Sten Niklasson: Parasiter

Ordet ”parasit” väcker förmodligen lätt obehag hos de flesta människor. I antikens Grekland betecknade termen bordsgäster i allmänhet. I våra dagar innebär ordet någon eller något som snyltar på andra eller som utan lov eller inbjudan förser sig på annans bekostnad.

Biologer har länge hävdat att praktiskt taget alla levande organismer antingen är en parasit eller en värd för parasiter. Bland alla kända djur sägs det finnas fler arter parasiter än frilevande. Parasitism förekommer i så gott som alla djurgrupper utom, märkligt nog, manteldjur och tagghudingar, som innehåller sjöpungar, sjöstjärnor och sjöborrar. Den är vanlig också i växtriket, särskilt som svampar.

Enkelt uttryckt kan man säga att beroendeförhållanden mellan olika arter är det normala bland levande organismer. Det finns visserligen skräckinjagande parasitoider, vilkas överlevnad förutsätter att de dödar sin värd, men vanligare är samexistens som gynnar parasiten eller värden eller båda. En intim form av mutualism, då båda parter har fördel av samlivet, är symbiosen, då parterna inte utan skadliga konsekvenser kan skiljas från varandra. Människan uppges till exempel under sin utveckling ha absorberat parasitiska bakterier som blivit oundgängliga genom att tränga in i celler och förvandlas till mitokondrier, vilka producerar livsviktig energi.

Många parasiter är ”obligata”, det vill säga oförmögna att fullborda sin livscykel utan en värd. Till dem brukar virus räknas, trots att många anser att de inte är levande organismer förrän de kapat en värds celler.

Av de cirka 300 kända parasitinfektioner som kan drabba människor orsakas många av rundmaskar med namnet nematoder. Nematoderna har visat prov på en mirakulös anpassningsförmåga genom att utveckla molekyler som lurar vårt immunsystem. Kunskap om dessa maskar kan tyckas vara utan betydelse för människor i en urban och hygienmedveten värld. Men det vore en förhastad slutsats. Dessa parasiter är nämligen ytterst talrika och utgör cirka 75% av alla kända djurarter. Nematoden Ascaris lumbricoides orsakar en tropisk sjukdom som yttrar sig i feber, buksmärtor, kräkningar och viktförlust. Den beräknas ha etablerat sig i tarmsystemet hos en sjättedel av världens befolkning. Det betyder att omkring en och en halv miljard människor tjänar som värdar för den. I motsats till parasiten Plasmodia som ger upphov till malaria och kräver en mellanvärd i form av myggor, överförs Ascaris direkt mellan människor genom smittad avföring som kan finnas på hud, kläder och andra föremål samt, inte minst, i orenat vatten.

Väl etablerad i en människas inre, producerar Ascaris runt tvåhundratusen mikroskopiska ägg om dagen, vilka lämnar kroppen via tarmen och kan överleva i flera år.  När äggen smittat en annan värd, kläcks larver vilka via blodet tränger in i lever, hjärta och lungor och skadar dessa organs normala funktioner. Åter i tarmsystemet utvecklas larverna till trettio cm långa maskar som fortplantar sig och producerar fler ägg.

När den nedfrysta kroppen av ”ismannen Östi” hittades i Alperna år 1991, konstaterades att han visserligen dödats av en pilspets av flinta för 5 000 år sedan, men att han dessutom led av en infektion orsakad av piskmasken Trichuris trichiura. Denna parasit är vanlig också hos dagens människor och orsakar tarmsjukdomar, avmagring och nedsatta kognitiva funktioner. Omkring en miljard människor beräknas vara smittade.

En vanlig infektiös orsak till svåra ögonskador och blindhet hos människan är parasiten Onchocerca volvolus vars larver via knott som mellanvärd överför smittan. Sjukdomen Onchocerciasis kallas också ”flodblindhet” och drabbar varje år cirka 20 miljoner människor, av vilka knappat en miljon får någon form av synnedsättning.

En annan för människan otrevlig parasit är den vanliga maskarten Wucheria bancrofti, vars larver sprids via myggor som mellanvärdar och bildar nästen i lymfkärlen. Smittan beräknas vara spridd till 125 miljoner individer i tropiska och subtropiska områden. Denna nematod kan ge upphov till den groteska sjukdomen ”elefantiasis” som för närvarande drabbar runt 40 miljoner människor per år, i både stads- och lantbruksmiljöer.

Bandmasksläktet Taenia hyser bortåt 20 000 arter, varav Taenia saginata är vanligast hos människan. En sådan parasit, vanligen kallad ”binnikemask”, kan bli flera meter lång och har förmågan att dela sig i en mängd små segment, vart och ett innehållande hundratusentals ägg. Saginata smittar inte från människa till människa utan kräver en mellanvärd som normalt är nöt och svin. Vissa drabbade har inga eller ringa symptom, medan andra får bukbesvär, tilltagande viktminskning och nervösa åkommor.

En variant är fiskbinnikemasken Diphyllobothrium latum, som sprids via fiskätande mellanvärdar som hund och björn.

Man kan smittas av Taenia-parasiter, om man äter smittförande rått eller otillräckligt kokt/stekt nöt- eller fläskkött, likaså dåligt tillredd sötvattensfisk, som gädda, abborre och lake. Parasitens larver dör emellertid vid nedfrysning av sådan mat till minus 20 grader C i minst 48 timmar.

Det finns gott om parasiter som inte infekterar människor men likväl indirekt åstadkommer problem för oss. Den så kallade potatispesten i Irland i mitten på 1800-talet orsakades av den patogena svampen Phytophthora infestans och ledde att en miljon människor dog av svält och att ytterligare två miljoner tvingades lämna landet.

Dagens parasiter är resultatet av lång evolutionär utveckling som medfört många mutationer och fortlöpande anpassning till föränderliga miljöer. Paleobiologer har i fossiliserad avföring, så kallade koproliter, funnit bevis för att nematoden Ascaris infekterat dinosaurier för etthundratjugo miljoner år sedan samt att den vanliga tarmparasiten springmask, Enterobius vermicularis, som förekommer hos 10-30% av våra förskolebarn, följt hominidernas migrering över klotet från kontinent till kontinent

Det kan invändas att det inte bara är parasiter som utvecklas evolutionärt, utan också deras värdar, inklusive människor, vilka därför borde kunna utveckla resistens. Visserligen kan mutationer i vårt DNA medföra motståndskraft mot parasitangrepp. Men fördelarna ledsagas inte sällan av nackdelar. Ett exempel är parasiten Trypanosoma brucei, som via tsetse-flugans bett orsakar den i Afrika förekommande sömnsjukan, vilken kan leda till dödliga skador på centrala nervsystemet. Nyligen har upptäckts att vissa människor med afrikanskt ursprung har utvecklat resistens mot sömnsjuka på grund av förändringar i en av flera gener som ingår i det medfödda immunsystemet. Gott så, men denna förändring visar sig också medföra en ökad risk för högt blodtryck och vissa njursjukdomar. Ett annat exempel är den encelliga parasiten Plasmodia som orsakar malaria. Genetiska mutationer har gett vissa människor motståndskraft mot malaria men till priset av sjukliga förändringar i proteinet hemoglobin, vars förmåga att transportera syre till kroppens vävnader minskar.

Denna kortbeskrivning av parasiter kan te sig skrämmande, särskilt som kunskapen om deras antal, utbredning och effekter på sina värdar är begränsad. Det är därför begripligt att ansträngningar gjorts att utrota kända parasitarter som anses särskilt skadliga. Men sådana försök är alltid riskfyllda. Parasiter och deras värdar deltar i likhet med så gott som alla andra organismer i vad som kan kallas en slags evolutionär terrorbalans med betoning på ”balans”. Människans många destruktiva ingripanden i Jordens ekosystem har sedan länge rubbat denna balans och orsakat avskogning, global uppvärmning och utarmning av icke förnybara resurser. En av konsekvenserna har blivit katastrofala förluster av arter. Under de senaste femtio åren har djur- och växtbestånden i världen minskat med 60%. Det är den största massdöden sedan dinosaurierna försvann. En annan konsekvens är att det moderna jordbrukets monokulturer av genetiskt identiska växter, har blivit ytterst sårbara för parasiter.

Vår kunskap om planetens biologiska mångfald är fortfarande så begränsad att många fler arter kan komma att utplånas, innan vi ens får kunskap om deras existens. Det gäller inte minst parasiter, av vilka bara en mindre del har beskrivits. Eftersom de är så många och så nära förbundna med sina värdar, kan artförluster i denna djurgrupp bidra till en accelererande destabilisering av Jordens ekosystem, vilken i ökande omfattning kommer att påverka också människan.

Det finns alla skäl att komma ihåg att människan själv är en parasit, som utnyttjar och är beroende av en mängd andra organismer för sin överlevnad.

Sten Niklasson är författare och tidigare generaldirektör