Sten Niklasson: Gyllene tider

Trots att det mesta i vår värld styrs av ekonomiska faktorer som valutakurser, räntenivåer och inflationstakt är det sannolikt få investerare, fondförvaltare och börsmäklare som känner till mer än möjligen namnet på de antika kungarna Midas och Krösus, än mindre den bibliske Mammon. Det är synd, för bakom dessa namn döljer sig värdefulla lärdomar.

Enligt en vida spridd legend blev Midas på 700-talet f. Kr. adopterad av Frygiens kung Gordias och dennes gemål, gudinnan Cybele. En annan version hävdar att Gordias tvärtom var en enkel bonde som fick sonen Midas med en flicka från Lykien. Hur det än förhåller sig med den saken, plågades befolkningen i Frygien under denna tid av split och oenighet. Trötta på stridigheterna, konsulterade några företagsamma frygier oraklet i Telmessos, som förklarade att en vagn snart skulle bringa dem en blivande kung som med klokhet och kraft skulle få slut på tvistigheterna. När den unge Midas strax därpå anlände till staden Gordion med sin fars oxkärra, blev han därför bums utsedd till kung och lyckades också snabbt skapa endräkt mellan frygierna.

Också kärran kom att spela en viktig roll för historiens fortsättning. Det berättas att den knut som Midas far Gordias använt för att spänna för oxen, var så komplicerad att den som kunde lösa upp den var ägnad att bli härskare över hela Asien. Det blev Alexander den store som löste den gordiska knuten genom att helt sonika hugga av den med sitt svärd.

I den romerske diktaren Ovidius Metamorfoser berättas att vinguden Dionysos en dag upptäckte att hans fosterfar och lärare, satyren Silenos, var försvunnen. Den gamle rumlaren hade druckit för mycket och raglat iväg tills han förlorade sansen. Några frygiska bönder fann honom och bar honom till kung Midas, som kände igen Silenos och erbjöd honom husrum under tio dagar. På den elfte dagen återförde Midas sin gäst till Dionysos. Denne tackade genom att erbjuda sig att uppfylla Midas hetaste önskan. Midas sade sig mest av allt vilja att allt han rörde vid skulle förvandlas till guld.

Angelägen som han var att pröva sin nya förmåga, fann Midas att Dionysos inte överdrivit. Han började med att ta i en gren och en sten. Båda blev till guld. Han vidrörde rosor i sin trädgård med samma resultat. Men när han inte kunde njuta av den mat som hans tjänare satt fram och som vid första tuggan hårdnade till guld, började han ångra sin önskan. I en version av historien berättas att Midas dotter, som upptäckt att de gyllena rosorna i trädgården förlorat sin doft, gråtande uppsökte sin far. När denne tog henne i famn och försökte trösta henne, förvandlades hon omedelbart till guld. Midas sökte då upp Dionysos och bad att få bli befriad från den kraft som nu blivit en förbannelse. Dionysos samtyckte och rådde Midas att tvätta sig i den lydiska floden Pactolus. Allt som Midas därefter doppade i denna flod skulle återställas i sitt ursprungliga skick och guldet skulle samlas på flodens botten. Denna historiens första penningtvätt resulterade i mängder av guldsand som blev grunden till den rikedom som den lydiske härskaren Alyattes dynasti skulle komma att ansamla.

Kung Alyattes i Lydien fick år 620 f.Kr. en son vid namn Krösus. Efter att ha vunnit en arvsfejd om makten över riket, övertog Krösus efter faderns död kungatronen. Han införlivade med hjälp av list, utpressning och militärmakt en rad städer och riken i sitt kungadöme. Till slut härskade han över en stor del av Anatolien och blev genom skatteintäkterna ofantligt rik. Krösus var noga med att etablera goda relationer med Egypten, som då regerades av farao Amasis II, liksom med det kontinentala Grekland, inte minst stadsstaten Sparta, till vilken han skänkte det guld som behövdes för förgyllningen av dess stora Apollostaty. Också till Apollotemplet i Delfi sände Krösus rika gåvor, bland annat ett lejon av guld som sägs ha vägt tio talenter, vilket motsvarar över tvåhundrafemtio kilo. När den joniska staden Efesus blivit en del av det lydiska imperiet, stödde Krösus återuppbyggnaden av dess berömda Artemistempel och lät skeppa dit ett stort antal marmorkolonner.

Redan Krösus far Alyattes hade infört en slags grova mynt, gjorda av elektrum, det vill säga en naturligt förekommande blandning av guld och silver, som ju efter Midas tvättande fanns rikligt i floden Pactolus som rann genom den lydiska huvudstaden Sardis. Krösus utvecklade myntpräglingen ytterligare genom att låta framställa små platta stycken av gediget guld, vars renhet garanterades av kungen själv. Guldet framställdes ur elektrum genom att silvret löstes ut med upphettning i närvaro av salt. Mynten präglades med ett lejon som visade värdet och en tjur som föreställde den hellenske Zeus. Ju mindre värde myntet representerade, desto mindre del av lejonets anatomi avbildades. I och med att metallstyckena inte vid varje transaktion behövde vägas och analyseras, innebar Krösus garanti att guldmynt fick användning som betalningsmedel i allehanda ekonomiska transaktioner. I British Museum finns några sådana så kallade ”kröseider” att beskåda för den nutida resenären.

Herodotos berättar att Krösus en gång träffade den vise greken Solon och, viss om svaret, frågade vem som var världens lyckligaste man. Till sin besvikelse fick han höra att en människas lycka på grund av ödets oberäknelighet inte kan bedömas förrän efter döden. Trots all sin rikedom kunde därför inte Krösus bekräftas vara den lyckligaste. Och mycket riktigt, Krösus skulle kort därpå få uppleva att både hans son och hans hustru dog i olyckshändelser. Själv skulle han besegras och förlora sitt rike till den persiske kungen Cyrus den store.

Forskarna är oeniga om den besegrade Krösus slutliga öde. Några menar att han begick självmord genom att sätta sig på ett brinnande bål. Enligt vissa källor skulle han emellertid ha överlevt, då elden släcktes av ett kraftigt regn, medan andra hävdar att Cyrus tog till sig Krösus som rådgivare. Men eftersom förlorare under antiken sällan behandlades med välvilja av segraren, talar mycket för att Cyrus helt enkelt lät avrätta den motståndare som kostat honom många mäns liv.

I motsats till Midas och Krösus, vilka tycks ha varit historiska personer, låt vara föremål för fantasirika skildringar av sina efterkommande, är Mammon helt och hållet en fiktiv produkt av författare med starka moraliska budskap. Det etymologiska ursprunget till ordet är höljt i historiens dunkel, men kan möjligen hänföras till kanaaneiska och aramaiska språk. Mammon nämns i Nya Testamentet, där både Matteus- och Lukasevangelierna citerar Jesus uttryck ”Man kan inte tjäna både Gud och Mammon”.

Den grekiske kyrkofadern Gregorius av Nyssa hävdade på 300-talet att Mammon var ett annat namn på Belsebub, vilken under nytestamentlig tid var identisk med djävulen, de onda andarnas furste. Under medeltiden ansågs Mammon vara en demon som lockade till frosseri och girighet. 1600-talspoeten John Milton skildrar i den berömda dikten ”Det förlorade paradiset”  Mammon som en fallen ängel som värdesätter jordisk rikedom högre än allt annat. Tvåhundra år senare kallades Mammon ”Helvetets ambassadör i England” i den franske ockultisten Jaques Collin de Plancys verk ”Dictionnaire Infernal”.  Ända in i vår tid används begreppet Mammon som en metaforisk personifikation av den råa kapitalismens materialism och rovgirighet.

Varför skulle den nutida finansvärldens matadorer bakom sina sifferpackade skärmar bry sig om namn och händelser som är tretusen år gamla, när deras historiska intresse oftast bara sträcker sig till den senaste börskraschen? Jo, därför att drivkrafterna bakom människors handlande i grunden inte har ändrats sedan tidens början. Framtiden skapas av det förflutnas material. Genom att undvika upprepning av historiska misstag, kan världen besparas många dårskaper. Den lärdomen blir aldrig för gammal.

Sten Niklasson är författare och tidigare generaldirektör