Ur politisk synpunkt kunde alltså avrättningen
av de tre herremännen te sig fullt befogad.
Mot Gustaf Trolie hava Kristian II och hans medhjälpare icke
kunnat tillgripa så radikala medel, då ju blodsdomarna grundades på ärkebiskopens anklagelser. Men konungen har på annat
sätt sökt oskadliggöra Trolle. Redan den omständigheten, att den
senares skadeståndskrav i fortsättningen lämnades obeaktade –
ännu den 25 juni 1521 riktar ärkebiskop Gustaf till konungen en
ny supplik om ekonomisk gottgörelse – innebar ett nytt känn- 118
Stockholms blodbad och det svenska unionspartiet
bart slag mot det aristokratisk-klerikala partiet. Men dessutom
har Kristian, som Ahnlund anmärkt, förstått att vid iscensättningen av blodsdramat skjuta Trolie framför sig, varvid han
icke heller underlåtit att utpeka denne som den i egentlig mening
ansvarige. Både Olaus Petri och Reimar Kock berätta, att konungen strax före avrättningarnas början låtit utropa, att det
var på ärkebiskopens enträgna begäran, som straffen nu utkrävdes, och en följande dag till allmogen i riket utfärdad kunglig
proklamation söker likaledes bibringa allmänheten den uppfattningen, att Trolies och de svenska kyrkamännens aktion nödgat
monarken att exekvera den av de förra fällda kättardomen, då i
motsatt fall folket skulle drabbats av hårda repressalier från den
kränkta kyrkans sida. Det har nog för Kristian stått klart, att
arvförklaringen och avrättningarna måste framkalla missnöje
hos både sturevännerna och rådspartiet, och därför gällde det att
i möjligaste grad göra ärkebiskopen omöjlig som tänkbar ledare
av en framtida resning. Ett sätt, som ju kunde vara verkningsfullt nog, var att utså misstro och hat mot den mäktige prelaten
bland hans egna landsmän och så mycket som möjligt kompromettera honom i de breda lagrens ögon. Att konungen lyckats i
sin avsikt, därom vittnar ett uttalande av biskop Brask från
hösten 1523. Denne hade då fått anledning att i ett brev till
Trolie avråda honom från alla planer på en återkomst till Sverige. Ärkebiskopen vore nämligen i högsta grad hatad av rikets
samtliga innebyggare, detta dels till följd av tvisten med Sten
Sture men dels även på grund av blodbadet »som konung Kristian
till sitt eget urskuldande tillvitat Eder i de brev han låtit utgå
till hela menigheten» (Et ne veritatem vobis taceamus, fatemur,
vos adeo odiosum omnibus regni incolis factum, tum propter dissentias inter vos et dominum stenanem habitas, tum propter regis
introitum ac cedern nostrorum, per litteras cristierni regis toti communitati pro sua excusatione contra vos suggestam). Även ur en
annan synpunkt äro de här anförda orden av intresse. De visa
oss, att Linköpingsbiskopen, som på grund av sin egen roll i novembcrdramat ovillkorligen bör ha ägt kännedom om det verkliga händelseförloppet, för sin del icke betraktat Trolie som blodbadets upphovsman. Den omständigheten, att Brask hösten 1523
var ganska ogynnsamt stämd mot ärkebiskopen, varvid även rent
politiska motsättningar spelade in, kan endast förhöja värdet av
hans för Trolie förmånliga omdöme.
119
rit
Rudolf Bergström
:För övrigt saknas icke skäl för misstanken, att Kristian till
och med umgåtts med planer att bringa ärkebiskopen om livet.
I en inlaga till påven år 1522 har han velat göra troligt, att Mattias av Strängnäs och Vincentius av Skara omkommit vid ett upplopp, som förorsakats av en uppdagad krutkonspiration. Denna
förklaring, som tillgreps, när kättarprocessen visade sig oduglig
som förklaringsgrund för avrättningen av de båda biskoparna,
har enligt Josef Sandström haft sin motsvarighet i den ursprungliga planen för det tillämnade blodsdådet. Sandströms
hypotes bekräftas i sin mån av innehållet i det latinska manifest,
som i juni 1523 utfärdades av Gustaf Vasa och de svenska rådsherrarna. Manifestet berättar, hurusom Kristian II efter Stockholms dagtingan rådgjort med sina anhängare om bästa sättet
att förgöra Sverige. Några föreslogo härvid, att man skulle ställa
till ett tumult i staden, varvid de utsedda offren lätt kunde avlivas, utan att konungen behövde synas bära ansvaret för det.
Men åtskilliga i konungens omgivning hyste tydligen – kanske
icke alldeles ogrundade – farhågor inför denna plan. De framhöllo, att till och med personer, som stodo högt i Kristians gunst
(regi homines charissimi), kunde riskera att själva mista livet i
ett dylikt upplopp. Är detta riktigt – detaljen är för betydelselös för att kunna misstänkas vara ren dikt- har man nog främst
att söka de betänksamma bland Kristians svenska anhängare.
Att även Trolle trott sitt liv sväva i fara, får under sådana omständigheter icke anses alldeles uteslutet. Orden »regi homines
charissimi» kunna häntyda på ärkebiskopen.
Utredningen av Kristian II:s svenska politik under år 1520 har
sålunda givit vid handen, att konungen planmässigt och målmedvetet strävat att omintetgöra rådspolitikens redan vunna framgångar samt eftertryckligt kuva icke endast sturepartiet utan
även unionspartiet. Det vunna resultatet saknar icke betydelse
för uppfattningen i stort om det verkliga händelseförloppet
bakom blodbadets kulisser. En av konsekvenserna blir, att den
av L. \Veibull förfäktade teorien om Gustaf Trolle som den ledande kraften i novembertragediens förhistoria – den enligt W.
svage och obeslutsamme Kristian II har endast spelat rollen av
den ärkebiskopliga viljans verkställare – bör kunna definitivt
avföras ur diskussionen. Ty om det verkligen förhållit sig så, att
Gustaf TroHes vilja varit den utslagsgivande faktorn, kan man
vara övertygad om, att arvrikesförklaringen aldrig hade sett
120
stockkolms blodbad och det svenska unionspartiet
dagen. Icke heller skulle ärkebiskopen förgäves behövt vänta på
att få sina ekonomiska krav tillgodosedda.
Ånnu en omständighet, som talar mot W eibulls hypotes, synes
mig böra framhållas. När konungen stod i begrepp att återvända
till Danmark, utsåg han en interimsregering i Sverige. Denna
bestod av ärkebiskopl:ln och riksrådet inklusive de båda nytillsatta stiftscheferna i Skara och Strängnäs, Didrick Slagheck och
Jens Anderssen, den senare i vår historia mest bekant under vedernamnet Beldenak. Men till regeringens »förman», som det
heter i källorna, utsågs icke, som man kunde hava väntat, Gustaf
Troile utan Didrick Slagheck. Ärkebiskopen, vilken i egenskap
av den förnämste i rådet bort vara självskriven som den tillförordnade regeringens chef, har alltså på ett synnerligen iögonenfallande sätt skjutits åt sidan. Trolies relativt undanskymda
plats i rikets ledning överensstämmer illa nog med den roll av
politisk triumfator, man velat tilldela honom.
Mot bakgrunden av det ovan sagda, kunde det måhända synas
mången frestande att söka förringa ärkebiskopens andel i katastrofen. Man får dock icke glömma att amnestiens upprivande
och räfsten med sturepartiet minst lika mycket legat i Trolies
som i konungens intresse, och »gemensamma fiender lägga en god
grund för en allians» (Ahnlund). Men om alltså den förre icke
kan fritagas från delaktighet i ansvaret för själva blodbadet, har
dock för honom hämnden över motståndarna endast haft sekundär
betydelse. Kyrkapolitikerns och rådspartiledarens Gustaf Trolies
politiska planer hava säkerligen syftat längre än till den rent
känslomässiga vedergällningen av lidna oförrätter. Anlägger
man denna synpunkt på problemet, synes det klart nog, att ärkebiskopens skadeståndsanspråk, det från kättarprocessen bekanta
millionkravet, måste starkt skjutas i förgrunden. Uppfyllandet
av detta krav skulle, som tidigare antytts, satt honom i stånd att
återupprätta den under stureregimen och de sista krigsåren hårt
medtagna svenska kyrkans ekonomiska och därmed även dess
politiska maktställning. Trolies vidlyftiga skildring av det kyrkliga nödläget – i hans klagoskrift av den 7 november: – avslöjar
tillfyllest, vad som legat honom mest om hjärtat. Men den danska
regeringens antiklerikala politik och dess absolutistiska tendenser
utlovade å andra sidan ingen förståelse för tanken på den svenska
kyrkans konsolidering. Vi hava här uppenbarligen kommit fram
121
Rudolf Bergström
till den punkt, där samförståndet mellan Kristian II och Gustaf
Troile slutar.
På grundval av denna slutsats kan det måhända icke te sig
alldeles lönlöst att – utan alla anspråk – göra ett försök till
rekonstruktion av händelseförloppet under dagarna närmast före
blodbadet. Från dramats förspel har till våra dagar bevarats ett
autentiskt aktstycke, kättardomen (sententian) av den 8 november, vari finnes inryckt en Gustaf Trolies klagoskrift, som i dokumentet påstås vara identisk med en av ärkebiskopen föregående
dag till konungen inlämnad supplik. Det är i denna klagoskrift,
som prelaten framställer det förut omnämnda skadeståndskravet
och anhåller om fängslande och bestraffning av ett antal medlemmar av Sturepartiet, samtliga benämnda »uppenbara» kättare.
Själva sententian är utfärdad av en andlig domstol, vilken, bl. a.
under motivering att de anklagade sammansvurit sig mot påvestolen, förklarade dessa för uppenbara kättare. Den formella
rättsgrunden för avrättningarna, tidigare utredd av Weibull, är
härmed given.
Men kättarprocessformen har ännu vid räfstens början (den 7
nov.) icke varit påtänkt. Det måste nämligen starkt betonas, att
rättegången enligt källornas- även sententians – samstämmiga
vittnesbörd blivit inledd inför en världslig domstol – konungen
och riksrådet – vilken enligt dåtida rätt saknade kompetens att
avdöma kättarmåL Berättelserna om denna rannsakning äro
ganska motsägande, men i stort sett har följande kunnat konstateras. Ärkebiskopen har inlett förhandlingarna genom att uppläsa
sina anklagelser, vilka enligt Olaus Petri voro riktade mot namngivna personer, uppräknade i domsurkundens klagoskrift. Under
rannsakningens gång framdrogs ständernas sammansvärjelsebrev
mot Gustaf Trolle och påvestolen från år 1517. Detta aktstycke är,
som Weibull påvisat, ovedersägligen så formulerat, att det ger
fullgod grund att anklaga utfärdarna och sigillanterna för uppenbart kätteribrott. Högst sannolikt är, att det varit biskop Jens
Anderssen, som med sitt kända juridiska skarpsinne först upptäckt de möjligheter, som härigenom öppnades för konungen.
Denne kunde för det första utan att beskyllas för löftesbrott nu
annullera septemberamnestien, ty försäkringar och eder givna åt
kättare voro rättsligt sett kraftlösa. Vidare skänkte bebindelsebrevet Kristian ett vapen i händerna mot obekväma medlemmar
av unionspartiet – såväl biskop Mattias som Hemming Gadh
122
stockkolms blodbad och det svenska unionspartiet
återfinnas bland utfärdarna. Men kanske viktigast var, att en
fällande dom för kätteri skulle ge konungen ett klart juridiskt
övertag över Trolie i fråga om sakens ekonomiska sida. Kättarprocessförfarandet var nämligen enligt Sandströms iakttagelse
direkt ofördelaktigt för ärkebiskopen. Ty det förhöll sig så,
att dömda kättares förbrutna egendom enligt gällande kanonisk rätt tillföll den kejserliga eller kungliga skattkammaren,
därest brottslingen var av världsligt stånd. I detta fall skulle
alltså de av Trolie anklagades förmögenhet hemfalla till Kristian,
då samtliga voro lekmän. En motsättning mellan konungens och
ärkebiskopens ekonomisk-politiska intressen kan alltså fastslås,
och denna motsättning måste hava tagit sig uttryck i meningsskiljaktigheter om själva formen för rättegångsförfarandet. Konungen har haft all anledning att slutföra räfsten i kätterimålets
form, ärkebiskopen däremot icke.
Frågan blir då, om källorna kunna lämna något belägg för antydda meningsskiljaktigheter. Spörsmålet synes mig böra besvaras jakande. Kristian skall enligt Olaus Petri hava blivit misslynt på Trolie och »straffat honom med ordom hårdeliga så att
ärkebiskopen ock fruktade sig», detta emedan Trolie ej skulle
stått så »allvarliga» efter de anklagades liv. I de tre Uppsalakanikernas relation av år 1523 är det däremot konungen, som
företräder en mildare ståndpunkt. »Herr ärkebiskop», frågar han
Trolle, »lyster Eder icke hava framgång i denna sak med sämja
och förlikelse … eller viljen I det allenast med lagen prövah Men
ärkebiskop Gustaf är obeveklig. Han bad »innerliga» att de närvarande skulle arresteras »och var och en göra honom fyllest i
allehanda måtto, vilket han ock förvärvade av konungen, icke
emotståndande, att sådan sak var på ärkebiskopens vägnar i Rom
tillföreune främjad». »Men», heter det vidare, »konungen ville
icke, att förbenämnda sak skulle i Rom främjas eller ändas. Då
böd han ärkebiskopen, att sådan sak skulle ske här i riket, lovandes, att honom skulle ske fyllest för hans skada och orätt i allehanda måtto. At vilket ärkebiskopen lät sig nöja». Som synes,
äro uppgifterna diametralt motsatta. Men man kan med Gottfrid
Carlsson fastslå, att ett meningsutbyte ägt rum mellan Kristian II
och Gustaf Trolle, varvid den senare fått giva efter för konungens
vilja. Vad har då vållat replikskifteU Uppsalakanikernas version av ordbytet torde giva lösningen. Relationens mening är
visserligen på denna punkt ganska oklar (se ovan) och har tolkats
123
Rudolf Bergström
olika av olika forskare, men fast står, att dispyten gällt själva
rättegångsförfarandet. Att en intressemotsättning i sak legat
bakom denna formdiskussion är självklart. När man nu vet, att
just kättarprocessformen till sina konsekvenser måste bliva förmånlig nog för konungen men avgjort till Trolies nackdel, ligger
konklusionen nära till hands. Meningsutbytet har rört sig om
frågan: kättarprocess eller icke~
Vi hava sett, att det blev Kristian som drev sin vilja igenom.
Detta innebar, att själva rättsgrunden rycktes undan ärkebiskopens skadeståndsanspråk. Trolie kunde efter beslutet om
kättarprocessen icke längre framställa några rättsligen grundade
krav på ekonomisk gottgörelse, då en lekmannakättares förverkade egendom ju enligt lag hemföll till den världsliga maktens
representant. Möjligheten att erhålla det begärda skadeståndet
blev – förutsatt fällande dom – helt och hållet beroende av
kunglig nåd. Med full rätt har ärkebiskopens klagoskrift av
Weibull karakteriserats som en supplik.
Beslutet att fullfölja aktionen mot sturepartiet i kättarprocessens form drog med sig nya konsekvenser. Som tidigare framhållits, hade rättegången mot sturepartiets män inletts inför
konungen och riksrådet, varvid Gustaf Trolie framträtt som
kärande. Kätteribrott betraktades däremot som förbrytelse mot
Gud och föll alltså helt och hållet inom den kyrkliga jurisdiktionens område. Förhandlingarna kunde därför ej längre
fortsättas inför världslig domstol utan måste hänskjutas till
andligt forum, vilket även skedde. Och för det andra blev
det nödvändigt att omforma anklagelseakterna i överensstämmelse med det ändrade . rättegångsförfarandet. En av Josef
Sandström utförd filologisk och textkritisk undersökning av sententian gör det sannolikt, att så även skett. Sandströms analys ger nämligen vid handen, att ärkebiskopens i kättardomsdokumentet införda anklagelseskrift- vilken, väl att märka, icke
finnes bevarad i original – uppsatts efter tre olika förlagor, nämligen Trolles, Jacob Ulfssons och Västeråsbiskopen Otto Svinhufvuds ursprungliga inlagor. Ett visst stöd erhåller denna teori
i den omständigheten, att, enligt Kristians proklamation av den
9 november, de tre prelaterna vid rannsakningens början var för
sig framlagt sina klagomål. Sententians klagoskrift med dess beskyllningar även för uppenbart kätteri har av allt att döma tillkommit först under ett senare skede i förhandlingarna. Enligt
124
stockhalms blodbad och det svenska unionspartiet
vad här ovan utretts, har detta i så fall skett efter beslutet om
kättarprocessförfarandet och alltså efter framkomsten av 1517
års brev.
Den andliga domstol, som den 8 november sammanträdde i
Stockholms slott var sammansatt av ärkebiskopen, biskoparna
J ens Anderssen i Odense, Hans Brask i Linköping och Otto Svinhufvud i Västerås, vidare ärkedjäknen i Strängnäs, den från
Gustaf Vasas historia välbekante Laurentius Andrern, domprosten
i Uppsala Jöran Turesson (Tre rosor) samt doktorerna Peder
Galle och Erik Geting, den förre scolasticus, den senare officialis
i Uppsala, m. fl. Gustaf Trolle och hans anhängare hade, ehuru
av ekonomisk-politiska skäl motståndare till kättarprocessen, intet
annat val än att avkunna en fällande dom. Icke så att förstå,
som skulle domstolens ledamöter nödvändigtvis ha varit föremål
för tvång eller tryck från konungens sida. Kristian har in i det
sista vetat försäkra sig om ärkebiskopens och kyrkomännens medverkan genom att använda sin vanliga taktik- frikostiga löften.
Under meningsutbytet med Trolle skall ju konungen enligt de tre
Uppsalakanikernas relation hava förespeglat denne »att honom
skulle ske fyllest för hans skada och orätt i allehanda måtto».
I den givna situationen bestod ärkebiskopens enda utsikt till det
åtrådda skadeståndet i hoppet, att Kristian, trogen sitt löfte,
skulle utlämna de dömda kättarnas egendom. Under sådana omständigheter återstod endast att fälla den önskade domen. – Vill
man hava bevis på frånvaron av yttre tvång på de andliga bisittarna, är det tillräckligt att taga del av den relation, som tre av
dessa, Jöran Turesson, Peder Galle och Erik Geting, kort före
konungavalet 1523 på befallning överlämnade till Gustaf Vasa.
De tre kanikerna förneka helt enkelt, att någon kättarprocess ägt
rum och hava till och med vågat påstå, att »icke utgick där någon
dom eller sententia», trots att en av dem, domprosten Jöran
Turesson, satt sitt sigill under kättardomsurkunden! Man kan
tillfullo instämma i Ahnlunds omdöme, »att saken på något sätt
varit tvetydig eller sjuk».
Trolle uppnådde emellertid sina syften endast på den punkt, där
hans intressen sammanföllo med konungens, d. v. s. vedergällningen mot Sturepartiet. Men i övrigt hade hans och rådspartiets
politik resulterat i ett katastrofalt misslyckande. Uppsalaförfattningen av den 6 mars hade utplånats av arvrikesförklaringen,
och medelst kättarprocessen hade strävandena att ekonomiskt
125
Rudolf Bergström
återupprätta kyrkans sjunkna maktställning korsats. Tre av
unionspartiets ledare måste jämte sturemännen böja huvudet under bödelssvärdet den minnesvärda och blodiga 8 november. Själv
fick Trolie förgäves vänta på det utlovade skadeståndet, han utropades av Kristian II som blodbadets egentliga anstiftare, och
slutligen fick ärkebiskopen finna sig i att vid tillsättandet av
ståthållareposten i Sverige stå tillbaka för den obskyre uppkomlingen Didrik Slagheck.
Vad konungen angår, kunde hans ställning synas stark nog
efter triumfen över både unionspartiet och Sturepartiet. Men när
han i och med avlivandet av en mängd frälsemän och stockholmsborgare trodde sig hava givit det sistnämnda nådestöten, räknade
han fel. Ty sturepartiet var ett nationellt folkparti, som väsentligen hämtade sin styrka hos den ännu långt ifrån kuvade
svenska allmogen. För rådsaristokratiens del medförde Kristians
maktusurpation ett bestämt avståndstagande från den dansknordiska unionstanken, ej minst bland kyrkans män. Ett talande
och påtagligt bevis härpå är biskop Brasks bittert danskfientliga
hållning under de följande årens befrielsekrig.
126