Sten Niklasson: Brott och Straff – vem är ansvarig för ett brott?

Detta är del tre av tre av Sten Niklassons serie om brott och straff. Läs del ett här och del två här.

Föreställningen att en människas karaktär kan avläsas i hennes kroppsliga egenheter kom långt in på 1950-talet till uttryck i planscher, föreställande lekamliga kännetecken hos ”typiska” brottslingar. Sådana planscher fanns också på svenska polisstationer till ledning för lagens tjänare i samband med gripanden och förhör. Idag fäster inte många socialantropologer och kriminologer avseende vid den påstådda korrelationen mellan fysiskt utseende och karaktärsdrag. Däremot har en annan av Lombrosos teser, nämligen att vissa onormala individer inte kan göras ansvariga för sina handlingar, visat sig mera seglivad.

Inom rättsvetenskapen härskade länge uppfattningen att alla människor kan göra ett medvetet val mellan rätt och orätt. Om någon valde att göra orätt, hade samhället både rättighet och skyldighet att utmäta ett mot gärningen avpassat straff i syfte att tillrättaföra brottslingen, skydda omgivningen och avskräcka andra från att begå liknande handlingar. Samhällets bedömning av själva gärningen var enligt denna åsikt det centrala. De orsaker som låg bakom brottslingens handlande var mindre intressanta. Alla som begått ett visst av samhället definierat brott skulle enligt denna skola behandlas lika för att undvika rättsligt godtycke.

Lombrosos elev Enrico Ferri, som var radikal jurist och socialist, vidareutvecklade analysen av de juridiska konsekvenserna av sin läromästares tankar. Han kom till helt andra slutsatser än den klassiska skolan. ”Människan är lika lite ansvarig för sina handlingar som regnet som faller”, menade Ferri. Faktorer som religion, ras, kön, fysisk och psykisk konstitution, klass, ekonomi, kultur, och samhällssystem bestämmer våra handlingar. Utrymmet för den fria viljan och det medvetna valet är i själva verket litet. Därför har inte brottslingen något moraliskt ansvar. Följaktligen har inte heller förbrytaren någon skuld. Sålunda är det lika meningslöst att straffa brottslingar som att straffa regnet.

Enligt Ferri skulle brott kunna förebyggas, om man såg mera till människan än till gärningen. En brottsling kunde återföras till de laglydigas skara genom individuellt anpassade åtgärder, som riktade sig mot de inre eller yttre orsakerna till felsteget. Behovet av att skydda normala medborgare mot brott kunde innebära att brottslingen måste låsas in, men detta var inte att betrakta som straff och hade ingenting med rättvisa att göra.

I Sverige ledde Lombrosos och Ferris idéer till uppkomsten av institutioner, vilkas uppgift var att identifiera abnormiteter hos personer, som begått eller kunde antas komma att begå brott och måste förvaras bakom lås och bom i skyddssyfte. Psykiatrikern Olof Kinberg menade att domstolar egentligen var onödiga och kunde ersättas av psykiatriska anstalter. Staten borde med hänsyn till samhällsnyttan oskadliggöra de farligaste abnorma individerna, av hygieniska skäl sterilisera mindervärdiga och slutligen försöka förbättra de mottagliga. När Kinberg på 1930-talet verkade på Långholmen, bedömde han flertalet av alla dömda som psykiskt sjuka.

Den socialdemokratiske justitieministern Karl Schlyter sympatiserade med Kinbergs tankar. Visserligen menade han att kroppsliga bestraffningar var inhumana och därför inte kunde accepteras i ett modernt samhälle, men han tvekade inte att förespråka rashygienisk sterilisering och kastrering av sexualbrottslingar.

Många jurister reagerade mot att den enskilde brottslingens eget ansvar ignorerades. Andra menade att statens rätt att beröva människor, som ansågs särskilt onormala eller farliga, friheten med hänvisning enbart till samhällsnyttan, hotade den enskildes rättssäkerhet.

1962 beslutade Riksdagen ersätta den gamla Strafflagen med en ny Brottsbalk. Den senare innehåller inte mycket av Lombrosos, Ferris m. fl. idéer. Nu kan konstateras att mindre än en halv procent av dem, som idag döms för brott i Sverige, ansetts så mentalt störda att de är i behov av psykiatrisk vård. Alla andra anses fullt ansvariga för sina handlingar och därmed, bortsett från personer som inte nått straffmyndig ålder, bestraffningsbara.

Historien visar att psykiatrin är ett trubbigt instrument när det gäller att bedöma risken för brott och att balansen mellan omsorgen om enskilda psykiskt sjuka människor och allmänhetens berättigade intresse av skydd mot brott är svår att uppnå. Pendeln fortsätter att svänga.

Sten Niklasson är författare och tidigare generaldirektör