Sten Niklasson: Bomben
Den intensiva solen över Utahs saltstäpp bränner som en svetslåga. I den dallrande hettan framträder några blekta baracker med trasiga fönsterrutor. Då och då hörs rasslet från lösa takplåtar i ett par gamla verkstadsskjul. Söndriga stängsel omgärdar den sedan många år övergivna flygbasen Wendover, en gång världens största. Enda tecknet på liv i närheten är det plötsliga fladdret av fågelvingar. I fjärran hörs ljudet från något enstaka landande propellerplan. Annars härskar tystnaden och glömskan.
Det var här bombningarna med världens första atomvapen förbereddes under andra världskriget, och det var mot mål i det drygt 1,5 miljoner hektar stora ökenområdet som besättningarna i bombeskadern fällde hundratals atombombsattrapper från sina B-29 plan. Övningarna hade som syfte att testa bombernas ballistiska egenskaper och lära piloterna de skarpa manövrer som krävdes för att undgå den förväntade explosionen.
Basen, som fick kodnamnet Kingman, var underkastad rigorösa säkerhetsarrangemang och övervakades av flera hundra militärpoliser och FBI-agenter. Alla anställda förbjöds att utanför basen tala om vad som pågick, också sinsemellan. De som bröt mot säkerhetsreglerna, skildes omedelbart från sina arbetsuppgifter och skickades till avlägset belägna militära anläggningar i Alaska.
I februari 1945 arbetade närmare 20 000 människor på basen. Av områdets drygt 600 byggnader finns idag i stort sett bara några medfarna hangarer och förrådsbyggnader kvar. Om man orkar leta i hettan, kan man hitta betongplattor som varit fundament för de verkstäder, där bomberna sattes samman. Här och där i marken ligger fragment av de jordade koppargolv, som skulle förhindra att statisk elektricitet påverkade bombernas känsliga mekanism. Ett stycke bort finns några fördjupningar i marken. I dessa gropar skedde arbetet med att lasta bomberna i flygplanen som parkerats ovanför.
Den lilla civila flygplatsen i utkanten av området har en för sina behov ovanligt lång startbana. Den nutida flygledningen använder sig av det provisoriskt upprustade torn, varifrån B-29 planen dirigerades för snart sjuttiofem år sedan. Det som nu kallas Decker Airfield används framför allt av mindre charterflygplan från Salt Lake City 160 km bort. I den minimala terminalbyggnaden finns en kaffemaskin och en läskautomat. Grädde och socker i engångsförpackningar ligger i gamla soldathjälmar. Intill läskautomaten står en plastmonter, i vilken en minikopia av en av de första atombomberna är placerad.
Den 17 december 1944, av en tillfällighet på årsdagen av bröderna Wrights första flygning fyrtioett år tidigare, landade bombplanet Enola Gay på Wendover. Befälhavaren, överste Paul Tibbets, hade döpt planet efter sin mamma. Det specialförband, i vilket Enola Gay ingick, hade fått namnet 509 Composite Group, och bestod av 1 700 man samt femton B-29 modifierade flygande fästningar och fem C-54 transportplan.
I sex månader tränade Tibbets bombfällning med sina besättningar. Verksamheten var en del av Manhattanprojektet, som inletts två år tidigare, och som, under ledning av generalen Leslie Groves med universalgeniet Robert Oppenheimer som vetenskaplig ledare, syftade till att utveckla en atombomb, innan Tyskland gjorde det.
Efter avslutad träning flög Tibbets och hans förband till ön Tinian i ögruppen Marianas i västra Stilla Havet. Det var därifrån ett eventuellt atombombsanfall mot Japan skulle starta. Men ännu hade man ingen skarp atombomb att fälla.
Samtidigt med att 509 Composite Group inrättade sig på Tinian, pågick förberedelserna för världens första atombombssprängning i Alamogordoöknen i New Mexico. Platsen låg i norra delen av öknen mellan städerna Carrizozo och Socorro. Den hade valts på grund av sitt ödsliga läge och sin relativa närhet till Manhattanprojektets vetenskapliga centrum Los Alamos 230 km norrut.
Testplatsen döptes till Trinity. Ursprunget till namnet lär ha varit en dikt av den engelske 1600-talsmetafysikern John Donne.x/
Materialet till världens första atombomb, som getts kodnamnet Gadget, hade tillverkats vid en rad laboratorier och fabriker. Plutonium i form av den av svenskättlingen Glenn Seaborg upptäckta isotopen Pu 239 hade tillverkats i Hanford, Washington. xx/
Vetenskapsmännen i Los Alamos hade beräknat vilka mängder klyvbart material som skulle behövas, men ingen visste om bomben verkligen skulle explodera, och framför allt inte vilken kraft som en eventuell explosion skulle utveckla. Teorin var att en laddning med 2 400 kg trotyl (TNT) skulle bringas att detonera och därmed utlösa en explosiv kedjereaktion i bombkärnan, som bestod av 6,8 kg plutonium. Man var säker på att TNT-laddningen skulle detonera. Osäkerheten gällde själva kärnexplosionen. Om den uteblev, skulle starkt radioaktivt och giftigt plutonium genom trotylexplosionen spridas över ett vidsträckt område. Av detta skäl tillverkades en 214 ton tung stålbehållare, i vilken bomben skulle placeras och bringas att detonera. Denna jättebehållare med namnet Jumbo fraktades under stort besvär till testplatsen med en specialbyggd trailer.
Efter ytterligare beräkningar och beslutsvånda bestämde man sig till slut för att inte utnyttja Jumbo, eftersom behållaren, om kärnexplosionen faktiskt inträffade, skulle förvandlas till mycket små radioaktiva stålfragment, som skulle vara svåra att samla in.
Den 12 juli 1945 anlände plutoniumkärnan till testplatsen i form av två halvsfärer. En av de militära testledarna ombads helt oceremoniellt att kvittera försändelsen från Los Alamos som om den varit ett tvättpaket. Han berättade senare:
”I took this heavy ball in my hand and I felt it growing warm and I got a certain sense of its hidden power. It wasn´t cold but a piece of metal that seemed to be working inside. Then, maybe for the first time, I began to believe some of the fantastic tales the scientists had told about this nuclear power.”
Den 14 juli hissades den färdigmonterade Gadgetbomben upp i ett tjugo meter högt torn och kopplades till avfyringskablarna. Tre observationsplatser av armerad betong hade byggts ca tio km från tornet. En av dem tjänade som kontrollrum med avfyrningsmekanismen. Flertalet av de direkt inblandade i testprojektet, sammanlagt 260 personer, fanns i baslägret sex km längre bort.
Detonationen av bomben planerades ske den 16 juli kl. 04:00, men regn och åska framtvingade ett uppskjutande. 45 minuter senare meddelade metrologerna att regnet skulle upphöra, och vinden avta, under ett par timmar framåt.
Kl. 05:29 detonerade historiens första atombomb. En intensivt lysande glödvit boll bländade observatörerna, trots att de försetts med mörka skyddsglasögon. Därefter följde chock- och värmevågorna som kunde kännas så långt som 100 km från testplatsen. Ett svampformat moln kunde tydligt ses på ännu längre avstånd.
Oppenheimer, både lättad och förfärad över de krafter som släppts lösa, citerade en strof ur den hinduiska Bhagavad Gita: ”Now I have become death, the destroyer of worlds.” Kommentaren från testledaren Kenneth Bainbridge var mera prosaisk: ”Now we are all sons of bitches!”
Osäkerheten om vad som egentligen skulle hända vid detonationen var så stor att testprojektets presstalesperson hade förberett flera olika pressmeddelanden beroende på utfallet. Det som kom till användning beskrev ett lyckat försök, men det fanns också en version som förklarade att samtliga forskare och ingenjörer omkommit i en stor olycka.
Ökensanden i och runt kratern smälte till ett grönaktigt, starkt radioaktivt glas, som döptes till Trinitite, och som i små fragment fortfarande går att finna på platsen. xxx/
Fortsättning följer
_________________________________
x/ Oppenheimer hade kommit i kontakt med Donnes verk genom sin flickvän Jean Tatlock som han träffat redan 1936, då han var professor i fysik vid University of California och hon var doktorand i psykologi vid Stanford. De övervägde att gifta sig, men äktenskapet blev aldrig verklighet. Tatlock tjänstgjorde som psykiatriker vid ett sjukhus i San Francisco och var medlem av kommunistpartiet. Efter det att Oppenheimer engagerats i Manhattanprojektet träffades de endast en gång under bevakning av FBI-agenter. Sex månader senare begick Tatlock självmord.
xx/ Energiinnehållet i det starkt toxiska ämnet plutonium är mycket stort. Vid momentan klyvning av 1 kg erhålls en sprängverkan motsvarande 3 500 ton trotyl.
xxx/ 1975 förklarades testområdet vara ett nationellt historiskt monument. Allmänheten har möjlighet att besöka platsen den första lördagen i april, resp. oktober. En drygt tre meter hög obelisk av lava markerar explosionscentrum. Området är fortfarande radioaktivt.