Sten Niklasson: Alison från Bath

I dessa dagar, då ungdomars vilja och förmåga att ta del av en längre skriven text sägs stadigt minska, och då en tredjedel av intervjuade vuxna säger sig inte alls läsa böcker, är det förmodligen föga meningsfullt att försöka väcka intresse för något så urmodigt som medeltida litteratur.

Medeltiden framställs ju ofta som en mörk period i historien, inte minst för kvinnor som i många av dåtidens litterära verk skildras i brutalt misogyna ordalag. Det var dessutom en tid, då Digerdöden, också kallad Svarta Döden, under några år i mitten av 1300-talet beräknas ha tagit livet av 25 miljoner människor, vilket motsvarade en tredjedel av Europas dåtida befolkning.

Mitt i detta elände skapade den engelske vinhandlarsonen, hovmannen och mångsysslaren Geoffrey Chaucer (1340-1400) några berättelser, så fulla med färg, liv och lust att han av många räknas som den engelska litteraturens mest betydande gestalt före Shakespeare.

Chaucers samtida kollegor, vilka han i början av sin skrivargärning försökte efterlikna, ägnade sig mest åt allegorier och urvattnade skaldestycken, som för en nutida läsare måste framstå som ändlösa ramsor av blodlöst svammel.

Men så knåpar Chaucer ihop The Canterbury Tales som i stora stycken flödar av humor, realism och det vardagliga livets mustiga rikedom. Denna samling historier handlar om ett trettiotal pilgrimer som samlas vid Tabard Inn för att vallfärda till Canterburys katedral, och som fördriver tiden med att berätta minnen och skrönor för varandra.

Bland dem är den mest uttrycksfulla personen en levnadsglad kvinna vid namn Alison (The Wife of Bath), en tyghandlerska från Bath vid floden Avon i Somersetshire. Hon är välbärgad, viljestark, handlingskraftig och utåtriktad, kort sagt en person som kraftigt avviker från medeltidens kvinnonorm genom sin vitalitet, livsaptit och sitt rebelliska sinnelag. Med henne skapar Chaucer den första verklighetstrogna kvinnan i engelsk litteratur, en självständig, yrkesarbetande, erotiskt frispråkig person, långt ifrån medeltidsdiktningens dygdiga drottningar, jungfrur, och nunnor.

Alisons bidrag till pilgrimernas berättarstunder är en prolog, i vilken hon med utvikningar, avbrott och upprepningar ger åhörarna synpunkter på allt under solen. Efter denna inledning följer en kort historia som inte har något tydligt samband med inledningen. Alisons prolog är mycket längre än de andras, närmare bestämt åttahundratjugoåtta rader, och innehåller en palett av erfarenheter, åsikter och levnadsråd, allt med oblyga erkännanden av berättarens egna brister och misstag. Hon framstår som en sann feminist i en tid, då kvinnor i långt större grad än idag saknade friheter och rättigheter.

Och erfarenheter har hon, inte minst av män. Sedan hon blev bortgift vid tolv års ålder, har hon avverkat fem äkta män. Hon säger sig oftast ha föredragit åldriga och rika karlar, så att de i sin tacksamhet över tillgången till hennes ungdomliga fräschör skulle vara beredda att ge henne allt vad hon önskade av både bestämmanderätt och materiella ting. Hon säger sig ofta ha klagat på dem, inte minst för deras klena insatser i den äktenskapliga sängen, och ibland ha bett Jesus förkorta deras liv.

I prologen ställer hon frågan, varför folk anser att änkor bör avstå från omgifte:

”Vad tror dom att organen mellan våra ben är till för? För att folk skall kunna skilja pojkar från flickor? För att bli av med urin? Eller för att, som det står i Bibeln, fortplanta oss? Hur vore det att utnyttja dessa kroppsdelar för vår njutning?”

Alison lever som hon lär. Hennes sorgeperioder som änka har aldrig varat länge. Redan när kistan med hennes fjärde man bärs till kyrkan, fastnar hennes blick på den unge kistbäraren Jenkin:

”Jag tyckte att han hade ett par ben och fötter
Så välformade och vackra,
Att jag gav hela mitt hjärta för hans närhet
Han var, tror jag, runt tjugo vintrar gammal,
Och jag var fyrtio, om sanningen skall fram;
Men ändå hade jag tänder som ett föl…
Så, Gud hjälpe mig, jag var full av liv
Och vacker, ung och välbeställd,
Och, som mina makar sagt mig,
Jag hade i sanning det bästa kön som fanns.”

Bara ett par veckor efter den fjärde makens begravning gifter hon sig med den vackre kistbäraren. Men den här gången är det hon som är förälskad och den mera eftergivna parten. Jenkin utnyttjar sorglöst både henne och hennes tillgångar. Han plågar henne med historiska exempel på kvinnlig elakhet, och hon lyssnar med stigande upprördhet när han läser berättelser om Clytemnestras mord på Agamemnon och Delilas förräderi mot Simson. Till slut utbryter vilt slagsmål mellan makarna som dock ingen av dem vinner. Paret ingår till slut ett avtal som i vanlig ordning ger Alison den dominans över makarnas liv och egendom som hon önskar.

Det är inte överraskande att Canterbury Tales har intresserat författare och forskare under flera hundra år, inte heller att Alisons muntra fräckheter har väckt blandade känslor på många håll. Det har resulterat i att bearbetningar av Chaucers verk stympats av sedlighetsskäl. 1600-talsförfattaren John Drydens översättning från medeltidsengelskan saknar sålunda helt Alisons prolog. Femtio år senare strök Alexander Pope i sin översättning bort allt som han ansåg anstötligt, varför prologen i hans version bara är hälften så lång om originalet.

En framstående nutida kännare av medeltida litteratur, professorn Marion Turner vid Oxford, kompletterade nyligen sin stora biografi över Chaucer med en litterär analys av The Wife of Bath. Turner gräver efter källor som kan ha inspirerat Chaucer och hittar ett franskt 1200-talspoem av Guillaume de Lorris och Jean de Meun, vilket skildrar en gammal prostituerad kvinna som företer vissa likheter med Alison av Bath, men som i sin cynism helt saknar den senares värme och spiritualitet.

Turner jämför Alison med Shakespeares figur Falstaff och finner åtskilliga likheter, men också den stora skillnaden att Alison i grunden är godhjärtad, medan den sluge, fege och liderlige Falstaffs moral är minst sagt usel. Det är inte osannolikt att Shakespeare inspirerades av Chaucers Wife of Bath att skriva sin pjäs De muntra fruarna i Windsor, som handlar om kvinnor med makt, vilka behandlar sina medmänniskor med humor, värme och förståelse.

Turner understryker också parallellen mellan Chaucers Canterbury Tales och James Joyces Ulysses, där huvudpersonens hustru Molly Bloom spelar en viktig roll som Penelope. Både Alison och Molly skildrar sina liv i snirklande monologer, den ena som inledning och den andra som avslutning i respektive texter. Båda dröjer utan hämningar vid sina sexuella erfarenheter och uppehåller sig gärna vid sinnliga detaljer. Men som Turner noterar – medan Chaucer beskriver en ordinär kvinna och inte en bildlig varelse, så gör Joyce tvärtom, genom att utifrån en vanlig kvinna skapa en förandligad gestalt.

Forskarnas ansträngningar att krama essensen ur Chaucers porträtt av en ”verklig” medeltidskvinna må vara intressanta från ett litteraturhistoriskt perspektiv men kan vara ganska svårtuggade. Bättre då att låta Alison själv få liv genom sina funderingar kring tvåsamhet:

”May Jesus send us
husbands, meek, young and fresh in bed,
and grace to outlive those we wed.
And, also, I pray Jesus to cut short their lives,
who will not be ruled by their wives.”

Sten Niklasson är författare och tidigare generaldirektör