Mats Fält: När fanatiker styr
Behövs det fler filmer, böcker och dokumentärer om andra världskriget? Ofta är det tveksamt men ibland dyker det upp nya fakta eller ett perspektiv som hittills ägnats alltför lite intresse. Det gäller till exempel synen på de allierades åtminstone delvis kontraproduktiva storskaliga bombningar av Tyskland och den tyska allmänhetens kunskaper om förintelsen. Här har nya verk påtagligt förändrat vår syn på den historiska verkligheten. Eller vad vi hittills trott vara den historiska verkligheten. Historia är rörlig materia – ibland mer än annars.
Joachim Langs film ”Führer och förförare” sätter propagandaministern Joseph Goebbels i centrum. Filmen följer hans karriär under åren närmast före och under kriget. Utgångspunkten är Goebbels uppdrag som demonregissör för Tredje Rikets propaganda i alla dess former. Från de dagliga instruktionerna till den tyska pressen till de jättelika patriotiska filmprojekten, som genomfördes med tusentals soldater som statister samtidigt som fronten närmade sig Berlin.
Goebbels var en fanatiker som saknade all respekt för mänskligt liv. Han var en nästan lika entusiastisk anhängare av Hitlers politik som sin ännu mer hängivna hustru Magda. Filmen visar ministerns ondska men också hans ovedersägliga kompetens. Han var duktig på sitt jobb. Goebbels förstod att propagandan inte kunde avlägsna sig alltför långt från sanningen. Ibland fick även de utländska korrespondenterna veta oväntat mycket om vad som faktiskt hände på ministeriets regelbundna presskonferenser. Det stärkte regimens trovärdighet och i svåra tider inskärpte det situationens allvar i den egna befolkningen.
Goebbels tal om det ”totala kriget” i Sportpalatset i Berlin i februari 1943 är ett ovanligt bra exempel på hur allvarliga motgångar används för att mobilisera folket mot fienden. Seger sägs vara målet men den stora uppgiften är försvaret av fosterlandet och de nära och kära. Han får publiken att jubla när han utlovar totalt krig och kräver enorma uppoffringar. Detta trots att kriget egentligen skulle vara en tysk segerparad och Hitler länge begränsade mobiliseringen av samhällets resurser, av politiska skäl. Storbritannien bedrev länge ett betydligt mer ”totalt krig” än Tyskland. Även den här skillnaden blir tydlig i konversationer mellan führern och hans närmaste medarbetare. Vi får inte veta vad folk egentligen tänkte eller följa livet i skyttegravarna men skildringen av spelet i statsledningen skildras detaljerat med repliker hämtade från historiska källor.
Ledningens fanatism och besatthet av judefrågan blir tydlig i filmen. Samtidigt visar ”Führer och förförare” också att både diktatorn och hans minister även kunde framstå som nästan normala personer. De har ett familjeliv, dricker te med gäster och uppskattar umgänget med både gamla kamrater från partiets första år och vackra kvinnor.
Hitler inleder anfallet mot Sovjetunionen när Tyskland nästan kontrollerar hela Europa. Det bygger delvis på en fatal underskattning av den kommunistiska stormaktens styrka men också på prioriteringen av kampen mot bolsjevismen och förintandet av judarna. Hitler ser det senare som sin stora uppgift – antisemitismen var inte alls bara ett inrikespolitiskt propagandavapen. Om det skulle leda till ödesdigra konsekvenser är det en smäll man får ta. Hitler var inte ointelligent men hans värdeskala var förvriden, föraktet för människor som tyckte annorlunda totalt och rasismen grunden för de politiska besluten.
Ibland uttrycker någon tvivel inför anfallet mot den tidigare bundsförvanten och raspolitiken men sådana synpunkter avfärdas snabbt. Även när slutet närmar sig prioriteras raspolitiken före allt annat. Tredje riket blir alltmer en teaterkuliss och Hitler och Goebbels förbereder den sista spektakulära akten i Berlins ruiner. Hitler lyckas inte få sina medarbetare att spränga Tyskland i luften men Berlin förvandlas till en ruinhög.
”Führer och förförare” är en sevärd film även för den som redan kan historiens huvuddrag. Vi får en intressant beskrivning av tänkandet på toppen av den nazistiska maktpyramiden. Diktaturens avgrundsdjupa ondska blir väl så tydlig här som på slagfält eller i dödsläger, även om den speglas i ord och inte i bild. Det är säkert också nyttigt att än en gång få uppleva hur makarna Goebbels mördar sina sex barn men det känns alltid lika tungt. Ondskan blir ofta svårare att processa när den är som mest konkret och personlig. Samtidigt som morden på barnen kanske är det tydligaste beviset på hur stark parets fanatiska tro på nazismens falska evangelium faktiskt var.
Mats Fält är förtroendevald i Tyresö Kommun