Sten Niklasson: Den trotsige filosofen
I juli 1656 uteslöts den tjugotreårige Baruch Spinoza från den judiska församlingen i Amsterdam genom en offentlig uppläsning av en herem eller bannlysning. Texten har bevarats och förklarar att skälet var ynglingens ”ondskefulla åsikter och vederstyggliga irrläror”. Församlingens rabbiner hänvisade bland annat till det straff för olydnad som beskrivs i den femte Moseboken: ”Förbannelse över honom på dagen och förbannelse över honom på natten, fördömd vare han när han går ut och fördömd vare han när han kommer in.” Uteslutningen innebar att alla judar, även Spinozas släktingar, förbjöds att tala med honom och till och med vara i hans närhet. Det ovanliga i detta fall var att Spinoza i motsats till andra uteslutna judar inte konverterat till någon annan religion.
Bannlysningen utestängde Spinoza från både familjeliv och församlingsgemenskap. Den stärkte honom emellertid i beslutet att leva ett ensamt sekulärt liv, ägnat åt sökandet efter kunskap och sanning. Han försörjde sig genom att slipa linser till optiska instrument, men skrev under lediga stunder ner sina tankar, dock endast på latin för att på så sätt avskräcka vanligt folk från att läsa vad han skrev i förhoppning om att de skulle förbise hans texter, snarare än att försöka förstå och kanske vantolka dem.
Några månader innan Spinozas tankar under anonymitet utgavs i boken Tractatus Theologico Politicus, visade sig hans försiktighet vara välmotiverad. En av hans vänner vid namn Koerbagh hade lämnat ett eget manuskript till en tryckare. Efter att ha läst den radikala skriften, hade denne blivit orolig för sin egen säkerhet och överlämnat det till myndigheterna. Dessa hade ett halvår tidigare beslagtagit hela upplagan av vännens tidigare bok, i vilken denne förnekat existensen av mirakel och gudomliga uppenbarelser. Den nya boken gick betydligt längre än så. Koerbagh flydde till Leiden, där han skaffade en peruk och gömde sig. Men en lösensumma hade utfästs och lockade någon att röja hans identitet och gömställe. Han förhördes, befanns skyldig och dömdes för hädelse till tio års fängelse jämte ytterligare tio år i exil. Efter ett år i fängelset, avled han. Genom att ge ut Tractatus anonymt med falsk tryckort undgick Spinoza personligen ett liknande straff. Men myndigheterna skyndade sig att förbjuda försäljning av boken. År 1674 bannlystes den tillsammans med Thomas Hobbes verk Leviathan.
Koerbaghs idéer var till förvillelse lika dem som Spinoza utvecklat i åratal. Gud anses inte vara någon treenighet som kyrkan hävdar, utan ett oändligt och evigt väsen som omfattar allt. Gud har inte någon särskild hemvist. Eftersom Gud inte är en varelse eller intelligens som är skild från resten av universum, finns Gud överallt, också i oss människor. Allt som existerar är i Gud, och utan Gud finns ingenting.
Vare sig Spinoza eller Koerbagh förnekar Guds existens. De motsätter sig däremot kyrkans tolkning av gudsbegreppet. Enligt deras synsätt var Jesus en vanlig människa, Bibelns texter är inte ”heliga”, och det ”Goda” och ”Onda” bara begrepp skapade av människan för sådant som gynnar eller skadar henne. Kyrkan håller greppet över människors tro genom att förbjuda självständigt tänkande och ifrågasättande. Prästerna kräver from lydnad och utmäter straff i sin Guds namn. I Tractatus förkunnar Spinoza att det bästa förhållningssättet i religiösa frågor är att tillåta varje människa att tänka fritt och säga vad hon tänker. Det är genom förståelse som människan blir lycklig.
Spinoza översätter trosfrihet och yttrandefrihet i politiska termer och bygger på så sätt upp en sammanhängande socialpolitisk filosofi. I sitt magnum opus Ethica hävdar han att demokrati är den mest naturliga av alla styrformer och den som bäst harmonierar med individens frihet. Det bästa motmedlet mot vidskepelse är det vetenskapliga studiet av naturen, eftersom okunskap om verkligheten ger upphov till falska påståenden och rena fantasier. På titelsidan i Ethica menar han sig presentera sina idéer ”ordine geometrico demonstrata”. Precis som Euclides framlägger han dem i logisk följd som axiom och teser, med syftet att de skall vara lika självklara som Fermats och Pythagoras matematiska satser. För Spinoza saknar den sinnliga erfarenheten allt kunskapsvärde, och de mänskliga begären, liksom viljan, underordnas, precis som naturen, logiska och rationella orsakssamband.
Spinozas ställning som trotsig obunden tänkare utövade en stark dragningskraft på samtida intellektuella. En av hans beundrare formulerade en plan för att göra den holländska kolonin Nya Nederländerna, som senare skulle kallas New York, till ett utopiskt samhälle byggt på Spinozas tankar. En annan bildade en klubb för fritänkare med det utmanande namnet Nil Volentibus Arduum (Inget är svårt för dem som vill). Det är inte konstigt att demokratiska idéer i Spinozas anda blev vägledande både för den amerikanska och franska revolutionen hundra år senare.
Men Spinozas världsbild gick inte fri från kritik. Hans definition av Gud som ett ständigt föränderligt världsallt, där enbart naturens lagar gäller, ansågs av andra tänkare kunna leda till existentiell ångest och nihilism. Hans tolkning av demokrati som det bästa sättet att undvika irrationella begär genom att förmå människor att underkasta sig förnuftets kontroll, ansågs inte överensstämma med de demokratiska samhällen som bygger på principer om allas lika värde, allmänna val och majoritetsstyre. Enligt historikern Jonathan Israel, vars biografi Spinoza, Life and Legend kom ut 2023, ”kom inte någon av Spinozas samtida sympatisörer ens i närheten av det fördömande, förkastande och skambeläggande som länge drabbade filosofen själv i form av långa och tungt vägande skrifter på latin, holländska, franska, engelska, tyska, spanska, portugisiska och hebreiska.”
Men Spinozas inflytande påverkades inte nämnvärt av kritiken. För senare generationer europeiska judar, inte minst Heinrich Heine och Sigmund Freud, blev han ett föredöme genom att, trots kritik och hot, frigöra sig från etablerade religiösa dogmer. Han lyckades dessutom med bedriften att till sin omvärld förmedla de mest upprörande idéer och likväl dö av naturliga orsaker i sin egen bädd, fyrtiofyra år gammal.
Sten Niklasson är författare och tidigare generaldirektör